Går det att ge upp en livsdröm utan att bli bitter?

[Bulldoozer]

Jag gick ju kurs i lydnad för att de inte hade kurs i rallylydnad förra våren, jag har tävlat så vi har titeln i första klassen men sen gled jag över i rallylydnad och nu htm då.
Jag vet inte om jag kommer plocka upp lydnaden igen sen, det är väääldigt mycket duttidutt med finlir.. Samtidigt har det sin charm, jag är iallafall himla glad att jag halkade in på lydnaden för vi har en himla bra grund för rallyn och även htm och fått upp en bra träningsuthållighet.
Agilityn är nog en av de hundsporter som hundarna verkligen uppskattar, jag har ingen superbra hund sett till konstruktionen för agilityn men vi kör det för att hon tycker att det är så himla kul. Skulle själv likna det mer vid hästhoppning, man går banvandring, funderar på bästa vägvalet för sig och sin hund och ska lyckas komma ihåg banan också . Snabb och felfri vinner (inte vi alltså) och skillnaden är att man springer bredvid sin "häst" . Är man själv inte så bra eller snabb på att springa så kan man kompensera genom att ha en bra distanshandling, dvs hunden kan ta hinder självständigt även fast man är en bit ifrån så man inte behöver vara jämsides.
Eftersom du hade vaga funderingar på att skaffa en hund till nån gång så testa gärna så mycket olika sporter du kan så vet du dels om du vill byta ras (till en som har bra egenskaper till sporten eller bara för bekvämligheten att slippa stå dubbelvikt under ett pass lydnad/rally ) och om du vet att du fastnat för en sport så blir det lättare för dig att ge nästa hund en riktigt bra grund.
Jag håller fortfarande på att testa mig igenom sporter men jag vet redan nu att jag börjar träna förberedande för agility och så kommer jag testa mig fram vad jag tror min nya valp kan tänkas ha lätt och svårt för och vad vi ska satsa på mer för nåt sen.

 

[_Taggis_]

@Bulldoozer Ja, jag är nog lite mer inne på brukslydnanden. Vanlig tävlingslydnad verkar vara så jäkla strikt. Och för att tävla i bruksgrenar måste en ju ha lydnadsmomentet. Men vi får se, av nån anledning är jag inte lika tävlingsfixerad med hund som med häst, men jag vill gärna ha nåt mål med det jag gör.

Det blir nog aldrig en till hund ju mer jag tänker på det. För jobbigt i vardagen och jag är ju alltid ensam med allting, desto besvärligare att lämna bort om en behöver hundvakt osv. Jag nöjer mig nog med mitt förhållandevis enkla liv med en lydig och följsam hund, vågar inte riskera att byta det mot ett kaos med två hundar som triggar varandra. Är alldeles för bortskämd med att ha hunden lös på stadspromenader Och på jobbet kan jag inte ha två i vilket fall, hunddagis finns ej på mina arbetstider och ja... på det stora hela inser jag att min ork räcker till en och då blir det nog bäst att inte äventyra det.

 

[Bulldoozer]

Jag tävlar inte för att jag är fokuserad på att vinna, jag tävlar för att få ett kvitto på träningen och för att jag är mycket bättre på att träna min hund konsekvent och på ett bra sätt när jag vet att vi siktar mot tävling. Tävling är inte ett mål i träningen, det mer en checkpoint på vägen som ger mig ett hum om vad våra styrkor är och vad vi måste jobba mer på. Utan tävlingarna går man gärna och lurar sig själv eller helt enkelt missar punkter man borde kunna och träna men liksom förbiser lätt , det kan vara nåt jättebasic som förstör jättemycket för en och det märks fort på tävlingsplan vad man behöver fila mer på..
Dessutom träffar jag massa folk på tävling som har samma intresse som mig som man lär känna, jag tycker att det är himla trevligt särskilt när man inte tar det på blodigt allvar för då kan man vara social, där finns ju också möjlighet att skapa träningskontakter om man vill.

 

[Trissa]

@Bulldoozer Ja det finns träningsgrupper i lydnad men det kräver att en är självgående och jag har inte ens gått en grundkurs. Agility är inget jag provat, jämför det med gymkhana på häst och ja har alltid blivit så stressad av det Jag hade mest velat vara med i träningsgrupp för det sociala, lär mig gör jag nog bäst på kurs... Däremot spår och sök och sånt kanske en kunde prova på genom att hänga med de som kan.
jag har samma strategi när ja blir snål. Jämför med hästkostnaden. Jag blir alltid lika positivt överraskad över hundens veterinärbesök. Nu igår undersökning och 3 olika rör med blod till provtagning. 2100 kr, och medicin 99 kr, som hittat tycker jag

Jag tror nog det är lite lättare att hitta folk att träna med i brukset, där det ju i en del fall faktiskt behövs någon mer än en själv. Lydnad kan man ju utan problem träna på egen hand.

