Modersrollen

[Petruska]

Jag delade tråden i två för att TS skulle få ha sin tråd ifred! Snurrfian-moderator

För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma.

Intressant!

Tycker du verkligen att det är det som är poängen? Den egna godheten, liksom?

Själv tycker jag att det roliga/bästa med att ha barn är barnet. Jag fick barn för att jag ville ha barn. Inte för att jag ville bli en god mor. (Och överlåter åt andra att bedöma mina föräldrainsatser.)

 

[Gnist]

För det finns inget bättre än att få vara en god, kärleksfull, och närvarande mamma.

För dig kanske att få gotta dig i din egen godhet är det bästa som finns, men så är det ju inte för alla.

För mig har det bästa med att bli mamma varit barnen. Givetvis har jag älskat dem, funnits där, men jag har aldrig varit så självuppoffrande att allt annat än min egen kärleksfulla godhet ständigt närvarande varit vad livet gått ut på typ..

 

[Yrja]

Oj, va ni missförstod mitt inlägg. Det var inte alls negativt menat. Med god menar jag att man är den mamma man vill vara för sina barn.

Va tråkigt att ni tolkade det så fel och va trist att ni reagerade så.

 

[Mabuse]

Oj, va ni missförstod mitt inlägg. Det var inte alls negativt menat. Med god menar jag att man är den mamma man vill vara för sina barn.

Va tråkigt att ni tolkade det så fel och va trist att ni reagerade så.

men att vara den mamma man villvara för sina barn är väl inte heller det roligaste med att ha barn? Jag håller med övriga om att det är själva barnen som är det roliga, att vara en god förälder är ibland ett tveksamt nöje. Jag vill t ex gärna vara en förälder som stiger upp och tröstar om barnen vaknar på nätterna, så jag gör det, men jag skulle ljuga om jag sa att det är livets höjdpunkt att få klappa barn klockan fyra på morgonen.

 

[Petruska]

Med god menar jag att man är den mamma man vill vara för sina barn.

Det är lika obegripligt för mig. Mitt nöje med mina barn, handlar om barnen. Mitt nöje av mig själv, är mer tveksamt, faktiskt. Tveklöst har jag större nöje av mina barn, än av den förälder jag är.

Så är det faktiskt i alla mina nära relationer, när jag tänker på saken. Jag har större nöje av min partner som person, än av att vara den partner jag är till honom, och jag har större nöje av mina vänner, än av att själv vara den vän jag vill vara till dem.

 

[Yrja]

Jag menade inte nöjet av mig själv utan nöjet är att få vara den mamma som mina barn förtjänar. Att få ge dom det. Att få se dom lyckliga, trygga, sedda. Glädjen över att få vara deras mamma. Det handlar ju inte om att jag fröjdar mig i min egen perfektion, utan i deras glädje och lycka. Jag blir verkligen ledsen åt att ni väljer att misstolka mitt budskap när jag direkt säger att det inte var så ag menade. :/

Ingen mamma är väl aldrig trött? Ingen mamma njuter väl aldrig av lugnet på kvällen när barnen somnat. På vilket sätt är man inte en god mamma bara för att man är mänsklig?

 

[Petruska]

Jag menade inte nöjet av mig själv utan nöjet är att få vara den mamma som mina barn förtjänar. Att få ge dom det. Att få se dom lyckliga, trygga, sedda. Glädjen över att få vara deras mamma. Det handlar ju inte om att jag fröjdar mig i min egen perfektion, utan i deras glädje och lycka. Jag blir verkligen ledsen åt att ni väljer att misstolka mitt budskap när jag direkt säger att det inte var så ag menade. :/

Du förklarar, och min förståelse av vad du skriver förblir densamma.

Jag håller alltså inte med. Jag tycker inte att det roliga med att ha barn är att få vara den mamma som barnen förtjänar. Jag tycker att det roliga är barnen. Jag tycker ofta att det roliga är barnen, även vid tillfällen då jag känner att jag presterar rätt klent som mamma.

Jag lutar snarare åt att det finns nackdelar med just att vara mamma - att man inte får sova, äta och gå på toaletten ifred, tex. Men barnen är så roliga att det kompenserar.

