När man inte vill åka hem från jobbet....

[Miran]

Jag tycker att hon ska få välja om hunden ska vara kvar ska hon gå ut med den x dagar vecka annars omplaceras den för det är inte rättvist mot dig eller hunden som det är nu.

Passar inte maten(jag var sjukt kinkig och hade ätstörningar så jag dissade det mesta) gör som min mamma, tala om dagen innan eller morgonen vad som bjuds, passar inte det så kan hon göra egen mat. Det är hon gammal nog att klara.

Du ska inte behöva stressa såhär tycker synd om dig.

Alltså, jag har varit en rätt curlande mamma, eller snarare, jag gillar att skämma bort folk i största allmänhet. Men den där känslan av att allt är trist och tråkigt och man gör det bara av plikt - den är förödande. Till slut blir allt plikt. Man "måste" träffa folk, man "måste" gå ut, man "måste" allting.
Det gäller både dig och dottern.

Kan ni inte försöka prata med varandra och göra saker tillsammans och hjälpas åt i stället? Så att plikterna blir lite roligare och ett sätt att umgås och komma varandra närmare i stället för att bara bli tjat och skapa en massa avstånd och irritation? Mina ungar tyckte att det var roligt att laga mat när vi gjorde det tillsammans. Jag med. Det blev ett nöje i stället för en plikt. Vi kunde ta söndagen och laga jättegod mat som räckte nästan hela veckan. Bara att värma. Vegetarisk lasagne, goda soppor med bröd till, gratänger ...

Djur som plikt är ju helt meningslöst. Du kommer att känna en ENORM lättnad när du hittat någon annan som vill ha den.

 

[Vallmo]

Hade det varit så enkelt så hade hon väl inte skapat tråden? Hon har gått ner sig i vardagsträsket, det är lätt gjort. Alla lever inte som du, vet du.

Att påpeka att hon själv valt att skaffa barn är både dumdrygt och skuldbeläggande. På vilket sätt hjälper det henne?

Håller med!
Det är stor skillnad på att göra det man lever för och få göra det fullt ut och bara ha sig själv att tänka på jämfört med att tvingas till något man inte valt själv.

Vad jag har förstått sedan tidigare är Ts situation långt ifrån hennes val.
Hon sitter fast i ett sammanhang där hon inte trivs men kan omöjligt ändra sitt liv och boende pga av dottern.
Tristessen med ett enformigt jobb kan suga musten ur de flesta.
Många kan uppleva stress av att bli mentalt understimulerade.
Därtill ensamheten, litet socialt kontaktnät och ett barn som verkar missnöjd (och lite lat, kanske) och problem med hunden.
Sen ständigt tvättande och matlagning som aldrig duger.
Det kan göra en människa uppgiven och deprimerad.
Jag fattar precis!
Att inte ha kontroll över sitt eget liv tär på en och kan göra att den bäste tappar sugen.

@alazzi Att omplacera hunden, avliva den eller skaffa dagmatte är väl ett bra första steg, kanske.
Jag tycker också en 14-åring kan vara mer delaktig i hushållsuppgifterna.
Något slags schema kanske skulle underlätta och laga egen mat om inte din duger, kanske.
Vad jag har förstått på min systers barn som är tonåringar (15+17) så är det rätt kinkiga med maten i perioder och bestämmer sig för att bara äta vissa grejer eller så blir de vegetarianer ibland också.
Jag menar att det kanske är lite en åldersgrej också.

Kanske kan du göra saker för din egen skull? Träna, en hobby eller något socialt, typ keramikkurs, målning, bridge eller nåt.
Vad som helst, men bara det är något som du gör för dig själv.

Hoppas du kan hitta någon lösning på din vardag så att det känns mer meningsfullt för dig.

 

[Lipperta]

Alltså, jag har varit en rätt curlande mamma, eller snarare, jag gillar att skämma bort folk i största allmänhet. Men den där känslan av att allt är trist och tråkigt och man gör det bara av plikt - den är förödande. Till slut blir allt plikt. Man "måste" träffa folk, man "måste" gå ut, man "måste" allting.
Det gäller både dig och dottern.

