Självmord (utbruten från Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?)

[Voeux]

Säkert. Men ytterst få tror jag tar livet av sig för att de är fega.

Ingen, skulle jag påstå. Men det beror ju såklart på var man drar gränsen för feghet också. Att avsluta sitt liv, allt man har, är ju inget en gör lättvindigt utan är tämligen under extrem stark påverkan av negativa känslor. Eller under apati i avsaknad av känslor. Fy, det är ju så extremt sorgligt att jag knappt kan tänka på det. Att någon finner sig i en situation där ingen annan utväg upplevs finnas.

Att välja livet framför suicid när man är på botten är inte ett tecken på styrka, det är ett tecken på att du inte var lika sjuk som de som tog ett exit. Så som jag ser det.

 

[Voeux]

Och eftersom vi inte vet vilka som läser här så passar jag på att lägga in denna. Ring om det blir kritiskt. Eller skicka PM till mig. Jag är alltid up for att prata med någon som behöver någon att prata med.

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

 

[athena_arabians]

Och eftersom vi inte vet vilka som läser här så passar jag på att lägga in denna. Ring om det blir kritiskt. Eller skicka PM till mig. Jag är alltid up for att prata med någon som behöver någon att prata med.

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

@Mineur: Kan du nåla det här inlägget som trådstart?

 

[Tranan]

Och eftersom vi inte vet vilka som läser här så passar jag på att lägga in denna. Ring om det blir kritiskt. Eller skicka PM till mig. Jag är alltid up for att prata med någon som behöver någon att prata med.

https://mind.se/hitta-hjalp/sjalvmordslinjen/

Tack för at du delar.

 

[Mkb]

Att välja livet framför suicid när man är på botten är inte ett tecken på styrka, det är ett tecken på att du inte var lika sjuk som de som tog ett exit. Så som jag ser det.

Det finns ju mycket annat som kan påverka också som vilken hjälp eller stöd man får när man väl är där på botten, eller helt enkelt tur eller otur som du var inne på tidigare. Det gäller förstås fysiska sjukdomar med, där tyvärr vart man bor och annat som egentligen inte borde spela någon roll alls kan avgöra hur länge man lever om man får en viss sjukdom.

Sen kan jag visserligen tycka att det finns en slags styrka i att välja livet med, särskilt om man hör till en grupp som samhället värderar lågt och där psykisk ohälsa kan bli ännu mer förödande och svårare att bli av med eller leva med, än om man hör till en grupp som har en mer självklar plats att komma tillbaka till som frisk(are) individ. Att leva vidare när andra förväntar sig att man ska vilja dö eller när det ges bristfälliga hjälpinsatser och man har den psykiska ohälsan ovanpå andra försvårande faktorer, är väl rent krasst en ganska stor bedrift. Det betyder inte att det är svagt eller fegt att inte orka, det är ju en sjukdom helt enkelt och man har och ges olika förutsättningar. Ibland sviker samhället, ibland har man kanske otur, ibland skapar orättvisor en dödlig kombination, och ibland räcker inget till.

Jag tror också att det kanske finns en viss risk när det kommer till alla former av psykisk ohälsa egentligen att värdera det som att den som inte far allra mest fysiskt illa (i det här fallet dör) helt enkelt är mindre sjuka, det ser man ju bland annat inom självskadebeteende där man gör det värre och värre för att det inte betraktas som tillräckligt allvarligt i egna eller andras ögon. Vare sig det handlar om självdestruktivitet eller andra former av lidande bakom självmordsbenägenhet tror jag att det kan vara ganska triggande att läsa den här tråden även om alla har goda avsikter i det de skriver, så jag hoppas att de som är berörda av tråden kanske ignorerar och vänder sig till de hjälpinstanser som finns.

 

[Gunnar]

@Mineur: Kan du nåla det här inlägget som trådstart?

Jag har ändrat och lagt in det i första inlägget. Det går inte att ändra den kronologiska ordningen på inlägg.

 

[Grazing]

Att välja livet framför suicid när man är på botten är inte ett tecken på styrka, det är ett tecken på att du inte var lika sjuk som de som tog ett exit. Så som jag ser det.

