Måste vi sälja huset nu?

[Lazy Lady]

Jovisst, jag har en släkting som växte upp med 12 syskon i en liten stuga/torp med ett rum och kök. Jag ser inte det som något särskilt starkt argument för att barn ska dela rum. Tvärtom, det som då hade hänt historiskt sett (min släkting är 90 år gammal) var att välfärden i landet hade utvecklats så pass att barnadödligheten hade minskat. Dvs av 13 barn var det rätt troligt att alla 13 faktiskt nådde vuxen ålder (jag kommer just nu inte ihåg om något av de här barnen dog som litet). Därmed minskade antalet barn i familjerna rätt drastiskt, man "behövde" inte längre få så många barn. Då valde man också att inte få det. Man hade inte haft så stora barnkullar för att man ville det, utan av andra skäl. Dessutom gjorde välfärden att bostäder kunde vara större, dvs större bostäder och mindre familjer samtidigt.

Utifrån detta förespråkar somliga att barn gott kan dela rum. För mig är det en konstig tankevurpa.

Jag förespråkar ingenting utan gav bara ett par exempel på att det fungerar i vissa familjer.

Våra barn kommer få dela rum om vi har lyckan att få fler än ett syskon till. Men bara om det fungerar annars kommer dom som jag skrev få varsitt.
Men behöver inte förutsätta att barnen i te mår bra av att dela rum heller, i alla fall inte en period. Ser man att ungarna mår dåligt får man ju göra en förändring. Det har man ansvar för som förälder.

 

[TinyWiny]

Vårt hus har egentligen bara 3sovrum (varav vi använder 1 till tv rum eftersom det ligger på nedervåningen) förr bodde dom med 10barn i huset, men det va på 50talet.
Skulle vi få mer än barnet vi väntar nu så får vi dumpa tv-rummet när/om barnen inte vill dela. Men när dom är små tänker vi att dom kan bo ihop.
Den som lever får se.

När vi bodde så att ett sovrum var på nedervåningen (och det rummet ville absolut min minsta ha) så löste vi det så att barnet hade sitt rum på nedervåningen men sov uppe i hallen. Det fungerade klockrent. Jag hade inte varit bekväm med att ha ett så litet barn (barnet var sju år när vi flyttade dit) sovandes ensam på nedervåningen och inte barnet heller så då blev det den lösningen och alla var nöjda.

 

[Lazy Lady]

När vi bodde så att ett sovrum var på nedervåningen (och det rummet ville absolut min minsta ha) så löste vi det så att barnet hade sitt rum på nedervåningen men sov uppe i hallen. Det fungerade klockrent. Jag hade inte varit bekväm med att ha ett så litet barn (barnet var sju år när vi flyttade dit) sovandes ensam på nedervåningen och inte barnet heller så då blev det den lösningen och alla var nöjda.

Det är väl lite så vi tänker, jag vill inte ha ett litet barn sovande nere ensamt. Sen får vi se hur lösningen blir. Antingen dela rum (om det nu skulle bli fler än 1barn) eller så har vi en möblerbar snedgarderob/minirum som den får sova i och rummet nere blir till på dagen.

 

[Petruska]

Jag förespråkar ingenting utan gav bara ett par exempel på att det fungerar i vissa familjer.

Våra barn kommer få dela rum om vi har lyckan att få fler än ett syskon till. Men bara om det fungerar annars kommer dom som jag skrev få varsitt.
Men behöver inte förutsätta att barnen i te mår bra av att dela rum heller, i alla fall inte en period. Ser man att ungarna mår dåligt får man ju göra en förändring. Det har man ansvar för som förälder.

Om det fungerar eller inte är ju en bedömningsfråga. Andra gör kanske andra bedömningar än du, även av den familjen. Och kanske gör barnen förr eller senare andra bedömningar än du.

 

[Lazy Lady]

Om det fungerar eller inte är ju en bedömningsfråga. Andra gör kanske andra bedömningar än du, även av den familjen. Och kanske gör barnen förr eller senare andra bedömningar än du.

