Oseriös avel nr 2

[xfie]

passar såväl som familje hund och även spår ,agility, jakt och vakt."

Ja, det låter definitivt som en perfekt blandning för den som vill pyssla med agility.

 

[AgentCarter]

Ja, det låter definitivt som en perfekt blandning för den som vill pyssla med agility.

Och vad jagar den? Allt den ser?

 

[Raderad medlem 94602]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

 

[Wingates]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

Jag håller med dig, de flesta hundar är ju trots allt till 90% av tiden familjehundar och det är ju då de verkligen måste fungera. Jag har hellre en hund som inte kan gå långt på tävling men som fungerar perfekt i vardagen än vice versa och det tror jag nog de flesta har.

 

[vallhund]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

Jag tycker det är helt OK så länge man inte gör om samma kombination.
En del äldre BC linjer efter kroppsvallande hundar har dött ut eftersom avkomman var för hårdhudad o många unghundar avlivades.

 

[Raderad medlem 94602]

Kan ju bli 9-11 valpar i en kull. Man behöver nog vara väldigt känd och erkänd inom sin ras för att locka så många svinduktiga hundförare till att köpa alla dom valparna. Eller vad gör man? Säljer ändå och så får man hoppas på det bästa om man anar att det kommer att bli en skarp kull?

Är nog inne på ditt spår där @vallhund .
Man kan aldrig garantera vad det blir av en kombo och så länge man inte gör om den.....
Att råka få en väldigt skarp kull kan vara otur ( eller okunskap)
Att medvetet föda upp en sådan kull tycker jag dock är oseriöst.

 

[Red_Chili]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

I det läget hade det nog varit bra att inte göra om samma kombination, absolut. Men har tidigare kullar blivit bra, så går det ju uppenbarligen att para hundarna på rätt sätt också.

Sedan är det alltid intressant med vad som ses som "för komplicerade" hundar. För komplicerade för vem? Rätt hund till rätt ägare gäller ju alltid. Ett enkelt exempel är ju min egna unga dåre. Ett måndagsexemplar sa förra ägaren som ansåg att hunden var omöjlig på alla sätt och vis. För mig är hon den lättaste hund jag någonsin lärt känna. Inte för att jag är något superproffs (det tror jag inte att jag är) utan för att vi passar varandra.

Det allra viktigaste tror jag är att uppfödarna är noggranna, inte tar valpkullar utan att vara säkra på att de hittar bra hem till valparna osv. Att de har så bra koll på sina tilltänkta föräldradjur att de vet hur valparna bör bli osv är såklart en grundförutsättning för att det ska bli rätt. Jag själv är övertygad om att det föds på tok för många valpar inom de allra flesta raser. Alla ska inte ha hund och alla behöver inte föda upp hundar. Att det inte är mer problem med osäkra/farliga hundar än vad det är, det förvånar mig faktiskt när man ser på hur det spottas ut valpar till höger och vänster. På något vis verkar det gå helt ok i de flesta fall ändå.

 

[Is]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

Jag skulle nog här efterfråga definitionen på svåra hundar. För de finns tuffa hundar med "riält tjocka skallben" och som kräver förare som kan mäta sig med denna tjurighet och självständighet. Dessa ekipage har en förmåga att gå långt tillsammans men dessa hundar och förare växer inte på träd så vill man avla fram en sådan kull med hundar ska man som uppfödare också ha en handfull med likvärdiga förare att matcha den kullen och som uppfödare i Sverige skulle man nog kanske få leta köpare även i andra länder, detta innan man faktiskt parar. Men jag ser inget problem med att avla dram sådana hundar om det sker på ett ansvarsfullt sätt.

Sedan finns de SVÅRA hundar -läs hundar helt utan naturliga avknappar, som lider av sin egen stress och som aldrig slappnar av. Hundar som är mer än extremt högt tempererad. Skulle tro att det är denna typ av hundar som ofta blir avlivade i förtid.
Här ser jag ingen ursäkt att avla fram dessa. Inte ens medvete även om man anser sig ha seriösa och kunniga förare. Förlusten är för stor jämfört med vad man får. Visst man får en hund som vill arbeta 24/7 men de är så spidade att man ska vara glad om de orkar koncentrera sig 5sekunder - all energi går åt till att aldrig slappna av istället. Dessa hundar mår dåligt! Det är alltså inte svåra i frågan om att de inte går att uppfostra utan de handlar om att du som förare ska behöva ha "en nagel i ögat" på hunden bara för att den ska slappna av och inte tömt sig på energi redan innan den har släppts ur bilen.

Kan man använda avelsdjuren igen om de blivit en sådan här kull? Jag skulle inte utesluta det beroende på varför de hundarna gått i aveln från början men skulle ju inte rekomendera samma parning. Det verkar mest galet.

 

[Red_Chili]

Vad säger ni om blandningen bc/japansk spets? Planerad parning, eftersom "förra kullen blev så bra med glada sällskapshundar".

 

[Aionee]

Annons med rubriken "Mina gullevalpar", och sen handlar det om blandras såklart där enda målet med aveln verkar vara att de just ska bli... "gullehundar".

 

[Milosari]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

Jag tycker ju inte att en hund som kräver en expert för att göra hund av är någon bra hund. Jag vet att det finns en del schäfer- och mallemänniskor som tycker det är häftigt när hunden är fullpackad med drifter, men det duger ju inget till om det inte går att kanalisera. Många av de här hundarna avlivas ju också när de blivit en 5-6 år gamla och helt ohanterliga.