 

[_Taggis_]

Har nu gått några veckor. Tycker tillvaron är totalt meningslös faktiskt. Har öht inget sug alls tillbaka till stallet. Har varit dit och städat ihop de flesta saker men känner ärligt talat mest att det är skönt att slippa ha häst med allt arbete det innebär. För mig är minnena nu enbart arbete, slit, rehab och ouppfyllda drömmar. Sörjer min häst men inte hästägandet. Däremot sörjer jag mitt hästintresse oerhört mkt, eftersom livet nu känns ännu mer värdelöst än innan och jag inte ens vill ägna mig åt det enda jag velat ägna mig helhjärtat åt...

Det är väldigt mkt tid över i vardagen. Jag har ett par ggr tänkt åka till stallet och rida en annan häst men det ställde jag in pga dåligt väder. För att jag ska motivera mig att åka och rida krävs att ingenting försvårar det, och jag ser ingen poäng alls i att åka ut i klibbsnö och regn och rida på ridbanan på en häst utan snösulor där en kan rida 10m åt gången innan det ska knackas ut snöstyltor... får se om det blir aktuellt när de skott om den nästa gng.

Överlag känner jag mig bara så oerhört trött. Vet inte om det kanske kan var nåt som kommer retroaktivt nu när det finns utrymme för att känna efter, under åren med häst har det ju varit fullt upp och under alla skador och rehabperioder har det inte funnits tid eller ens utrymme för mig att vara trött. Har ju alltid varit tvungen att bita ihop och göra det jag ska. Och ärligt talat är jag helt slut efter allt elände i stallet, och på det uppbrott från min partner, strul på jobbet och som grädde på moset få dras med min egen kroniska livsleda samtidigt som en ska hålla skenet uppe inför andra människor. Jag-Är-Trött

Ja en ska inte klaga. Men livet är bara så jävla tråkigt. Jag har ingen ork till nåt och jag vill inte göra nåt heller. Jag är ute med hunden och jag sköter jobbet och jag jobbar på att skaffa mig ett nytt yrke däremellan när jag är ledig. Men livet i stort är inget som ger mig nåt annat än tidsfördriv. Min största rädsla är att min trötthet och omotivation kommer göra att jag blir tjock nu när jag inte längre har nåt som tvingar mig att vara igång ett antal timmar per dag. Det är allt. I övrigt kunde jag gärna slippa vakna upp imorgon och det hade känts som att jag dragit vinstlotten för första gången någonsin.

 

[sorbifolia]

Har nu gått några veckor. Tycker tillvaron är totalt meningslös faktiskt. Har öht inget sug alls tillbaka till stallet. Har varit dit och städat ihop de flesta saker men känner ärligt talat mest att det är skönt att slippa ha häst med allt arbete det innebär. För mig är minnena nu enbart arbete, slit, rehab och ouppfyllda drömmar. Sörjer min häst men inte hästägandet. Däremot sörjer jag mitt hästintresse oerhört mkt, eftersom livet nu känns ännu mer värdelöst än innan och jag inte ens vill ägna mig åt det enda jag velat ägna mig helhjärtat åt...

Det är väldigt mkt tid över i vardagen. Jag har ett par ggr tänkt åka till stallet och rida en annan häst men det ställde jag in pga dåligt väder. För att jag ska motivera mig att åka och rida krävs att ingenting försvårar det, och jag ser ingen poäng alls i att åka ut i klibbsnö och regn och rida på ridbanan på en häst utan snösulor där en kan rida 10m åt gången innan det ska knackas ut snöstyltor... får se om det blir aktuellt när de skott om den nästa gng.

Överlag känner jag mig bara så oerhört trött. Vet inte om det kanske kan var nåt som kommer retroaktivt nu när det finns utrymme för att känna efter, under åren med häst har det ju varit fullt upp och under alla skador och rehabperioder har det inte funnits tid eller ens utrymme för mig att vara trött. Har ju alltid varit tvungen att bita ihop och göra det jag ska. Och ärligt talat är jag helt slut efter allt elände i stallet, och på det uppbrott från min partner, strul på jobbet och som grädde på moset få dras med min egen kroniska livsleda samtidigt som en ska hålla skenet uppe inför andra människor. Jag-Är-Trött

Ja en ska inte klaga. Men livet är bara så jävla tråkigt. Jag har ingen ork till nåt och jag vill inte göra nåt heller. Jag är ute med hunden och jag sköter jobbet och jag jobbar på att skaffa mig ett nytt yrke däremellan när jag är ledig. Men livet i stort är inget som ger mig nåt annat än tidsfördriv. Min största rädsla är att min trötthet och omotivation kommer göra att jag blir tjock nu när jag inte längre har nåt som tvingar mig att vara igång ett antal timmar per dag. Det är allt. I övrigt kunde jag gärna slippa vakna upp imorgon och det hade känts som att jag dragit vinstlotten för första gången någonsin.

