Självmord (utbruten från Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?)

[Asko]

Det är inte konstigt. Min farmor ville dö innan hon blev så glömsk /dement att hon inte var förmögen att forma tanken. Många nära och kära hade gått bort ( bland annat syskon och make mest av ålder) och hon kände att hon levt sitt liv och det var dags. Jag tror inte att det är helt ovanligt bland äldre.

När minnet svek hade jag gärna assisterat henne att dö. Inte för hon led direkt då, men vilket liv kan man leva med absolut noll närminne. Jag kunde fråga samma fråga med sekunders mellanrum och gå olika svar, i och för sig praktiskt för att få i henne mat, men mycket tragiskt.

Jag har funderat lite på det där. Problemet är ju dock att när dessa människor som tidigare sagt liknande saker kan ha ändrat sig när de väl är där eller så minns de inte att de tyckt så (av förklarliga skäl). Då blir ju medhjälp i dessa fall farligt nära mord, just pga man inte kan garantera att de skulle vilja eller vill fortfarande det.

Jag tänker på folk som drabbats av skador/sjukdomar som kanske skulle ha fått dem att säga att de skulle hellre dö än leva så tidigare, men som sedan ändå kunnat leva med skadorna/sjukdomarna. De har helt enkelt ändrat sig. Det har ju alla rätt till, även äldre som förlorar minnet.

 

[SusieQ]

Det är väldig svårt att tankeläsa vad du menar och det du skrev var inte speciellt trevligt och det står jag fast vid. Sedan är det faktiskt enormt svårt att veta när du pratar om dina erfarenheter eller vedertagna fakta, allt komme ut som påståenden. Det är som sagt svårt att bemöta något annat än vad som är skrivet.
Hm
Att inte hålla med dig och argumentera för sin åsikt är inget persondrev eller hindrande av dig att uttrycka dina åsikter. Det är en diskussion.

Ord är som sagt viktiga och ibland misslyckas jag också med att formulera mig. Då får en göra ett omtag och formulera om sig.

Jag har aldrig bett någon att tankeläsa, men man kan ju faktiskt fråga, "vad menar du med det där egentligen? ", istället för att anta det värsta och gå till full attack, anklaga och skälla ut
I mitt första inlägg skrev jag:

Nu anser ju jag att för mig är självmord bland det fegaste man kan göra, det var bara när jag mådde som allra sämst, som jag ens övervägde att köra över mina egna principer och det satt långt inne.

Det är lätt att vara efterklok, men jag skulle ha slutat läsa i tråden när påhoppen började (Ja det förekom påhopp och var inte bara en diskussion angående åsikter längre), tyvärr slängde jag ur mig en hel del svar i ren frustration innan jag ignorerade tråden och gick bort från den.

Min hjärna fungerar inte direkt (eller alls) när jag blir så upprörd, så de svaren jag skrev i försvar, kan jag faktiskt inte ställa mig bakom, jag minns knappt vad jag skrev, bara att jag var jävligt upprörd.

Jag tänker inte läsa de inläggen igen, för jag vill inte plåga mig mer än nödvändigt. Jag skrev i alla fall ett inlägg när jag lugnat ner mig och jag kunde tänka igen.

Jag känner dock att bara för att jag större delen av mitt liv, iaf sista halvan, hatat mig själv innerligt och behandlat mig själv därefter (dvs ansett mig feg för att jag inte ville leva längre, jag ansåg också att jag inte förtjänade att slippa lida I livet och få dö, utan skulle plågas ordentligt med att tvingas leva), så förtjänar jag inte det där.

Jag påstår inte på något sätt att min hjärnskada är en ursäkt för mitt beteende, men den är en orsak till en hel del.

Jag försöker verkligen att uttrycka mig så att det inte ska kunna missuppfattas och om jag blir upprörd, lämna och inte skriva i det tillståndet. Det gäller för övrigt inte bara på internetforum utan varenda dag hela tiden.
Det blev jävligt fel denna gången, men jag ser inte heller att allt ligger på mig.

