- Status
Sv: Sambons son..
Jag forstar ditt resonemang, men det ar grejer som inte haller. Alltsa, vi vet att sonen ar hos pappan varannan vecka, men vi vet egentligen inte vad de gor nar sonen ar dar. Kanske de tittar pa TV hela dagen, kanske de aker skridskor, kanske de spelar Monopol - vi vet inte!! Vad vi vet ar att nar de tittar pa TV sa vill sonen bestamma vad de ska titta pa.
Att grabben ska fa bestamma vad de ska ata mm tycker jag ar skitgrejer - om han vill bestamma lat honom gora det da. Han ar ju som sagt bara dar 4 dagar i manaden. MEN, ar det ok att tar at sej mat och sedan slanger 90% av den?? (nu nar vi tycker om att rakna procent
) Bor man inte prata med sonen om att om man vill ha mer mat sa kan man ta lite mer, och vill man ha mer efter det sa kan man ta lite till...man kanske inte behover ta en hel portion till for att sedan slanga mestadelen for att man inte orkar.
Det verkar som att sambon inte har nagonting att saga till om alls, och det ar fel!! Det ar faktiskt hennes bostad ocksa. Visst ska sonen och pappan ha ett bra forhallande, men det tycker jag att sambon och sonen ocksa ska ha. Samtidigt ar det alldeles for lite respekt mellan pappan och sambon, varfor tar han henne inte pa allvar?
Kanske hon overreagerar och det inte alls ar som hon upplever det. Kanske ar han en skitstovel som inte bryr sej. Kanske han och 13-aringens mamma har en overrenskommelse om hur sonen ska ha det nar han ar hos pappan och de foljer det reglementet som ar sagt....och sambon kanner att det inte alls passar henne.
Vem vet...??
Jag tycker i alla fall att sonen ska forsoka komma overrens med sambon, precis som sambon ska komma overrens med sonen. Om hon nu retar sej pa maten, varfor gors ingenting at det?? Varfor later man bara sonen fortsatta som han gor?
Jag forstar ditt resonemang, men det ar grejer som inte haller. Alltsa, vi vet att sonen ar hos pappan varannan vecka, men vi vet egentligen inte vad de gor nar sonen ar dar. Kanske de tittar pa TV hela dagen, kanske de aker skridskor, kanske de spelar Monopol - vi vet inte!! Vad vi vet ar att nar de tittar pa TV sa vill sonen bestamma vad de ska titta pa.
Att grabben ska fa bestamma vad de ska ata mm tycker jag ar skitgrejer - om han vill bestamma lat honom gora det da. Han ar ju som sagt bara dar 4 dagar i manaden. MEN, ar det ok att tar at sej mat och sedan slanger 90% av den?? (nu nar vi tycker om att rakna procent
) Bor man inte prata med sonen om att om man vill ha mer mat sa kan man ta lite mer, och vill man ha mer efter det sa kan man ta lite till...man kanske inte behover ta en hel portion till for att sedan slanga mestadelen for att man inte orkar.Det verkar som att sambon inte har nagonting att saga till om alls, och det ar fel!! Det ar faktiskt hennes bostad ocksa. Visst ska sonen och pappan ha ett bra forhallande, men det tycker jag att sambon och sonen ocksa ska ha. Samtidigt ar det alldeles for lite respekt mellan pappan och sambon, varfor tar han henne inte pa allvar?
Kanske hon overreagerar och det inte alls ar som hon upplever det. Kanske ar han en skitstovel som inte bryr sej. Kanske han och 13-aringens mamma har en overrenskommelse om hur sonen ska ha det nar han ar hos pappan och de foljer det reglementet som ar sagt....och sambon kanner att det inte alls passar henne.
Vem vet...??
Jag tycker i alla fall att sonen ska forsoka komma overrens med sambon, precis som sambon ska komma overrens med sonen. Om hon nu retar sej pa maten, varfor gors ingenting at det?? Varfor later man bara sonen fortsatta som han gor?
Senast ändrad:
Sv: Sambons son..
Jadzia, Dina tankar slog mig också i första svepet.
Skilsmässobarn ska väl inte ha mer fria tyglar & slapphänta regler än ungar i kärnfamiljer?
Min PRINCIP:
Regler uppsatta av vuxna vilka ska ge spelrum för ömsesidig demokrati, hänsyn, respekt & förståelse.
Ja, jag vet ju hur jag vill ha det iaf.
Jadzia, Dina tankar slog mig också i första svepet.
Skilsmässobarn ska väl inte ha mer fria tyglar & slapphänta regler än ungar i kärnfamiljer?
Min PRINCIP:
Regler uppsatta av vuxna vilka ska ge spelrum för ömsesidig demokrati, hänsyn, respekt & förståelse.
Ja, jag vet ju hur jag vill ha det iaf.
Sv: Sambons son..
De flesta skilsmässobarn behöver just det för att känna sig älskade och välkomna hos båda föräldrarna. Kanske inte slappare regler, men annorlunda regler.
