Släktproblem

[Andromedae]

Ja ni ... jag har insett att vi står inför ett problem här hemma.

Ett par av mina nära släktingar ger tyvärr uttryck för ganska brutal främlingsfientlighet. Vi talar inte om abstrakt politik, utan om yttranden som "de där jävla svarta spökena" (kvinnor i niqab) samt användande av n-ordet. Jag brukar vara the party pooper och säga att så där säger man inte, men det hjälper ju inte på lång sikt. (Jag har aktivt bett dem att inte prata på det sättet, åtminstone i min närvaro, sedan jag var femton = sju år i dagsläget och inte den minsta lilla förbättring vare sig i ordval eller i frekvens.)

Jag känner mig uppgiven och ganska ledsen av den här situationen. Självklart vill jag inte att mitt lilla barn ska få höra sådan skit, speciellt inte från människor som ändå ska vara folk han kan lita på! Visst att barn förr eller senare träffar på idioter, men mitt barn är ju för fasen inte ens året och borde inte vara tvungen att lyssna på saker som låter som att de kommer ur en reklamfilm för nationalistisk front. För honom är alla människor lika mycket värda och så vill jag gärna att det ska förbli så länge som möjligt.

Vad i helskotta ska jag göra? Min åsikt är uppenbart inte så viktig för de här släktingarna att de kan tänka sig att ändra på sitt uttryckssätt (tror knappast att jag får dem att ändra sig). Säga upp kontakten? Fast i de 99% av tiden när de inte slänger ur sig rasistiska tillmälen är de bra med mitt barn. Vilket ju låter ganska konstigt det också, men jag tror att ni inser mitt dilemma ...

Idéer? Input? En tröstande klapp på axeln och vetskapen om att jag åtminstone inte är ensam?

 

[Flixon]

Jag hade nog, tydligt och med en hel del kraft bakom förklarat att jag vill att mitt barn ska växa upp till en öppensinnad person med värderingar som är sund, vilket inte går ihop med vad släktingarna säger. Ibland kan det behövas lite ilska och kraft bakom för att få människor att förstå att det faktiskt är allvar. Om det inte fungerar, då kanske jag hade funderat över att säga upp kontakten. Men först och främst ryta ifrån, och inte låta dem komma med invändningar á la "ojojoj, så arg behöver du ju inte bli" och dylika förminskningar av dina åsikter. Låt dem inte komma undan utan få dem att förstå att du menar allvar med vad du säger.

 

[tolksele]

Usch, svår sits.. har lite samma problem även om vi inte har barn ännu, men jag vill inte att ett framtida litet barn ska bli färgat av sådana tråkiga uttalanden/åsikter (klassikern; "det är bara blattebarn som skriker") men har tyvärr ingenting att säga till hjälp för dig..

 

[Luff]

Så länge du pratar med barnet om alla människors lika värde så löser det sig. Föräldrarna är viktigast.

 

[westernsuzie]

Jag har lite av samma problem med några i bekantskapskretsen och har tänkt att jag tidigt ska börja prata med mitt barn om att folk tycker olika men att mamma tycker att alla är lika värda, ska ha samma rättigheter oavsett hur man ser ut, var man kommer ifrån osv. Om det är någon som har sagt något specifikt kan jag ju säga att jag inte håller med det alls. Och är det någon som börjar hålla någon slags föreläsning med grovt rasistiskt innehåll när vi t.ex. är där på middag (har hänt... sjukt nog ) tänker jag att jag helt vänligt ska säga till personen i fråga att han får tycka vad han vill och prata hur han vill i sitt eget hus, men fråga om han möjligtvis kan tänka sig att vänta en halvtimme så att vi hinner åka hem så mitt barn slipper höra på. Tror nämligen inte att något jag säger kan få de här personerna att ändra sig, men däremot borde de väl kunna uppföra sig som folk just den stunden vi råkar vara där.

 

[JosefineLi]

Ja ni ... jag har insett att vi står inför ett problem här hemma.

Ett par av mina nära släktingar ger tyvärr uttryck för ganska brutal främlingsfientlighet. Vi talar inte om abstrakt politik, utan om yttranden som "de där jävla svarta spökena" (kvinnor i niqab) samt användande av n-ordet. Jag brukar vara the party pooper och säga att så där säger man inte, men det hjälper ju inte på lång sikt. (Jag har aktivt bett dem att inte prata på det sättet, åtminstone i min närvaro, sedan jag var femton = sju år i dagsläget och inte den minsta lilla förbättring vare sig i ordval eller i frekvens.)

