Sv: Snacktråd för AR-frälsta!
Ja, alltså.. Jag kan absolut skaffa en problemhäst som jag bara tror är missförstådd och rehabiliteringsbar. Det har jag ju just gjort. Även om jag nog inte trodde jag skulle göra det igen efter Zeb. Men om jag tror att de går att få rehabiliterade så ser jag det bara som en utmaning och lite roligt. Jag är ju knäpp och gillar utmaningar och kanske är för dum för att bli rädd ibland.
Men jag kommer aldrig igen skaffa en häst som är så pass svår i all hantering för andra, även avsuttet och faktiskt farlig. Kanske om jag skaffar egen gård och har en backup-person som jag vet kan hantera hästen om jag blir sjuk. Men jag orkar inte igen med allt meck det har inneburit med en häst som inte ens äter om jag åker bort, jagar folk i hagen, rymmer, sliter sig, attackerar i boxen, skickar av även tränare etc.
Nya hästen kommer aldrig vem som helst kunna rida. Men skickliga personer kommer nog kunna göra det. Eller mindre skickliga bara de ger rätt signaler under de låga kraven de då tillåts ställa. Men honom kan de flesta hantera i allt övrigt. Och han litar på folk avsuttet.
Zeb var under så många år så rädd och ointresserad av andra människor. Han hade inget förtroende för dem och inget intresse eller vilja att kontakta dem. Människor var skit i hans värld. Utom jag, som blev en sjuklig låsning för honom. Han blev deprimerad och åt inte om jag var borta en längre tid, dvs någon vecka eller några dagar till. Det var ju ett väldigt problem att aldrig kunna åka på semester eller vila då man var sjuk. Vilket jag tyvärr är och har varit mycket.
Idag har han genom träning och mycket godis av andra människor lärt sig tycka om dem. Han ser dem nog som vandrande kli-automater och godis-automater. Och han litar inte på dem som ledare. Men han är inte rädd och han blir inte allt för deprimerad om jag försvinner. Han äter iaf, även om han blir jobbigare att hantera och får lite humörsvängningar. Dagliga hanteringen fungerar bra med honom. Han gör som de vill. Och han älskar att folk faktiskt gillar honom nu. Han var ju av förklarliga skäl alltid avskydd förut. Nu när han sköter sig gillar alla honom. Han är ju väldigt söt och personlig. Så han är lite av stallets maskot. För mig är det underbart att se honom pösa av uppmärksamheten och tigga av folk. Jag avskyr eg tiggiga hästar. Men i hans fall kan det där hummandet och fjäskandet för godis få vara. Han är 28 år och för första gången intresserad av folk och älskad. Det är underbart!
Och han är så välfostrad att för mig är det inga problem.
Men jag kanske om jag vetat hur illa han mådde och hur länge han skulle må så dåligt funderat både en och två gånger på att istället låta honom somna in. Idag tycker jag ju själv för min egen skull att allt slit varit väl värt det. Han är ju bland det bästa jag har och har haft någonsin. Men för hans skull vet jag inte. Jag tror och hoppas jag gjort rätt. Men man vet ju inte.
Ja, alltså.. Jag kan absolut skaffa en problemhäst som jag bara tror är missförstådd och rehabiliteringsbar. Det har jag ju just gjort. Även om jag nog inte trodde jag skulle göra det igen efter Zeb. Men om jag tror att de går att få rehabiliterade så ser jag det bara som en utmaning och lite roligt. Jag är ju knäpp och gillar utmaningar och kanske är för dum för att bli rädd ibland.
Men jag kommer aldrig igen skaffa en häst som är så pass svår i all hantering för andra, även avsuttet och faktiskt farlig. Kanske om jag skaffar egen gård och har en backup-person som jag vet kan hantera hästen om jag blir sjuk. Men jag orkar inte igen med allt meck det har inneburit med en häst som inte ens äter om jag åker bort, jagar folk i hagen, rymmer, sliter sig, attackerar i boxen, skickar av även tränare etc.
Nya hästen kommer aldrig vem som helst kunna rida. Men skickliga personer kommer nog kunna göra det. Eller mindre skickliga bara de ger rätt signaler under de låga kraven de då tillåts ställa. Men honom kan de flesta hantera i allt övrigt. Och han litar på folk avsuttet.
Zeb var under så många år så rädd och ointresserad av andra människor. Han hade inget förtroende för dem och inget intresse eller vilja att kontakta dem. Människor var skit i hans värld. Utom jag, som blev en sjuklig låsning för honom. Han blev deprimerad och åt inte om jag var borta en längre tid, dvs någon vecka eller några dagar till. Det var ju ett väldigt problem att aldrig kunna åka på semester eller vila då man var sjuk. Vilket jag tyvärr är och har varit mycket.
Idag har han genom träning och mycket godis av andra människor lärt sig tycka om dem. Han ser dem nog som vandrande kli-automater och godis-automater. Och han litar inte på dem som ledare. Men han är inte rädd och han blir inte allt för deprimerad om jag försvinner. Han äter iaf, även om han blir jobbigare att hantera och får lite humörsvängningar. Dagliga hanteringen fungerar bra med honom. Han gör som de vill. Och han älskar att folk faktiskt gillar honom nu. Han var ju av förklarliga skäl alltid avskydd förut. Nu när han sköter sig gillar alla honom. Han är ju väldigt söt och personlig. Så han är lite av stallets maskot. För mig är det underbart att se honom pösa av uppmärksamheten och tigga av folk. Jag avskyr eg tiggiga hästar. Men i hans fall kan det där hummandet och fjäskandet för godis få vara. Han är 28 år och för första gången intresserad av folk och älskad. Det är underbart!
Och han är så välfostrad att för mig är det inga problem.
Men jag kanske om jag vetat hur illa han mådde och hur länge han skulle må så dåligt funderat både en och två gånger på att istället låta honom somna in. Idag tycker jag ju själv för min egen skull att allt slit varit väl värt det. Han är ju bland det bästa jag har och har haft någonsin. Men för hans skull vet jag inte. Jag tror och hoppas jag gjort rätt. Men man vet ju inte.