Jag inser tydligt nu varför jag inte varit på buke på många år, det går ruskigt fort om någon hittar något att hacka på. Sen är du körd.
En sak som jag finner intressant, är att trots att det är jag som saknar den del av hjärnan som styr känslor och empati, så är jag inte sämst på det här.

 

[ginnies]

Jag har aldrig bett någon att tankeläsa, men man kan ju faktiskt fråga, "vad menar du med det där egentligen? ", istället för att anta det värsta och gå till full attack, anklaga och skälla ut
I mitt första inlägg skrev jag:

Nu anser ju jag att för mig är självmord bland det fegaste man kan göra, det var bara när jag mådde som allra sämst, som jag ens övervägde att köra över mina egna principer och det satt långt inne.

Det är lätt att vara efterklok, men jag skulle ha slutat läsa i tråden när påhoppen började (Ja det förekom påhopp och var inte bara en diskussion angående åsikter längre), tyvärr slängde jag ur mig en hel del svar i ren frustration innan jag ignorerade tråden och gick bort från den.

Min hjärna fungerar inte direkt (eller alls) när jag blir så upprörd, så de svaren jag skrev i försvar, kan jag faktiskt inte ställa mig bakom, jag minns knappt vad jag skrev, bara att jag var jävligt upprörd.

Jag tänker inte läsa de inläggen igen, för jag vill inte plåga mig mer än nödvändigt. Jag skrev i alla fall ett inlägg när jag lugnat ner mig och jag kunde tänka igen.



En sak som jag finner intressant, är att trots att det är jag som saknar den del av hjärnan som styr känslor och empati, så är jag inte sämst på det här.

Efter att ha läst dina inlägg så håller jag helt enkelt inte med dig.

 

[tuaphua]

En av mina närmsta vänner som bodde hos mig ett par år finns inte mer pga självmord. Jag har hört att hens då omyndiga dotter fått höra att hen var svag och feg.
Jag blev fan galen då jag hörde det!
Dels säga sånt till sörjande barn. Ett barn som älskar sin förälder och bör få behålla sin positiva syn på föräldern. Men också för att personerna som sagt det inte har någon aning om vilket helvete till liv min vän haft sedan denne var litet barn. Fruktansvärda saker som ingen borde behöva vara med om ens en av dem. Och än mindre ett berg av sådana extrema trauman.
Då hen bodde hos mig hittade jag hen efter självmordsförsök och lyckades stoppa det.
Men några år senare då hen flyttat tog hen sitt liv. Hen var en av de absolut modigaste och tuffa jag mött. Inte tuff som i kaxig etc. Utan tuff som kämpat och kämpat sig igenom saker som andra kanske knäckts av tidigare. Men har man slagits mot så mkt i livet i över 30-35 år utan någon direkt medvind förstår jag att man inte orkar mer.
Även om hens beslut krossade många av oss som är kvar med sorg och saknad förstår jag varför hen valde att göra så. Jag fattar att det blev övermäktigt. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det inte blev så. Och jag skulle ge vad som helst för att kunnat stoppa det.
Men inte fasen är det feghet som drivit hen. De som tror det har rejält bristande insikt. Och man ska nog akta sig för att döma folk. Många följer väldigt väl hur fruktansvärt illa de mår. Att då dessutom säga till folk att det är fegt med självmord etc för det ju inte lättare för folk att söka hjälp innan de försöker ta livet av sig. Och det är fruktansvärt att man måste försöka ”smutsa ner” folks minnen, kärlek, bild av sin älskade som tagit livet av sig.

Tröttmössan jag såg inte att autocorrect ändrade till ”följer”. Det skulle givetvis vara döljer.
För som utomstående kanske vissa inte fattar att någon mår så fruktansvärt illa IOM att många döljer hur dåligt de mår. För vissa är det lätt att döma andra då, när de inte har insikt.

