Självmord (utbruten från Är det en mänsklig rättighet att få vara lycklig?)

[athena_arabians]

Vad menas med inte en ok utväg?

Eller vad menas med att någonting inte är okej?

Att det är omoraliskt? Vad nu det betyder?

Att det borde straffas?

Att man borde skämmas?

Att någon borde hindra en, av moraliska orsaker?

Eller vad menas med inte ok?

I all nyfikenhet.

Mitt rad där var mest retorisk, som i "i den bästa av världar ska ingen behöva må så dåligt att suicid ses som ett alternativ", dvs en utopi. Det är inte ok att en ska behöva må så dåligt (oavsett om det är fysiskt eller psykiskt).

Jag tror ovanstående besvarar dina funderingar ovan från mitt synsätt.

 

[Enya]

Kanske årets konstigaste inlägg men jag får ibland tanken, måste man ha psykisk ohälsa för att vilja begå självmord? Måste man "må dåligt" eller kan man vilja dö iallafall? Varför/varför inte? Kanske lite OT men det är verkligen en sak jag har funderat på.

Jag tänker att man bara inte vill leva. Och måste alla människor rent faktiskt VILJA leva? Varför ska man tvinga de som inte vill det? Jag har tänkt på samma sak.
Jag tror att det är skillnad på att vilja dö för att man mår så himla dåligt psykiskt eller fysiskt och att vilja dö för att man vantrivs med att leva.

 

[Nahar]

Kanske årets konstigaste inlägg men jag får ibland tanken, måste man ha psykisk ohälsa för att vilja begå självmord? Måste man "må dåligt" eller kan man vilja dö iallafall? Varför/varför inte? Kanske lite OT men det är verkligen en sak jag har funderat på.

Nej, en måste inte ha psykisk ohälsa för att vilja ta sitt liv. Se bara på de otaliga exempel som finns på soldater som hellre tar sitt liv än blir utsatta för tortyr.

Helt ärligt, om mod är definierat som att göra något en är rädd för trots att en är rädd för det, så är självmord modigt. Jag tror det är extremt få som tar sitt liv, oavsett anledning, som inte är rädda. Rädda för att det ska göra ont, rädda för vad andra ska känna och tycka, rädda för döden i sig etc - men likt soldater som står inför valet mellan att dö för egen hand eller att torteras och sedan ändå dö, så tror jag de flesta som vill ta sitt liv på grund av psykisk ohälsa sitter i samma sits, eller åtminstone upplever sig vara i samma sits. Det är dö för egen hand eller ett plågat liv som ändå slutar i döden, och de ser inga andra alternativ.

Modigt är i denna ekvation inte lika med positivt eller bra. En handling kan vara modig och neutral, eller modig och dålig. Här tror jag att det är så att varje fall är individuellt. Varje liv är unikt, varje lidande är unikt. Men inte fan är det fegt att vilja ta slut på lidandet.

Därmed tycker jag också att vägen att hjälpa någon som vill ta sitt liv inte är att prata så mycket om döden eller självmordet i sig. Vägen att hjälpa är att rädda dem ut ur den tortyr de ser framför sig.

 

[athena_arabians]

Till att börja med, (eftersom ingen verkar förstå det), jag är mycket medveten om problematiken kopplad till det här ämnet och jag brukar så ofta jag kan belysa och uppmuntra att man pratar om psykisk ohälsa, för det är ett viktigt ämne att prata om och ingen ska skämmas för att de drabbats, oavsett hur, det är tyvärr vanligt att man förblir tyst (jag själv är väldigt öppen om hur jag har och har haft det).
Jag skrev ett (1) inlägg med en åsikt angående mitt eget mående och alla (ja ni vet vilka ni är), antog direkt att jag inte hade någon aning om vad jag pratade om och att jag dessutom buntade ihop ALLA som någonsin tagit sitt liv, eller försökt och överlevt. Det kan man omöjligt göra, eftersom alla tillfällen och omständigheter är olika, vilket ni även påpekat.
Ingen här bad mig förklara, hur jag egentligen menade, utan istället antog och gick ni till omedelbart angrepp på mig, min kunskap (eller tydligen okunskap) och min eventuella livserfarenhet inklusive studier. Som omöjligt kunde mäta sig med era mer äkta, korrekta erfarenheter och kunskaper i ämnet.

