Sambons son..

[Snuffsan]

Sv: Sambons son..

Nå, då börjar vi om igen, för det verkar inte var grabben eller du som är problemet utan din sambo.

Återkommer om det dyket upp något klokt.

 

[pomelo]

Sv: Sambons son..

Skrev ett inlägg när bara tre personer hade svarat (ganska långt) men det blev något fel så hela inlägget försvann och orkade inte skriva något nytt just då.

Sen har jag som sagt var inte varit hemma och haft möjlighet att gå in se svaren förrän igår kväll. Sitter inte direkt vid datorn var och varannan kväll, man måste väl få skriva inlägg ändå?
Och tro mig jag önskar verkligen att allt var påhittat. Tycker du att det låter så? Hade definitivt inte orkat hitta på ett sånt långt inlägg. :smirk:

 

[pomelo]

Sv: Sambons son..

Visst är det min sambo!
Han har liksom för vana att skjuta allt som är lite jobbigt framför sig (ett lite manligt drag ).
Detta gäller väl inte bara sonen, men med barn blir det lite jobbigt de står liksom inte still och väntar, de växer och utvecklas, man får bara en chans, jag tycker man ska ta vara på den, om inte annat för barnens skull.

Kan tillägga att det inte är första gången det blir problem med pojken när pappa har flickvän.
Men jag älskar faktiskt min "lilla mespropp" till karl och han uppenbarligen mig, annars hade han väl blivit ensam med sin son igen, som så många gånger för.
Han är värd att kämpa för!

 

[pomelo]

Sv: Sambons son..

Men...... det är klart, man kan inte stånga sin panna blodig

 

[pomelo]

Sv: Sambons son..

Herregud, jag låter ju helt schizofren.
Ja ja! Hur som helst, när jag skrev första inlägget var pojken här, vi var mitt uppe i alltihop, och jag var mäkta irriterad.
Nu har jag fått lite distans, det är samma sak varje gång.
Jag har en bra inställning när han kommer men sen går det ett dygn och man klarar inte mer.
Har som sagt var sett det här hos fler människor än hos mig själv, kompisar, bekanta, släktingar.

Tycker ju egentligen synd om pojken, men han måste ju anpassa sig lite efter andra. Man måste ge och ta.
När man är 13 år måste man börja förstå att det blir konsekvenser av det man gör.

 

[Snuffsan]

Sv: Sambons son..

Herregud, jag låter ju helt schizofren.

Nej, du låter som en lätt trött och förvirrad mamma. Välkommen i klubben.

 

[Inte_Ung]

Sv: Sambons son..

Jo nog låter det som en tonårsmamma alltid.
Jag skall fundera litet på det här.
Det är något med att aktivera pojken som jag tror borde kunna hjälpa.

 

[hofi]

Sv: Sambons son..

Min första reaktion när jag läser ditt långa inlägg är att det är en klippsk liten kille. Han vet hur han ska få sin vilja fram och verkar lyckas bra med det. Så länge din sambo inte kan sätta stopp så kommer det att fortsätta. Varför ska "Kalle" sluta med något som är så bra för honom.
Du måste nog fortsätta att tjata på din sambo men du ska även sätta upp gränser för Kalle. Du kommer nog att få det kämpigt i början men i längden kommer du att få ett bra förhållande till Kalle. Han vet ju vad han har dig. Mitt förslag är åxå att du ska tala om för Kalle att du tycker om honom men inte hans "dåliga " beteenden.
Lycka till!

 

[Stollan]

Sv: Sambons son..

Jag finner det inte minsta konstigt när en pojk på 13 år reagerar som han gör när han systematiskt utsätts för psykisk misshandel hos sin mor.
Jag skulle försöka få igenom varannan vecka för att få större inflytande över pojken för att "jämna" ut moderns mindre lämpade sätt. Han behöver en bättre modell för "så här gör du" istället för modellen "du gör/är fel".
Tyvärr kan man ju inte bara ta bort källan till problemen och hoppas på att en vuxen människa skall ändra sig kan ibland vara fruktlösa.
Jag slår vad om att den killen känner sig så fullständigt värdelös i grund och botten att han måste reagera. Reagerar gör han avigt men hellre det än att bli fruktansvärt självdestruktiv eller tom ger upp.
Ju mer krävande ett barn/en tonåring är desto mer har dom oftast behov av att bli uppmärksammad som viktig.
Ett barn har ju inte den möjligheten att distasiera sig och se att där är ett behov som finns och på så sätt reda ut vad som behövs för att fylla detta. Det enda dom kan göra är att dom "gör" vad gärna sammankopplar hur man skall uppfylla behovet och det kan ju bli fel ibland. Ungefär som att när man är hungrig så kan man bli sockersuger och då köpa godis när man borde äta något vettigt för hjärnan sa att det var godis man behövde.
I detta fallet så handlar det om saker. Att få nya saker dämpar behovskänslorna en kort stund men eftersom det inte var behovet egentligen kommer det tillbaka och hjärnan bara "skriker" högre och högre för att få det den vill ha.
Ju högre hjärnan "skriker" desto mer frustrerad blir pojken och ju mer frustrerad han blir desto jobbigare blir han mot omgivningen och sig själv.
Jag har svårt att tro att en 13 åring inte fattar när han förstör för sig själv. Tvärt om är han säkert väldigt medveten om att han inte gör som han bör, han klarar bra inte av att stoppa sig själv för han hjärna (själ) skriker så förbenat och kräver att få behov tillfredställt.

Pappan i sin tur lär inte sin son att ta sig igenom frustrationer utan tvärt om. Hur skall pojken kunna lära sig att hantera frustrationer och känslor när han får indirekta (och säkert direkta också) signaler på att det är fel att ha dessa?
Att frustrationer löser man genom att ge efter eller driva igenom det man vill till varje pris för att slippa ta itu med dom.
Det måste vara väldigt frustrerande att se på och inte kunna göra så mycket åt den saken. Du kan ju varken förändra din sambo eller pojkens mamma mot deras vilja.
Du kan försöka få din sambo att förstå att om hans son skall lära sig att hantera frustrationer så måste han lära sonen "hur man gör" inte tvärt om. Han måste få sin son att verkligen känna ända in i skelettet att sonen är viktig för pappan. Just nu verkar det mest vara pappan som gör tvärt om vilket lägger en börda på sonen att behöva ha det ansvaret eftersom det är mer än han själv mäktar med just nu.

 

[Yamaha]

Sv: Sambons son..

Nu tror jag definitivt inte att denna "historia" är påhittad.

När jag skrev det hade jag inte sett ditt långa inlägg. Jag ber om ursäkt för att jag misstrodde...