Skaffa barn med någon man inte är kär i?

[Ramlösa]

Jag har dejtat i ca 4-5 år nu, hittat två män jag blivit kär i, ingen av dem visade sig vara något pappamaterial. Nu har jag träffat en kille som är pappamaterial, men jag är inte kär. Ok att skaffa barn med honom ändå? Hur hade ni gjort?

 

[miumiu]

Alltså det är ju omöjligt att svara på utan att känna dig eller veta vad som är viktigt för just dig. Folk skaffar ju barn i alla möjliga konstellationer som inte är just kärnfamilj tänker jag. Prata med killen tänker jag? Så länge du är öppen med hur du känner gör du ju inget fel.

 

[Mkb]

Eftersom jag hann läsa den tidigare tråden svarar jag samma som jag gjorde där innan den försvann. I all välmening verkar det som om det är terapi du skulle behöva och inte nödvändigtvis en relation och definitivt inte barn i nuläget.

 

[Ramlösa]

Eftersom jag hann läsa den tidigare tråden svarar jag samma som jag gjorde där innan den försvann. I all välmening verkar det som om det är terapi du skulle behöva och inte nödvändigtvis en relation och definitivt inte barn i nuläget.

Hur menar du?

 

[Voeux]

Jag kan ju tycka att det är viktigare att den man skaffar barn med är föräldramaterial än att man är kär. Man behöver ju inte ens vara ett par för att skaffa barn. Det viktigaste är väl att båda föräldrarna är med på villkoren, så att inte han tror att du är kär.

 

[Ramlösa]

Jag kan ju tycka att det är viktigare att den man skaffar barn med är föräldramaterial än att man är kär. Man behöver ju inte ens vara ett par för att skaffa barn. Det viktigaste är väl att båda föräldrarna är med på villkoren, så att inte han tror att du är kär.

Ok det låter bra! Nu är vi ju typ ett par iofs

 

[Liten]

Nu vill jag själv inte ha barn, alls, så vet inte hur jag själv hade gjort. Men jag tänker också att det rent krasst är viktigare att en kommer bra överens och kan lösa eventuella meningsskiljaktigheter kring barnen (en kan ju alltid tycka olika), att den en skaffar barn med är en bra förälder osv. Jag kan tycka att den en skaffar barn med också bör vara en person som en kan samarbeta bra med kring just föräldraskapet, även om en som par går skilda vägar längre fram tex. (Så gott som en nu kan "veta" det på förhand, det är väl inte så himla lätt - det vet jag också..) . Föräldrarna lär ju ha nån typ av relation i många år framöver, iom barnen.
Så om en "behöver" vara kär eller inte, tänker jag är upp till individen/individerna. Jag lägger ingen värdering just det, som utomstående person, utan barnens bästa är väl viktigast.

Däremot tycker jag att det är viktigt att båda parter är insatta i villkoren för relationen. Så att inte den ena ser på relationen som något rent praktiskt för att ha barn med nån vettig, medan den andra tror att båda är kära i varandra och därför valt att bilda familj. Sårad kan en alltid bli i en relation och känslor kan ju ändras längre fram (kärlek kan ta slut osv). Men jag ser risken för att den ena känner sig väldigt utnyttjad/lurad längre fram, är stor om en inte är rak kring sina känslor i den situationen. Oavsett om barn finns med i bilden eller inte, men ännu viktigare om barn blir aktuellt (eftersom även de riskerar att ta skada/påverkas negativt om relationen mellan föräldrarna går åt skogen).

 

[Kiwifrukt]

Jag tycker det är två frågeställningar i den här frågan, som ger helt olika typer av svar. Själva grundfrågan - måste man vara kär för att skaffa barn, nej, självklart inte! Jag lägger ingen som helst värdering i hur andra gör, jag tror till och med att en del som väljer att göra så men aldrig nånsin lever tillsammans utan ”bara” delar på barnet har det bättre än en hel del personer som lever ihop med en rövhatt som råkar vara barnets andra förälder. Eller skiljer sig från nämnda rövhatt och aldrig någonsin får någon som helst hjälp och stöttning därifrån igen. Om jag verkligen hade velat barn och haft en väldigt nära manlig vän hade jag nog inte varit främmande för tanken själv, men nu har jag ingen sån manlig vän och är heller inte helt inne på att skaffa barn. Men jag ser inga hinder i att göra så.