Om man bor i en familj varannan helg, hur lätt tror du det är att känna sig hemma där? Att känna sig delaktig som en familjemedlem i stället för som en gäst? De andra i det hushållet lever ihopa 12 dagar mellan varje gång grabben är där. På de 12 dagarna händer det saker. Relationer utvecklas, minnen skapas osv. Mitt i deras pågående liv kommer grabben in då och då och ska vara delaktig. Det är tufft för en 13 åring att "känna av" familjen när han kommer dit och smälta in. Därför menar jag att det är oerhört lätt att barnet blir en gäst de dagar han är där. Att han uppfattar det som att åka till en främmande i stället för ett andra hem. Därför ska han tas emot med extra mycket uppmärksamhet och kärlek, så han verkligen känner sig välkommen.
Skillnaden på våra resonemang är att ni snackar om barn som genast tar över och som styr familjen och utvecklas till monster. Jag och IU pratar från hur känslomässigt jobbigt det är att som barn försöka klara av en sån här familjesituation.
Ni utgår från att barnet är dominant och besvärligt och otrevligt och behöver diciplin. Hur vet ni att det inte är en helt normal 13 åring som är osäker på sig själv, sin plats i världen och på sin relation med sin pappa? Det är så de flesta är i den åldern.
No1 skrev:
De flesta skilsmässobarn behöver just det för att känna sig älskade och välkomna hos båda föräldrarna. Kanske inte slappare regler, men annorlunda regler.
Om man bor i en familj varannan helg, hur lätt tror du det är att känna sig hemma där? Att känna sig delaktig som en familjemedlem i stället för som en gäst? De andra i det hushållet lever ihopa 12 dagar mellan varje gång grabben är där. På de 12 dagarna händer det saker. Relationer utvecklas, minnen skapas osv. Mitt i deras pågående liv kommer grabben in då och då och ska vara delaktig. Det är tufft för en 13 åring att "känna av" familjen när han kommer dit och smälta in. Därför menar jag att det är oerhört lätt att barnet blir en gäst de dagar han är där. Att han uppfattar det som att åka till en främmande i stället för ett andra hem. Därför ska han tas emot med extra mycket uppmärksamhet och kärlek, så han verkligen känner sig välkommen.
Skillnaden på våra resonemang är att ni snackar om barn som genast tar över och som styr familjen och utvecklas till monster. Jag och IU pratar från hur känslomässigt jobbigt det är att som barn försöka klara av en sån här familjesituation.
Ni utgår från att barnet är dominant och besvärligt och otrevligt och behöver diciplin. Hur vet ni att det inte är en helt normal 13 åring som är osäker på sig själv, sin plats i världen och på sin relation med sin pappa? Det är så de flesta är i den åldern.
Sv: Sambons son..
Ni har nästan samma familjsammansättning som vi. Jag har två grabbar 12,5 och 14 år och sambon har en son på 15 år. Mina bor hos oss och är hos sin pappa varannan helg och sambons son är här varannan helg (för det mesta någon mer dag).
Alla har egna rum med egen TV (får se hur det blir med det nu när alla måste ha egen didgitalbox...) och vi har regler som alla måste följa även om man är här mindre. Tex äter man upp det man tar till sig vid matbordet. Sambons son är expert på att ösa på mer än han orkar och faktum är att han har lärt sig att ta flera gånger. Han har andra regler hemma hos sin mamma och har ibland lite svårt att anpassa sig till våra som att man tex inte går till kylen och häller upp läsk när man är törstig. Är man törstig dricker man vatten eller möjligen ett glas saft. Läsk har vi till maten, på helger. Till vardags är det vatten eller mjölk som gäller.
Vi har som tradition att alltid äta något extra gott på fredagen när barnen är hos oss och det uppskattas stort. De framför ofta sina önskemål om mat och jag försöker göra det rättvist och göra allas önskemål lika många gånger. När de var yngre gjorde vi oftast något roligt den helgen som tex badhuset, gocart eller djurparken mm, men nu när de allihop spelar hockey och mina även spelar fotboll så är det matcher varje helg och det är ytterst sällan hela familjen kan göra något tillsammans. Nu älskar de sina sporter så de är nöjda ändå!
Jag ser också väldigt sällan på TV, så om jag någon gång vill se något speciellt brukar jag tala om det i god tid och det blir inget tjafs. De har ju egna TV.
Jag håller med trådskaperen i mycket. Välja TV-program kan väl grabben får göra om man inte märker att det är ett sätt att "trycka till" henne genom att välja ett program han egentligen inte vill se bara för att hon inte ska få se det hon önskar. Sånt kan inträffa, tro mig... Tar man till sig mer mat så äter man upp! Man tar inte mer mat och går och slänger! Det är inget orimligt krav på en tonåring. Man tackar för maten när man går från bordet och man plockar bort sin tallrik mm och placerar i diskmaskin eller diskho (om man diskar för hand). Dessutom kan en 13-åring sköta disken ibland även om man bara är varannan helg.
Yamaha skrev:Ja, hemma hos oss har alla varsin TV, så duger inte kanalen nere så kan dom alltid gå upp på sitt rum och titta på sin egen tv. Jag skulle inte börja konkurrera om tv:n med en 13-åring, det har du rätt i. Men jag skulle heller inte konkurrera om tv:n med min 8-åring.
Jag gör klart om det är något spec som jag vill se. Jag tittar nästan aldrig på tv så dom få ggr jag gör det vill jag kunna göra det också, utan tjafs. När så "mitt" program börjar så får dom välja mellan att sitta kvar och titta eller att gå upp på sitt rum och titta på en annan kanal. Eller helt enkelt att göra något annat.