Det innebär i korthet att mina 42 års blandade livserfarenheter och x antal timmars läsning om det mänskliga psyket i era ögon är värdelöst, eller åtminstone inte lika kvalitativt som ert. Jag är för övrigt nästan enbart faktaorienterad i hur jag lever mitt liv, eftersom jag är nyfiken och det blir enklast för mig (jag vill minnas kommentarer om att jag varken har, eller tar hänsyn, till just fakta).

Detta gjorde så klart att jag gick i försvar av mig och mina åsikter, det är en naturlig reaktion, men jag låser mig tappar tråden då.
Detta är trots allt ett diskussionsforum och alla har, vad jag har förstått, rätt att delta och säga sina åsikter (så länge de inte bryter mot lagen).

Jag har heller aldrig vräkt ur mig något, det var faktiskt ni som förstorade, misstolkade och applicerade åsikten som var om mitt mående på alla suicida.

Slutligen, jag är medveten om att jag kan uttrycka mig klumpigt (av förklarliga skäl), men jag tycker faktiskt inte att jag gjorde det i det här fallet , er tolkning av min kommentar gjorde att det hela blev så mycket värre och större än meningen av den var.

Jag försöker verkligen att uttrycka mig så klart som möjligt, men misslyckas tydligen ibland.

Jag får träna mer och bli bättre på det helt enkelt. Men, man lär av sina misstag (förhoppningsvis).
Nu orkar jag inte med mer av det här idag, detta blev bra mycket längre än jag från början tänkt, min hjärna har kroknat.

Det är väldig svårt att tankeläsa vad du menar och det du skrev var inte speciellt trevligt och det står jag fast vid. Sedan är det faktiskt enormt svårt att veta när du pratar om dina erfarenheter eller vedertagna fakta, allt komme ut som påståenden. Det är som sagt svårt att bemöta något annat än vad som är skrivet.

Att inte hålla med dig och argumentera för sin åsikt är inget persondrev eller hindrande av dig att uttrycka dina åsikter. Det är en diskussion.

Ord är som sagt viktiga och ibland misslyckas jag också med att formulera mig. Då får en göra ett omtag och formulera om sig.

 

[athena_arabians]

Jag håller med i sak, och jag tycker också egentligen att assisterat självmord borde kunna få finnas.
Men kruxet är ju att det är så komplicerat med gränsdragningar. LPT till exempel Ofta är man rejält psykiskt sjuk när man överväger självmord, och då kanske man inte skulle välja det om man fick chansen att bli frisk? För en del så är de väldigt tacksamma att de blev förhindrade och glada över livet, och för andra kvittar det och för andra är det bara en tvångförlängning av lidandet...
Ju mer man gräver ju mer komplext blir det på något jag önskar det fanns enkla svar på.

Jag är också i grunden positiv till assisterat självmord men ser som sagt att gränsdragningen är ohyggligt svår. Just därför kommer jag att avsluta mitt liv på egen hand om jag hamnar i den situationen att jag inte ser mig har någon annan utväg (och i mitt fall kommer det som sagt att bero på eventuell demens). Jag vill inte blanda in någon annan person i det.

Med det sagt, jag kommer aldrig att gå stilla in i natten. Finns det hopp så kommer jag att slåss för att leva.

 

[athena_arabians]

Kanske årets konstigaste inlägg men jag får ibland tanken, måste man ha psykisk ohälsa för att vilja begå självmord? Måste man "må dåligt" eller kan man vilja dö iallafall? Varför/varför inte? Kanske lite OT men det är verkligen en sak jag har funderat på.

Intressant fråga. Någonstans tror jag att vår "grundvilja" att leva är stark så finns det någon dödslängtan är det någon form av ohälsa inblandad (men obs, det här är min egna teori).