Den andra aspekten är dock att båda måste vara med på det och införstådda med reglerna innan. Det funkar inte att den ena tycker att det är ett lämpligt parti ur avelsynpunkt medan den andra är kär och tror att de lever i en relation. Nu läste inte jag din tråd från igår, så jag vet inte vad som stod där, men med tanke på dina självkritiska inlägg i andra trådar från i våras och att du uttryckligen säger att du inte är kär i den här mannen, medan han är kär i dig, så är det faktiskt fel att vara med honom. Ni vill inte ha ut samma sak av ert förhållande. Hade du velat vara med honom om han inte var kär i dig, utan såg dig mer som en avelsko?

 

[Ramlösa]

Nu vill jag själv inte ha barn, alls, så vet inte hur jag själv hade gjort. Men jag tänker också att det rent krasst är viktigare att en kommer bra överens och kan lösa eventuella meningsskiljaktigheter kring barnen (en kan ju alltid tycka olika), att den en skaffar barn med är en bra förälder osv. Jag kan tycka att den en skaffar barn med också bör vara en person som en kan samarbeta bra med kring just föräldraskapet, även om en som par går skilda vägar längre fram tex. (Så gott som en nu kan "veta" det på förhand, det är väl inte så himla lätt - det vet jag också..) . Föräldrarna lär ju ha nån typ av relation i många år framöver, iom barnen.
Så om en "behöver" vara kär eller inte, tänker jag är upp till individen/individerna. Jag lägger ingen värdering just det, som utomstående person, utan barnens bästa är väl viktigast.

Däremot tycker jag att det är viktigt att båda parter är insatta i villkoren för relationen. Så att inte den ena ser på relationen som något rent praktiskt för att ha barn med nån vettig, medan den andra tror att båda är kära i varandra och därför valt att bilda familj. Sårad kan en alltid bli i en relation och känslor kan ju ändras längre fram (kärlek kan ta slut osv). Men jag ser risken för att den ena känner sig väldigt utnyttjad/lurad längre fram, är stor om en inte är rak kring sina känslor i den situationen. Oavsett om barn finns med i bilden eller inte, men ännu viktigare om barn blir aktuellt (eftersom även de riskerar att ta skada/påverkas negativt om relationen mellan föräldrarna går åt skogen).

Låter jättebra! För vi är liksom väldigt lika, lika syn på uppfostran, städning, samma värderingar osv. Så jag tror att det liksom kommer att bli bra ändå. Sen kommer man ju känna världens kärlek till barnet sen ju

 

[Shaggy]

Ok det låter bra! Nu är vi ju typ ett par iofs

Och vet din "partner" om att ni är typ ett par och aldrig kommer bli ett par?
Ska du skaffa barn med någon som du inte är kär i måste du var 100% tydlig om att så är fallet annars förleder du honom rejält och det kommer inte skapa någon bra situation för barnet.

 

[lil-sis]

Låter jättebra! För vi är liksom väldigt lika, lika syn på uppfostran, städning, samma värderingar osv. Så jag tror att det liksom kommer att bli bra ändå. Sen kommer man ju känna världens kärlek till barnet sen ju

Nej.

Det blir inte bra för att man (troligen) kommer att älska sitt barn.

 

[Liten]

Låter jättebra! För vi är liksom väldigt lika, lika syn på uppfostran, städning, samma värderingar osv. Så jag tror att det liksom kommer att bli bra ändå. Sen kommer man ju känna världens kärlek till barnet sen ju

Fast nej, det är inte så enkelt som du får det att låta i detta stycke. Kärlek till ett barn gör inte att det blir bra "bara sådär".

Som sagt: i en relation bör båda vara överens om villkoren för relationen. Har du pratat med den andra partern i frågan, dvs killen i den här fallet, om hur du känner för honom? Hur ser han på er relation och hur tänker han kring att skaffa barn med någon på de premisserna? Det är ju mycket viktigare än vad jag tycker. Människor tänker och känner olika.

Är han kär i dig och inte vet om att du inte känner så för honom, så tycker jag att ni behöver börja med att reda ut den biten (innan barn ens är att tänka på, alltså). Om han är kär i dig och du inte i honom, bör han få veta det och därmed möjligheten att välja att avsluta er relation om han inte är okej med de premisserna. Att låta honom tro att du känner likadant för honom (om han nu tror det, jag vet ju bara det du skriver i denna tråd) är absolut inte okej, nånstans. Ni behöver båda vara överens om vad som gäller i er relation.