Sedan är det såklart så att vissa raser/hundtyper inte är för alla, det går ju inte att köpa en arbetshund och tro att den ska fungera när den bara får gå kisserundor runt kvarteret. Eller ha en hund med "mycket i" till en människa som blir helt stressad själv så fort hunden börjar gasa på lite. Men hundar som har allt för mycket kamplust, har svårt att slappna av, extremt reaktiv eller med en allt för stor portion skärpa, en sådan hund har nog ingen glädje av. Såg en annons för några år sedan där en schäferhane annonserades ut till avel, och en av de goda egenskaperna var att hunden var "extremt förarhård". Då kunde jag inte bli att himla med ögonen. Varför liksom?

Men jag håller med om att en eller ett par sådana kullar hos en uppfödare inte betyder att uppfödaren är oseriös. Även om denne känner till sina egna linjer utan och innan så får man ibland ta hanhundsägaren på orden när denne berättar om sin hund.

 

[iNHALE]

Sen är det ju också så att mixen från föräldrarna inte blir samma varje gång, så bara för att man fått en kull där man hade tur eller otur betyder inte det per automatik att det blir exakt samma resultat nästa gång. Tyvärr verkar det finnas en tendens hos vissa att tro att hunden måste vara "svår" för att bli bra och att ju värre hunden är desto större potential har den. Jag kan ingenting om brukshundar, men om man jämför med hästvärlden som jag har mer erfarenhet av så visst, riktigt bra hästar brukar ofta ha mentalitet därefter, men till en viss gräns. Någonstans kommer det en punkt där det blir så mycket att det inte gynnar individen längre utan börjar bli ett problem istället.

 

[Jenka]

"mamman 50% sharpei 50% bulldog
pappa 50% shar pei 50% whippet
friska föräldrar utan hud,ögon och öronproblem.
bra mentalitet ,sociala .keliga
passar såväl som familje hund och även spår ,agility, jakt och vakt."

Friska föräldrar utan hud!

Oja, whippet är precis vad jag vill ha i en jakthund här! Särskilt när det är den enda jakthunden i blandningen

 

[Jenka]

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej hel del på!

Funderar lite på var gränsen går mellan seriös och oseriös avel när det kommer till mentalitet. Tänker nu på renrasavel eftersom i blandrasaveln testas ju extremt sällan hundarna. Varken avkommor eller avelsdjuren.
Det finns ju tuffare raser. Skarpare som kräver sin förare. Vissa individer kan bli mycket skarpa men rätt förare kan reda ut dom och få hunden att funka mycket bra inom rätt användningsområde. Det finns tom en handfull förare som kan reda ut de flesta hundar.
Men om man då tänker avel. Föräldrar med bra mental status. Förvisso skarpa men inga direkta konstigheter. Båda har lämnat efter sig högpresterande avkommor. Men så blir det en kull där merparten av hundarna blir så svåra att ägarna helt enkelt inte reder ut dom. 2/3 av kullen avlivas innan 3 års ålder trots helt okej MH:n...några av dem till och med riktigt fina MH:n, men i den verkliga världen utanför tävlingsbanor mm så får inte ägarna hundarna säkra. Finns de som menar på att hundarna var svåra, absolut...men inte omöjliga. Båda föräldrarna fortsätter i avel. Dock igen mer gemensam kull.
Rätt eller fel?
Personligen vänder jag mig emot att avla fram för komplicerade hundar som kommer kräva extremt skickliga förare. Sådana hundar dyker upp ändå då och då.
Eller är det ok att tillverka extrema hundar så länge de håller måttet (klarar fysiska och psykiska tester) och hamnar hos rätt förare?
Min åsikt är nej. För jag tycker att en hund bör funka okej i vardagen utan allt för mycket krångel. Sen måste den inte vara värsta sociala vovven.

Det där har jag funderat en hel del på! Jag tycker inte man ska avla fram allt för krångliga hundar. Visst att de kan ha skärpa, kräva aktivering osv men de måste ju funka i vardagen, även med "normal" förare.
Att inte göra om kombinationen känns självklart, jag är mer kluven till att avla vidare på föräldrarna. Man får väl sätta sig och granska linjerna ordentligt och se om man kan hitta vad som skiljer de åt och om man kan känna sig någorlunda trygg med att det inte dyker upp igen (även om man ju aldrig kan veta säkert). Beror ju på hur mån man är om att föra andra egenskaper vidare också och om det inte räcker med de tidigare kullarna som finns.

 

[isafore]

Malle/Karelare 5 mån säljes. Bara det att den köptes från SPCA för typ 2 månader sedan

 

[AgentCarter]

Malle/Karelare 5 mån säljes. Bara det att den köptes från SPCA för typ 2 månader sedan

Tror de disskuterades när de var ute då. Hade varit bättre att avliva dem alla direkt, två sjukt skarpa raser.

 

[vallhund]

Tror de disskuterades när de var ute då. Hade varit bättre att avliva dem alla direkt, två sjukt skarpa raser.

Eller kastrera tiken innan valparna föds.

 

[Modig_Korn]

Sett förvånansvärt mycket annonser med karel blandisar, älghundsblandisar (både jämte och norsk) och TJT blandisar... Bla:
BC/Husky/Jämte
Jämte/Malamute/Finsk stövare/Pointer
Papillon/TJT
Softie/Karel/BC/Finsklapp
TJT/Fox terrier/Boxer/Labbe

Har svårt att förstå motivet bakom dessa blandningar, förutom pengar.

 

[yennork]

Är det jaktspetsar inblandade bir det ursöta valpar, Att det blir en mardröm för valpköparna lite längre fram är en annan sak.

 

[Korven]

Jag hade för jättelänge sen en liten skarp tuff tik som de sa var 25% Karelare. Resten var spets/ terrier/ nåt mer. Jag hade blivit alfarullad här om jag berättat nåt sånt i nutid.