Låter som att du kan vara deprimerad, inte så konstigt med tanke på allt negativt som hänt... Har du vänner du kan hitta på saker ihop med, eller bara hänga med och kolla på film eller så? Funderat på att börja träna? Gillar du simmning, dans, handboll, skridskor eller nåt annat?

I övrigt så tillåt dig själv att vila och ladda upp igen nu som du är lite nerkörd. Du kommer inte bli tjock bara sådär, och till våren blir det nog roligare att komma ut och hitta på saker och vara i aktivitet igen, om du låter dig själv läka ihop nu under vintern. Hoppast du får ha en fin julhögtid nu, och önskar dig ett riktigt bra nytt år när den tid kommer!

 

[TheRedLightning]

Angående det där med att ha häst och tappa intresset pga massa skador och motgångar, så var det för mig också när jag hade häst. Ledsnade rätt rejält på att aldrig kunna rida så som jag ville, även om jag fick låna stallkompisarnas hästar å rida på, blev det aldrig samma som ens egen.

I mitt fall slutade det med en avlivning innan sommaren. Till hösten var det tänkt att jag skulle börja på ridskola, men skippade det. Hade ett uppehåll på över ett halvår, sen började ja på ridskola igen. Hade anmält mig på en "whim", när det började dra ihop sig hade jag väldig ångest och ångrade mig. Åkte till ridkolan med ångestfylld känsla, men så fort jag klev innanför stalldörren möts jag av personer som känner, som ser mig och utbrister glatt "nämen RED va kul å se dig igen" sen fick jag världens kram.
Kanske bör skriva att jag ridit på den ridskolan tidigare och den är väldigt familjär.

Jag har nu hittat tillbaka till det som är kul med hästar och utvecklas i min ridning igen. I nuläget vill jag inte ha egen häst, perfekt att rida på ridskola och bara kunna göra det "roliga" och sen släppa det så fort du åker därifrån.
Det är det som är bra med hästar, även om man slutar med dom kan man alltid ta upp intresset igen. Pratat med några som rider på ridskolan nu, som berättat att de haft uppehåll på 30-40 år innan de började igen osv.

Min ekonomi var i bott när jag hade häst, först nu när jag inte har häst har jag råd att köpa alla de där sakerna jag vill ha. Så för mig förde det ändå med sig något positivt när jag tog bort min häst, även om själva händelsen i sig själv är negativ. Jag är ändå nöjd med mitt val och vet att om jag vill skaffa egen häst i framtiden kan jag göra det, men det lär inte ske än eller de närmsta åren.

 

[_Taggis_]

Låter som att du kan vara deprimerad, inte så konstigt med tanke på allt negativt som hänt... Har du vänner du kan hitta på saker ihop med, eller bara hänga med och kolla på film eller så? Funderat på att börja träna? Gillar du simmning, dans, handboll, skridskor eller nåt annat?

I övrigt så tillåt dig själv att vila och ladda upp igen nu som du är lite nerkörd. Du kommer inte bli tjock bara sådär, och till våren blir det nog roligare att komma ut och hitta på saker och vara i aktivitet igen, om du låter dig själv läka ihop nu under vintern. Hoppast du får ha en fin julhögtid nu, och önskar dig ett riktigt bra nytt år när den tid kommer!

Jag är en av de där som inte svarar på SSRI vilket nämns i "Landet lyckopiller" (något jag aldrig hörde talas om under mina år i vården trots att det var många och rätt så starkt medicinerade). Det enda jag fått av vården är uppgödning, delvis pga medicinering och det gjorde inte att livet kändes bättre då jag i grunden har ätstörningar. Det finns absolut ingenting som kan få mig att "söka hjälp" någonsin igen. Jag har kommit till det stadiet där jag inte vill ha nån hjälp, jag vill faktiskt bara dö. Jag har varit deprimerad i hela mitt liv, jag kan inte minnas nånting annat utom möjligen dagis och lågstadietiden, tiden innan en börjar använda intellektet sas.

Jag har vänner men de flesta bor långt bort, eftersom jag flyttade för att satsa på ridningen Men jag ringer sällan till dem längre, jag har inte mkt annat att prata om än hur mkt jag ser fram emot döden och alla samtal hamnar förr eller senare i den slutsatsen. Väldigt få människor finner nåt nöje i att umgås med en sådan person. Det finns 1-2 som jag kan prata med om hur jag mår och det räcker, det är en ventil och nån annan lindring finns ju inte ändå. Jag har mest utbyte av korta halvytliga kontakter såsom kollegor och liknande, eftersom jag inte behöver bli så privat och vi umgås så korta stunder att jag orkar hålla uppe skenet. Det bästa för mig är att jobba för då kan jag fokusera på nån sorts uppgift.

