Titta på en tex en yngre hona, katter av andra linjer, eller hur variationen ser ut på en Européspecial så syns det definitivt att det är en "bondkattstyp" som visas. Det är snarare så att de elegantare huskatterna man ofta ser idag kommer pga inblandning från annat än nordiska huskatter "från förr". Det är vissa katter/linjer av den grövre modellen som gått extremt bra på utställning, men det är inte för att domarna enbart vill se den typen utan för att de även har andra kvaliteér, och för att det är katter som visar sig extremt väl (dvs temperamentet bidrar till utställningsresultaten). Jag har visat sagda katter många gånger eftersom jag varit domarassistent för kat.3, så jag vet vad domarna prioriterat i urvalet.
Huskatter har förresten 25 p på temperament (av 100), och med tanke på att det krävs 97 p för att kunna bli BIS är det verkligen utslagsgivande.
På utställning blir man diskad om katten är aggressiv, och händer det flera gånger kan man bli avstängd permanent. En katt med dåligt utställningstemperament brukar dessutom inte visa sig till sin fördel, så det är väldigt sällan jag som assistent fått upp en katt jag tycker är svår att hantera i final (ett par-tre stycken av långt mer än hundra). Jag håller helt enkelt inte med om att det är vanligt att besvärliga katter vinner.
De allra flesta katter i en final hanterar det faktum att de blir runtburna av en främling, bland massa främmande katter, på ett häpnadsväckande bra sätt med tanke på hur onaturligt det är. De egenskaper som gör katten lätthanterlig på utställning är också samma egenskaper som jag vill se hos en sällskapskatt för att göra tillvaron trevlig för både katt och ägare; öppen för nya människor, trygg i hantering, någorlunda avspänd kring främmande katter (där har flera av mina inte passat för utställning, trots att de är världens enklaste katter hemma), bygger inte på stress så lätt, osv.
Däremot kan ju katten ha ett trist temperament på en mängd sätt som inte nödvändigtvis visar sig när man väljer att ställa ut den, och vad som avlas på är på kattägarnas ansvar. Typiskt nog brukar dock de raskatter som blir kvar i avel någon längre tid vara lite enklare än de strövande hanar som ofta får många huskattkullar under sin livstid.
De flesta raskattägare/uppfödare har eller har haft huskatt också. Det har noll och intet att göra med att man ser ner på katterna, utan att man anser att alla katter förtjänar att födas med bra förutsättningar och till hem som ser katten som en värdefull familjemedlem. Det finns en anledning till att katthemmen inte är översvämmade av raskattungar, trots att det nu på många håll är så fullt att de inte kan ta in fler katter hur mycket de än vill.