Jag känner mig uppgiven och ganska ledsen av den här situationen. Självklart vill jag inte att mitt lilla barn ska få höra sådan skit, speciellt inte från människor som ändå ska vara folk han kan lita på! Visst att barn förr eller senare träffar på idioter, men mitt barn är ju för fasen inte ens året och borde inte vara tvungen att lyssna på saker som låter som att de kommer ur en reklamfilm för nationalistisk front. För honom är alla människor lika mycket värda och så vill jag gärna att det ska förbli så länge som möjligt.

Vad i helskotta ska jag göra? Min åsikt är uppenbart inte så viktig för de här släktingarna att de kan tänka sig att ändra på sitt uttryckssätt (tror knappast att jag får dem att ändra sig). Säga upp kontakten? Fast i de 99% av tiden när de inte slänger ur sig rasistiska tillmälen är de bra med mitt barn. Vilket ju låter ganska konstigt det också, men jag tror att ni inser mitt dilemma ...

Idéer? Input? En tröstande klapp på axeln och vetskapen om att jag åtminstone inte är ensam?

Jag har också mycket sådant folk i släkten och bekantskapskretsen. Jag blev inte färgad av släktingarna när jag var liten, mina föräldrar var noggranna med att prata om allas lika värde, om rasism, läste böcker såsom Pricken och Anne Franks dagbok för mig. Jag tror att det kan finnas visst värde i att personer i barns omgivning ger uttryck för rasistiska saker i och med att det öppnar upp för diskussioner hemma, där man kan ta upp dessa saker på ett naturligt sätt utan att det känns som tomma ord. Att säga ifrån sen när barnet blir större, tror jag är viktigt, även om man inte tar fighten. Det kan räcka med ett "det där är inte okej, så säger man inte", och sen lämna diskussionen. Det funkar liksom inte att förändra någon som redan har sin världsbild klar för sig.

Ditt barn kommer nog växa upp till en person som ser människor som lika mycket värda så länge du formar honom till det, föräldrarna är viktigare än släkten, så länge barnet inte spenderar mer tid med släkten än föräldrarna.

 

[Andromedae]

Tack för svar, allihop.

Men vad i hela världen säger man egentligen för att förklara att vissa människor har rasistiska fördomar? Hur förklarar man ens fenomenet fördomar för små barn?

(Jag är fullt medveten om att min lille knappast bryr sig, än så länge, men jag vill gärna vara förberedd när dagen kommer)

 

[LadyCovergirl]

@Andromedae Jag tänker mest på om du verkligen måste förklara just detta så noga jämfört med andra meningsskiljaktigheter. Det finns oändligt många saker man kan tycka olika om och kanske räcker det med något i stil med "X och N och Y tycker såhär och jag håller inte med om det utan tycker såhär".
Vill du diskutera mer allmänt kring fördomar så finns det ju fler saker än just rasism: kön, sexualitet och ålder är ju andra saker som går att ta upp.

Jag känner att min hjärna inte riktigt är med mig men i samma sits så hade jag för min dotter helt enkelt sagt att alla får tycka som de vill och man måste inte vara överens om allt.
Kanske kan det också vara bra att på något sätt få en möjlighet att ta upp det. Fördomar lär barn få stå ut med ändå och i det här fallet så är du ju faktiskt på plats och kan ge din åsikt om saken.

 

[ameo]

Jag är av åsikten att man bara umgås med de vänner och släktingar som det är positivt att umgås med. OM jag hade nära släktingar - spelar ingen som helst roll hur nära släkt man är - som uttryckte såpass tydlig främlingsfientlighet så hade jag slutat träffa dem. Möjligen, men bara kanske, upplyst dem om orsaken.
Jag skulle inte ens se det som att "man får tycka olika", för i fallet människors lika värde finns det inget utrymme för sånt tyckande.

 

[Andromedae]

@ameo Det är väl lite det som jag är inne på, att jag inte tycker att människovärde är något som man kan diskutera. Det är ju liksom inte ens svårt att inte använda n-ordet och liknande ...
Och så samtidigt känns det så mycket svårare att vara konsekvent när det gäller en faktisk situation. Jag vill kunna vara lika hård som jag är i andra situationer, men hela tiden börjar jag fega. Kommer på mig själv med att fundera på om jag kanske överreagerar trots allt, om det inte är hos mig problemet ligger osv. Vilket gör det ännu svårare att faktiskt komma på vad jag ska göra.

Jag fick själv inte ha någon relation med mina morföräldrar pga konflikt mellan dem och mina föräldrar och det gör väl att jag tycker att det känns lite extra sorgligt att beröva mitt barn chansen till en släkt. Suck ... om det ändå bara fanns ett enkelt svar!