Jag försöker komma igång med träning men det är svårt där jag bor, för jag jobbar skift och det erbjuds enbart gruppträning anpassat efter de som jobbar kontorstider. Jag missar väldigt mkt och får ingen regelbundenhet. Jag har ingen att träna med och eftersom min initiativförmåga är noll till att komma igång helt på egen hand så blir det mest aktiviteter där jag kan ha hunden med mig. Jag anmälde mig dock idag till nåt PT-online-program där en skulle få nätbaserad coaching, jag hoppas det kan göra att jag får tummen ur. Med min bakgrund som anorektiker är jag inte intresserad av träning på nåt annat sätt än att gå ner i vikt och se vältränad ut. Det gör att jag kan ha lite lättare att stå ut med övriga livet, vilket jag har om jag slipper gå runt och känna mig tjock och ful och istället kan lägga den energin på att jobba och sköta vardagen. Sporter intresserar mig inte ett dugg, utomhusaktiviteter där hunden är med är dete enda som ger mig nåt välbefinnande öht.

Tråkigt svar men that's me

 

[Wingates]

Jag är en av de där som inte svarar på SSRI vilket nämns i "Landet lyckopiller" (något jag aldrig hörde talas om under mina år i vården trots att det var många och rätt så starkt medicinerade). Det enda jag fått av vården är uppgödning, delvis pga medicinering och det gjorde inte att livet kändes bättre då jag i grunden har ätstörningar. Det finns absolut ingenting som kan få mig att "söka hjälp" någonsin igen. Jag har kommit till det stadiet där jag inte vill ha nån hjälp, jag vill faktiskt bara dö. Jag har varit deprimerad i hela mitt liv, jag kan inte minnas nånting annat utom möjligen dagis och lågstadietiden, tiden innan en börjar använda intellektet sas.

Jag har vänner men de flesta bor långt bort, eftersom jag flyttade för att satsa på ridningen Men jag ringer sällan till dem längre, jag har inte mkt annat att prata om än hur mkt jag ser fram emot döden och alla samtal hamnar förr eller senare i den slutsatsen. Väldigt få människor finner nåt nöje i att umgås med en sådan person. Det finns 1-2 som jag kan prata med om hur jag mår och det räcker, det är en ventil och nån annan lindring finns ju inte ändå. Jag har mest utbyte av korta halvytliga kontakter såsom kollegor och liknande, eftersom jag inte behöver bli så privat och vi umgås så korta stunder att jag orkar hålla uppe skenet. Det bästa för mig är att jobba för då kan jag fokusera på nån sorts uppgift.

Jag försöker komma igång med träning men det är svårt där jag bor, för jag jobbar skift och det erbjuds enbart gruppträning anpassat efter de som jobbar kontorstider. Jag missar väldigt mkt och får ingen regelbundenhet. Jag har ingen att träna med och eftersom min initiativförmåga är noll till att komma igång helt på egen hand så blir det mest aktiviteter där jag kan ha hunden med mig. Jag anmälde mig dock idag till nåt PT-online-program där en skulle få nätbaserad coaching, jag hoppas det kan göra att jag får tummen ur. Med min bakgrund som anorektiker är jag inte intresserad av träning på nåt annat sätt än att gå ner i vikt och se vältränad ut. Det gör att jag kan ha lite lättare att stå ut med övriga livet, vilket jag har om jag slipper gå runt och känna mig tjock och ful och istället kan lägga den energin på att jobba och sköta vardagen. Sporter intresserar mig inte ett dugg, utomhusaktiviteter där hunden är med är dete enda som ger mig nåt välbefinnande öht.

Tråkigt svar men that's me

Vart i landet bor du? Tänkte om det finns någon hundtränande bukare som bor nära?
Om du vill ha någon att hänga med och göra något som du tycker är kul tänkte jag!
Själv bor jag i Lund och bjuder gärna på kaffe och tränar hund om det skulle vara intressant.

 

[sorbifolia]

Jag är en av de där som inte svarar på SSRI vilket nämns i "Landet lyckopiller" (något jag aldrig hörde talas om under mina år i vården trots att det var många och rätt så starkt medicinerade). Det enda jag fått av vården är uppgödning, delvis pga medicinering och det gjorde inte att livet kändes bättre då jag i grunden har ätstörningar. Det finns absolut ingenting som kan få mig att "söka hjälp" någonsin igen. Jag har kommit till det stadiet där jag inte vill ha nån hjälp, jag vill faktiskt bara dö. Jag har varit deprimerad i hela mitt liv, jag kan inte minnas nånting annat utom möjligen dagis och lågstadietiden, tiden innan en börjar använda intellektet sas.