Det finns ju ett biologiskt imperativ att bevara arten och där har ju suicidtankar ingen plats. Nu säger jag verkligen inte att allt kokar ner till enbart biologi men det är ändå en drivkraft som måste vara med i ekvationen.

 

[Nahar]

Det finns ju ett biologiskt imperativ att bevara arten och där har ju suicidtankar ingen plats. Nu säger jag verkligen inte att allt kokar ner till enbart biologi men det är ändå en drivkraft som måste vara med i ekvationen.

Nja. Det finns exempel på andra arter som utövar olika former av suicid eller åtminstone självuppoffring som slutar i döden. Bin och bläckfiskar t.ex. Så en individs död är inte nödvändigtvis inkompatibelt med artens/genernas överlevnad, rent biologiskt.

 

[athena_arabians]

Nja. Det finns exempel på andra arter som utövar olika former av suicid eller åtminstone självuppoffring som slutar i döden. Bin och bläckfiskar t.ex. Så en individs död är inte nödvändigtvis inkompatibelt med artens/genernas överlevnad, rent biologiskt.

Det håller jag med om men det finns ändå en biologisk aspekt i det hela (även om den givetvis inte trumfar allt).

 

[em-pirre]

Nu kommer jag in i tråden lite sent och så, men vill skriva och påminna om att alla alltid gör det bästa de kan med de verktyg och resurser de har just då.

 

[karamelldrottningen]

Jag vet inte exakt vad det är men ibland lockar döden mer än livet. Vi kommer alla att avsluta livet förr eller senare. Ibland känns det väldigt svårt att leva och då vill man gärna bara få försvinna och aldrig mer vakna upp igen. Slippa känna och slippa se.

 

[Lobelia]

Kanske årets konstigaste inlägg men jag får ibland tanken, måste man ha psykisk ohälsa för att vilja begå självmord? Måste man "må dåligt" eller kan man vilja dö iallafall? Varför/varför inte? Kanske lite OT men det är verkligen en sak jag har funderat på.

Det är inte konstigt. Min farmor ville dö innan hon blev så glömsk /dement att hon inte var förmögen att forma tanken. Många nära och kära hade gått bort ( bland annat syskon och make mest av ålder) och hon kände att hon levt sitt liv och det var dags. Jag tror inte att det är helt ovanligt bland äldre.

När minnet svek hade jag gärna assisterat henne att dö. Inte för hon led direkt då, men vilket liv kan man leva med absolut noll närminne. Jag kunde fråga samma fråga med sekunders mellanrum och gå olika svar, i och för sig praktiskt för att få i henne mat, men mycket tragiskt.

 

[Thaliaste]

Helt ärligt, om mod är definierat som att göra något en är rädd för trots att en är rädd för det, så är självmord modigt. Jag tror det är extremt få som tar sitt liv, oavsett anledning, som inte är rädda. Rädda för att det ska göra ont, rädda för vad andra ska känna och tycka, rädda för döden i sig etc - men likt soldater som står inför valet mellan att dö för egen hand eller att torteras och sedan ändå dö, så tror jag de flesta som vill ta sitt liv på grund av psykisk ohälsa sitter i samma sits, eller åtminstone upplever sig vara i samma sits. Det är dö för egen hand eller ett plågat liv som ändå slutar i döden, och de ser inga andra alternativ.

❤

Samt att världen vore en bättre plats om jag inte finns och är en belastning.
(Inte min tanke nu, utan då)

Jag slet som ett djur, kämpade mig igenom så mycket egen smärta under hela tiden av det ständiga tvivlet - visst skulle det orsaka en kortvarig smärta (och skam - den var jag mest rädd för att orsaka) för mina närstående, men nog skulle det ändå på längre sikt vara bra för dem genom att jag inte längre skulle vara till besvär.

