Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Låter som det kan vara en representant för den krets som gjorde försök att införa tyskinfluerat tilltal som ersättning för titeltilltalet. (med tanke på tid och kultur)Min far - född 1919 i en fisförnäm familj - niade sina föräldrar och sa att något annat hade varit otänkbart.
Det är den enda person jag hört talas om som behövt göra så.
Jag har inte niat mina föräldrar. Dock vill min far inte kallas "pappa" utan just far. Nu använder jag mest hans tilltalsnamn.
Kan det vara för att du själv använt mamma och pappa? De som likt mig använder mor och far har nog ingen tanke på att det skulle vara mindre familjärt, vi använder det ju om vår familj.Jag har alltid uppfattat far och mor som mer auktoritärt och mamma och pappa som mer familjärt. Jag vet inte varför. Bara en känsla jag har.
Jag har alltid uppfattat far och mor som mer auktoritärt och mamma och pappa som mer familjärt. Jag vet inte varför. Bara en känsla jag har.
Jag delar den uppfattningen, tycker att det låter hårt. Har aldrig kallat mina föräldrar för det och jag har aldrig hört någon i min omgivning att göra det heller.Jag har alltid uppfattat far och mor som mer auktoritärt och mamma och pappa som mer familjärt. Jag vet inte varför. Bara en känsla jag har.
Hur ofta skulle man formulerat sig med du om man pratar ut i rummet? Om det inte är någon specifik individ man riktar sig till så blir ju användande av pronomen i andra person liksom inte aktuellt av det skälet.Har nog aldrig niat en person, säger ni till två lr fler. Jag kallar sällan folk för du tror jag, mest om det bara är jag och en person till. Jag kan bli förvirrad av vem man menar är du om vi är fler i ett rum, typ om nån frågar nått eller pratar ut till rummet. Har jag en konversation med en person och vi är flera närvarande använder jag iof du. När jag var yngre sa mamma att det var fult att säga du, vilket jag tyckte var otroligt töntigt från hennes sida så då sa jag du till henne hela tidenmen det har nog satt sig lite ändå, för ja som sagt använder oftast namn/titel på personer.
Hur ofta skulle man formulerat sig med du om man pratar ut i rummet? Om det inte är någon specifik individ man riktar sig till så blir ju användande av pronomen i andra person liksom inte aktuellt av det skälet.
Kan det vara för att du själv använt mamma och pappa? De som likt mig använder mor och far har nog ingen tanke på att det skulle vara mindre familjärt, vi använder det ju om vår familj.
Jag tilltalar alla människor med du, av typen "vill du ha en kopp kaffe?" och skulle göra det med kungen, drottningen och kronprinsessan också. Liksom statsministern och andra officiella personer. Och det är inte på något sätt pga att jag inte respekterar dem som personer eller de ämbeten/uppdrag de innehar, utan för mig är det ett sätt att markera jämlikhet. De är inte förmer än jag och jag är inte förmer än dem - vi är alla människor med samma värde, liksom.Enda gången jag inte skulle kalla någon du (eller ens deras namn) är väl om jag någon pratade med en kunglighet. Jag minns inte exakt hur Kronprinsessan Victoria uttryckte sig i en intervju jag såg på TV men hon hade en förklaring som jag tyckte lät väldigt vettig och klok.
Självklart, varför skulle man inte göra det?Jag Niade mina ända till 20-årsåldern. Fast det var nog mest för att jag menade ni i plural, vet inte riktigt.
Eller så sa jag ”Mamma” och ”Pappa” även när jag pratade med dem.
Hade en klasskamrat som sa Mor och Far (vill Mor ha lite kaka?). Men ingen annan, alla sa mamma och pappa och du.Jag Niade mina ända till 20-årsåldern. Fast det var nog mest för att jag menade ni i plural, vet inte riktigt.
Eller så sa jag ”Mamma” och ”Pappa” även när jag pratade med dem.