Kan ni inte försöka prata med varandra och göra saker tillsammans och hjälpas åt i stället? Så att plikterna blir lite roligare och ett sätt att umgås och komma varandra närmare i stället för att bara bli tjat och skapa en massa avstånd och irritation? Mina ungar tyckte att det var roligt att laga mat när vi gjorde det tillsammans. Jag med. Det blev ett nöje i stället för en plikt. Vi kunde ta söndagen och laga jättegod mat som räckte nästan hela veckan. Bara att värma. Vegetarisk lasagne, goda soppor med bröd till, gratänger ...

Djur som plikt är ju helt meningslöst. Du kommer att känna en ENORM lättnad när du hittat någon annan som vill ha den.

Nu är inte jag Ts, antar att det blev lite fel där

Jag tycker dock dottern ska ta mer ansvar för sig själv. Jag åt sällan vad mamma lagade, jag brukade klaga och hålla på men sen fann jag mig i att mamma gör den maten hon vill så kan jag göra min egna om det inte passar, Det är helt ok. Inte orättvist eller något.

Vill hon så gärna ha kvar hunden så tycker jag hon ska lägga lite energi på den också. Annars tycker jag nog den ska få ett annat hem

 

[Lingon]

Några saker jag kommit att tänka på:
-Försök hitta en dagmatte till hunden. Det finns kanske en pensionär/arbetslös i närheten som gärna har en hund på dagarna och gå promenad med. Du kan lämna hunden där på morgonen och hämta på vägen hem. Då slipper du ditt dåliga samvete angående hunden. Jag vet flera som gjort så med gott resultat.
-Eller sälj hunden men var ärlig så slipper den vandra runt. Finns det kanske en uppfödare som är villig att ta tillbaka den eller iaf hjälpa till att omplacera den?
-Det finns folk som kan ha en hund som inte kan vara själv hemma längre stunder (vissa pensionärer, de som kan ta med hunden till jobbet, de som har hundgård (den kanske trivs bättre i hundgård i sällskap med andra hundar?) osv)
-En 14-åring kan absolut sätta igång en tvättmaskin då och då. Det tar varken lång tid eller är speciellt jobbigt. Är det dessutom träningskläder behöver de knappast strykas eller nåt sånt jobbigt och tidskrävande utan bara läggas på rätt plats. Det kan 14-åringen också göra. Köp fler uppsättningar träningskläder om det är möjligt så att det inte behöver tvättas varannan dag.
-Man kan ta genvägar när det gäller maten: färdigmat, pasta med pesto, Couscous går väldigt snabbt och att stek upp en laxfilé och/eller vegetarisk motsvarighet går också snabbt, långkok på helgen i stor volym som fryses in och plockas fram när det blir extra stressigt).
-Prata med dottern som om hon är en vuxen (nästan iaf) och förklara hur stressad du är (utan att lägga skulden på henne) och försök få henne att förstå hur jobbigt det är för dig när hon hela tiden klagar på maten. Hur mycket energi det tar från dig och hur det får dig att må.
-Sänk din egen ambitionsnivå. Ta det lugnt. Jorden går inte under för att du inte serverar nylagad middag varje dag, 14-åringen svälter inte ihjäl om hon vägrar äta maten ibland, det är inte hela världen om du tar det lugnt med städningen eller inte stryker alla plagg efter tvätt, köp fler plagg som inte behöver strykas (jag köper aldrig skjortor för de är jobbiga att stryka och jag lägger hellre min tid på annat) osv.
-Gör något som bara är för dig lite då och då. Gå och träna du också, gå en långpromenad, gå på badhuset och simma och bada bastu, träffa vänner och fika eller ta med en bra bok och sätt dig och på ett fik och ät kvällsmat där helt ensam och läs din bok eller vad du nu tycker om att göra. Säg till 14-åringen att en kväll i veckan är bara din. Då får hon äta rester och roa sig själv (tvätta träningskläder t.ex.) medan du gör det du vill göra.