(Nu, idag, vet jag att den övertygelse jag hade då inte var sann utan bara fanns i mitt huvud. Mina föräldrar och andra i min omgivning önskade utan tvekan, utan invändning, att jag mycket hellre skulle fortsätta vara vid liv även om det fanns problem i mitt liv som jag inte kunde hantera och därmed var "jobbig")

 

[Thaliaste]

Jag skulle verkligen verkligen vilja att titeln på tråden ändras men kan inte tagga någon moderator för jag har inget bra förslag, kan inte riktigt tänka klart just nu.

(Det som skaver är "rätt eller fel" - som att det är någon typ av opinionsundersökning vi är med om...om 70% tycker "rätt" - ska vi hjälpa fegisarna lite på traven då? Men ja, jag är lite känslig kring detta ämne.)

 

[Hippocampus]

Nej, en måste inte ha psykisk ohälsa för att vilja ta sitt liv. Se bara på de otaliga exempel som finns på soldater som hellre tar sitt liv än blir utsatta för tortyr.

Helt ärligt, om mod är definierat som att göra något en är rädd för trots att en är rädd för det, så är självmord modigt. Jag tror det är extremt få som tar sitt liv, oavsett anledning, som inte är rädda. Rädda för att det ska göra ont, rädda för vad andra ska känna och tycka, rädda för döden i sig etc - men likt soldater som står inför valet mellan att dö för egen hand eller att torteras och sedan ändå dö, så tror jag de flesta som vill ta sitt liv på grund av psykisk ohälsa sitter i samma sits, eller åtminstone upplever sig vara i samma sits. Det är dö för egen hand eller ett plågat liv som ändå slutar i döden, och de ser inga andra alternativ.

Modigt är i denna ekvation inte lika med positivt eller bra. En handling kan vara modig och neutral, eller modig och dålig. Här tror jag att det är så att varje fall är individuellt. Varje liv är unikt, varje lidande är unikt. Men inte fan är det fegt att vilja ta slut på lidandet.

Därmed tycker jag också att vägen att hjälpa någon som vill ta sitt liv inte är att prata så mycket om döden eller självmordet i sig. Vägen att hjälpa är att rädda dem ut ur den tortyr de ser framför sig.

Fast det är inte så jag menar utan mer att man känner "nu är det klart" eller egentligen vad som helst utan att må dåligt, ha psykisk ohälsa eller vara utsatt för någon obehaglig yttre påverkan.

 

[Hippocampus]

Jag tänker att man bara inte vill leva. Och måste alla människor rent faktiskt VILJA leva? Varför ska man tvinga de som inte vill det? Jag har tänkt på samma sak.
Jag tror att det är skillnad på att vilja dö för att man mår så himla dåligt psykiskt eller fysiskt och att vilja dö för att man vantrivs med att leva.

Ja precis. Det "bara" är så. Eller jag är klar, tack och hej.

 

[stjarnhimmel]

Jag skulle verkligen verkligen vilja att titeln på tråden ändras men kan inte tagga någon moderator för jag har inget bra förslag, kan inte riktigt tänka klart just nu.

(Det som skaver är "rätt eller fel" - som att det är någon typ av opinionsundersökning vi är med om...om 70% tycker "rätt" - ska vi hjälpa fegisarna lite på traven då? Men ja, jag är lite känslig kring detta ämne.)

Man kanske bara kan ta bort orden- rätt eller fel. Det blir någon sorts värdering som jag också känns konstig.
Vad tror du @Mineur ?

 

[Mineur]

Jag skulle verkligen verkligen vilja att titeln på tråden ändras men kan inte tagga någon moderator för jag har inget bra förslag, kan inte riktigt tänka klart just nu.

(Det som skaver är "rätt eller fel" - som att det är någon typ av opinionsundersökning vi är med om...om 70% tycker "rätt" - ska vi hjälpa fegisarna lite på traven då? Men ja, jag är lite känslig kring detta ämne.)

Man kanske bara kan ta bort orden- rätt eller fel. Det blir någon sorts värdering som jag också känns konstig.
Vad tror du @Mineur ?

Mm, kände mig inte heller helt bekväm med rubrikssättningen men det var det bästa jag kunde komma på sådär på fredagskvisten eftersom det var precis så diskussionen gick just då. Testar att plocka bort "rätt eller fel", tack för input!