Hemma hos oss har vi inga sådana regler att varje barn har varsin dag att bestämma allt på. Jag vet inte om jag skulle vilja det heller, men det är ju en helt annan diskussion.
Mina barn åker till sin pappa varannan helg. Dom får inte bestämma mer hos honom än vad dom gör hos mig. Varför skulle dom? Dom mår bra av att känna till gränserna. Det är heller inte high life varje gång dom åker till pappa, inte ens varannnan eller var tredje. Dom kanske åker och badar en gång i månaden eller så. Varför måste det vara cirkus bara för att barnen kommer? Dom kan tycka att det är lite skönt att ta det lugnt också efter en jobbig vecka.
Mannens son tyckte förut att det var pest att åka till oss. Varför? Därför att hos oss frågar man först! Man tar inte bara! Hos oss tackar man för maten och säger ja tack och nej tack. Hos oss slåss man inte. Det var hårda bud för honom i början, han som är van att göra som han vill hemma hos mamma. Nu börjar han dock förstå vad som gäller och det mesta fungerar bra. Vi kan inte ha annorlunda regler för honom än för dom andra barnen bara för att han är hos oss mer sällan.
Oj, nu känns det som om jag svävade ut lite...?
Ni har nästan samma familjsammansättning som vi. Jag har två grabbar 12,5 och 14 år och sambon har en son på 15 år. Mina bor hos oss och är hos sin pappa varannan helg och sambons son är här varannan helg (för det mesta någon mer dag).
Alla har egna rum med egen TV (får se hur det blir med det nu när alla måste ha egen didgitalbox...) och vi har regler som alla måste följa även om man är här mindre. Tex äter man upp det man tar till sig vid matbordet. Sambons son är expert på att ösa på mer än han orkar och faktum är att han har lärt sig att ta flera gånger. Han har andra regler hemma hos sin mamma och har ibland lite svårt att anpassa sig till våra som att man tex inte går till kylen och häller upp läsk när man är törstig. Är man törstig dricker man vatten eller möjligen ett glas saft. Läsk har vi till maten, på helger. Till vardags är det vatten eller mjölk som gäller.
Vi har som tradition att alltid äta något extra gott på fredagen när barnen är hos oss och det uppskattas stort. De framför ofta sina önskemål om mat och jag försöker göra det rättvist och göra allas önskemål lika många gånger. När de var yngre gjorde vi oftast något roligt den helgen som tex badhuset, gocart eller djurparken mm, men nu när de allihop spelar hockey och mina även spelar fotboll så är det matcher varje helg och det är ytterst sällan hela familjen kan göra något tillsammans. Nu älskar de sina sporter så de är nöjda ändå!
Jag ser också väldigt sällan på TV, så om jag någon gång vill se något speciellt brukar jag tala om det i god tid och det blir inget tjafs. De har ju egna TV.
Jag håller med trådskaperen i mycket. Välja TV-program kan väl grabben får göra om man inte märker att det är ett sätt att "trycka till" henne genom att välja ett program han egentligen inte vill se bara för att hon inte ska få se det hon önskar. Sånt kan inträffa, tro mig... Tar man till sig mer mat så äter man upp! Man tar inte mer mat och går och slänger! Det är inget orimligt krav på en tonåring. Man tackar för maten när man går från bordet och man plockar bort sin tallrik mm och placerar i diskmaskin eller diskho (om man diskar för hand). Dessutom kan en 13-åring sköta disken ibland även om man bara är varannan helg.
Sv: Sambons son..
Utan man behöver bestämma totalt lika mycket, men utsmetat över flera dagar.
Vilket gör att det inte blir lika mycket/dag.
Och mycket mindre intensivt.
Dessutom så blir behovet av att "ta plats" mindre i det fallet att man får totalt mera tid.
Det fungerar inte riktigt så.Jadzia skrev:
Utan man behöver bestämma totalt lika mycket, men utsmetat över flera dagar.
Vilket gör att det inte blir lika mycket/dag.
Och mycket mindre intensivt.
Dessutom så blir behovet av att "ta plats" mindre i det fallet att man får totalt mera tid.
Sv: Sambons son..
Besök ? Är han på besök ? Han BOR varannan helg. Det är HEMMA också. Inte besök.
Varför skall inte sambon få kommunicera med pojken ? Har sambon och pappan olika uppfattning så kan jag förstå att han inte har lust att stå för hennes.
Visar hon respekt för pojken ? Eller är han bara ett bekymmer ?
Olius skrev:
Besök ? Är han på besök ? Han BOR varannan helg. Det är HEMMA också. Inte besök.
Varför skall inte sambon få kommunicera med pojken ? Har sambon och pappan olika uppfattning så kan jag förstå att han inte har lust att stå för hennes.
Visar hon respekt för pojken ? Eller är han bara ett bekymmer ?
Sv: Sambons son..
Ja du Snuffsan.
Jag förrstår resonemanget men håller inte med. Jag har sett situationer i andra familjer kontrat dem mot varandra och utifrån det dragit några slutsatser.
Trygga, stabila föräldrar som klarar av att leverera stark kärlek behöver inte anpassa sig på detta sätt.
Deras barn känner kärleken och är således trygga oavsett familjekonstelation. Barnen är uppfödda med konsekvent kärlek och bevarade regler/riktlinjer vid en skilsmässa bidrar snarare till bibehållen trygghet.