Så är det definitivt, man kan ju testa saker för att se om det fungerar och inte förutsätta att det inte gör det.
Ok om man har barn som redan är på varandra som iglar, då har man förhoppningsvis vett nog att inte tränga ihop dom i samma rum. Men barn som kommer överrens kan man ju göra ett försök innan man bygger ut eller flyttar.

 

[Donnatello]

Det är nog väldigt individuellt om det känns ok att dela rum med syskon, försälder eller liknande. Jag växte upp i en trea med min mamma och 1,5 år yngre bror. Vi delade rum fram till att jag kanske var 8. Det funkade ju bra när vi var små men sedan fick vi större behov av att få egna rum. Då fick mamma flytta ut i vardagsrummet. Det känns helt otänkbart att jag hade kunnat tänka mig att dela rum med min bror genom hela min uppväxt. Jag hade förmodligen inte blivit traumatiserad för livet men jag hade verkligen vantrivts. Jag och min bror bråkade en hel del när vi var yngre och hade helt olika intressen och umgängeskretsar.

För mig känns det väldigt viktigt att våra barn inte behöver dela rum om de inte vill det. Min sambo delade rum med sina systrar genom större delen av sin uppväxt och han verkar inte se det som något större problem, varken att han gjorde det eller att våra barn ev skulle få göra det (nu bor vi i stort hus, så de kommer inte behöva dela). Med det sagt är det nog väldigt individuellt om det fungerar eller ej men jag kan bara utgå ifrån hur jag kände som yngre.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag hade gått under om jag hade behövt dela rum efter 14 års ålder. Jag och min syster är bästa vänner men jag hade ALDRIG kunnat dela rum så länge.

Om jag skulle ha mer än ett barn skulle det vara jätteviktigt för mig att varje barn har sitt eget rum, hur litet det än må vara, där de kan stänga om sig och vara i fred.

 

[kahe]

Alltså, jag måste säga att svaren i den här tråden gör mig helt stum. Visst, ursprungsfrågan handlade inte om ekonomi, men det man i slutändan gör när man säger att barn måste erbjudas ett eget rum är att man skuldbelägger föräldrar som inte har ekonomiska möjligheter att erbjuda sina barn detta.

Det finns så sjukt många fler parametrar av vad som är ett gott föräldraskap/en trygg uppväxt än huruvida barnet har ett eget rum, kan jag tycka.

 

[LadyCovergirl]

För min egen del så hade jag inte sett det som ett alternativ att låta eventuella syskon dela rum. Om de eventuella syskonen sen vid vissa tillfällen vill sova tillsammans är det en sak. I slutändan tycker jag ändå att det är viktigt att barnen har möjlighet till ett eget utrymme där respektive barn kan få vara ifred.

 

[jerseyko]

Vi bor 6 st på knappt 90 kvm, en gammal bagarstuga från 1800-talet där det är som mest 207 cm i takhöjd i vardagsrummet!

Vi skulle aldrig flytta, vi trivs här och barnen också. Äldsta på 9 år har störst behov av att stänga om sig och har fått byta sovrum med oss så han har sitt på undervåningen.
På övervåningen har vi hall, snedtaksgarderober, badrum och 2 rum. Vi har flyttat om väggarna i ena garderoben och gjort ett rum till yngsta på 2 år. Där finns plats för växasäng och leksaksförvaring.
Andra rummet har vi byggt en vägg mitt i som delar av. Nu börjar barnen där bli så stora att de vill stänga om sig (7 år) så det ska vi klura ut någon lösning på.

Vi har sen en barack med 2 rum som vi i framtiden kan använda och göra iordning. Det är just nu gäststuga/valprum.

Att vi inte känner att det är trångt är nog för vi har ett stort kök och vardagsrum.

Edit: Vi bodde innan i ett större hus, där valde 2 av barnen själva att dela rum för att kunna använda det 3e rummet som ett gigantiskt lekrum!

