spädbarn o fysisk kontakt

[Madick]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Om man både sover tillsammans och bär barnet dagtid så finns det väldigt lite tid över för barnet att lära sig vara utan mamma.

Vem har sagt att man bär barnet HELA tiden? Min lilla (som du ju har träffat) gick vid 8 månader. Hade knappast hänt om jag bar ständigt.

För mig är vuxenliv mycker mer än sex dessutom. Jag vill kunna knata runt och göra det jag vill efter barnet somnat, gå och lägga mig när jag själv blir trött utan att riskera att väcka en bebis, kanske slå på tv:n där inne och så var det då sexet. Att kunna breda ut sig i sänge är också en viktigt faktor.

Barnet torde helt enkelt sova både lugnare och bättre i eget rum.

Varför skulle jag inte kunna göra allt det där för att barnet sover i min säng? Inte sjutton sover jag alltid med barnet! Då skulle det ju inte gå att få något gjort, särskillt inte när barnet är under året och sover kanske 16 timmar/dygn... det faller liksom på sin egen orimlighet.

Många som sover ihop har dessutom bebisen i spjälsängen precis intill sängen, så bebis har en egen säng fast ligger nära ändå.

 

[vindvissla]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Självständigare vette fan med tanke på att de barn jag träffat som samsovit och burits och klemats med inte kan vara ifrån sig mamma en kvart utan att bryta ihop.

...

Och nog sjutton finns det barn som vrålar för att de har tråkigt och kräver aktivering. Det är dock inget behov som ska fyllas utan bara en vilja, vilket inte alls är lika viktigt. Närhet, tröst och bärande ska ges när barnet verkligen behöver det, som vid ledsenhet, känsliga stunder osv. Drar man runt på dem jämt har man inget extra kraftfullt att ta till då det verkligen behövs. Det här med barnuppfostran är lite sönderanalyserat. Och återigen, varför lära in fel för att sedan lära om när man kan göra det rätt från början? De ska ju in i eget rum till slut.

...

Och de där studierna, det är skillnad på att bli buren då det behövs och idka igel-filosofin.

Jag har aldrig sagt att barnen ska klemas med. Bara att man ska uppmärksamma deras behov.

Barn kan inte skilja på lite ledsen och mycket ledsen, så ska du då bestämma om det behövs tröstas eller inte? "nähä lilla Ulla, du får allt slå dej lite värre för att mamma ska trösta, ser du inte att jag är upptagen med vuxentid!"

Extra kraftfullt, är det i din mening att bära och ha barnet nära? Eller att trösta?

Varför lära in fel? För att barnet ganska snart kommer vilja ha en egen säng ändå. Om barnet vet att du alltid alltid alltid finns där för att ge kärlek, gosa, trösta, stötta, kommer det fortare att känna sig redo att möta världen.

Jag uppfostrar mina hundar strikt men kärleksfullt och skulle av många kallas hård, men det är vad jag och många andra kunniga anser vara bra mycket bättre än de mjuka mdetoderna som mest bara tramsar till det för hunden.

...

Jag tror på kärlek, konsekvens men också att direkt gå in i de rutiner man vill ha i framtiden. Då slipper vi tjafs och gråt om det sedan.

Jag tror också på konsekvens, men skulle inte kalla mej hård när det gäller uppfostran. Positiv förstärkning har tusen gånger mer inverkan än negativ förstärkning, oavsett om det gäller barn eller hundar. När jag tränar hundar eller rider in hästar gör jag aldrig något om hästen/hunden inte vill, utan då får jag se till att få hunden/hästen att vilja det också.

Om inte du är lekfarbror, vem ska då stimulera och uppmuntra barnen att utvecklas? Det allra allra viktigaste du ger dina barn är din tid.

Om man både sover tillsammans och bär barnet dagtid så finns det väldigt lite tid över för barnet att lära sig vara utan mamma.