 

[Mirre]

När jag var tonåring protesterade jag hejvilt om någon tjatade på mig att göra saker. Ju mer föräldrarna sade åt mig att göra, desto mindre gjorde jag. Däremot när jag var själv hemma och sas fick bestämma själv, då kunde jag fara runt och städa hela huset, laga mat tills föräldrarna kom hem osv. Men då var det mitt eget val och då blev det helt plötsligt roligare. Det blev inte en plikt som jag måste göra, utan något jag själv valde för att underlätta för alla.

Kanske din dotter fungerar lite så också @alazzi
Jag hade ju vissa krav på mig som jag skulle göra, min städ och tvätt fick jag sköta själv om jag skulle ha några rena kläder osv, hunden skulle jag hjälpa till med (han var ju dock mest som min så det var mest jag som tog hand om honom), skulle jag ha häst skulle jag också sköta dem oavsett vad. Mina föräldrar sade att både jag och mina bröder hade gratis boende, gratis mat osv plus våra fritidsintressen som det ju gick en del pengar till. Även om vi betalade det vi kunde själva så fick ju ändå våra föräldrar lägga en del också. Så det var inte mer än rätt att vi då hjälpte till hemma och på så sätt betalade för oss.

 

[Hoarfrost]

Tycker det låter extremt mycket för en 14 åring att gå i skolan 6.30-17.00, träna 9 gånger i veckan och sköta skolan med läxor och allt det innebär? Fattar inte ens hur 14 åringen får det att gå ihop. Känns som att allt detta kräver att man går på högvarv konstant. Jag hade förmodligen mått rätt dåligt av det.
Kan 14 åringen dra ner på träningen? Därmed kan hon vara hemma mer och dels hjälpa till, dels ta det lite lugnt i någon sekund?

 

[Gnist]

Jag finner det smått fascinerande att så många tror att en 14-åring som enbart pga skola är borta 10,5 timmar per dag ska ha ork att göra en massa mer hemma, när inte ens den som är vuxen orkar med det.
Hjälpa till; självklart, men det går inte att begära att en 14-åring som är långt ifrån mentalt mogen ska kunna avlasta så mycket som verkar behövas i det här fallet.

Hur hårt det än kan låta, så ta bort hunden. Antingen omplacera eller avliva
Prata och resonera med dottern angående hur du mår, hur trött du också är när du kommer hem och kom tillsammans fram till något mer fungerande. Gemensam tvättdag/städdag, laga maten tillsammans osv och sist, men inte minst: tränandet. Att träna 6-9 gånger i veckan är ju rent ut sagt löjligt mycket.

 

[Lingon]

Nä, men man kan kräva av en 14-åring att hon inte gnäller över middagen. Man kan kräva av en 14-åring att hon sköter sitt hemma anpassat efter åldern. Att en 14-åring är borta i skolan 10,5 timme/dygn är jättemycket! Och sen att hon träna upp till 9 ggr/vecka vet jag inte om jag som förälder hade tillåtit faktiskt. Speciellt inte om varje träningspass innebar att jag som förälder skulle köra och hämta vid varje träningstillfälle. Busskort? Cykel? Ordna en samåkning med kompis förälder? Min 14-åring hade inte fått vara i väg på sena träningspass flera gånger i veckan.

 

[Badger]

Usch. Mitt jobb är ett urtrist industrijobb men jag vill ändå hellre stanna på jobbet än att komma hem. Hemma är det totalstress! Ut med hunden. Torka den senaste kisspölen från djuret. Laga mat som helst ska gå snabbt och enkelt. Sen dissas maten typ alltid av dottern och så står man där och blir bara less på att man ens har försökt fixa mat på bordet. Starta en tvättmaskin. Ta hand om den torra tvätten. Hänga nästa maskin på tork. Handla mat. Skjutsa dottern till stationen när hon har träning. Hämta dottern i stan efter träningen, 21.15. Försöka hinna sova. Somnar inte pga av stress. Upp 05.00 och ut med hunden igen. Göra matsäck och sen till jobbet.