 

[tuaphua]

Min hjärna fungerar inte direkt (eller alls) när jag blir så upprörd, så de svaren jag skrev i försvar, kan jag faktiskt inte ställa mig bakom, jag minns knappt vad jag skrev, bara att jag var jävligt upprörd.


Jag påstår inte på något sätt att min hjärnskada är en ursäkt för mitt beteende, men den är en orsak till en hel del.

Jag försöker verkligen att uttrycka mig så att det inte ska kunna missuppfattas och om jag blir upprörd, lämna och inte skriva i det tillståndet. Det gäller för övrigt inte bara på internetforum utan varenda dag hela tiden.
Det blev jävligt fel denna gången, men jag ser inte heller att allt ligger på mig.

Jag inser tydligt nu varför jag inte varit på buke på många år, det går ruskigt fort om någon hittar något att hacka på. Sen är du körd.
En sak som jag finner intressant, är att trots att det är jag som saknar den del av hjärnan som styr känslor och empati, så är jag inte sämst på det här.

Fast det sista stycket är väl en rätt onödig känga?

Jag håller inte med dig i sakfrågan. Jag tycker inte självmord är fegt. Och jag tycker verkligen inte att det är en åsikt som ska vädras hur som helst även när det gäller en själv.
Det blir lite som att om jag står bredvid en rödhårig och pratar om hur ful jag är på grund av mitt röda hår. Fast med stor risk för ännu värre följder.
Om folk slutar kalla självmord fegt, även om det bara gäller en själv handlingar, så finns en ökad risk för försämrat mående, stigmatisering, att folk inte vågar prata om det, att folk drar sig undan och känner sig än mer ensamma/utanför och högre risk för självmord.

Och jag säger inte det för att hacka. Jag säger det för att jag haft för mkt kontakt med självmordsförsök och självmord pga psykisk ohälsa och mycket skam, hopplöshet och isolering.

Om vi slutar kalla självmord fegt är jag övertygad om att fler vågar prata och vi riskerar förlora färre.

Och det handlar inte om att hacka på någon. Jag håller inte med. Och frågan betyder mkt för mig.

 

[SusieQ]

Efter att ha läst dina inlägg så håller jag helt enkelt inte med dig.

Det behöver du inte heller.

 

[athena_arabians]

Jag vet inte exakt vad det är men ibland lockar döden mer än livet. Vi kommer alla att avsluta livet förr eller senare. Ibland känns det väldigt svårt att leva och då vill man gärna bara få försvinna och aldrig mer vakna upp igen. Slippa känna och slippa se.

Och det jag är rädd för är att sluta känna (dvs demens). Att känna saker inkl smärta väldigt starkt är ofta det som ställt till det i livet för mig men jag vill inte förlora det. Jag har landat i att även min smärta gör mig till MIG. Tyvärr har jag ju fått testa att vara på botten en antal gånger men jag är glad att det lärt mig att jag bryts aldrig och det är en trygghet för mig.

Jag hade länge en dödslängtan även om jag inte agerade aktivt på den. När det fanns en överhängande risk pga sjukdom att mitt liv skulle bli betydligt kortare än normalt och rejält bökigt på slutet insåg jag att jag ville verkligen inte dö. Det är tragiskt att det skulle krävas något sådant för mig att inse det. Döden kommer aldrig att locka mig mer än livet. Bla för att jag är för nyfiken

 

[Lobelia]

I mitt första inlägg var det visst om mig själv jag skrev och det var på grund av det som ni anklagade mig för allt möjligt, förutom att jag gick I försvar, blev jag inte så lite upprörd och ledsen. Min hjärna funkar inte särskilt bra då. Jag borde lämnat direkt, men gjorde det försent. Skrev ett svar när jag lugnat ner mig och hjärnan fungerade igen.