För mig är vuxenliv mycker mer än sex dessutom. Jag vill kunna knata runt och göra det jag vill efter barnet somnat, gå och lägga mig när jag själv blir trött utan att riskera att väcka en bebis, kanske slå på tv:n där inne och så var det då sexet. Att kunna breda ut sig i sänge är också en viktigt faktor.

Barnet torde helt enkelt sova både lugnare och bättre i eget rum.

Finns massor av tid över ändå för egentid och golvtid för barnet.

Om du inte vill ha ditt liv stört av ett barn kanske du ska vänta ett tag till med att skaffa några?

Sova lugnare och bättre är upp till var och en, men det finns inte med på min skala att ha ett nyfött barn i ett eget rum.

 

[Sunshine]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

*kl*

Jag har lite svart att forsta dem som vill ha bebisen i ett separat rum redan fran borjan, men manga gor ju det efter 4-6 manader och jag ser inget fel i det. Fran allra forsta borjan (dvs nyfodd) sa underlattar det ju om inte annat att ha bebisen i samma rum eftersom man matar ju natterna igenom, och dessutom ar det ju skont att hora att de andas som de ska
Jag laste nagonstans att numera ar rekommendationen att ha bebisen i samma rum de forsta sex manaderna for det minskar risken for PSD.

Jag har tvillingar och har INTE samsovit med dem. Visst nagon natt har och dar har nagon av dem sovit hos oss, men 9 ganger av 10 har de sovit i sin egen spjalsang vid sidan av var sang. Vi hade en pa varje sida sa vi hade nattansvar for varsin bebis sa det blev valdigt rattvist
Nar de vuxit ur sina "mini" sangar sa fick de flytta in i sitt eget rum och sova i sina "normalstora" spjalsangar. Da var de ca 5 manader om jag minns ratt. Det har gatt jattebra och vi har inte noterat nagra anknytningsproblem eller dylikt...

Och eftersom de ar tva sa kan jag inte ga omkring och bara pa dem hela tiden. Inte heller kan jag alltid komma direkt nar de skriker. De larde sig tidigt att aktivera sig sjalva och har inga som helst problem med att sitta och leka nojt sjalva pa golvet. Nu har de dessutom borjat fa stort utbyte av varandra, men redan innan dess var det inga problem. Jag vagrar att tro att jag ar en dalig mamma for att jag inte standigt kankar runt pa dem...jag ar dessutom sa hemsk att jag har fasta rutiner for dem (har dock aldrig foljt nagon speciell sadan utan var rutin har utvecklat sig med tiden) och de verkar valdigt nojda och glada med livet, grater nastan aldrig, skriker valdigt sallan, ater och sover bra, ar relativt tidiga i utvecklingen och det ar latt att lata andra ta hand om dem vilket ar jatteskont och underlattar livet.

Men daremot haller jag med om att barn aldrig kan fa for mycket kramar och gos osv, men att det ar jamstallt med att sova i samma sang varje natt kan jag inte halla med om... de personer jag kanner som har gjort sa har fatt valdiga problem med avvanjningen dvs att till slut fa barnet att sova i egen sang...

 

[Jadzia]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Barn som slår sig behandlar jag precis som djur som blir skrämda. Säger hoppsan, oj, gjorde det ont, puss puss, nu är det bra. Inget tröstande eller annat som kan förstärka det hemska i upplevelsen. Jag ömkar aldrig.

Och det är just det med att alltid finnas där och allt i varj sekund ge barnet full uppmäksamhet som ger klängiga barn som inte klarar sig en sekund utan sin mamma. De blir osjälvständiga. Jag finn still när de behöver mig, men inte bara för att de har lust. Aktivering i form av lek kan gott ske på egen hand, till viss del. Alldeles för få barn kan leka själva. Nu kommer väl några skrika högt också, men barnhage med kul prylar i är inte en så tokig ide om jag måste pyssla med annat.