 

[Ramlösa]

Och vet din "partner" om att ni är typ ett par och aldrig kommer bli ett par?
Ska du skaffa barn med någon som du inte är kär i måste du var 100% tydlig om att så är fallet annars förleder du honom rejält och det kommer inte skapa någon bra situation för barnet.

Ja han vet om att vi är typ ett par och att jag inte är kär i honom. Men han vet om att jag gillar honom väldigt mycket.

 

[Manji]

Jag har dejtat i ca 4-5 år nu, hittat två män jag blivit kär i, ingen av dem visade sig vara något pappamaterial. Nu har jag träffat en kille som är pappamaterial, men jag är inte kär. Ok att skaffa barn med honom ändå? Hur hade ni gjort?

Jag hade nog kunnat skaffa barn med en kompis om vi båda var helt på det klara med att vi inte är ett par, (sannolikt) inte kommer bli ett par och har det mycket tydligt för oss hur föräldraskapet ska se ut. Det är ju inte "värre" än att skaffa barn med någon och sen skiljas liksom.

Men jag skulle inte fortsätta en relation där det inte råder någotsånär jämnvikt känslomässigt. Jag skulle absolut inte skaffa barn med en partner som tror jag älskar hen eller kommer börja älska.

 

[Ramlösa]

Jag tycker det är två frågeställningar i den här frågan, som ger helt olika typer av svar. Själva grundfrågan - måste man vara kär för att skaffa barn, nej, självklart inte! Jag lägger ingen som helst värdering i hur andra gör, jag tror till och med att en del som väljer att göra så men aldrig nånsin lever tillsammans utan ”bara” delar på barnet har det bättre än en hel del personer som lever ihop med en rövhatt som råkar vara barnets andra förälder. Eller skiljer sig från nämnda rövhatt och aldrig någonsin får någon som helst hjälp och stöttning därifrån igen. Om jag verkligen hade velat barn och haft en väldigt nära manlig vän hade jag nog inte varit främmande för tanken själv, men nu har jag ingen sån manlig vän och är heller inte helt inne på att skaffa barn. Men jag ser inga hinder i att göra så.

Den andra aspekten är dock att båda måste vara med på det och införstådda med reglerna innan. Det funkar inte att den ena tycker att det är ett lämpligt parti ur avelsynpunkt medan den andra är kär och tror att de lever i en relation. Nu läste inte jag din tråd från igår, så jag vet inte vad som stod där, men med tanke på dina självkritiska inlägg i andra trådar från i våras och att du uttryckligen säger att du inte är kär i den här mannen, medan han är kär i dig, så är det faktiskt fel att vara med honom. Ni vill inte ha ut samma sak av ert förhållande. Hade du velat vara med honom om han inte var kär i dig, utan såg dig mer som en avelsko?

Fast han är ingen avelsko, då hade jag ju kunnat skaffa barn med vem som helst. Nu har jag ju valt en som är bra på pappret helt enkelt. Absolut ingen avelsko

 

[Andromedae]

Skrev du inte i din förra tråd att ni hade varit tillsammans i typ 2-3 månader?

 

[escodobe]

Jag har inseminerat mig istället. Om inte både två är införstådda med konceptet att man är ett kompispar som skaffar barn ihop, men det verkar ju inte han vara eftersom du skriver att ni "typ är ihop".
Har en mer känslor än den andre så tror jag det kommer gå i helvete rätt snabbt.'

 

[Lovisaleonora]

Fast han är ingen avelsko, då hade jag ju kunnat skaffa barn med vem som helst. Nu har jag ju valt en som är bra på pappret helt enkelt. Absolut ingen avelsko

Han vill att ni skaffar barn efter 2-3 månader där ni "typ" varit ett par?

 

[Ramlösa]

Skrev du inte i din förra tråd att ni hade varit tillsammans i typ 2-3 månader?

Vi har setts i typ 2-3 mån

 

[Ramlösa]

Han vill att ni skaffar barn efter 2-3 månader där ni "typ" varit ett par?

Nej det vill han inte. Jag undrar om jag ska skaffa barn med honom trots att jag inte är kär. Hoppas ju dock på att bli kär i honom. Det vore det bästa såklart. Men om det inte händer?