Jag har vänner men de flesta bor långt bort, eftersom jag flyttade för att satsa på ridningen Men jag ringer sällan till dem längre, jag har inte mkt annat att prata om än hur mkt jag ser fram emot döden och alla samtal hamnar förr eller senare i den slutsatsen. Väldigt få människor finner nåt nöje i att umgås med en sådan person. Det finns 1-2 som jag kan prata med om hur jag mår och det räcker, det är en ventil och nån annan lindring finns ju inte ändå. Jag har mest utbyte av korta halvytliga kontakter såsom kollegor och liknande, eftersom jag inte behöver bli så privat och vi umgås så korta stunder att jag orkar hålla uppe skenet. Det bästa för mig är att jobba för då kan jag fokusera på nån sorts uppgift.

Jag försöker komma igång med träning men det är svårt där jag bor, för jag jobbar skift och det erbjuds enbart gruppträning anpassat efter de som jobbar kontorstider. Jag missar väldigt mkt och får ingen regelbundenhet. Jag har ingen att träna med och eftersom min initiativförmåga är noll till att komma igång helt på egen hand så blir det mest aktiviteter där jag kan ha hunden med mig. Jag anmälde mig dock idag till nåt PT-online-program där en skulle få nätbaserad coaching, jag hoppas det kan göra att jag får tummen ur. Med min bakgrund som anorektiker är jag inte intresserad av träning på nåt annat sätt än att gå ner i vikt och se vältränad ut. Det gör att jag kan ha lite lättare att stå ut med övriga livet, vilket jag har om jag slipper gå runt och känna mig tjock och ful och istället kan lägga den energin på att jobba och sköta vardagen. Sporter intresserar mig inte ett dugg, utomhusaktiviteter där hunden är med är dete enda som ger mig nåt välbefinnande öht.

Tråkigt svar men that's me

Ja men okej, det behöver väl inte vara tråkigt. Låter vettigt att snarare fokusera på att träna hunden än dig själv då, tänkte mest om du kunde få lite positiva endorfiner av att röra på dig på ett sätt som du tyckte var kul.

Läste f.ö. precis i dag om en tjej som efter 14 år inom psykiatrin utan att bli bättre (bara medicinering som inte funkade och inlagd på psyk större delar av tiden), kom till en ny behandlare och inom ett år hos denne blev såpass bra att hon hittade tillbaks till glädjen med livet, började plugga och köpte sin egen lägenhet. Inte för att du behöver söka hjälp om du inte vill, så klart. Men känns trist att inte ens vilja bli bra/bättre. Kanske, någon dag, kommer även du att känna annorlunda, och vilja försöka bli bra igen.

 

[_Taggis_]

@TheRedLightning Jag hade ett långt uppehåll från hästar i ca 6 år, då jag red så pass sporadiskt att det inte räknas som ridning öht (typ lulla i skogen på turridning nån gng vartannat år). Det var efter att jag gått in i väggen, mkt pga hästeriet den gången med, mönstret känns igen... Jobbade ihjäl mig ideellt i en omöjlig ridklubb och hade mina eviga depressioner även på den tiden, samt en halvtrasig häst som jag till slut lämnade bort på foder och sedan tog bort.
Tänkte då att jag kan ju pausa och sedan återuppta det, om och när jag orkar. Det tog som sagt 6 år innan jag ville annat än kräkas åt hästar. Men det var ju ett elände att komma tillbaka. Jag gick på ridgymnasium och hade häst, red andras hästar utöver det så jag tränade 3 dagar i veckan på skolan och red 1-3 hästar per dag i snitt. Att gå från det till noll, och sedan återuppta ridningen igen efter 6 år var hemskt. Tajmingen var noll, balansen noll, frustrationen hundra... Jag lovade mig själv då att jag ska aldrig mer sluta rida, om jag inte vet att det är för alltid. Jag ska aldrig mer utsätta mig för att "komma tillbaka". Jag är inte nöjd med att lulla i skogen eller rida en gång i veckan för rekreationens skull, jag har så höga ambitioner att det bara är frustrerande. Då är det bättre för mig att inte rida alls än att göra det så sällan att jag bara är dålig varje gång.

Det jag är rädd för nu när jag inte rider alls, är att hinna tappa för mkt. Så jag ska försöka tvinga iväg mig till stallet när det finns vettig chans till att kunna rida, dvs underlag osv. Kanske om jag tvingar mig dit nog många ggr, att jag till slut går dit självmant. Och tycker jag att det fortfarande är trist, ja då får jag lägga ner men isf först den dagen jag är säker på att aldrig mer vilja börja om. För det var hemskt när jag gjorde det 2008...