Ju sämre relation man har till sin partner och till sina barn ju svårare påverkan och då måste man möjligen anpassa sig på detta sätt för att få situationen hållbar. DET kan jag köpa men det skulle inte kännas acceptabelt för mig.
Så, älskade barn är trygga barn.
Ja du Snuffsan.
Jag förrstår resonemanget men håller inte med. Jag har sett situationer i andra familjer kontrat dem mot varandra och utifrån det dragit några slutsatser.
Trygga, stabila föräldrar som klarar av att leverera stark kärlek behöver inte anpassa sig på detta sätt.
Deras barn känner kärleken och är således trygga oavsett familjekonstelation. Barnen är uppfödda med konsekvent kärlek och bevarade regler/riktlinjer vid en skilsmässa bidrar snarare till bibehållen trygghet.
Ju sämre relation man har till sin partner och till sina barn ju svårare påverkan och då måste man möjligen anpassa sig på detta sätt för att få situationen hållbar. DET kan jag köpa men det skulle inte kännas acceptabelt för mig.
Så, älskade barn är trygga barn.
Sv: Sambons son..
Jag har inte påstått att dom är monster. Men dom är inte vuxna med en vuxens resonemang. Der är allmänt känt att tonåren är en mycket turbulent tid för alla människor. Att låta en tonåring bestämma över en familj är ju absurbt. Det är de vuxna som ska bestämma. Men givetvis ska även en tonåring komma med sina åsikter.
Sen är det bra att du umgås med tonåringar men att hålla sig på samma nivå som dom blir fel till slut.
"En som har 3 ungar som lämnat tonåren + en tonårig styvdotter + jobbar heltid med tonåringar"
Jag har inte påstått att dom är monster. Men dom är inte vuxna med en vuxens resonemang. Der är allmänt känt att tonåren är en mycket turbulent tid för alla människor. Att låta en tonåring bestämma över en familj är ju absurbt. Det är de vuxna som ska bestämma. Men givetvis ska även en tonåring komma med sina åsikter.
Sen är det bra att du umgås med tonåringar men att hålla sig på samma nivå som dom blir fel till slut.
"En som har 3 ungar som lämnat tonåren + en tonårig styvdotter + jobbar heltid med tonåringar"
Sv: Sambons son..
Då kanske man har kommit till kärnan av problemet ! Pojken känner sig kanske INTE trygg i kärleken från sina föräldrar. Han kanske inte får den tid han behöver med sin pappa, utan det finns en svartsjuk sambo i närheten ? Vad vet vi - eftersom trådskaparen har försvunnit.
Då kanske man har kommit till kärnan av problemet ! Pojken känner sig kanske INTE trygg i kärleken från sina föräldrar. Han kanske inte får den tid han behöver med sin pappa, utan det finns en svartsjuk sambo i närheten ? Vad vet vi - eftersom trådskaparen har försvunnit.
Sv: Sambons son..
Jag misstänker att det kan vara så.
Nu kanske jag bokstavstolkar dig lite för hårt men jag vill säga att detta med "får inte tillräckligt med tid" är en definitionsfråga som jag skulle vilja kontra mot kvalitet och kvantitet.
Det är inte tiden som styr tryggheten.
Däremot, om ett barn inte känner sin pappa pga hans alltför stora frånvaro, ja DÅ måste även tiden till.
Min uppfattning för övrigt är att är man helgförälder så är det viktigare än någonsin att engagera sig i kvalitativt umgänge den lilla tid som står till förfogande.
Kan då inte låta bli att fråga mig: Sedan när blev materiella ting, tv-tittande ett sätt att prägla sitt barn och få det att utvecklas?
Nu saknar vi, som du påtalar, för mkt information för att kunna djupdyka i problematiken.
Jag tycker det är rätt svårt att ens uttala sig generellt i just denna specifika problematik så jag väljer att bara utgå generellt !
cirkus skrev:
Jag misstänker att det kan vara så.
Nu kanske jag bokstavstolkar dig lite för hårt men jag vill säga att detta med "får inte tillräckligt med tid" är en definitionsfråga som jag skulle vilja kontra mot kvalitet och kvantitet.
Det är inte tiden som styr tryggheten.
Däremot, om ett barn inte känner sin pappa pga hans alltför stora frånvaro, ja DÅ måste även tiden till.
Min uppfattning för övrigt är att är man helgförälder så är det viktigare än någonsin att engagera sig i kvalitativt umgänge den lilla tid som står till förfogande.
Kan då inte låta bli att fråga mig: Sedan när blev materiella ting, tv-tittande ett sätt att prägla sitt barn och få det att utvecklas?
Nu saknar vi, som du påtalar, för mkt information för att kunna djupdyka i problematiken.
Jag tycker det är rätt svårt att ens uttala sig generellt i just denna specifika problematik så jag väljer att bara utgå generellt
!
Sv: Sambons son..
Cirkus och Inte_Ung.
"Besök" var fel ordval av mig. Helt ärligt, borde ni inte ha förstått det
Nåväl, strunt samma.
Cirkus, jag självklart ska hon få kommunicera med pojken, men kanske inte läxa upp honom angående sådant pappan inte ens är med på. Alltså, få fart på pappan, har hon inte honom med sig måste det ju vara förgjort att ens försöka.
Cirkus och Inte_Ung.
"Besök" var fel ordval av mig. Helt ärligt, borde ni inte ha förstått det
Nåväl, strunt samma.
