Stanna eller inte stanna?

[Mirtai]

Jag tycker det låter som att ni båda har väldigt mycket som ska göras i vardagslivet och inte så mycket tid för varandra. Kanske kan ni bli kära igen om ni tar en semester från vardagen och barnen, bara ni två och fokuserar på ert förhållande och varandra?

Tycker ändå vi varit duktiga på att ta oss tid för varandra med semestrar och liknande på egen hand. Det är trevligt och vi har kul men ger inte särskilt mkt boost till förhållandet.

 

[Mirtai]

Det är nog i grunden det som @TinyWiny och flera pratar om som är problemet. Det finns inget DET i vår relation längre. Kan man återfå det?

Att vänta tills barnen flyttat hemifrån har jag ingen lust med, att ha det såhär i 15 år till känns mindre kul.

Jag vet att det är mycket möjligt att jag inte kommer hitta någon ny som kan ge mig det jag vill ha. Men jag har under senaste året mer än en gång tänkt att jag nästan hellre lever ensam än har det såhär med all besvikelse och frustration det leder till

 

[Mirtai]

Problemet är inte att vi inte hinner ha sex. Problemet är att ingen lust finns.

Hans har försvunnit på vägen, min har försvunnit efter att ha blivit avvisad många gånger.

Naturligtvis kan (och ska) man inte tvinga någon att ha sex. Hans behov är inte mer fel eller rätt än mina. Det blir bara så väldigt svårt när det vi vill och behöver står så långt ifrån varandra.

 

[BernT]

Jag är ju en gammal tant....

Genom alla år har jag hört många, många kvinnor klaga på att deras män helt tappat lusten. Kvinnor som saknar sexet, som saknar fysisk närhet.

Betydligt fler än de manliga vänner som anförtrott att de villl ha sex oftare än kvinnan vill

Har diskuterat detta en hel del med en manlig vän som numera är pensionerad. Han säger att när han är i fredagsbastun i bystugan och säger något om att gå hem och förföra hustrun så höhö-ar kamraterna om att nä, nu är de ju rena och nyduschade och vill inte kladda ner sig och trött blir man ju av bastandet också....

En granne sa - när jag skojade med en av tonårspojkarna om att han var intresserad av tjejer - att i hans ålder tog han hellre en skinkmacka.

Jag har fått uppfattningen att mäns sexlust avtar med åren, och gärna i takt med att förhållandet pågår. Kvinors sexlust verkar vara mer konstant. Är man kåt som ung fortsätter man vara kåt som medelålders och äldre.

Mitt ex tyckte efter 20 års förhållande att sex 2-3 gångr om året var lagom...

Näe är det så? Är det vad man har att se fram emot? Jag har nog faktiskt trott/tänkt att det kommer vara som det är nu och alltid varit dvs mer eller mindre dagligen. Skulle min sambo bara vilja ligga 2 gånger om året sen så funkar det ju inte.

 

[Mirtai]

Näe är det så? Är det vad man har att se fram emot? Jag har nog faktiskt trott/tänkt att det kommer vara som det är nu och alltid varit dvs mer eller mindre dagligen. Skulle min sambo bara vilja ligga 2 gånger om året sen så funkar det ju inte.

Jag tror att det måste vara väldigt individuellt.

 

[tuaphua]

Näe är det så? Är det vad man har att se fram emot? Jag har nog faktiskt trott/tänkt att det kommer vara som det är nu och alltid varit dvs mer eller mindre dagligen. Skulle min sambo bara vilja ligga 2 gånger om året sen så funkar det ju inte.

Jag känner inte igen det där alls. Tycker jag hör en hel del om hur sugna deras män/män i ngt högre ålder är.
Klart vissa vill mindre. Men jag tycker inte det verkar vara majoriteten ens.

Men sen tror jag att en del är kvar i förhållanden av vana, trygghet etc. Och är det så att man inte riktigt matchar kan man ju känna att lusten dippar. Jag tycker det verkar rätt vanligt att man "håller ihop för barnen" eller ekonomi, trygghet etc. Och inte för att man eg är kära i varann, även om man älskar varann(men mer åt vänskapliga hållet).

 

[TinyWiny]

Det är nog i grunden det som @TinyWiny och flera pratar om som är problemet. Det finns inget DET i vår relation längre. Kan man återfå det?

Att vänta tills barnen flyttat hemifrån har jag ingen lust med, att ha det såhär i 15 år till känns mindre kul.