På jobbet är det åtminstone ett rent rutinjobb. Jag jobbar på och trivs faktiskt bra med att få jobba. Men att komma hem...Jag håller på att gå sönder av all stress hemma.

Jag måste förändra något. Men hur och vad? Idag frågade en kollega om jag tyckte det var skönast att komma till jobbet eller att få gå därifrån. Han ville förstås få svaret "gå därifrån". Men jag tänkte att det är skönare på jobbet än hemma.

Hon får mat i skolan? Ät äggmacka och varm choklad varje dag varannan vecka? Om hon ändå inte äter maten menar jag. Då rationaliseras det mesta av handlingen bort också.

Antar att stationen ligger för långt bort för cykel? och inga bussar går?

Använd kläderna längre så det blir färre tvättar

(Eftersom du bad om tips alltså, jag säger inte att det är bra idéer )

 

[Pontevecchio]

jag var jättecurlad hemma med tvätten, tränade lätt 7-9 pass i veckan i den åldern. Mamma fixade all tvätt, dock hade jag iaf 7-9 ombyten så det räckte med en gång i veckan.

det jag själv gjorde var maten. Liksom din dotter bestod min kost mycket av pasta och det kan man laga själv. Köp hem pasta och så pastasåser, gärna typ färdiga creme fraiche så kan hon värma till.

halvfabrikat som nån sa finns i helt ok varianter. sänk ambitionerna, ät bättre på helgne och gör några matlådor som finns för veckan.

får du nån avlastning av pappan?

 

[Lena Furberg]

jag var jättecurlad hemma med tvätten, tränade lätt 7-9 pass i veckan i den åldern. Mamma fixade all tvätt, dock hade jag iaf 7-9 ombyten så det räckte med en gång i veckan.

det jag själv gjorde var maten. Liksom din dotter bestod min kost mycket av pasta och det kan man laga själv. Köp hem pasta och så pastasåser, gärna typ färdiga creme fraiche så kan hon värma till.

halvfabrikat som nån sa finns i helt ok varianter. sänk ambitionerna, ät bättre på helgne och gör några matlådor som finns för veckan.

får du nån avlastning av pappan?

Ja det undrar jag med. Pappan finns ju, vad jag förstår, i närheten och dottern fungerar ihop med honom. Han måste kunna ta halva tiden så du, TS, får andas lite?

 

[FannyN]

Så här blir det ju inte över en natt utan det är säkert en jobbig situation som liksom travar vidare i egna spår. Jag känner igen mig som ensamstående tonårsmorsa som de facto är ensam fast pappan är geografiskt nära. Han hade intresse för de tråkiga bitarna bara. Jag orkade inte ens tjata eller förändra så därför lallade det på. Det är taskigt att påstå att det är enkelt när man inte vet vad som ligger bakom att någon tappar orken. Det blir lätt en negativ spiral av alltihopa.
Jag skulle inte fokusera på att ta bort hunden direkt utan det räcker med ledsamheter och förluster för tillfället känner jag. Köp träningskläder som går att tvätta ihop så du kan köra en maskin på helgen med rubbet! Planera maten och kör tex färdiga pastasåser vissa dagar, färdiggrillad kyckling eller varmrökt lax andra dagar. Kör rotfrukter i ugnen på hela plåtar att ha som tillbehör. Laga MYCKET varje gång och använd frysen! Gör smoothis som mellanmål baserade på mjölk bananer proteinpulver och sådant.
När det känns lättare så ta ställning till hunden då. Dagmatte eller omplacering kanske är det rätta men dumt att ett sådant beslut när du är sänkt.

 

[Raderad medlem 6459]

När det känns lättare så ta ställning till hunden då. Dagmatte eller omplacering kanske är det rätta men dumt att ett sådant beslut när du är sänkt.