Ledsen att jag missuppfattade det men i inlägget såsom det det såg ut för mig så anklagade du mig för att vara feg. Jag skrev ju om hur jag tänkte kring att ta mitt liv om det värsta skulle inträffa. Jag hade inte alls dig i tankarna. Och nej jag tog inte åt mig men klart det är den anklagelsen jag svarar och reagerar på.

 

[athena_arabians]

Jag har aldrig bett någon att tankeläsa, men man kan ju faktiskt fråga, "vad menar du med det där egentligen? ", istället för att anta det värsta och gå till full attack, anklaga och skälla ut
I mitt första inlägg skrev jag:

Nu anser ju jag att för mig är självmord bland det fegaste man kan göra, det var bara när jag mådde som allra sämst, som jag ens övervägde att köra över mina egna principer och det satt långt inne.

Det är lätt att vara efterklok, men jag skulle ha slutat läsa i tråden när påhoppen började (Ja det förekom påhopp och var inte bara en diskussion angående åsikter längre), tyvärr slängde jag ur mig en hel del svar i ren frustration innan jag ignorerade tråden och gick bort från den.

Min hjärna fungerar inte direkt (eller alls) när jag blir så upprörd, så de svaren jag skrev i försvar, kan jag faktiskt inte ställa mig bakom, jag minns knappt vad jag skrev, bara att jag var jävligt upprörd.

Jag tänker inte läsa de inläggen igen, för jag vill inte plåga mig mer än nödvändigt. Jag skrev i alla fall ett inlägg när jag lugnat ner mig och jag kunde tänka igen.

Jag känner dock att bara för att jag större delen av mitt liv, iaf sista halvan, hatat mig själv innerligt och behandlat mig själv därefter (dvs ansett mig feg för att jag inte ville leva längre, jag ansåg också att jag inte förtjänade att slippa lida I livet och få dö, utan skulle plågas ordentligt med att tvingas leva), så förtjänar jag inte det där.

Jag påstår inte på något sätt att min hjärnskada är en ursäkt för mitt beteende, men den är en orsak till en hel del.

Jag försöker verkligen att uttrycka mig så att det inte ska kunna missuppfattas och om jag blir upprörd, lämna och inte skriva i det tillståndet. Det gäller för övrigt inte bara på internetforum utan varenda dag hela tiden.
Det blev jävligt fel denna gången, men jag ser inte heller att allt ligger på mig.

Jag inser tydligt nu varför jag inte varit på buke på många år, det går ruskigt fort om någon hittar något att hacka på. Sen är du körd.
En sak som jag finner intressant, är att trots att det är jag som saknar den del av hjärnan som styr känslor och empati, så är jag inte sämst på det här.

Din passiv-aggressiva släng på slutet betackar jag mig för, sådant är i bästa fall slö argumentationsteknik (i mitt fall... extremt triggande, jag är uppvuxen med en förälder som var mästare på eländet). Att det var en pik mot mig förstår jag men det kan jag ta, i det här fallet är jag rätt hårdhudad.

Du säger också att du har mer empati än andra här men var är din empati med de här på forumet som begått suicidförsök och de som förlorat närstående i suicid? Din förståelse för att ditt uttryckande av dina åsikter är sårande för dem?

Jag vet att det kan bli jättefel när en skriver i affekt och jag förstår att din hjärnskada ställer till det för dig. Du har mina uppriktiga sympatier för att det blivit så för dig och att det gjort din tillvaro väldigt tuff.

Det blåser här ibland och jag har varit i skottgluggen (ibland med rätta, ibland oförtjänt) men ditt inlägg jag svarar på här känns mest som en efterkonstruktion när du fick ett rejält mothugg från flera av oss. Du driver fortfarande att självmord är fegt om än formulerat på ett annat sätt. Det är inte påhopp att ha en annan åsikt. Och i ett sådant här laddat ämne är det inte konstigt att det blir en het diskussion.