 

[Mabuse]

Jag menade inte nöjet av mig själv utan nöjet är att få vara den mamma som mina barn förtjänar. Att få ge dom det. Att få se dom lyckliga, trygga, sedda. Glädjen över att få vara deras mamma. Det handlar ju inte om att jag fröjdar mig i min egen perfektion, utan i deras glädje och lycka. Jag blir verkligen ledsen åt att ni väljer att misstolka mitt budskap när jag direkt säger att det inte var så ag menade. :/

Men du skriver ju hela tiden samma sak, att det är ett nöje att få vara förälder, att spegla sig själv i barnen och se att de mår bra av det man ger dem: Inte deras lycka per se, utan i att du kan göra dem lyckliga. Att "få vara den mamma mina barn förtjänar" skulle jag nog inte se så mycket som ett nöje som en förpliktelse, då är man ju för någon annan, i det här fallet för sina barn. Men jag vet inte om det är det högsta nöjet att få vara något (en bra mamma, en bra partner, en bra kollega) för någon annan? Det största nöjet, tycker jag, är att göra sånt jag tycker om, med människor jag tycker om. Där ingår ju saker man gör med barnen, men de lyckligaste föräldrastunderna, tycker jag, är just när jag kan vara mig själv, inte vara för dem. Särskilt under småbarnsåren är man ju väldigt mycket för barnen när man är med dem, men de lyckligaste ögonblicken med andra människor är när man inte behöver vara något för dem, utan bara kan vara i ögonblicket och samvaron, så att säga. Tycker jag.

Det är en glädje att ha barn, tycker jag, att vara deras mamma är rätt slitigt mellan varven, och mer ett nödvändigt ont ibland.

 

[Yrja]

Jag menade inte nöjet av mig själv utan nöjet är att få vara den mamma som mina barn förtjänar. Att få ge dom det. Att få se dom lyckliga, trygga, sedda. Glädjen över att få vara deras mamma. Det handlar ju inte om att jag fröjdar mig i min egen perfektion, utan i deras glädje och lycka. Jag blir verkligen ledsen åt att ni väljer att misstolka mitt budskap när jag direkt säger att det inte var så ag menade. :/

Du förklarar, och min förståelse av vad du skriver förblir densamma.

Jag håller alltså inte med. Jag tycker inte att det roliga med att ha barn är att få vara den mamma som barnen förtjänar. Jag tycker att det roliga är barnen. Jag tycker ofta att det roliga är barnen, även vid tillfällen då jag känner att jag presterar rätt klent som mamma.

Jag lutar snarare åt att det finns nackdelar med just att vara mamma - att man inte får sova, äta och gå på toaletten ifred, tex. Men barnen är så roliga att det kompenserar.

Okej. Det du beskriver är ju en del av glädjen i att vara mamma. Glädjen det ger att få vara mamma - att få ha barn - glädjen av sina barn. Jag förstår inte skillnaden.

Återigen - inte att fröjdas åt sin egen godhet.

 

[Yrja]

Men du skriver ju hela tiden samma sak, att det är ett nöje att få vara förälder, att spegla sig själv i barnen och se att de mår bra av det man ger dem: Inte deras lycka per se, utan i att du kan göra dem lyckliga. Att "få vara den mamma mina barn förtjänar" skulle jag nog inte se så mycket som ett nöje som en förpliktelse, då är man ju för någon annan, i det här fallet för sina barn. Men jag vet inte om det är det högsta nöjet att få vara något (en bra mamma, en bra partner, en bra kollega) för någon annan? Det största nöjet, tycker jag, är att göra sånt jag tycker om, med människor jag tycker om. Där ingår ju saker man gör med barnen, men de lyckligaste föräldrastunderna, tycker jag, är just när jag kan vara mig själv, inte vara för dem. Särskilt under småbarnsåren är man ju väldigt mycket för barnen när man är med dem, men de lyckligaste ögonblicken med andra människor är när man inte behöver vara något för dem, utan bara kan vara i ögonblicket och samvaron, så att säga. Tycker jag.

Det är en glädje att ha barn, tycker jag, att vara deras mamma är rätt slitigt mellan varven, och mer ett nödvändigt ont ibland.

Okej, då förstår jag din tolkning. Jag kanske har tur (eller otur) men jag kan alltid vara mig själv med mina barn. Och behöver aldrig känna att jag måste vara på ett sätt när jag är för dom och ett annat när jag är för mig själv. Jag behöver aldrig offra mig själv eller mitt eget jag.