 

[ameo]

Fast VILL du att ditt barn ska umgås med dem, bara för att de råkar ha gemensamma förfäder?
Detta handlar ju inte bara om en liten fjuttig konflikt, utan att de har en grundsyn på livet och andra människor som du inte kan stå för och inte heller vill att ditt barn ska utsättas för.

Jag tycker inte att du överreagerar. Jag hade kunnat bryta med mina släktingar för betydligt mindre saker än så. Vi umgås hellre med ickesläktingar som har samma syn på livet som vi själva har.
(för övrigt så ha vi knappt någon släkt och det går bra det också, båda mina föräldrar är borta och makens ena. Och vi har varsitt syskon med två barn var - varav jag har tämligen begränsad kontakt med mitt syskon och hens familj, just för att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar, som båda är döda. Vi är inte ens oense, utan har bara inget gemensamt.)

 

[Luff]

Min pappa, snällare än de snällaste och en underbar morfar hade de mest befängda fördomar. Inte om ras och religion utan om utbildning, han ansåg att folk som gick på högskola hade "förläst sig" och de som hade chefspositioner, det räckte med att du var ett steg upp från golvet, förman på ett bygge eller en fabrik tex, så var du per automatik en sämre människa.
Inte något som jag vill att mina barn ska tycka.

Han ansåg inte att dessa förlästa bidrog till samhället, gu så hätsk han kunde vara; - Di bara går där o sprätter te inga nötta.
Jag var ju alltid ettrig och bemötte det med exempelvis; -Sjuksköterskor? Är dom förlästa? Om någon ska skruva ihop en bil så måste ju någon ha läst till ingenjör och ritat bilen först, ELLER?
Men det tog inte alls. Han tyckte vad han tyckte.

Mina ungar älskade sin morfar, vi skojar ofta om alla hans idéer. Vi pratar om allt kul han gjorde med och för dom. Vi pratar om varför han tyckte som han tyckte. Dom vet att i detta hade han fel och att han inte var perfekt och att även en älskad person kan ha åsikter som inte är de samma som de man har själv.

 

[JosefineLi]

Fast VILL du att ditt barn ska umgås med dem, bara för att de råkar ha gemensamma förfäder?
Detta handlar ju inte bara om en liten fjuttig konflikt, utan att de har en grundsyn på livet och andra människor som du inte kan stå för och inte heller vill att ditt barn ska utsättas för.

Jag tycker inte att du överreagerar. Jag hade kunnat bryta med mina släktingar för betydligt mindre saker än så. Vi umgås hellre med ickesläktingar som har samma syn på livet som vi själva har.
(för övrigt så ha vi knappt någon släkt och det går bra det också, båda mina föräldrar är borta och makens ena. Och vi har varsitt syskon med två barn var - varav jag har tämligen begränsad kontakt med mitt syskon och hens familj, just för att det enda vi har gemensamt är våra föräldrar, som båda är döda. Vi är inte ens oense, utan har bara inget gemensamt.)

Kanske är det svårt att förstå svårigheten att bryta med stora delen av släkten och bekanskapskretsen när man själv inte har en nära relation med släkt och familj. Jag ser ett visst värde i att umgås med personer som är olika mig, och även personer som har en sjuk syn på vissa människor kan ha otroligt goda egenskaper. Människor är inte felfria, vissa har bagage som har trasat sönder deras grundsyn på livet, och jag vill inte bara vara med de som delar samma syn på livet som jag. Jag tror inte att man löser något egentligen av att bryta med människor som har rasistiska åsikter, förutom att man slipper se och höra dem. Rasism är ju något som följer på uppfostran, erfarenheter och vänskap med andra rasister, inte något som personer föds med. Om jag hade haft samma erfarenheter och uppfostran hade jag antagligen också varit rasist. Rasism är ju inte så enkelt som ett simpelt val egentligen, det är mer komplext än så.

 

[ameo]

förutom att man slipper se och höra dem

Det argumentet hade varit 100% tillräckligt för mig.

Tack för svar, allihop.

Men vad i hela världen säger man egentligen för att förklara att vissa människor har rasistiska fördomar? Hur förklarar man ens fenomenet fördomar för små barn?

(Jag är fullt medveten om att min lille knappast bryr sig, än så länge, men jag vill gärna vara förberedd när dagen kommer)

Vänd på saken.
Utgå ifrån ett öppet sinne redan från när barnen är små. Prata naturligt (både med dem och låt dem höra när du pratar med andra) om att det är okej att älska vem man vill, oavsett om det är samma eller olika kön. Var öppen med att alla är lika mycket värda, oavsett kön eller hudfärg. Visa med både ord och handling att alla duger, alla får vara med, oavsett hur man ser ut, vilket språk (dialekt) man talar eller vilka lyten man har.