Cirkus, jag självklart ska hon få kommunicera med pojken, men kanske inte läxa upp honom angående sådant pappan inte ens är med på. Alltså, få fart på pappan, har hon inte honom med sig måste det ju vara förgjort att ens försöka.
pomelo
Trådstartare
Sv: Sambons son..
Hej allihop! Och tack för alla tankar och svar. Har varit bortrest några dagar därav inga fler inlägg, men nu kommer lite svar på tal.
Både jag och min sambo jobbar väldigt mkt, och jag har dessutom min häst och hund som betyder väldigt mkt för mig, så ingen av oss har speciellt mkt tid över. Jag trivs med detta (även om det kommer bli ändring nu, nytt jobb = färre timmar, skönt!) och väljer därför att inte skaffa några barn, inte nu i alla fall, har ju tid på mig... Hade önskat att min sambo kunde ha tänkt på det med, men de var ju två om det, så...
Jag har ändå ganska klar uppfattning om vad jag har för tankar och åsikter om barn och uppfostring osv. Mkt pga att i mitt föräldrarhem har det funnits dels jag och mina bröder plus extra barn, mina föräldrar har drivit sk jourhem åt kommunen i många år, och man har träffat väldigt mkt olika barn och ungdomar med mer eller mindre problem. I stort sett alla har gillat mig väldigt mkt. Antar att det är för att jag gör klart vad jag står, sätter gränser och är rättvis, uppmuntrande och ger beröm när saker och ting funkar.
Problemet i vårt fall är självklart inte pojken utan föräldrarnas sätt att hantera saker och ting. Jag har som sagt tagit upp detta med min sambo ett antal gånger. Att man tex måste lära pojken att anpassa sig till andra osv. Han har snart inga kompisar kvar då han är så himla dominant. Men det är inget medvetet utan han vet inte hur man ska uppföra eller bete sig.
Han och jag gjorde mkt mer saker tillsammans förut, jag har skjutsat honom till träningar, hjälpt honom med läxor, han har varit med i stallet och ridit (han tycker de är jätte roligt), jag har varit och tittat på fotbollsmatcher, vi har varit i stan tillsammans bara han och jag, jag hjälpte honom att möblera om i hans rum och köpa en massa nya saker, men problemmet är inte när vi två är själva utan när hans far är med.
Han har vid flertallet gånger pratat "skit" eller svartmålat sin pappa inför mig och sin pappa, kanske mest på skoj, men det är ju inte riktigt rätt sätt. Han har väldigt svårt att dela sin far med andra, han måste ju till slut förstå att jag inte är ute efter att ta hans far utan att han betyder något helt annat för mig än för honom.
Han försöker ju genom att inte äta upp maten, inte vilja äta det vi ska äta, "ska ha allting" mm mm, få uppmärksamhet. Men det funkar inte så bra, han tar till nya grejer hela tiden, jag håller på att bli galen och jag känner att det inte riktigt är mitt ansvar, och hans far varken reagerar eller gör någonting, och DET är det stora problemet.
Han har så dåligt samvete för att pojkens, vi kan kalla honom Kallle, mamma är en mycket märklig människa.
Hon gapar och skriker mkt, har talat om för barnen att hon inte orkar med dem längre och ska nog lämna bort dem, har bla slängt grejer hon har fått av pojken ifrån träslöjden och sånt i golvet när hon varit arg så det har gått i bitar.
Hon har en ny man sedan flera år tillbaka (det är mer än tio år sedan min sambo och hon skildes) och två "nya" barn. Familjen åker på semester utan Kalle och skickar vykort hem och hälsar. Fint att sklija på barnen bara för att de har olika pappor, han bor ju ändå mestadels i den här famlijen, borde vara förbjudet att göra så!
Behöver inte tala om att hennes och min sambos relation inte är den bästa va?! Men den har faktiskt blivit bra mkt bättre sen han och jag träffades, på rätt väg......?
Vi har ju inte haft så lätt att åka iväg bara vi tre eftersom Kalle har svårt att dela sin pappa med någon annan och tar så oerhört mkt plats och aldrig kan ge mig och min sambo en minut tillsammans (är tyvär ingen sån männsika som kan förinta mig själv och vill göra allting helt själv när man har åkt iväg "tillsammans", de två har varit iväg mkt på fotbolls- och hockey resor, fiske turer, mässor etc etc, vilket jag absolut accepterar och respekterar) så vi har ofta låtit honom ta med sig en vän eller min bror för de kommer bra överens. Då funkar allt genast mkt bättre, men vännen är tyvärr oftast riktigt trött på honom efter en helg tillsammans, det är sorgligt men har aldrig fått lära sig att visa någon hänsyn eller att respektera andra.
I midsomras tex, när vi var många familjer med barn i blandade åldrar, Kalle äldst, hemma hos ett par bekanta.
Vi skulle spela volleyboll i trädgården och delar upp oss på lag, självklart får Kalle vara med, de mindre barnen sysselsatte ju sig med annat.
Vi är ett väldigt sportigt gäng och alla har en väldig vinnarinstinkt, så i bland går det hett till, men det viktiga är att tonen alltid är mjuk, vilket aldrig är några problem.
Kalle och min sambo får vara på samma lag men vi hinner knappt börja förrän Kalle börja döma ut folk, tala om hur dåliga de är och det är hela tiden alla andras fel att han missar bollar osv.
