Jag tycker alltihop är komplext. Men en aspekt som jag gärna bidrar med i diskussionen är att hur vi ser ut och hur vi uppfattas av omvärlden är något vi får med oss av vår genetik, och det är inte alltid helt okomplicerat att hantera. En kär vän till mig är mycket vacker, och var mycket vacker om barn. Olyckligtvis hade han även ett genetiskt arv av psykisk sjukdom, och att många pratade mycket om hans utseende som barn tillsammans med hans känslighet utvecklade sannolikt hans dysmorfofobi under tonåren. Hade han sett annorlunda ut kanske fokus inte hade hamnat på hans utseende, av omgivningen och av honom själv.
Själv har jag alltid varit snygg. Som barn, tonåring och ung vuxen. Det var ett fack som jag fick, och tacksamt tog emot. Det är en maktfaktor, men också en förväntan att leva upp till som jag tycker har varit svår att hantera. Inte minst nu när jag blir äldre, fått barn. Jag vet att jag inte ser ut som jag gjorde. Jag vet att folk ser det. Kanske hade det varit enklare att hantera om jag aldrig varit särskilt vacker, om jag inte på samma sätt förlorat något jag en gång hade. Eller behövde hitta en ny identitet. Vi får leva med det vi får och alla sidor av det.
Med andra ord, det jag försöker säga är att jag har förståelse för pressen som kommer med skönhetsidealet och att folk väljer att göra ingrepp. Det är identitet, förväntan och maktfaktorer som spelar in. Stora klossar i livet. Själv väljer jag en annan väg. Jag vill nåt annat. Jag vill kanske visa något annat också, att man kan välja annorlunda. Jag har slutat retuschera bort rynkor i bilder som jag gjorde under några år. Men det är väl mest mitt eget sätt att göra upp med det här. Jag har full respekt för de som väljer något annat.