Övriga får ju gärna ge upp sina identiteter helt och krångla till föräldraskapet, men jag har inte en tanke på att komplicera det mer än vad jag behöver. Och jag har rent excellenta exempel på att det går i min närhet.

Angående det där med hundar så har jag jobbat med exempel som skulle ha tagit över och styrt ditt liv med sina tänder om du aldrgi tvingat dem att göra nåt de inte velat. Motivation i alla ära, men vissa pekar finger och ber dig dra oavsett hur du motioverar.

 

[Sar]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Jag bar inte heller mina barn speciellt mycket, jag drog dem på en hemmasydd filt (med täcke instoppat) på golvet. Däremot spenderade också jag min tid på filten och satt ner mycket och hade dem i knät. Huvudsaken är ju närheten, inte att man nödvändigtvis måste gå och bära barnet.

 

[marielen]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Mina 2 barn har sovit hos mig i min säng.
Jag har inte haft några problem med detta.
De är heller inte klängiga eller gnälliga..
De har utvecklats till väldigt självständiga individer och fungerar alldeles utmärkt på samtliga plan.

Det är väl alldeles upp till var och en hur man gör med sina barn och var de sover?
Det är väl fullkomligt SJÄLVKLART att man ger spädbarn obegränsat med närhet?

Det är väl inget som helst konstigt med det??

Vetenskapliga belägg hit och dit...

Skulle jag nu skaffa fler barn så skulle dom få sova hos mig, utan att tveka.

Men sover man inte bra med barnen i samma säng, då väljer man ett annat alternativ.

 

[Sar]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Barn som slår sig behandlar jag precis som djur som blir skrämda. Säger hoppsan, oj, gjorde det ont, puss puss, nu är det bra. Inget tröstande eller annat som kan förstärka det hemska i upplevelsen. Jag ömkar aldrig.

Och jag behandlar mina barn som vuxna i det avseendet...
Skulle aldrig falla mig in att skoja bort att något gjorde ordentligt ont utan tröstar och jag frågar hur det gick och om det skulle kännas bättre om jag blåste/satte på plåster el dyl.

Jag tycker det är mycket konstigt att det räknas som o.k. att nonchalera ett barns smärta när man inte hade gjort det om det hänt en vuxen?!

 

[vindvissla]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Fast om det faktiskt gjorde ont då?

De hundarna som skulle tagit över mitt liv, kanske inte är sådana hundar som jag skulle skaffa? Jag är mer border collie/fågelhundstypen än amstaff/terriertypen. (fast jag har en blandras såklart )

Angående barnuppfostran tror jag inte vi pratar om samma sak. Jag menar att barn som får så mycket fysisk kontakt och uppmärksamhet som det behöver blir tryggare och mer harmoniskt. Du pratar om att klema och att vara ivägen för barnet, och det är inte samma sak. Min kille är jättesjälvständig och leker själv när jag diskar, lagar mat och gör annat, men ibland händer det att jag måste avbryta det jag gör för att trösta eller omaktivera honom. Om man inte bejakar deras signaler när de är såhär små, så är det inte så att de lär sig att klara sig själva, de lär sig bara att det inte hjälper att be om hjälp, ingen kommer ändå.

En bok som jag gillar mycket är Secrets of the baby whisperer av Tracy Hogg.

 

[nevin]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Självständigare vette fan med tanke på att de barn jag träffat som samsovit och burits och klemats med inte kan vara ifrån sig mamma en kvart utan att bryta ihop.

Har inte sagt något i den här tråden tidigare, men måste bara reagera på det här... jag har en son på snart ett år, han har samsovit med oss från 3 månaders ålder, jag har burit honom i sjale/sele så fort vi ska någonstans, och vi har nog "klemat" med honom, omm an menar att vi finns till hands när HAN behöver det.