 

[Yrja]

Att jag njuter av att vara mamma betyder för mig att jag njuter av att se mina barn, att få ta del av dom. Att glädjas över vad dom gör och säger och är. Varför skulle det inte inkluderas i gläden att få vara mamma? Om jag formulerar om mig då - glädjen att få leva livet som mamma och ta del av allt det som det livet innebär. Det är vad jag menar. Och däri alltså glädas över barnen, stunderna med dom, stunderna när dom sover och stunderna när vi gör saker tillsammans, eller dom stunder då man bara står bredvid och njuter av att se dom leka med varandra.

 

[Petruska]

Jag behöver aldrig offra mig själv eller mitt eget jag.

Offra sig själv eller sitt eget jag, är väl lite drastiskt uttryckt kanske, men jag - som då inte fröjdas åt att vara en så himla bra mamma, utan mest är glad åt att ha mina barn - har ganska ofta fått anstränga mig för att ha tålamod så det räcker, tex. Det gäller både när barnen är sjuka, trötta, arga och, faktiskt, ibland när de är glada. Det kan bli lite mycket till och från, helt enkelt. Och jag vill ju helst vara en mamma som inte tappar tålamodet inför barnen alltför ofta, och det kan så klart vara lite påfrestande.

Mitt nöje med barn, till skillnad från ditt, tar överhuvudtaget inte sin utgångspunkt i att "vara mamma". Det är inte alls det som är grejen. Mamma blir man när man får barn, oundvikligen, det är allt med det, tycker jag. Barnen däremot, betyder ju något. Jag fick inte barn för att jag ville bli mamma. Jag fick barn för att jag ville ha barn.

Identiteten som mamma, är inte viktig för mig. Jag tror att det kan vara det som är skillnaden.

 

[Mabuse]

Okej, då förstår jag din tolkning. Jag kanske har tur (eller otur) men jag kan alltid vara mig själv med mina barn. Och behöver aldrig känna att jag måste vara på ett sätt när jag är för dom och ett annat när jag är för mig själv. Jag behöver aldrig offra mig själv eller mitt eget jag.

Om det är så, så förstår jag att du tycker det är ett nöje. Min upplevelse är mer som Petruska beskriver - offra sig själv är väl att ta i, men med mina barn behöver jag t ex vara mycket mer morgonpigg, tålmodig, intresserad av barnböcker, lekplatser, pussel och klossbyggen och ordningssam än vad jag är när jag är för mig själv.

 

[Petruska]

Om det är så, så förstår jag att du tycker det är ett nöje. Min upplevelse är mer som Petruska beskriver - offra sig själv är väl att ta i, men med mina barn behöver jag t ex vara mycket mer morgonpigg, tålmodig, intresserad av barnböcker, lekplatser, pussel och klossbyggen och ordningssam än vad jag är när jag är för mig själv.

Underliga barn. Mina har sedan de började prata inte vetat något bättre än att diskutera mina jobbfrågeställningar med mig, sitta på läktaren tysta och snälla medan jag rider, samt glatt och utan minsta tendens till kräsenhet äta allt jag lagar, hur obekanta rätterna än är. Så jag blommar verkligen ut som den person jag är tillsammans med dem, och har alltid gjort det!

 

[Kattennizze]

Oj, va ni missförstod mitt inlägg. Det var inte alls negativt menat. Med god menar jag att man är den mamma man vill vara för sina barn.

Va tråkigt att ni tolkade det så fel och va trist att ni reagerade så.

Jag tror inte alls att jag misstolkar dig, jag tycker bara inte som du. Jag hade helst velat att mina barn kallade mig för mitt förnamn, och inte mamma, eftersom jag inte direkt känner mig som en mamma med stort M. Jag vet inte riktigt vad som ingår i den identiteten, men jag tror att jag fallerar på de flesta punkterna, jag kan t ex inte baka eller laga mat direkt eller städa eller hålla ordning på alla praktiska bestyr. Jag är heller ingen bra tröstare utan de får deras pappa sköta. Jag är jag, men att jag sen råkar ha barn är bara en del av mig.

 

[Kattennizze]

Underliga barn. Mina har sedan de började prata inte vetat något bättre än att diskutera mina jobbfrågeställningar med mig, sitta på läktaren tysta och snälla medan jag rider, samt glatt och utan minsta tendens till kräsenhet äta allt jag lagar, hur obekanta rätterna än är. Så jag blommar verkligen ut som den person jag är tillsammans med dem, och har alltid gjort det!