Jag tänker lite tvärtom där, dom som inte lyckas pga olika orsaker ta livet av sig och överlever den sjukaste perioden har haft tur. Dom som lyckas har mer haft otur som faktiskt lyckades, dom flesta trots allt ångrar ju ofta sig i sista sekunden. Om man nu ska tro på det man läser. Många gånger är det ju bara ren impuls som det ageras på som inte är särskilt genomtänkt egentligen.

Det har inte så mycket alltid med sjukdom eller hur låg man är för tillfället att göra. För mig var det ren impuls i en period jag inte mådde som sämst, det bara hände, jag fick ett tillfälle och tog chansen och lyckades inte. Borde ha, men jag är ganska så tålig..tydligen.

Det är dom impulserna jag är mest rädd för, det är därför jag har hunden med mig jämt för han får dom här impulserna att försvinna hyfsat. Eller iallafall att tänka till lite.

Det är väl det också som gör det svårt för folk omkring mig, det är svårt att läsa av eftersom dipparna kommer så fort, det är också därför jag lämnar familjen utanför mitt mående för annars skulle dom vara oroliga jämt.

 

[Tranan]

Jag tänker lite tvärtom där, dom som inte lyckas pga olika orsaker ta livet av sig och överlever den sjukaste perioden har haft tur. Dom som lyckas har mer haft otur som faktiskt lyckades, dom flesta trots allt ångrar ju ofta sig i sista sekunden. Om man nu ska tro på det man läser. Många gånger är det ju bara ren impuls som det ageras på som inte är särskilt genomtänkt egentligen.

Det har inte så mycket alltid med sjukdom eller hur låg man är för tillfället att göra. För mig var det ren impuls i en period jag inte mådde som sämst, det bara hände, jag fick ett tillfälle och tog chansen och lyckades inte. Borde ha, men jag är ganska så tålig..tydligen.

Det är dom impulserna jag är mest rädd för, det är därför jag har hunden med mig jämt för han får dom här impulserna att försvinna hyfsat. Eller iallafall att tänka till lite.

Det är väl det också som gör det svårt för folk omkring mig, det är svårt att läsa av eftersom dipparna kommer så fort, det är också därför jag lämnar familjen utanför mitt mående för annars skulle dom vara oroliga jämt.

Förstår dig men jag kan inte uttrycka ett bra svar.
Kan bara säga att senast jag kände mig så dåligt så var jag väldigt lättad och glad att jag hade tagit beslutet.
Gjorde en del saker för att underlätta för andra, gjorde lite andra saker som känndes meningsfulla.
Sen var det en ganska banal sak som stoppade mig.
denna tråden är bra för mig samtidigt som den river i mig.

 

[Pegasus63]

Självmord är en rättighet som varje människa har, enligt mig.

Finnes inget som heter "förlust för samhället" eller " tänk på de efter levade",

Känner man att livet, närstående och/eller samhället inte kan/vill stödja en är det varje människas rätt att avsluta sitt liv.

Att skuldbelägga personen som ändar sitt liv bevisar bara hur själviska människor och samhället förövrigt tänker på sin egen bekvämlighet och förlust av "intäkter till BNP", som önskar personen i fråga tillbaka för att ytterligare plågas i det här livet.

 

[Grazing]

Självmord är en rättighet som varje människa har, enligt mig.

Finnes inget som heter "förlust för samhället" eller " tänk på de efter levade",

Känner man att livet, närstående och/eller samhället inte kan/vill stödja en är det varje människas rätt att avsluta sitt liv.

Att skuldbelägga personen som ändar sitt liv bevisar bara hur själviska människor och samhället förövrigt tänker på sin egen bekvämlighet och förlust av "intäkter till BNP", som önskar personen i fråga tillbaka för att ytterligare plågas i det här livet.

Men problemet är ju att det ofta är någonting tillfälligt som påverkar att man vill ta livet av sig, ofta ett problem som faktiskt går över. Det är ju skillnad på en rationell människa med en livslång dödlig handikappande sjukdom väljer dödshjälp, det tycker jag inte man kan jämföra med självmord på det sättet.