 

[Lobelia]

Jag har aldrig bett någon att tankeläsa, men man kan ju faktiskt fråga, "vad menar du med det där egentligen? ", istället för att anta det värsta och gå till full attack, anklaga och skälla ut
I mitt första inlägg skrev jag:

Nu anser ju jag att för mig är självmord bland det fegaste man kan göra, det var bara när jag mådde som allra sämst, som jag ens övervägde att köra över mina egna principer och det satt långt inne.

Det är lätt att vara efterklok, men jag skulle ha slutat läsa i tråden när påhoppen började (Ja det förekom påhopp och var inte bara en diskussion angående åsikter längre), tyvärr slängde jag ur mig en hel del svar i ren frustration innan jag ignorerade tråden och gick bort från den.

Min hjärna fungerar inte direkt (eller alls) när jag blir så upprörd, så de svaren jag skrev i försvar, kan jag faktiskt inte ställa mig bakom, jag minns knappt vad jag skrev, bara att jag var jävligt upprörd.

Jag tänker inte läsa de inläggen igen, för jag vill inte plåga mig mer än nödvändigt. Jag skrev i alla fall ett inlägg när jag lugnat ner mig och jag kunde tänka igen.

Jag känner dock att bara för att jag större delen av mitt liv, iaf sista halvan, hatat mig själv innerligt och behandlat mig själv därefter (dvs ansett mig feg för att jag inte ville leva längre, jag ansåg också att jag inte förtjänade att slippa lida I livet och få dö, utan skulle plågas ordentligt med att tvingas leva), så förtjänar jag inte det där.

Jag påstår inte på något sätt att min hjärnskada är en ursäkt för mitt beteende, men den är en orsak till en hel del.

Jag försöker verkligen att uttrycka mig så att det inte ska kunna missuppfattas och om jag blir upprörd, lämna och inte skriva i det tillståndet. Det gäller för övrigt inte bara på internetforum utan varenda dag hela tiden.
Det blev jävligt fel denna gången, men jag ser inte heller att allt ligger på mig.

Jag inser tydligt nu varför jag inte varit på buke på många år, det går ruskigt fort om någon hittar något att hacka på. Sen är du körd.
En sak som jag finner intressant, är att trots att det är jag som saknar den del av hjärnan som styr känslor och empati, så är jag inte sämst på det här.

Är det så konstigt att folk antar att du menar det du skriver? Det blir rätt konsrig diskussion om man ska ta höjd för att folk inte menar det de skriver i klartext.

Även om du sen uppfattar det som att folk hackar för att de inte håller med dig och uttrycker sina åsikter i ämnet så innebär det inte att det är avsikten. Jag antar att du inte har haft för avsikt att hacka på mig, men du har tidigare gått rätt hårt åt mig. Nu tar jag inte åt mig, men det skulle också kunnat uppfattas som hackande.

 

[MissFideli]

Jag tycker folk som anser självmord fegt, tydligt visar på oinsikt och okunskap. Åtminstone vid depressioner, tror jag självmord oftast begås även för de närståendes skull. Man har helt enkelt fått för sig att man är en stor börda även för andra. Och att genom att begå självmord, slipper dessa alla problem man ställer till med.
Dvs så långt bort från feghet man kommer. Har man själv varit självmordsbenägen pga depression, alltså på riktigt, så borde man ha förståelse för hur depressioner påverkar ens tankar och jag blir förvånad varje gång nån säger sig varit djupt deprimerad och ändå visar sån oförståelse för andra människor.

 

[ginnies]

Det behöver du inte heller.

Nu blev citatet på mitt inlägg misslyckat.
Det var bara detta jag skulle citerat: En sak som jag finner intressant, är att trots att det är jag som saknar den del av hjärnan som styr känslor och empati, så är jag inte sämst på det här.