Alla vi andra är bara uppmuntrande, även mot de i motståndarlaget, men Kalle bara fortsätter och börja skämma ut sig själv och sin far ganska rejält.
Min sambo försöker säga till honom lite försiktigt men lyckas inget vidare och till slut börjar de andra tappa tålamodet och skjuta riktigt taskiga bollar på Kalle som är svåra och ta, till skillnad mot innan. De börjar pika honom när han missar och allt bara trappas upp. Jag kan inte längre njuta av matchen och pratar med min sambo, men han gör som vanligt inte mkt utan tror att allt skall lösa sig av sig självt. Tillslut fick vi avbryta matchen..
Man kan tycka att de andra vuxna borde kunna låta bli att göra på samma sätt som Kalle, i stället vara goda förebilder, men folk far illa och blir förbannade när han beter sig så här mot sin far och alla de andra.
Det hade varit så mkt bättre att min sambo hade gått åt sidan och sagt till honom med en gång att det här passar sig inte, fortsätter du så får du inte vara med. Man gör ju honom en sådan björntjänst när man låter honom hållas...
För att komma till det här med tvn (och datorn) så finns det en massa grejer att göra här, men han sprudlar inte direkt av energi (vilket han väl inte är ensam om i den där åldern). Mamman och vi bor knappt en mil ifrån varandra, och han har vänner (de få han har kvar) på både orterna, och vi skjutsar honom gärna.
Har försökt att prata med sambon om det här med vänner och att vara social osv och han håller med men sen händer det aldrig något. Men som sagt det handlar ju bara om ca två dagar varannan vecka, så det är ju ingen fara. Han vill väl mest vara tillsammans med sin far.
Jag anser att barn inte mår bäst av att få bestämma allting, de måste lära sig leva ihop med andra människor, annars kommer de att få en jobbig framtid.
Man kan tex inte ringa pappa och vilja komma dit så fort allt inte går som man vill hos mamma och tvärtom. Och desutom ha en farmor som man kan åka till om hans pappa säger att han får lyssna på det hans mamma säger eller reda ut det om det är något tjafs där (såna simpla saker som att han inte är sugen på att göra några läxor).
Han behöver aldrig anpassa sig, eller ta några konsekvenser, han kan bara dra vidare till nästa hem, och vara där så länge det är lugnt där, och sen vidare...
Jag tycker att är det bestämt att han ska vara här från fredag eftermiddag till söndag kväll så ska han det (självklart kan man vara flexibel), men han kan inte var och varannan gång bestämma att han ska hem till mamma på måndagen eller kanske lördagen, eller om han ska komma till oss en dag mitt i veckan då eller då, med så kort framförhållning som 20 minuter. Det är inga olika hotell man kan ta in och ut på som det bara passar en själv....
Det är inte för inte det finns en åldersgräns för när barnen själva ska få bestämma var de vill bo.
Men min sambo är som sagt var livrädd för att säga till honom för han blir sur då. Har försökt förklara för sambon att man måste engagerar sig lite i det här, det är nu man formar pojken till vad han ska bli.
Och när de en gång pratade om att hans pappa inte kunde leva själv resten av livet för hans skull, blev han skitsur och förstod inte varför, sedan var han inte här på flera helger. det är ju det min sambo är rädd för. Han vill ju så klart träffa honom så mkt som möjligt. Men nu har framför allt hans arbete gett honom begränsad möjlighet och tid (de har ett eget familje företag), vilket jag tycker är sorgligt. Det kanske aldrig hade blivit så här om det varit annorlunda. Men nu är det som det är och jag behövde alltså mest få skriva av mig..
Oj, vad långt det här blev!
Men jag hoppas att ni förstår att det inte handlar om i fall han äter upp maten eller inte för att ta ett exempel. Och nej, jag vill inte hålla mig undan varje helg han kommer.
Det är mitt hem och min familj! Vill självklart han ska vara en del av det, men han gör det inte alltid så lätt..
Hej allihop! Och tack för alla tankar och svar. Har varit bortrest några dagar därav inga fler inlägg, men nu kommer lite svar på tal.
Både jag och min sambo jobbar väldigt mkt, och jag har dessutom min häst och hund som betyder väldigt mkt för mig, så ingen av oss har speciellt mkt tid över. Jag trivs med detta (även om det kommer bli ändring nu, nytt jobb = färre timmar, skönt!) och väljer därför att inte skaffa några barn, inte nu i alla fall, har ju tid på mig... Hade önskat att min sambo kunde ha tänkt på det med, men de var ju två om det, så...
Jag har ändå ganska klar uppfattning om vad jag har för tankar och åsikter om barn och uppfostring osv. Mkt pga att i mitt föräldrarhem har det funnits dels jag och mina bröder plus extra barn, mina föräldrar har drivit sk jourhem åt kommunen i många år, och man har träffat väldigt mkt olika barn och ungdomar med mer eller mindre problem. I stort sett alla har gillat mig väldigt mkt. Antar att det är för att jag gör klart vad jag står, sätter gränser och är rättvis, uppmuntrande och ger beröm när saker och ting funkar.