 

[karamelldrottningen]

Jag tycker till skillnad från många andra att ämnet är intressant och att det pratas alldeles för lite om självmord. Tar man upp ämnet irl så blir det bara väldigt knepig stämning. Ändå sker det bland oss. Jag känner ingen personligen som tagit sitt liv förutom en av mina kusiners dåvarande man. Det var väldigt tragiskt allting. Och jäkligt svårt att veta vad man skulle säga. Min kusin tog det väldigt hårt. Jag tror hon anklagade sig själv väldigt mycket. Vilket såklart hon inte borde ha gjort. Jag var betydligt yngre då än vad jag är nu. Nu hade jag förhoppningsvis kunnat stötta mer på ett annat sätt.
Då när det hände var alla bara i chock och fattade liksom ingenting.

 

[SusieQ]

Där har du fel. Jag talade om under vilka omständigheter jag kunde tänka mig att att begå sälvmord och fick svaret att självmord är fegt. Så det var inte alls enbart i relation till användaren själv.

Kalmar man folk som försöker ta sitt liv fega så är det inte konstigt att man får reaktioner.

I mitt första inlägg var det visst om mig själv jag skrev och det var på grund av det som ni anklagade mig för allt möjligt, förutom att jag gick I försvar, blev jag inte så lite upprörd och ledsen. Min hjärna funkar inte särskilt bra då. Jag borde lämnat direkt, men gjorde det försent. Skrev ett svar när jag lugnat ner mig och hjärnan fungerade igen.

 

[tuaphua]

Min vän valde att ta livet av sig för ganska precis fyra år sedan. Vi vet att hans depressionsmonster hade övertygat honom om att han var en börda för allt och alla och vi som blev kvar skulle ha det mycket bättre utan honom. I det kan jag inte se något fegt över huvud taget, tvärt om var det väl höjden av mod och osjälviskhet? Sen att det var helt fel och helt utan sanning är ju självklart men det var det inte för honom.

Men när man sen får veta att så sent som IGÅR fick hans son slängt i nyllet att hans pappa var en jävla fegis som tog livet av sig då är det svårt att inte gå i taket och önska att man fick spöa upp folk, HÅRT.

En av mina närmsta vänner som bodde hos mig ett par år finns inte mer pga självmord. Jag har hört att hens då omyndiga dotter fått höra att hen var svag och feg.
Jag blev fan galen då jag hörde det!
Dels säga sånt till sörjande barn. Ett barn som älskar sin förälder och bör få behålla sin positiva syn på föräldern. Men också för att personerna som sagt det inte har någon aning om vilket helvete till liv min vän haft sedan denne var litet barn. Fruktansvärda saker som ingen borde behöva vara med om ens en av dem. Och än mindre ett berg av sådana extrema trauman.
Då hen bodde hos mig hittade jag hen efter självmordsförsök och lyckades stoppa det.
Men några år senare då hen flyttat tog hen sitt liv. Hen var en av de absolut modigaste och tuffa jag mött. Inte tuff som i kaxig etc. Utan tuff som kämpat och kämpat sig igenom saker som andra kanske knäckts av tidigare. Men har man slagits mot så mkt i livet i över 30-35 år utan någon direkt medvind förstår jag att man inte orkar mer.
Även om hens beslut krossade många av oss som är kvar med sorg och saknad förstår jag varför hen valde att göra så. Jag fattar att det blev övermäktigt. Men jag önskar av hela mitt hjärta att det inte blev så. Och jag skulle ge vad som helst för att kunnat stoppa det.
Men inte fasen är det feghet som drivit hen. De som tror det har rejält bristande insikt. Och man ska nog akta sig för att döma folk. Många följer väldigt väl hur fruktansvärt illa de mår. Att då dessutom säga till folk att det är fegt med självmord etc för det ju inte lättare för folk att söka hjälp innan de försöker ta livet av sig. Och det är fruktansvärt att man måste försöka ”smutsa ner” folks minnen, kärlek, bild av sin älskade som tagit livet av sig.