Däremot har jag generellt sett svårt att känna motivation till nåt som inte har ett mål. Ffa när det gäller ridningen. Medryttare och ridskola har inte funkar förr, eftersom det är begränsat vad gäller att kunna ha mål. Därför har jag haft både en och två hästar, för att då sätter jag själv upp målen och ingen annan har nån åsikt om när och hur jag får träna osv (utom då alla skadeuppehåll på mina hästar ). Men som sagt, jag kan ha ändrats nu när jag inte längre orkar med allt vad det innebär att äga häst. Förr tyckte jag jobbet var värt friheten, nu kanske jag kan se en vinst i att ha lägre målsättning för att jag slipper slitet. Vem vet.

 

[TheRedLightning]

@TheRedLightning Jag hade ett långt uppehåll från hästar i ca 6 år, då jag red så pass sporadiskt att det inte räknas som ridning öht (typ lulla i skogen på turridning nån gng vartannat år). Det var efter att jag gått in i väggen, mkt pga hästeriet den gången med, mönstret känns igen... Jobbade ihjäl mig ideellt i en omöjlig ridklubb och hade mina eviga depressioner även på den tiden, samt en halvtrasig häst som jag till slut lämnade bort på foder och sedan tog bort.
Tänkte då att jag kan ju pausa och sedan återuppta det, om och när jag orkar. Det tog som sagt 6 år innan jag ville annat än kräkas åt hästar. Men det var ju ett elände att komma tillbaka. Jag gick på ridgymnasium och hade häst, red andras hästar utöver det så jag tränade 3 dagar i veckan på skolan och red 1-3 hästar per dag i snitt. Att gå från det till noll, och sedan återuppta ridningen igen efter 6 år var hemskt. Tajmingen var noll, balansen noll, frustrationen hundra... Jag lovade mig själv då att jag ska aldrig mer sluta rida, om jag inte vet att det är för alltid. Jag ska aldrig mer utsätta mig för att "komma tillbaka". Jag är inte nöjd med att lulla i skogen eller rida en gång i veckan för rekreationens skull, jag har så höga ambitioner att det bara är frustrerande. Då är det bättre för mig att inte rida alls än att göra det så sällan att jag bara är dålig varje gång.

Det jag är rädd för nu när jag inte rider alls, är att hinna tappa för mkt. Så jag ska försöka tvinga iväg mig till stallet när det finns vettig chans till att kunna rida, dvs underlag osv. Kanske om jag tvingar mig dit nog många ggr, att jag till slut går dit självmant. Och tycker jag att det fortfarande är trist, ja då får jag lägga ner men isf först den dagen jag är säker på att aldrig mer vilja börja om. För det var hemskt när jag gjorde det 2008...

Däremot har jag generellt sett svårt att känna motivation till nåt som inte har ett mål. Ffa när det gäller ridningen. Medryttare och ridskola har inte funkar förr, eftersom det är begränsat vad gäller att kunna ha mål. Därför har jag haft både en och två hästar, för att då sätter jag själv upp målen och ingen annan har nån åsikt om när och hur jag får träna osv (utom då alla skadeuppehåll på mina hästar ). Men som sagt, jag kan ha ändrats nu när jag inte längre orkar med allt vad det innebär att äga häst. Förr tyckte jag jobbet var värt friheten, nu kanske jag kan se en vinst i att ha lägre målsättning för att jag slipper slitet. Vem vet.

Rent generellt, vad gör det om du tappar din ridning?
Jag har själv tappat jättemycket under de perioder jag haft uppehåll (det längsta uppehållet 5-6 år), men inget som varit borta för evigt så att säga.
Som nu när jag tog upp ridningen senast, kände mig superkass och som värsta nybörjaren, men å andra sidan kommer allt tillbaka mer och mer ju mer jag rider.'

Jag har målet att jag vill bättra på min ridning och rider på ridskola, har lärt mig att inte sätta för höga krav/mål utan små som är lättare att nå upp till och när de nås kan man sätta ett nytt mål osv.

Jag rider själv just nu vanlig ridlektion en gång i veckan á la 45min, nu till våren blir det även varannan vecka hoppgrupps lektion á la 1 timme och troligen fortsätter jag med markarbetes lektionen en gång i månaden också på 1 timme.

Även fått möjlighet att låna den hästen jag rider mest på ridskolan på söndagar också. I och för sig är jag halvt om halvt engagerad i den klubben, är värdinna 3 lördagar på en termin, vilket innebär att jag sköter fodring, mockning, hjälpa elever göra i ordning hästarna, in/utsläpp m.m. Att bara behöva göra det 3 dagar på en termin är ingenting gentemot att ha egen häst där det var varje dag.

Å andra sidan är stallet det enda som gör att jag kommer utanför hemmet förutom jobbet, alltid varit så för mig. Har inga direkta vänner förutom stallkompisarna.

 

[_Taggis_]

Vart i landet bor du? Tänkte om det finns någon hundtränande bukare som bor nära?
Om du vill ha någon att hänga med och göra något som du tycker är kul tänkte jag!
Själv bor jag i Lund och bjuder gärna på kaffe och tränar hund om det skulle vara intressant.