Problemet i vårt fall är självklart inte pojken utan föräldrarnas sätt att hantera saker och ting. Jag har som sagt tagit upp detta med min sambo ett antal gånger. Att man tex måste lära pojken att anpassa sig till andra osv. Han har snart inga kompisar kvar då han är så himla dominant. Men det är inget medvetet utan han vet inte hur man ska uppföra eller bete sig.
Han och jag gjorde mkt mer saker tillsammans förut, jag har skjutsat honom till träningar, hjälpt honom med läxor, han har varit med i stallet och ridit (han tycker de är jätte roligt), jag har varit och tittat på fotbollsmatcher, vi har varit i stan tillsammans bara han och jag, jag hjälpte honom att möblera om i hans rum och köpa en massa nya saker, men problemmet är inte när vi två är själva utan när hans far är med.
Han har vid flertallet gånger pratat "skit" eller svartmålat sin pappa inför mig och sin pappa, kanske mest på skoj, men det är ju inte riktigt rätt sätt. Han har väldigt svårt att dela sin far med andra, han måste ju till slut förstå att jag inte är ute efter att ta hans far utan att han betyder något helt annat för mig än för honom.
Han försöker ju genom att inte äta upp maten, inte vilja äta det vi ska äta, "ska ha allting" mm mm, få uppmärksamhet. Men det funkar inte så bra, han tar till nya grejer hela tiden, jag håller på att bli galen och jag känner att det inte riktigt är mitt ansvar, och hans far varken reagerar eller gör någonting, och DET är det stora problemet.
Han har så dåligt samvete för att pojkens, vi kan kalla honom Kallle, mamma är en mycket märklig människa.
Hon gapar och skriker mkt, har talat om för barnen att hon inte orkar med dem längre och ska nog lämna bort dem, har bla slängt grejer hon har fått av pojken ifrån träslöjden och sånt i golvet när hon varit arg så det har gått i bitar.
Hon har en ny man sedan flera år tillbaka (det är mer än tio år sedan min sambo och hon skildes) och två "nya" barn. Familjen åker på semester utan Kalle och skickar vykort hem och hälsar. Fint att sklija på barnen bara för att de har olika pappor, han bor ju ändå mestadels i den här famlijen, borde vara förbjudet att göra så!
Behöver inte tala om att hennes och min sambos relation inte är den bästa va?! Men den har faktiskt blivit bra mkt bättre sen han och jag träffades, på rätt väg......?
Vi har ju inte haft så lätt att åka iväg bara vi tre eftersom Kalle har svårt att dela sin pappa med någon annan och tar så oerhört mkt plats och aldrig kan ge mig och min sambo en minut tillsammans (är tyvär ingen sån männsika som kan förinta mig själv och vill göra allting helt själv när man har åkt iväg "tillsammans", de två har varit iväg mkt på fotbolls- och hockey resor, fiske turer, mässor etc etc, vilket jag absolut accepterar och respekterar) så vi har ofta låtit honom ta med sig en vän eller min bror för de kommer bra överens. Då funkar allt genast mkt bättre, men vännen är tyvärr oftast riktigt trött på honom efter en helg tillsammans, det är sorgligt men har aldrig fått lära sig att visa någon hänsyn eller att respektera andra.
I midsomras tex, när vi var många familjer med barn i blandade åldrar, Kalle äldst, hemma hos ett par bekanta.
Vi skulle spela volleyboll i trädgården och delar upp oss på lag, självklart får Kalle vara med, de mindre barnen sysselsatte ju sig med annat.
Vi är ett väldigt sportigt gäng och alla har en väldig vinnarinstinkt, så i bland går det hett till, men det viktiga är att tonen alltid är mjuk, vilket aldrig är några problem.
Kalle och min sambo får vara på samma lag men vi hinner knappt börja förrän Kalle börja döma ut folk, tala om hur dåliga de är och det är hela tiden alla andras fel att han missar bollar osv.
Alla vi andra är bara uppmuntrande, även mot de i motståndarlaget, men Kalle bara fortsätter och börja skämma ut sig själv och sin far ganska rejält.
Min sambo försöker säga till honom lite försiktigt men lyckas inget vidare och till slut börjar de andra tappa tålamodet och skjuta riktigt taskiga bollar på Kalle som är svåra och ta, till skillnad mot innan. De börjar pika honom när han missar och allt bara trappas upp. Jag kan inte längre njuta av matchen och pratar med min sambo, men han gör som vanligt inte mkt utan tror att allt skall lösa sig av sig självt. Tillslut fick vi avbryta matchen..
Man kan tycka att de andra vuxna borde kunna låta bli att göra på samma sätt som Kalle, i stället vara goda förebilder, men folk far illa och blir förbannade när han beter sig så här mot sin far och alla de andra.
Det hade varit så mkt bättre att min sambo hade gått åt sidan och sagt till honom med en gång att det här passar sig inte, fortsätter du så får du inte vara med. Man gör ju honom en sådan björntjänst när man låter honom hållas...
För att komma till det här med tvn (och datorn) så finns det en massa grejer att göra här, men han sprudlar inte direkt av energi (vilket han väl inte är ensam om i den där åldern). Mamman och vi bor knappt en mil ifrån varandra, och han har vänner (de få han har kvar) på både orterna, och vi skjutsar honom gärna.
Har försökt att prata med sambon om det här med vänner och att vara social osv och han håller med men sen händer det aldrig något. Men som sagt det handlar ju bara om ca två dagar varannan vecka, så det är ju ingen fara. Han vill väl mest vara tillsammans med sin far.