 

[Yrja]

Offra sig själv eller sitt eget jag, är väl lite drastiskt uttryckt kanske, men jag - som då inte fröjdas åt att vara en så himla bra mamma, utan mest är glad åt att ha mina barn - har ganska ofta fått anstränga mig för att ha tålamod så det räcker, tex. Det gäller både när barnen är sjuka, trötta, arga och, faktiskt, ibland när de är glada. Det kan bli lite mycket till och från, helt enkelt. Och jag vill ju helst vara en mamma som inte tappar tålamodet inför barnen alltför ofta, och det kan så klart vara lite påfrestande.

Mitt nöje med barn, till skillnad från ditt, tar överhuvudtaget inte sin utgångspunkt i att "vara mamma". Det är inte alls det som är grejen. Mamma blir man när man får barn, oundvikligen, det är allt med det, tycker jag. Barnen däremot, betyder ju något. Jag fick inte barn för att jag ville bli mamma. Jag fick barn för att jag ville ha barn.

Identiteten som mamma, är inte viktig för mig. Jag tror att det kan vara det som är skillnaden.

Okej, nej det är inte identiteten i sig jag menar. Utan det som det innebär att vara mamma - allt det som tillhör livet som mamma. Och det livet jag lever också såklart. Jag jobbar deltid sen jag blev mamma, efter 4 år som föräldraledig. Jag är nu hemma 2 vardagar i veckan med mina barn som jag tidigare spenderade på jobbet, och det är ett liv jag älskar. Vi bakar, odlar, hämtar ägg från hönshuset, leker och pysslar. Tre dagar i veckan är de på dagis och jag på mitt jobb, och jag älskar stunden då jag lämnar dom där. När jag sitter i lekrummet och tittar på min 2-åriga son som går runt sådär morgonmysig och letar efter en bil att leka med, och att jag alltid åker därifrån för sent för att jag helt enkelt inte kan sluta sitta där och bara njuta av den stunden. När jag ber om ännu en puss och kram - för nu ska jag i alla fall gå - och han ställer sig i fönstret för att vänta på att jag ska åka förbi med bilen och vinka hejdå.

Livet som mamma - livet med barn - är verkligen fantastiskt. Hur man än väljer att uttrycka sig, vad man än kallar det. Vad det än är man mest av allt gläds åt i det livet. Jag älskar det liv som jag fått tack vare mina barn. OCH mina barn och gläden dom ger.

 

[Yrja]

Jag tror inte alls att jag misstolkar dig, jag tycker bara inte som du. Jag hade helst velat att mina barn kallade mig för mitt förnamn, och inte mamma, eftersom jag inte direkt känner mig som en mamma med stort M. Jag vet inte riktigt vad som ingår i den identiteten, men jag tror att jag fallerar på de flesta punkterna, jag kan t ex inte baka eller laga mat direkt eller städa eller hålla ordning på alla praktiska bestyr. Jag är heller ingen bra tröstare utan de får deras pappa sköta. Jag är jag, men att jag sen råkar ha barn är bara en del av mig.

Vem säger vad som ingår i identiteten mamma? Det bestämmer ju bara du.

 

[Yrja]

Om det är så, så förstår jag att du tycker det är ett nöje. Min upplevelse är mer som Petruska beskriver - offra sig själv är väl att ta i, men med mina barn behöver jag t ex vara mycket mer morgonpigg, tålmodig, intresserad av barnböcker, lekplatser, pussel och klossbyggen och ordningssam än vad jag är när jag är för mig själv.

Återigen, vem säger att en mamma måste vara ordningsam och morgonpigg? Mina barn har fått lära sig ta sovmorgon från den dag de föddes. Och att jag sköter hus och hem har ingenting med dom att göra, det ingår i livet som vuxen. Man måste ha en viss ordning och gå upp till jobbet.

 

[Petruska]

Jag hade helst velat att mina barn kallade mig för mitt förnamn, och inte mamma,

I min familj använder vi förnamnet om våra föräldrar sedan ett par generationer tillbaka. Jag växte upp med att tilltala mina föräldrar med förnamn. Mina egna barn har gått steget längre, och använder förnamn både till oss föräldrar, och till far- och morföräldrar. Jag trivs väldigt bra med det. Tycker det känns mer personligt med mitt namn, än att bli kallad mamma.