Han gick före 10 månaders ålder, är en MYCKET självständig kille som gladeligen hälsar på alla vi möter och senast förra helgen drog han iväg på egna små äventyr - UTAN mamma. Vi har inga problem att gå hemifrån någon av oss, och när man kommer hem möts man av ett stort flin och en unge som springer en till mötes. Han leker med andra barn och vuxna, utan att behöva sitta i knät på någon av oss.

Mitt barn är utan mamma hela dagen, och är ändå en alldeles egen och självständig individ som vågar ta för sig i förvissningen om att vi finns där när det behövs.

Usch, jag har hört att vi klemar bort honom till leda, att han aldrig kommer lära sig gå, och att han aldrig kommer bli självständig....

 

[nevin]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Åh, vad jag håller med dig! Jag undrar också varför man nonchalerar barnen i deras smärta, när man som vuxen kan oja sig hur länge som helst...? Och vad är det som är så farligt med att kramas lite extra, blåsa och sätta på ett plåster?

 

[marielen]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Jag vill också ha en kram och lite omplåstring när jag slår mej!!

 

[Stollan]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Hundar är inte barn och barn är inte hundar.
Du vill inte ha hunden att växa upp och bli helt självständig och klara sig helt själv i världen men det vill du med ett barn.
En hunds förmåga att se sammanhang och förstå en större situation är lika begränsad som en 2 åring och yngre. Du kan omöjligt jämföra och fostra ett barn som en 2 åring hela deras liv för då stannar dom upp mentalt och förblir "liten" alternativt du får världens revolt på dig så småning om.
Jag har alltid trötsat och bekräftat min dotter hur "små" saker det i mina ögon är. Min kompis gjorde som du dvs slätade över snabbt med sin dotter.
Gissa vilket barn som nu vid 11 års ålder kommer och pratar när dom upplever något problem dom känner dom inte kan lösa?
Min dotter är inte rädd att fråga om något för hon vet att jag tar henne på allvar oavsätt det gör inte min kompis dotter. Hennes dotter håller inne med sina problem för hon vet inte om hennes mamma anser det är löjligt/litet eller inte och är rädd att framstå som löjlig.
Skulle du kunna applicera dylikt hos en hund?
Kan en hund låta bli med ett beteende bara för den är rädd att framstå som en småvalp i andras ögon?
Förstår du varför jag säger att du inte kan jämföra en hund och en människa då?
Du stävar inte efter samma resultat helt enkelt och dom funkar inte på samma sätt.
Sedan tycker jag att dina kompisar tycks ägna sig åt sk. totalt fri fostran vilket tolkades på fel sätt när den kom. Dom barn du pratar om och jämför med låter som om dom är gränslösa. Det är inte vad som per automatik uppstår när man samsover eller bär mycket.

 

[CillaW]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Tack, men nej tack

Jag ser inget behov av att se barn i andra miljöer än dom jag redan ser på hemmaplan. Det räcker gott och väl för mig

Det var ett erbjudande att se barn som inte vuxit upp till att bli "otrygga och klängiga i olika situationer" trots att de fått så mycket närhet de bara velat ha.

 

[secret smurf]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida föräldrar samsover med sina barn eller inte. På ditt inlägg lät det dock som att skälet till att samsovning inte var aktuellt för din del var hundarna och den attityden kan jag inte förstå. Aldrig i livet att jag skulle låta djuren styra och ställa över hur jag väljer att sova med mitt barn.

Det handlar inte om att låta djuren styra, utan om att välja det jag tror, i allafall just nu, känns bäst. Att vi inte tycker likadant är en helt annan sak. Vad det gäller hundhår lär barnet råka ut för dem hur som helst, och jag vet MÅNGA familjer med husdjur och småbarn sovande i samma rum, och t o m i samma säng då barnen blivit lite äldre. Synd också att ingen av er som kritiserar så skarpt verkar ha läst mina inlägg ordentligt, och ser att jag inte tänker hålla militärhårt på spjälsängen, utan att den är mitt förstahandsval i dag, några månader innan BF.

