I vetenskapens namn har jag nu testat att sätta ett gummiband runt fingret, och väntat in att det blev blått. Jag kunde ana en nyansskillnad efter ca 3 minuter, men för att få det tydligt blått så tog det 7-8 minuter, och när jag lossade gummibandet försvann den blåa färgen på under 10 sekunder. Så en blå tunga lär då innebära flera minuter konstant drag i tyglarna utan ens några sekunders lättnad.
Vad gäller upplevelsen så stämde "inte speciellt ont", det var ett tydligt men fullt hanterbart obehag, men då färgas ju min upplevelse av att jag sjäv valt att sätta dit gummibandet och när som helst kunde ta av det. Om det var någon annan som tillfogat mig trycket utan möjlighet för mig att påverka eller förutse hade jag nog upplevt det som obehagligare. Dessutom haltar ju jämförelsen eftersom jag bara hade tryck på fingret, men med ett bett blir det ju intressant att veta hur stort trycket är på lanerna när trycket på tungan är stort nog för att strypa blodflödet.
Sammanfattningsvis kanske de blå tungorna i sig inte är så smärtsamma som man lätt tror, men jag tycker nog att ribban borde ligga högre än att ridning ska vara ett uthärdligt obehag för hästen. Dessutom känns det bisarrt att elitdressyrens sk "osynliga hjälper" tydligen är synonymt med dra i tyglarna i >5 minuter utan ens några få sekunders eftergift. Så problemet är som jag ser det inte de blå tungorna i sig, utan den totala oviljan till självkritik och förändring som verkar råda inom dressyrvärlden, och då kommer det inte hända något oavsett om man byter förbundskapten.