Sa ni ”du” till era föräldrar när ni var barn/unga?

[Lingon]

Jag tilltalar alla människor med du, av typen "vill du ha en kopp kaffe?" och skulle göra det med kungen, drottningen och kronprinsessan också. Liksom statsministern och andra officiella personer. Och det är inte på något sätt pga att jag inte respekterar dem som personer eller de ämbeten/uppdrag de innehar, utan för mig är det ett sätt att markera jämlikhet. De är inte förmer än jag och jag är inte förmer än dem - vi är alla människor med samma värde, liksom.

Du borde ha hört kronprinsessans förklaring. Jag tänkte likadant innan men hennes förklaring på varför hon kände sig mer bekväm med att bli tilltalad som kronprinssessan än som du var mycket vettig. Jag minns det inte ordagrannt så jag tänker inte ens försök citera.

 

[Roheryn]

Du borde ha hört kronprinsessans förklaring. Jag tänkte likadant innan men hennes förklaring på varför hon kände sig mer bekväm med att bli tilltalad som kronprinssessan än som du var mycket vettig. Jag minns det inte ordagrannt så jag tänker inte ens försök citera.

Det hade varit intressant att höra, verkligen! Jag tror att jag hört henne förklara detta vid något tillfälle men minns inte heller och kommer heller inte ihåg att det skulle ha gjort något större intryck på mig, i alla fall inte så stort att jag ändrade åsikt!

 

[Lobelia]

Ja, så är det säkert. I mina öron låter mor och far auktoritärt. Som en relik från en tid då det mer förväntades att barn skulle bara skulle vara tysta och lyda.

Jag tror inte det där med att vara tyst och lyda någon gång har hört ihop med vilket mode som gäller i tilltalsord.

Jag har alltid använt mor och far för liksom min ena syster, det mina föräldrar de valde. Min andra syster använder mamma och pappa, började med strax innan hon började skola tror jag. De var knappast vaken mer eller mindre auktoritära mot henne och inte ändrade de sig nämnvärt när hon bytte tilltal eller behandlade oss olika. En period använde hon mamma och far men bytte för att det blev inkonsekvent.

 

[Tranan]

Har nog barat tilltalat dem med förnamn så länge jag kan minnas.

 

[Badger]

Du borde ha hört kronprinsessans förklaring. Jag tänkte likadant innan men hennes förklaring på varför hon kände sig mer bekväm med att bli tilltalad som kronprinssessan än som du var mycket vettig. Jag minns det inte ordagrannt så jag tänker inte ens försök citera.

Kan en gissning vara åtskillnad mellan självet som privatperson och självet som offentlig person eller ngt?
Viktoria och kronprinsessan kanske har olika åsikter i vissa frågor, vad vet jag? (Den ena lär ju tycka saker om partipolitik tex, den andra får absolut inte göra det)

 

[tanten]

Ja, så är det säkert. I mina öron låter mor och far auktoritärt. Som en relik från en tid då det mer förväntades att barn skulle bara skulle vara tysta och lyda.

Haha. När vi pratar om barnets far kan vi referera till honom som "faderskapet". "Faderskapet tyckte det var en god idé" typ.
En ung kvinna i bekantskapskretsen skriver skämtsamt under meddelanden till föräldrarna med "dotra".

Kan höra samman med att i bygden exet kommer från är det dialektala väldigt starkt fortfarande.

Känns inte som det där skämtsamma har något alls med auktoritet att göra.

 

[Lingon]

Kan en gissning vara åtskillnad mellan självet som privatperson och självet som offentlig person eller ngt?
Viktoria och Kronprinsessan kanske har olika åsikter i vissa frågor, vad vet jag?

Ja, nåt i den stilen. För att skilja på rollen kronprinsessa och privatpersonen Victoria.

Jag kan tänka mig att det kan kanske bli lite obehagligt när man är så offentlig som hon är när folk man aldrig träffat innan och inte känner beter sig som om de känner en.

 

[Lobelia]

Haha. När vi pratar om barnets far kan vi referera till honom som "faderskapet". "Faderskapet tyckte det var en god idé" typ.
En ung kvinna i bekantskapskretsen skriver skämtsamt under meddelanden till föräldrarna med "dotra".

Kan höra samman med att i bygden exet kommer från är det dialektala väldigt starkt fortfarande.

Känns inte som det där skämtsamma har något alls med auktoritet att göra.

Det kan jag också till min far - använda "faderskapet", det är mest på skämt och har inget alls med auktoritet att göra. Min far är inte auktoritär och har aldrig varit det.

 

[em-pirre]

Jag har aldrig använt ni åt någon. Nånsin. Åt mina föräldrar säger jag du/mamma/pappa

Av någon anledning är jag sjukt obekväm med att använda namn. Jag säger alltid du eller hördu. Jag blir helt stel om jag måste säga någons namn. Det känns helt fel.

 

[nightcrawler]

Har alltid duat. Farsan heter även Larsson. Har inte hört mina föräldrar säga ni till deras föräldrar heller. Mina mor och farföräldrar var födda mellan 1905 och 1914.

 

[escodobe]

Du. Jag hade fått mig en uppläxning om du reformen annars.

 

[Mineur]

Inte heller jag har någonsin niat någon i hela mitt liv, eller hört någon göra det (förutom på TV ). Däremot hade jag en kompis när jag var liten som enbart kallade sina föräldrar vid namn, alltså aldrig "mamma" eller "pappa", och minns att jag alltid tyckte det var lite konstigt. Min sambo är också lite konstig som kallar sin mamma för "mum" när han pratar med henne, men när han pratar om henne med sin syster kallar han henne av någon anledning vid namn.