Jag håller inte alls med. Hunden mår uppenbart dåligt varför man som djurägare får ta sitt ansvar och lösa situationen. Att skaffa dagmatte är dessutom inte oåterkalleligt, så ångrar sig TS om några veckor kan hon ju bara avboka tjänsten.

 

[FannyN]

Jag håller inte alls med. Hunden mår uppenbart dåligt varför man som djurägare får ta sitt ansvar och lösa situationen. Att skaffa dagmatte är dessutom inte oåterkalleligt, så ångrar sig TS om några veckor kan hon ju bara avboka tjänsten.

Jo det är väl säkert rätt. Jag menade främst att det kändes fel att avliva den akut. Men dagmatte på en gång är väl jättebra.

 

[Bulldoozer]

Min dotter är 15 år och sköter sin tvätt helt själv (på eget initiativ antagligen för att jag inte tvättar ofta eller bra nog), dessutom lagar hon mat oftare än vad jag gör (har köpt en vegetarisk kokbok till henne då hon inte heller äter kött) och det mer sannolikt att hon äter sin egen mat än när jag lagar den så därför är jag sällan kreativ med att fixa vegetarisk mat till henne utan fixar pasta, potatis, ris osv och sen får hon fixa det hon ska ha till. Jag har släppt på städningen just nu för jag inte orkat men ska väl röja lite till jul, dottern brukar städa när det ser katastrofalt ut men vi lyckas för det mesta hålla det över den nivån.

Nu är det olika såklart men vår dotter pluggar hur mycket som helst nu (hon känner inte att hon hinner umgås med kompisar ens) då hon går nian, dessutom fixar hon sin egen tvätt, sin egen mat för det mesta (och våran rätt ofta), tränar sin hund (rastar våra två hundar före och efter skolan) och är i stallet och tar hand om sin häst ett par dagar i veckan och har en medryttarhäst en dag i veckan + att hon snällt gör det jag ber om när det behövs hemma. Det är mycket för en 15 åring men det handlar om prioriteringar, för att hinna med allt annat så har hon offrat att hänga med kompisar just nu. Hon ville ha hund och hon ville ha häst och hon vet att det innebär jobb, det innebär också att hon får ställa upp hemma så vi ska hinna/orka skjutsa henne till stallet och jag ska orka jobba så vi har råd med hästen (+ att jag ska orka ta hand om hästen de dagar hon har för mycket läxor).

Du kan inte fortsätta som du gör, nåt måste ändras och främst så är det väl hunden. Testa hitta nån dagmatte ett tag eller låna ut honom så ni får känna på att vara hundfria ett tid, kanske kommer dottern fram till att det rätt skönt iallafall? Sen så låter det onödigt att du ska lägga ner tid på att göra mat som dottern ratar, bättre att hon fixar det själv eller att ni kommer överens om enkla maträtter som ni kan turas om att laga? Tvätten borde hon absolut klara själv, alternativt att ni hjälps åt med den. Försök ta en diskussion om hur läget är när ni bägge har tid och inte är stressade, förklara läget och även om hon kanske inte kan hjälpa till supermycket på vardagarna så borde hon kunna dra sitt strå till stacken på helgen.

Jag har aldrig behövt säga eller göra listor på vad dottern ska göra hon har tagit beslut själv, jag har däremot förklarat flera gånger om prioriteringar t.ex. om vi lägger pengar på en häst blir det inga semesterresor och man får kanske nöja sig med kläder från second hand. Samt förväntat mig motprestation, ska hon ha lift till stallet får hon kanske plocka disk eller plocka undan. Ska jag till stallet och ta hästen så får hon träna hundarna lite och ta en ordentlig promenad med dem. Ska hon välja att vara vegetarian så får hon ta ansvar för maten också så att hon äter bra osv osv.

 

[alazzi]

Håller med!
Det är stor skillnad på att göra det man lever för och få göra det fullt ut och bara ha sig själv att tänka på jämfört med att tvingas till något man inte valt själv.