Överlevnadsinstinkten är stark, det är väl också därför många "misslyckas". Men man ska ju heller inte klandra någon som "lyckas" heller. Det är bara tragiskt då mer eller mindre alla problem faktiskt går att lösa på ett eller annat sätt.

 

[Amha]

Fast det är sonen som känner så och inget blir ju bättre av att slå folk. Han är väl arg, förbannad på situationen och då är det lätt att raspa ut sig grodor man kanske egentligen inte ens menar. Han saknar väl sin pappa massor. Ge han en kram istället

Precis! Människor kan ju i sorgen bli arga på anhöriga för att de dör av cancer. Det är inget konstigt.

 

[MissFideli]

Men problemet är ju att det ofta är någonting tillfälligt som påverkar att man vill ta livet av sig, ofta ett problem som faktiskt går över. Det är ju skillnad på en rationell människa med en livslång dödlig handikappande sjukdom väljer dödshjälp, det tycker jag inte man kan jämföra med självmord på det sättet.

Överlevnadsinstinkten är stark, det är väl också därför många "misslyckas". Men man ska ju heller inte klandra någon som "lyckas" heller. Det är bara tragiskt då mer eller mindre alla problem faktiskt går att lösa på ett eller annat sätt.

Visst är det skillnad, men tillfälligt? Ofta går över? Går att lösa? Det är otroligt optimistiska tankar. Framförallt när psykvården inte fungerar speciellt bra i det här landet.

 

[Diabetikern]

Det är min åsikt och den är min att tycka, den som anser något annat får gärna göra det, jag accepterar det. Alla är och tycker olika och det måste få vara ok.

Jag är medveten om att depression är en vidrig sjukdom , har varit diagnosticerad och medicineras sedan snart 10 år tillbaka. Jag var på djupaste botten men, jag är kvar pga mina principer, man ger inte upp. Fick hjälp.

Det sa min pappa också tills han kastade inhanduken i November.

Min pappa fick parkinssons. Min pappa har vunnit sm i gång, startat en vandrarklubb som åkt land och rike runt. Varit en soldyrkare utan dess lika. aktiv med hundar.

Parkinssons kom och med den följde hallucinationer, konstant smärta, flera operationer ingen hjälpte.
Min far gick med konstant smärta trots medecinering och provat allt,
Parkinssons eskalerar bara. Finns ingen hjälp att få.

Det var inte av feghet min far avsklutade sitt liv.

Vet inte om det just nu är för nära inpå men ditt inlägg här frusterar mig.

Det är inte alla gånger leva till varje pris.

Fysisk sjukdom som gjorde att han hamnade i en djup depresson utan någon annan väg. Han orkade inte längre.

Har inte läst hela tråden och efetr de första inläggen så orkar jag inte.

 

[Grazing]

Visst är det skillnad, men tillfälligt? Ofta går över? Går att lösa? Det är otroligt optimistiska tankar. Framförallt när psykvården inte fungerar speciellt bra i det här landet.

Impulsen går ofta över jo. Självmordstankarna däremot kanske aldrig försvinner. Det är en väldig skillnad på självmordstankar och att faktiskt göra det. Och man måste inte vara psykiskt sjuk för att få en sådan impuls, det "räcker" ibland med att befinna sig i en situation som det känns som att det inte finns någon utväg ur.

 

[MissFideli]

Impulsen går ofta över jo. Självmordstankarna däremot kanske aldrig försvinner. Det är en väldig skillnad på självmordstankar och att faktiskt göra det. Och man måste inte vara psykiskt sjuk för att få en sådan impuls, det "räcker" ibland med att befinna sig i en situation som det känns som att det inte finns någon utväg ur.

Det är säkert så om självmordet sker impulsivt. Vilket man absolut inte kan säga om alla.

 

[Grazing]

Det är säkert så om självmordet sker impulsivt. Vilket man absolut inte kan säga om alla.

Har inte skrivit om alla, det är för individuellt för det. Varje person är ju olik den andre. Men det är verkligen inte bara psykiskt sjuka som har självmordstankar eller tar livet av sig.