 

[MiaMia]

Du borde ha hört kronprinsessans förklaring. Jag tänkte likadant innan men hennes förklaring på varför hon kände sig mer bekväm med att bli tilltalad som kronprinssessan än som du var mycket vettig. Jag minns det inte ordagrannt så jag tänker inte ens försök citera.

Tycker mig också hört något sådant som jag köpte.
Sen är kungahuset en väldigt speciell kulturell institution, så att det där följer med ett speciellt tilltal ser jag som en del av det paketet, och inte något som alls relaterar till tilltal i samhället i övrigt.
Tolkar det alltså inte som något drag av högre status och därför finns aldrig frågan om det kan bli aktuellt att göra samma mot några andra personer.

 

[Sonic76]

Nu blir jag lite anti alla era fina historier
Mina föräldrar var fattiga
Jag kallade dem för mamma och pappa eller sa du om jag ville nåt.
Mamma hade inga märkvärdiga historier kring detta utan det var så man sa. Punkt.

 

[Breaktown]

Kan en gissning vara åtskillnad mellan självet som privatperson och självet som offentlig person eller ngt?
Viktoria och kronprinsessan kanske har olika åsikter i vissa frågor, vad vet jag? (Den ena lär ju tycka saker om partipolitik tex, den andra får absolut inte göra det)

Ja, nåt i den stilen. För att skilja på rollen kronprinsessa och privatpersonen Victoria.

Jag kan tänka mig att det kan kanske bli lite obehagligt när man är så offentlig som hon är när folk man aldrig träffat innan och inte känner beter sig som om de känner en.

Tycker mig också hört något sådant som jag köpte.
Sen är kungahuset en väldigt speciell kulturell institution, så att det där följer med ett speciellt tilltal ser jag som en del av det paketet, och inte något som alls relaterar till tilltal i samhället i övrigt.
Tolkar det alltså inte som något drag av högre status och därför finns aldrig frågan om det kan bli aktuellt att göra samma mot några andra personer.

Jag har också hört henne beskriva det och det var något i den stilen ni beskriver om de olika rollerna. Hon var också ubertydlig med att det inte hade något som helst med människovärde att göra.

Tror också att det beror på sammanhang. Jag har träffat henne två gånger (absolut inte som att vi har hängt , har varit på samma "tillställningar"). Båda var ganska informella (om än officiella) och folk sprang runt i gummistövlar och duade till höger och vänster. Inga konstigheter. Är nog ganska stor skillnad på sånt och något officiellt statsbesök inför fullt pressuppbåd med massa väsentliga frågor på agendan där reportrarna ändå envisas med att fråga om hon tänkte bli gravid snart igen... (eller liknande).

 

[Breaktown]

Jag har aldrig använt ni åt någon. Nånsin. Åt mina föräldrar säger jag du/mamma/pappa

Av någon anledning är jag sjukt obekväm med att använda namn. Jag säger alltid du eller hördu. Jag blir helt stel om jag måste säga någons namn. Det känns helt fel.

För länge sen så jobbade jag tillsammans med min pappa (som jag aldrig kallat någon annat än pappa). Men det var ju inte riktigt läge att kalla honom pappa där inför massa kunder. Jag var liksom tvungen att ta sats varje gång och anstränga mig för att det skulle låta naturligt. Vilket varken jag eller pappa tyckte att det gjorde Min pappa har dessutom ett ganska långt och krångligt dubbelnamn. Vande mig aldrig

 

[tuaphua]

Vi har alltid sagt du till varann i min familj. Jag har alltså kallat mina föräldrar för du, mamma och pappa.
Under min uppväxt gjorde alla kompisar detsamma i sina familjer.

 

[Rosett]

För länge sen så jobbade jag tillsammans med min pappa (som jag aldrig kallat någon annat än pappa). Men det var ju inte riktigt läge att kalla honom pappa där inför massa kunder. Jag var liksom tvungen att ta sats varje gång och anstränga mig för att det skulle låta naturligt. Vilket varken jag eller pappa tyckte att det gjorde Min pappa har dessutom ett ganska långt och krångligt dubbelnamn. Vande mig aldrig

Jag har en bekant som också jobbat med sina föräldrar, hon tilltalade dem med förnamn på jobbet.

 

[parellikusken]

Känns som att jag fick höra om du-reformen hemma innan jag kunde prata.. Så jag har aldrig sagt annat än du.

Dock hade jag svårt med auktoriteter som barn och tonåring, vilket gjorde att jag sarkastiskt ofta svarade "Ja, far, det ska jag göra far" om jag blev tillsagd att göra något och jag inte kände att jag kunde göra motstånd. Eller i protest använt förnamnet, som något slags motstånd mot släktskapet..
Annars har jag sagt mamma och pappa.

 

[TinyWiny]

Jag Niade mina ända till 20-årsåldern. Fast det var nog mest för att jag menade ni i plural, vet inte riktigt.
Eller så sa jag ”Mamma” och ”Pappa” även när jag pratade med dem.

När är du född? Att nia någon är inget fint. Det gjorde man till tjänstefolk och andra som ansågs mindre värda än den som talade innan du reformen kom. I övrigt sa man efternamn, titel, släktskap (faster, moster, farbror, morbror, kusin, mamma, pappa osv.) eller förnamnet beroende på närheten i bekantskapen och ibland spelade också åldern in. Dvs. man talade till någon i tredje person som till exempel "vill faster ha mer kaffe?" trots att frågan var ställd rakt till henne.