Vad jag har förstått sedan tidigare är Ts situation långt ifrån hennes val.
Hon sitter fast i ett sammanhang där hon inte trivs men kan omöjligt ändra sitt liv och boende pga av dottern.
Tristessen med ett enformigt jobb kan suga musten ur de flesta.
Många kan uppleva stress av att bli mentalt understimulerade.
Därtill ensamheten, litet socialt kontaktnät och ett barn som verkar missnöjd (och lite lat, kanske) och problem med hunden.
Sen ständigt tvättande och matlagning som aldrig duger.
Det kan göra en människa uppgiven och deprimerad.
Jag fattar precis!
Att inte ha kontroll över sitt eget liv tär på en och kan göra att den bäste tappar sugen.

@alazzi Att omplacera hunden, avliva den eller skaffa dagmatte är väl ett bra första steg, kanske.
Jag tycker också en 14-åring kan vara mer delaktig i hushållsuppgifterna.
Något slags schema kanske skulle underlätta och laga egen mat om inte din duger, kanske.
Vad jag har förstått på min systers barn som är tonåringar (15+17) så är det rätt kinkiga med maten i perioder och bestämmer sig för att bara äta vissa grejer eller så blir de vegetarianer ibland också.
Jag menar att det kanske är lite en åldersgrej också.

Kanske kan du göra saker för din egen skull? Träna, en hobby eller något socialt, typ keramikkurs, målning, bridge eller nåt.
Vad som helst, men bara det är något som du gör för dig själv.

Hoppas du kan hitta någon lösning på din vardag så att det känns mer meningsfullt för dig.

Tackheart

 

[alazzi]

Dottern kommer som sagt hem 17.00 två dagar, 17.30 två dagar och 14.00 på fredagar. Sen skjutsar jag henne till stationen 18.20. Träningen slutar 21.00 inne i stan och hon brukar komma ut ca 21.10.Ibland senare. De flesta veckorna har hon träning 3 dagar i skolan, sportklass. Sen är det egentligen träning varje kväll men ibland behöver hon plugga eller är för trött så då hoppar hon över en del träningar. Tävling eller träning många helger. Utlandstävlingar kanske 6 gånger årligen. Då åker barnen tidigt fredag morgon eller torsdag kväll, beroende på hur schemat för tävlingen är upplagt. Sen kommer barnen hem måndag morgon/lunch.

 

[alazzi]

Visst är det en Bostonterrier? Dvs ingen Brukshund direkt. Den skulle få ett jättetrevligt liv hos en pigg pensionär t.ex. som har all tid i världen och kan gå långa promenader med den om dagarna. Tänk positivt. Börja leta nu så ska du se att du hittar en bra lösning! Dottern ska inte bestämma. Hon måste börja lära sig konsekvenser - vill man ha sin hund måste man ge den tid. Och inte tid för att man "måste", det blir ingen hund glad av, utan en hund ska ha tid för att man vill hålla på med den. Det räcker inte att man tycker om hunden, man måste också tycka om livet med hund, som tar tid, tid som ska vara glad och ömsesidigt intressant!

Ja det är en Boston terrier.

 

[alazzi]

Nu blir jag säkert halshuggen här.. men om man tänker efter.
Du har ju själv valt att skaffa barn
Du har valt att skaffa hund
Du har gått med på att sköta markservice åt dottern trots att hon är kapabel att tvätta sina kläder själv

OK?
Jag känner inte dig alls och vet inte vilket liv du lever. Men du tycker tydligen det är ok att sparka på den som redan ligger? Vad tillför ditt inlägg mer än en tår i ögat?

 

[alazzi]

Allt går ju att lösa, eller hur? Det är ju inget av det som presenterats i tråden som är liksom "olösbart". Jag tänker att det är positivt! TS har gjort dessa val, MEN med relativt små medel så kan TS ändra om i livet så att hon mår bättre. Lite så tänkte jag, men jag är väl en obotlig optimist, vad vet jag?

Jag har INTE valt att bli ensamstående med barn, heltidsjobb och djur. För 3,5 år sen såg livet annorlunda ut.