Jag vet att det är mycket möjligt att jag inte kommer hitta någon ny som kan ge mig det jag vill ha. Men jag har under senaste året mer än en gång tänkt att jag nästan hellre lever ensam än har det såhär med all besvikelse och frustration det leder till

Jag tror att det beror på hur man är själv och hur konstellationen är i förhållandet. Finns det inga sårade känslor inblandade och båda vill hitta DET igen så kanske det går men jag tror inte att det är något som går att tvinga fram utan det måste finnas en vilja att leka fram det. Att hitta det där som man tände på, åtrådde och älskade (nu pratar jag inte om nykär alltså utan om de där detaljerna som man tände på hos partnern) när förhållandet var sådär underbart bra.

Hur känns det när du tänker på det du en gång föll för? (Du behöver inte svara här alltså.) Finns det kvar? Hur känns det när du tänker på det där som gjorde att du såg honom som potentiell partner? Hur känns det när du tänker på era första möten, första månaderna, första åren ihop?

Ibland när livet kommer emellan så tappar man DET DÄR men det räcker att man tänker på de små tillfällena för att det ska kännas sådär bra igen och man hittar de där stunderna igen för att man inser hur mycket partnern betyder för en och kärleken var egentligen inte borta utan överskuggad av livets alla måsten. Finns inte det där pirret alls längre oavsett hur mycket små tillfällen man minns, ja då finns det nog inte så mycket kvar.

Att stanna för någon annans skull även om det handlar om barn blir aldrig bra. Det leder bara till bitterhet och är det den bilden av kärleken du vill ge barnen? Ett kärlekslöst förhållande där iallafall ena parten stannar av fel skäl är ju ingen bra förebild.

Om du hittar någon ny eller inte är egentligen inte så viktigt just nu. Det viktiga är att du mår bra och slipper frustrationen och besvikelsen.

 

[MJLee]

Problemet är inte att vi inte hinner ha sex. Problemet är att ingen lust finns.

Hans har försvunnit på vägen, min har försvunnit efter att ha blivit avvisad många gånger.

Naturligtvis kan (och ska) man inte tvinga någon att ha sex. Hans behov är inte mer fel eller rätt än mina. Det blir bara så väldigt svårt när det vi vill och behöver står så långt ifrån varandra.

När ni pratar vad säger han? Att han inte har kvar lusten eller orken? Försök att få honom att tänka, reflektera över var hans lust/åtrå tog vägen någonstans? Det här handlar om er båda lika mycket. Vad vill han ha och varför vill han att ni ska fortsätta vara tillsammans. Kanske att ni båda måste ta ett djupt andetag och vara raka. Finns det något kvar förutom vänskap och kamratskap?

Du kanske ska ställa dig frågan. Är du fortfarande kär i honom eller älskar du honom bara? Är han det. Man kan älska många men för att leva tillsammans så måste man också vara kär, om du förstår vad jag menar?

 

[Inte_Ung]

Det där med lusten går i perioder. Det har mycket att göra med vad annat vi är engagerade i och hur vi mår. Ibland är vi synkade och ibland inte. Men med åren så vet vi att det är vår naturliga variation.

 

[Ray]

Tycker det är lite intressant med kärlek. Jag har varit väldigt kär i mina barn som bebisar... Nu när den äldre är nio är jag inte lika kär- men jag älskar inte barnet mindre för det. Och ibland- vid speciella händelser känner jag den där kärlekskänslan.

Samma med mannen. Inte går jag runt efter 15 år och är kär hela tiden. Men ibland när vi är på samma våglängd så kommer den.
Periodvis är vi inte på samma våglängd så ofta men än så länge hittar vi tillbaka igen. Jag älskar inte honom mindre de perioderna men blir definitivt mindre sugen på sex.
@Mirtai du verkar tänkt över detta ordentligt och ingen annan kan säga om det är rätt eller fel. Jag har vänner som lämnat förhållanden med barn i just den åldern av just den anledningen. Och det var jobbigt men de har inte ångrat det även om omgivningen står som frågetecken. De är vänner med exet och kan samarbeta med barnen. Samtidigt är det nog en sorg det där att det inte blev som man tänkt. Thats life...
Man får följa sin övertygelse.

 

[Badger]

Jag tycker det låter som att ni båda har väldigt mycket som ska göras i vardagslivet och inte så mycket tid för varandra. Kanske kan ni bli kära igen om ni tar en semester från vardagen och barnen, bara ni två och fokuserar på ert förhållande och varandra?

Och en semester som inte innebär att man måste resa någonstans och stressa jättemycket kanske? Jag menar typ att barnen reser bort en vecka och ni bara slocknar i varsin soffa i tre dagar och sover ut och sedan åker bil i två timmar och kanske börjar diskutera politik/miljö eller något och sedan bara är hemma och är.

Och sedan fortsätter med att låna ut barnen en helg här och en helg där.