Jag bor i Mälardalen. Tyvärr lite långt från Lund Hade varit kul att hitta nån som ville lära en lite bruks, det verkar, enligt en iakttagelse, vara svårt att komma in i de där gängen utifrån...

 

[_Taggis_]

Rent generellt, vad gör det om du tappar din ridning?

Det gör det att hela min syn på vad som är "meningen med livet" går åt skogen. Då jag ändå har varit hyfsat bra på att rida utifrån mina halvkassa förutsättningar med helt ok ryttarkänsla osv så är hästeriet faktiskt det enda jag kunnat känna är nåt som öht gör det värt för mig att gå upp ur sängen (av nån annan anledning än att en har en plikt att sköta jobb, hund och att motionera). Har jag inte haft flyt i ridningen har det betytt att precis ingenting i livet har haft nåt flyt. Jag har aldrig brunnit för nånting annat mer än i korta perioder som snabbt går över när nyhetens behag släppt. De där 6 åren då jag gjorde annat var ett jämntjockt mörker sökandes nåt som kunde motivera öht. Det var först när jag fick upp hoppet om hästeriet igen, som jag kände att det fanns nån mening med nånting. Inga mediciner eller terapi i världen har gett mig nåt ens i närheten av det.
Ffa har mitt hästintresse varit det enda som varit mer värt än att banta och därför var det också det enda som kunde distrahera mig från det så pass mkt att det gått att stå ut något sånär i den kropp jag har tilldelats - jag har aldrig blivit frisk utan det har bara handlat om att hitta nåt som är viktigare och tar så pass mkt tid och ork at bantning inte får allt utrymme. Och hästeriet har gett drivkraft till så mkt annat än bara rida, det har gjort att jag planerat utbildning, karriär, boende och bostadsort osv utifrån att kunna ha häst och träna och syssla med det på den nivå jag anser vara skälig.

 

[Trissa]

Jag bor i Mälardalen. Tyvärr lite långt från Lund Hade varit kul att hitta nån som ville lära en lite bruks, det verkar, enligt en iakttagelse, vara svårt att komma in i de där gängen utifrån...

Jag letar också träningsgrupper inom brukset, och det gäller ju inte bara att hitta en, det ska funka med de personerna också... Häromdagen så var jag på en annan hundgrej, med en inriktning jag inte är superintresserad av egentligen. Men åkte ändå, som aktivering. Det visade sig vara oväntat kul, hunden var bra på det, och jag träffade trevliga människor som nog kan vara en ingång till bruksfolk.

 

[TheRedLightning]

Det gör det att hela min syn på vad som är "meningen med livet" går åt skogen. Då jag ändå har varit hyfsat bra på att rida utifrån mina halvkassa förutsättningar med helt ok ryttarkänsla osv så är hästeriet faktiskt det enda jag kunnat känna är nåt som öht gör det värt för mig att gå upp ur sängen (av nån annan anledning än att en har en plikt att sköta jobb, hund och att motionera). Har jag inte haft flyt i ridningen har det betytt att precis ingenting i livet har haft nåt flyt. Jag har aldrig brunnit för nånting annat mer än i korta perioder som snabbt går över när nyhetens behag släppt. De där 6 åren då jag gjorde annat var ett jämntjockt mörker sökandes nåt som kunde motivera öht. Det var först när jag fick upp hoppet om hästeriet igen, som jag kände att det fanns nån mening med nånting. Inga mediciner eller terapi i världen har gett mig nåt ens i närheten av det.
Ffa har mitt hästintresse varit det enda som varit mer värt än att banta och därför var det också det enda som kunde distrahera mig från det så pass mkt att det gått att stå ut något sånär i den kropp jag har tilldelats - jag har aldrig blivit frisk utan det har bara handlat om att hitta nåt som är viktigare och tar så pass mkt tid och ork at bantning inte får allt utrymme. Och hästeriet har gett drivkraft till så mkt annat än bara rida, det har gjort att jag planerat utbildning, karriär, boende och bostadsort osv utifrån att kunna ha häst och träna och syssla med det på den nivå jag anser vara skälig.

Just nu låter det som att ridningen/hästarna inte är det största bekymret, snarare ditt sätt att se/tänka saker och ting. Det är svårt att ändra på sig själv, har du någon psykolog du kan prata med som kan ge dig råd och tips på vägen?

Jag får en känsla inom ridningen att du strävat efter det där perfekta och när du inte nått dit känt dig kass. Grejen är att vi är alldeles för självkritiska och kritiseras oss själva väldigt hårt, hårdare än vi gör mot andra och det är här man får börja. Det är inte fel att ge sig själv beröm eller tänka något positivt om sig själv.
Allt vi tänker tror vi att det är sant.