Det var det jag inte höll med om och det borde du göra också, dels för att andra i tråden skriver empatiskt om självmord vilket du inte gör, dels för att du i ena stunden flertal ggr beskriver dig själv som i avsaknad av både känslor och empati- då kanske man inte ska gå in så hårt och tvärsäkert att diskutera ett ämne som kräver väldigt mkt av detta.

 

[ginnies]

Jag tycker folk som anser självmord fegt, tydligt visar på oinsikt och okunskap. Åtminstone vid depressioner, tror jag självmord oftast begås även för de närståendes skull.

Håller med och /men det finns säkert massor av orsaker men när det gör så ont att leva att man inte står ut och inte kan se någon annan utväg, har jobbat till viss del ( även där med x-vak) med uppvaknande av misslyckade självmordsförsök där intentionen inte har varit rop på hjälp och där är det avgrundslik ångest.

 

[MissFideli]

Håller med och /men det finns säkert massor av orsaker men när det gör så ont att leva att man inte står ut och inte kan se någon annan utväg, har jobbat till viss del ( även där med x-vak) med uppvaknande av misslyckade självmordsförsök där intentionen inte har varit rop på hjälp och där är det avgrundslik ångest.

Säkert. Men ytterst få tror jag tar livet av sig för att de är fega.

 

[Nytant]

Nu har jag endast skummat tråden, och självklart är det okej att uttrycka sig fel ibland, det är bara mänskligt. Flera aspekter har tagits upp och kanske även denna. I så fall ber jag om överseende för upprepningen:

Snälla tänk på att det finns de som förlorat sina mest älskade personer till självmord. Att kalla dessa personer för fega, explicit eller implicit, blir väldigt sårande för de som blev kvar. Att förolämpa de som stod någon nära, som dessutom är döda, som ovanpå det dog under väldigt tragiska omständigheter och efter oerhört lidande, det blir upprörande och bereder inte marken för en diskussion. Och diskussionen är för många av oss inte teoretisk eller hypotetisk eller filosofisk, utan handlar väldigt konkret om det värsta vi varit med om.

 

[athena_arabians]

Jag tycker folk som anser självmord fegt, tydligt visar på oinsikt och okunskap. Åtminstone vid depressioner, tror jag självmord oftast begås även för de närståendes skull. Man har helt enkelt fått för sig att man är en stor börda även för andra. Och att genom att begå självmord, slipper dessa alla problem man ställer till med.
Dvs så långt bort från feghet man kommer. Har man själv varit självmordsbenägen pga depression, alltså på riktigt, så borde man ha förståelse för hur depressioner påverkar ens tankar och jag blir förvånad varje gång nån säger sig varit djupt deprimerad och ändå visar sån oförståelse för andra människor.

Ja, att tex lämna sina barn på det sättet kan ju verkligen inte beskrivas som fegt utan en hjärtskärande fruktansvärd situation där allt upplevs som så oändligt eländigt att det inte finns något annat att göra.

 

[ginnies]

Säkert. Men ytterst få tror jag tar livet av sig för att de är fega.

Det var verkligen inte min mening att mina inlägg ska på något vis ska tolkas som om jag tycker att de som tar självmord är fega.

 

[Trasten]

En sak som är i gränslandet mellan vanligt hyfs och ren feghet är att helt undvika att prata om suicid av rädsla för att såra någon eller göra bort sig..

 

[MissFideli]

Det var verkligen inte min mening att mina inlägg ska på något vis ska tolkas som om jag tycker att de som tar självmord är fega.

Nej, det tog jag det inte som! Men inlägget jag på sätt och vis svarade på, gjorde det.

 

[MissFideli]

Ja, att tex lämna sina barn på det sättet kan ju verkligen inte beskrivas som fegt utan en hjärtskärande fruktansvärd situation där allt upplevs som så oändligt eländigt att det inte finns något annat att göra.

Usch, ja. Ingen gör väl så lättvindigt, finns säkert lång tid av tankar innan.
Sen blir jag så ledsen när jag ser att vissa av de som blir kvar, känner skuld. Det är så fel.