(När vi lånar ut barn till farmor så brukar vi ligga som två döda sillar någon dag och sedan vakna långsamt. Vi har märkt att det är klart värt, jämfört med att ha barnvakt när man ska "göra någonting" om inte "göra någonting" innebär typ en lång bilresa och extremt lågintensivt program och väldigt lite packning. För man behöver nog leka död sill ibland och med barn kan man ju inte ens prata med varandra utan att de ska prata oavbrutet hela tiden.)

För jag har ett distinkt minne av några Aftonbladet och Expressenartiklar (oerhört fina källor ) som verkar anse att -resatillsolenlångtbortsemestrar kan vara uselt för förhållanden. Liksom husvagnssemestrar . Antagligen stress i saker som ska råddas som människor som är helt slut och snurriga inte klarar riktigt.

 

[cewe]

Det där med lusten går i perioder. Det har mycket att göra med vad annat vi är engagerade i och hur vi mår. Ibland är vi synkade och ibland inte. Men med åren så vet vi att det är vår naturliga variation.

Kunde inte sagt det bättre själv
Jag tror man måste våga låta ett förhållande vara lite berg-o-dalbana. Livet är inte statiskt.

Vi har varit ihop i 32 år i sommar och det har inte alltid varit en dans på rosor, långt därifrån. Vi har väl i perioder tyckt om varandra mindre och ibland tycker vi om varandra mer .

 

[Badger]

Tycker ändå vi varit duktiga på att ta oss tid för varandra med semestrar och liknande på egen hand. Det är trevligt och vi har kul men ger inte särskilt mkt boost till förhållandet.

Trevligt och ha kul är väl bra? Kan det inte vara så att han sover för lite och så? och kanske inte hinner träna som ju är mentalt avslappnande? Äh nu menar jag såklart inte att det skulle vara "synd om honom" men kanske att män som är jättetrötta och går på autopilot har uhm att det påverkar deras energinivå lite? Kanske utan att de direkt kan peka på eller tänka att det är ett problem. Bara en tanke, som såklart supportar min "död sill" idé. (är övertygad om att du är precis lika slut och trött och sover för lite men att det kanske inte råkade påverka just den biten av dig, utan någon annan bit eller så.) Jag menar iom att han har "varit roligare" så att säga.

 

[Badger]

@Mirtai du verkar tänkt över detta ordentligt och ingen annan kan säga om det är rätt eller fel. Jag har vänner som lämnat förhållanden med barn i just den åldern av just den anledningen. Och det var jobbigt men de har inte ångrat det även om omgivningen står som frågetecken. De är vänner med exet och kan samarbeta med barnen. Samtidigt är det nog en sorg det där att det inte blev som man tänkt. Thats life...
Man får följa sin övertygelse.

Jo det kan vara en tanke åt andra hållet också iofs, just hur vanligt det är att förhållanden tar slut när barnen är i en viss ålder och kolla om ens yngsta barn är i den åldern och sedan reflektera om det är värt att vänta med att göra slut tills barnet är äldre? Även om det brukar bli super när folk bryter upp så kanske man vill ha sin man ändå någonstans.

Jag minns ju när barnet var litet att han gick i perioder med sömnproblem och perioder med surighet (nyss, två månader) och perioder med väldigt nöjd hoppighet (nu). Och om ens barn är typ hm 4 och statistiken säger att många förhållanden tar slut när barnet är fyra och man råkar gilla den man är ihop med och vilja ha tillbaka hen som hen var. Kanske det är värt att läsa lite statistik och artiklar om det och se om man vill vänta. Fast om man väntat i tio år är det ju klart ovärt. Samtidigt, om barnet är 4 så är det kanske just 4 år och det är de värsta åren, han har ju ändå ganska många barn medan ts kanske lite mer har ett. Det kan vara så, även om det såklart kan vara så att ts har lika många.

 

[Petruska]

Tycker ändå vi varit duktiga på att ta oss tid för varandra med semestrar och liknande på egen hand. Det är trevligt och vi har kul men ger inte särskilt mkt boost till förhållandet.

För mig, helt för min egen del, inte som råd till andra eller så, är nog just semestrar ett slags mätare på förhållandet. Mitt i värsta arbetsåret med plikter och tidsnöd, kan livet med partnern kännas som en iofs okej, men dock vardags- och arbetsgemenskap. Partner blir snarare någon som gör livet enklare, än någon som gör livet bättre, om du förstår hur jag menar.

Och så läser jag då i tidningarnas sommarbilagor - precis som @Badger - om hur folk får nog av varandra på ledigheterna och sedan skiljer sig.

Men hittills har min nuvarande (sedan länge) partner och jag haft den turen att gemensamma ledigheter gör oss allmänt mer förtjusta i varandra, mer närvarande, mer kära, mer av allting bra, helt enkelt.

Jag tänker att det ändå är en rätt bra mätare: när vi är mycket med varandra tycker vi mer om varandra än när vi är lite med varandra.