Jag kan bara helt inte tänka mig PÅ NÅGOT SÄTT att mitt barn kommer att ha det sämre genom att det nattetid sover i en spjälsäng alldeles intill mig, och att det ligger att par hundar vid fotändan i mammas säng än om barnet legat i sängen och hundarna på golvet. Det handlar, för allra sista gången verkligen inte om att ta avständ eller sätta hundarna före barnet. Och, som sagt, många barn sover i spjälsäng och att en av anledningarna i vårt fall skulle heta cocker spaniel KAN inte ha någon betydelse för barnets välmående.

Jag har härmed noterat att flera av er tycker att jag är fruktansvärd för att jag inte I FÖRSTA HAND tänker flytta hundarnas sovplats från sängen när vår som föds, och tänker från och med nu inte heller motivera och kommentera mer. Tycker dock att det är skrattretande att A: ANLEDNINGEN till varför man i första hand inte tänker ssamsova med babyn som nyfödd är det som är avgörande - inte huruvuda man gör det eller ej, och B. att flera av er på fullaste allvar tycks tro att jag väljer hundarna före barnet, bara för att jag försöker fundera ut en lösning som känns som den passar vår familj bäst.

 

[Jadzia]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Jag skojar inte bort det. Jag gör bara ingen stor affär av det. Kollar om det behövs plåster eller är skadat på riktigt, erkänner att det gjorde ont och sedan är det bra med det. Inget ömkande.

Jag förstår mig inte på vuxna som går och ojar sig över att typ ha slagit i lilltån heller. Ja, det gjorde ont och det var synd om dig, men sedan får det vara bra.

 

[Jadzia]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Därför att du förstorar upp en småsak. Det är samma sak som att en hund nafsar efter ett barn och föräldern river upp himmel och jord och vips är barnet rätt för hundar.

 

[Jadzia]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Men återigen ställer jag mig frågande till om det är barnet som behöver all denna närhet eller om det är föräldrarna som tror det. Många verkar ha svårt att göra den urskiljningen.

 

[Jadzia]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Det är skillnad på att bekräfta känslor och att göra en höna av en fjäder. Det finns ingen anledning att behandla ett skrapsår som ett benbrott. Här kan jag också slänga in lite genusvetenskap. Pojkar som slår sig får också höra att det är bara att upp och hoppa igen. Ett plåster så är det bra och så var det inte mer med det. Flickor som ramlar och börjar gråta omhuldas och ömkas och behandlas som om de halvt dött. Varför fjolla så mycket för ett enkelt sår. Dock ska man alltid lyssna på barnet.

 

[Sar]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Det är bekräftandet som är viktigt och det gäller barn i lika stor utsträckning som vuxna. Jag ser heller ingen anledning att "överoja" men om barnet verkar vilja ha en extra kram för att det ska kännas bättre ger jag den gladeligen.

 

[Brandgul]

Sv: spädbarn o fysisk kontakt

Det handlar om att ensamhetsträna barnet. Att knäcka ned dem lite bit för bit. Det anser jag att ensamhetsträningen för hundar är nämligen. Men dock nödvändigt...

Jag skaffar inte barn för att "bli av" med dem så fort som möjligt. Det är som att köpa en hund och längta tills man får avliva den så att man kan börja leva sitt eget liv ibland.

Har man så stort behov av att vara själv och fritt kunna röra sig i sitt eget hem så brukar man inte vara så intresserad av att skaffa barn, så det problemet brukar lösa sig av sig själv. Dvs. man skaffar inte barn och konflikten uppstår aldrig.

Att "offra" sitt liv något år trodde jag att alla var beredda att göra när man skaffar barn. Man skaffar väl inte barn för att fortsätta partaja som vanligt? Första tiden är väldigt speciell. Man är beredd på många uppoffringar då. Livet är inte som innan och man tänker heller inte som innan.