Ett bra exempel som jag dragit förut är två tennisspelare, där den ena är jätteduktig och den andre medioker. Den duktige träffar 9 av 10 bollar, den mediokre 3 av 10, de intervjuas efter varje match och när ett år har gått har den duktige slutat spela och den mediokre har blivit bättre. Varför?
Jo, det visade sig att det duktiga spelaren grämde sig hela tiden varför den inte träffade den sista bollen, medan den mediokre bara var glad att den hade träffat en boll.

 

[_Taggis_]

Jag letar också träningsgrupper inom brukset, och det gäller ju inte bara att hitta en, det ska funka med de personerna också... Häromdagen så var jag på en annan hundgrej, med en inriktning jag inte är superintresserad av egentligen. Men åkte ändå, som aktivering. Det visade sig vara oväntat kul, hunden var bra på det, och jag träffade trevliga människor som nog kan vara en ingång till bruksfolk.

Vad var det för nåt du provade?

 

[_Taggis_]

Just nu låter det som att ridningen/hästarna inte är det största bekymret, snarare ditt sätt att se/tänka saker och ting. Det är svårt att ändra på sig själv, har du någon psykolog du kan prata med som kan ge dig råd och tips på vägen?

Jag får en känsla inom ridningen att du strävat efter det där perfekta och när du inte nått dit känt dig kass. Grejen är att vi är alldeles för självkritiska och kritiseras oss själva väldigt hårt, hårdare än vi gör mot andra och det är här man får börja. Det är inte fel att ge sig själv beröm eller tänka något positivt om sig själv.
Allt vi tänker tror vi att det är sant.

Nej det är inte det största bekymret men det har varit mitt sätt att delvis kunna hantera det verkliga bekymret = livet. Nu är bara livet kvar.
Jag har gått i terapi, medicinerat, gått mellan dagvård på heltid, öppenvård med enbart kontaktpersoner/ möten och även i perioder slutenvård både "frivillig" och på tvång. Haft allt från läkarkontakter, psykolog, KBT-terapeut och sjukgymnast. Ingenting har hjälpt till det bättre, men väldigt mkt mot det sämre. Jag gick med på det bara för att min familj tvingade mig och jag orkade inte protestera.
När jag fick ett återfall i mina ätstörningar bodde jag i ett annat landsting och gick då för första gången till vården frivilligt, fick då möten med terapeut och sjukgymnast under ett års tid, det slutade med att jag blev utskriven eftersom jag inte gick att behandla... Det var 2011. Jag kommer inte att återuppta någon vårdkontakt, nej. I bästa fall kommer det inte ge ett skit och i värsta fall hindrar de mig från att jobba och ha hand om hunden om de låser in mig. Är det nåt jag är ointresserad av så är det vad psykiatrin har att erbjuda.

Ptja vad är det perfekta inom ridningen? Jag har strävat efter att på ett hästvänligt sätt med utgångspunkt från hästens förutsättningar, långsiktigt kunna träna dem i dressyr på ett hållbart och mjukt sätt enligt tyska utbildningsskalan. Jag anser att de är ens skyldighet som ryttare att sträva efter nåt liknande, och att söka kunskap och rätt förebilder för att nå dit. På allt det har jag haft som mål att tävla och utvecklas mot MSV nivå, inte inom ett år men inom rimlig tid för vad jag lägger ner.

 

[sorbifolia]

Ptja vad är det perfekta inom ridningen? Jag har strävat efter att på ett hästvänligt sätt med utgångspunkt från hästens förutsättningar, långsiktigt kunna träna dem i dressyr på ett hållbart och mjukt sätt enligt tyska utbildningsskalan. Jag anser att de är ens skyldighet som ryttare att sträva efter nåt liknande, och att söka kunskap och rätt förebilder för att nå dit. På allt det har jag haft som mål att tävla och utvecklas mot MSV nivå, inte inom ett år men inom rimlig tid för vad jag lägger ner.

Kan du inte tänka att du bara har tagit en liten paus från ridningen just nu då, och att du kan börja igen när som, om du skulle vilja det? Jag brukar ibland motivera mig med att det finns folk över 70 år som rider GP dressyr i OS, så vi som är typ hälften så gamla har fortfarande massor med tid att nå dit....

 

[_Taggis_]

Kan du inte tänka att du bara har tagit en liten paus från ridningen just nu då, och att du kan börja igen när som, om du skulle vilja det? Jag brukar ibland motivera mig med att det finns folk över 70 år som rider GP dressyr i OS, så vi som är typ hälften så gamla har fortfarande massor med tid att nå dit....

Ja det kan jag väl. Men det är inget kul att börja om. Har svårt att tro att de som rider GP vid 70 är en majoritet av de som kommer igång sent, eller ens är de som på hobbynivå haft häst i sitt liv och vid 35 har de skrala resultat som jag har. Men jag har gärna fel