Jag anser att barn inte mår bäst av att få bestämma allting, de måste lära sig leva ihop med andra människor, annars kommer de att få en jobbig framtid.
Man kan tex inte ringa pappa och vilja komma dit så fort allt inte går som man vill hos mamma och tvärtom. Och desutom ha en farmor som man kan åka till om hans pappa säger att han får lyssna på det hans mamma säger eller reda ut det om det är något tjafs där (såna simpla saker som att han inte är sugen på att göra några läxor).
Han behöver aldrig anpassa sig, eller ta några konsekvenser, han kan bara dra vidare till nästa hem, och vara där så länge det är lugnt där, och sen vidare...
Jag tycker att är det bestämt att han ska vara här från fredag eftermiddag till söndag kväll så ska han det (självklart kan man vara flexibel), men han kan inte var och varannan gång bestämma att han ska hem till mamma på måndagen eller kanske lördagen, eller om han ska komma till oss en dag mitt i veckan då eller då, med så kort framförhållning som 20 minuter. Det är inga olika hotell man kan ta in och ut på som det bara passar en själv....
Det är inte för inte det finns en åldersgräns för när barnen själva ska få bestämma var de vill bo.
Men min sambo är som sagt var livrädd för att säga till honom för han blir sur då. Har försökt förklara för sambon att man måste engagerar sig lite i det här, det är nu man formar pojken till vad han ska bli.
Och när de en gång pratade om att hans pappa inte kunde leva själv resten av livet för hans skull, blev han skitsur och förstod inte varför, sedan var han inte här på flera helger. det är ju det min sambo är rädd för. Han vill ju så klart träffa honom så mkt som möjligt. Men nu har framför allt hans arbete gett honom begränsad möjlighet och tid (de har ett eget familje företag), vilket jag tycker är sorgligt. Det kanske aldrig hade blivit så här om det varit annorlunda. Men nu är det som det är och jag behövde alltså mest få skriva av mig..
Oj, vad långt det här blev!
Men jag hoppas att ni förstår att det inte handlar om i fall han äter upp maten eller inte för att ta ett exempel. Och nej, jag vill inte hålla mig undan varje helg han kommer.
Det är mitt hem och min familj! Vill självklart han ska vara en del av det, men han gör det inte alltid så lätt..
Y
Yamaha
Sv: Sambons son..
Jag tycker att det är lite underligt att trådskaparen undviker sin egen tråd!
Jag får en känsla av att detta problem egentligen inte existerar, utan det är något som trådskaparen hittat på för att få igång en diskussion...
Jag tycker att det är lite underligt att trådskaparen undviker sin egen tråd!
Jag får en känsla av att detta problem egentligen inte existerar, utan det är något som trådskaparen hittat på för att få igång en diskussion...
- Status
Liknande trådar
Övr. Barn
Hej på er alla kloka!
Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips.
Jag har sen en tid tillbaka...
Senast: Modest
·
Kropp & Själ
Nu måste jag få skriva av mig lite.
Allt går åt helvete för mig och jag verkar inte kunna göra någonting för att stoppa det. Inte som...
Senast: sjoberga
·
Välj ämne nedan
Ekonomi & Juridik
Anläggning
Hästmänniskan
Gnägg
Utrustning
Hästvård
Foder & Strö
Hästhantering
Träning
Ridning
Avel
Tävling
Distans
Dressyr
Fälttävlan
Hoppning
Islandshäst
Körning
Trav
Western
Övr. Grenar
Hundhälsa
Hundträning
Hundavel & Ras
Övr. Hund
Katthälsa
Övr. Katt
Lantbruksdjur
Däggdjur
Övr. Djur
Samhälle
Juridik & Ekonomi
Skola & Jobb
Relationer
Kropp & Själ
Hemmet
Trädgård & Växter
Mat
Kläder & Bli fin
Fordon
IT & Mobiler
Kultur
Fritid
Tjatter
Äldre
Gravid - 1år
Småbarn
Övr. Barn
Dagbok
Hästnyheter
Radannons
Företag
Bukefalos
Bukefalosnyheter
Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser
-
Uppdaterad värdegrund för hästhållning, träning och tävling med häst
- Hästnyheter Funderade på det här i värdegrunden, om det skall vara rättesnöret är det väl att låta hästen gå på ett stort bete i en bra flock som...
- vilde
- Svar: 1
- Visningar: 125
- Hästnyheter
Allmänt, Barn, Dagbok
-
Jag vill bli mer sparsam- Juridik & Ekonomi Mitt bästa spar tips är att jag brukar tänka " Hur många timmar behöver jag jobba för att köpa det där" Det avskräcker mig många gånger...
- Babe
- Svar: 7
- Visningar: 179
- Allmänt
-
Vad gör vi? Kids edition - del 4- Övr. Barn Vid läggning sa för övrigt lilla E: "mamma, jag vill ha varm mjölk!" :o Lite förvånande att hon minns sånt, kommer inte ihåg exakt men...
- FeatherCloud
- Svar: 592
- Visningar: 34 118
- Barn
Hästrelaterat
-
Uppdateringstråd- Gnägg Hon jag tränade för i torsdags jobbar en del med mental träning till häst, ifall du vill ha namn så hojta till 👍
- EZMK
- Svar: 1 986
- Visningar: 178 692
- Hästmänniska