I vårt fall har det blivit så nu när våra barn är större, att vi har fått raka frågor på hur folk kan vara så dumma att de särbehandlar någon bara för att denne råkar vara född i en annan världsdel. Eller, som när jag berättade att det faktiskt var så på mitt första jobb, att timlönen var lägre för mig än för de kollegor som hade snopp, trots att vi utförde exakt samma arbetsuppgifter (livsmedelsindustri). De bara gapade och trodde inte det var sant! (och det värsta var att det var så ingrott att man själv inte ifrågasatte det - jag var för ung för det då, tror jag)

 

[heartstring]

Vilken knivig sits du sitter i @Andromedae! Det är alltid lättare om människor är helt igenom dumma, då är det ju liksom inget snack om saken, men när de är bra i andra lägen så är det ju svårare.
Kan du inte helt enkelt prata med dem och förklara att du gärna vill att din son ska träffa dem och allt sådant, men att de får undvika att använda de där orden och fraserna i hans närhet? Det verkade ju inte fungera för dig, tyvärr, men jag tänker att de antagligen vill fortsätta träffa och ha kontakt med lillpojken och då kanske de skärper sig om de inte får träffa honom om de fortsätter? Sedan kommer det ju inte gå över en natt, vissa ord kommer ju liksom bara av vana, men man kan ju märka av en förbättring och vilja att bättra sig (även om det bara är i umgänge med sonen).
Sedan är det ju så att man som förälder får prata om allt sånt där, på den nivå som gäller för barnet. Det är ju inte lätt att diskutera med en ettåring, men vissa barnböcker tar ju upp det här med olikheter väldigt bra tex. Men sedan förstår jag verkligen oron med att låta dem träffa personer som är så pass öppna med sånt här, att de liksom slänger ur sig vad som helst hur som helst, när som helst. Man tycker ju ändå att man censurerar sig själv lite i närhet av barn. Man vill ju verkligen inte att de ska ta efter några av de här orden eller åsikterna.
Jag är glad att jag inte har några sådana personer i släkten, dessvärre har vi ändå fått säga upp kontakten/ fått kontakten uppsagd av nära släkt av andra anledningar och visst är det jobbigt - man vill ju att ens barn ska ha en farmor och allt vad det är, men där är ju frågan vad det är värt? Är det värt att ha kontakt med en som sårar en om och om igen bara för att man ska ha en farmor, eller är det bättre att bespara sitt barn den erfarenheten tills den dag som hen själv vill ta kontakt i så fall?

Träffar ni de här släktingarna ofta? Eller kan man liksom stå ut med dem en stund då och då, trots deras åsikter och yttranden?

 

[Sol]

Jag har enstaka släktingar som har lyckats haspla ur sig neger någon gång ibland och då har vi (jag och min man) varit snabba och tydlig med att vi inte använder det ordet här hemma och jag vill inte att de gör det inför mina barn heller. Det har respekterats. Det handlar dock om människor som inte egentligen är främlingsfientliga utan som bara inte tänker sig för. Samma människor som kan referera till X och Y som de där bögarna eller flatorna (som ju alla vet vilka de är). Då brukar vi också påpeka att det kanske inte är personernas sexuella läggning som är väsentlig i sammanhanget.

Hade det handlat om rent främlingsfientliga släktingar som inte respekterar våran åsikt om att man inte talar om människor på vissa sätt skulle jag inte umgås med dem.

 

[Andromedae]

@heartstring ja, vi träffar de relativt ofta. Några gånger i månaden har det varit den senaste tiden.

Jag tror att jag ska försöka ta upp saken lite lugnt och städat någon gång när det inte precis har sagts något. Vad vet jag? Det kanske inte behöver bli en stor grej. Jag hoppas det, åtminstone.

 

[heartstring]

Usch vilken jobbig sits! Det bästa är nog att försöka ta det i lugn och ro som sagt, inte precis när de är "uppe i varv" i pratandet liksom. Det är ju aldrig lätt att säga att man inte vill att någon ska prata på ett visst sätt (inte när det verkar vara så typiskt för deras personlighet), men samtidigt så är det ju erat barn det gäller och då får det nog helt enkelt vara så att i "sonens närhet använder vi inte sådana ord", liksom.
Tänk om det varit lika lätt i praktiken som i teorin bara!