 

[Loons]

Det är nog i grunden det som @TinyWiny och flera pratar om som är problemet. Det finns inget DET i vår relation längre. Kan man återfå det?

Att vänta tills barnen flyttat hemifrån har jag ingen lust med, att ha det såhär i 15 år till känns mindre kul.

Jag vet att det är mycket möjligt att jag inte kommer hitta någon ny som kan ge mig det jag vill ha. Men jag har under senaste året mer än en gång tänkt att jag nästan hellre lever ensam än har det såhär med all besvikelse och frustration det leder till

Tänker du själv svarar på din fråga här. Du vill hellre leva själv än att må dåligt. Det rätta valet är inte alltid det mest enkla, men tror du skulle uppleva att saker med barnen löser sig och dom skulle må väldigt bra även om dig och din mann inte är ihop. Det viktigaste för barn är att dom vuxna kan samsas om saker.

 

[Badger]

För mig, helt för min egen del, inte som råd till andra eller så, är nog just semestrar ett slags mätare på förhållandet. Mitt i värsta arbetsåret med plikter och tidsnöd, kan livet med partnern kännas som en iofs okej, men dock vardags- och arbetsgemenskap. Partner blir snarare någon som gör livet enklare, än någon som gör livet bättre, om du förstår hur jag menar.

Och så läser jag då i tidningarnas sommarbilagor - precis som @Badger - om hur folk får nog av varandra på ledigheterna och sedan skiljer sig.

Men hittills har min nuvarande (sedan länge) partner och jag haft den turen att gemensamma ledigheter gör oss allmänt mer förtjusta i varandra, mer närvarande, mer kära, mer av allting bra, helt enkelt.

Jag tänker att det ändå är en rätt bra mätare: när vi är mycket med varandra tycker vi mer om varandra än när vi är lite med varandra.

Det låter som en himla trevlig tanke!

 

[Mirtai]

För mig, helt för min egen del, inte som råd till andra eller så, är nog just semestrar ett slags mätare på förhållandet. Mitt i värsta arbetsåret med plikter och tidsnöd, kan livet med partnern kännas som en iofs okej, men dock vardags- och arbetsgemenskap. Partner blir snarare någon som gör livet enklare, än någon som gör livet bättre, om du förstår hur jag menar.

Och så läser jag då i tidningarnas sommarbilagor - precis som @Badger - om hur folk får nog av varandra på ledigheterna och sedan skiljer sig.

Men hittills har min nuvarande (sedan länge) partner och jag haft den turen att gemensamma ledigheter gör oss allmänt mer förtjusta i varandra, mer närvarande, mer kära, mer av allting bra, helt enkelt.

Jag tänker att det ändå är en rätt bra mätare: när vi är mycket med varandra tycker vi mer om varandra än när vi är lite med varandra.

Klokt!

Och det är en av de sakerna som får mig att tveka. När det bara är vi är det bra. Inte i bemärkelsen att sex och lust finns men vi trivs och har det bra tillsammans. Ofta kan jag känna att livet skulle vara bra om det alltid var så som det är dessa dagar.

Tyvärr är ju livet så mycket mer än de där enstaka bra ensamma dagarna

 

[Mirtai]

Jag vill ju helst att förhållandet ska fungera!

Han är mitt livs stora kärlek och pappan till mitt barn. Den jag tänkt bli gammal tillsammans med.

Det är därför det är så ledsamt att jag inte vet om det kommer gå att arbeta fram något mer än ”trevligt tillsammans”.

Det känns som om det alltid är en fas som ska väntas ut, och så kommer det bli bättre sen. Det är 7-års kris i förhållandet, småbarnsperioden, snart kommer vi ha tonåren osv osv. Kan undra om det verkligen ska vara så att livet går ut på att vänta tills den här jobbiga perioden ska ta slut? Det kommer ju liksom alltid en ny jobbig period...

 

[sorbifolia]

I början fanns det åtrå, sex och en väldigt massa lust

Jag föll för honom för att han inte bara var snygg utan var rolig, omtänksam och alldeles underbar

Jag upplever att han har ändrats mer än mig när det kommer till de delarna jag nu saknar

Kan det tänkas att han inte mår helt bra? Fysiskt eller psykiskt?
Han kanske har någon liten vitaminbrist el.l. som han inte ens märkt av förutom detta? Eller känner sig lite överväldigat av alla plikter och måsten med jobb, barn, träning osv.?

Sedan undrar jag vad som händer om/när du tar initiativ till sex, du behöver inte svara om det blir för personligt. Men har du försökt att visa att du verkligen begär honom, typ gå all in för att förföra och "få igång" honom?
Om du t.ex. onanerar bredvid honom i sängen, blir han upphetsad av det?