Det jag har skrivit är att abortgränsen borde vara "grundad i när foster uppnår en viss utveckling i termer av förmågan att kunna lida o.s.v" och inte då ett foster får förmågan att känna smärta. Hur utvecklade dessa förmågor bör få vara innan abort blir otillåten är en helt annan diskussion. Det är bara den utgångspunkten jag förespråkar.
Du har endast skrivit om lidande. Vad innefattas i ditt "o.s.v."? Jag anser personligen att fostrets lidande är irrelevant. Min ståndpunkt ligger i livsduglighet dvs. när kan barnet överleva utanför livmodern.
Om fostret känner stark smärta vid 12 veckors ålder är inte det ett argument för att förbjuda abort i 12 graviditetsveckan.
Ja vi har ju en diskussion om abortgränser, d.v.s när vi bör sätta fostret först, eller finns det någon annan anledning till att vilja sätta en abortgräns?
Nej, det handlar inte om att sätta fostret först utan när man ska värdera fostret lika högt som kvinnan. När fostret (barnet efter det har fötts) är livsdugligt värderas dess liv lika högt som kvinnans.
Se vad jag skrev i mitt senaste inlägg. Alla som inte är för en fri aborträtt upp till födseln tycker att kvinnor bör ta konsekvensen av att inte kunna avbryta sin graviditet efter att vad de ser som den bortre gränsen har passerat. Det är bara ett konstaterande av faktum.
Nej, där har du fel. Jag anser inte att vi ska ha rätt att utföra abort hur långt in i graviditeten som helst men jag anser att en kvinna alltid ska ha rätt att avbryta sin graviditet. Det går alldeles utmärkt att avbryta en graviditet utan att utföra en abort. Jag anser inte att en enda kvinna ska behöva genomlida en graviditet mot sin vilja.