 

[MM]

Vi har bollat lite med ett av barnen om att utnyttja huset som det är utan att bygga ut och ungen ville absolut bygga loft på vinden eller inreda källaren. Vi tänkte först att vi föräldrar kunde tagit ett sovloft på vinden då vi faktiskt inte leker utan mest sover på vårat rum men det går nog inte in en dubbelsäng där efter att vi kikat där uppe och såpass ego tänker jag fortsätta vara att jag tänker ha kvar min dubbelsäng.
Men att inreda källaren och få både ett rum och en egen liten tvhörna a la minivardagsrum var inga problem för barnet. Så planen ligger väl där just nu.
Planen har hela tiden varit att ha ett gästrum där nere men nu blir det istället bäddsoffa i minivardagsrummet för övernattade gäster.
Detta barnet har mest behov av att få vara ifred så därför tillfrågades hen och skissade genast på var möblerna ska stå.
Det blir ju dock lite arbete innan det går att flytta ner men planen är sommaren om två år så vi ska nog få det gjort.
Alla nöjda och glada!

 

[Raderad medlem 6459]

Det finns så sjukt många fler parametrar av vad som är ett gott föräldraskap/en trygg uppväxt än huruvida barnet har ett eget rum, kan jag tycka.

Givetvis! Ingen här har väl sagt något annat? Det behöver ju dock inte betyda att det inte kan vara en viktig faktor?

Som sagt, jag älskar min syster men jag hade inte klarat att dela rum med henne över 14 års ålder. Om mina föräldrar hade varit fattiga och bott litet och inte kunnat ge mig ett eget rum hade det varit förståeligt och inget att göra åt men det hade ju inte förändrat det faktum att jag hade mått dåligt av det.

 

[YaHilweh]

Jag har fram till jag var 15 år delat rum med brorsan. Men när vi blev lite äldre, så byggde pappa om rummet och delade av det på mitten med en våningssäng och byggde sedan en "vägg" med playwoodskivor så vi fick varsitt rum, även om det var samma rum.

 

[Hiddeous]

Alltså, jag måste säga att svaren i den här tråden gör mig helt stum. Visst, ursprungsfrågan handlade inte om ekonomi, men det man i slutändan gör när man säger att barn måste erbjudas ett eget rum är att man skuldbelägger föräldrar som inte har ekonomiska möjligheter att erbjuda sina barn detta.

Så har inte jag läst tråden. Jag har snarare läst ett antal argument för och emot tanken att barn ska ha eget rum, mestadels utifrån andra perspektiv än ekonomiska. Jag har lite svårt att förstå motsidans hållning. Bortsett från att det är billigare för föräldrarna (i vissa fall) att bo på liten yta, vilka är fördelarna med att låta barnen dela rum?

Jag för min del tror att de allra flesta människor upplever det som en stress att tvingas trängas med andra. Att kunna stänga ute ljud och bara få vara för sig själv och med sina tankar är ingen lyx, jag ser det som en rättighet. Jag ger mig själv den rättigheten. Jag hade inte kunnat leva utan en stunds ensamhet varje dag. Så för mig är det självklart att ge barnen samma möjlighet. Och vill man inte få vara ifred, har man ju med eget rum möjligheten att umgås med andra på sina egna villkor.

 

[mandalaki]

Jag inser när jag läser tråden att jag delade rum i princip ända upp till tonåren. Jag minns det inte som traumatiskt - men stackars syrran ... Hon är sju år äldre än jag och hade sin första riktiga pojkvän när hon var 15. Alltså med en åttaårig pest i rummet.

Förmodligen var det värdelöst för henne även innan det, att ha ett så mycket yngre syskon inpå sig.

Jag tror inte att barn behöver stora rum, men något som är "bara mitt" och där man får stänga om sig.

 

[Soapbubble]

Hur är det om man ska adoptera? Är det okej om man bor i en tvåa? Jag vill minnas att jag har läst på Buke att man måste kunna visa att barnet ska få ett eget rum. Är det någon som vet?

 

[Retro]

Vi har bollat lite med ett av barnen om att utnyttja huset som det är utan att bygga ut och ungen ville absolut bygga loft på vinden eller inreda källaren. Vi tänkte först att vi föräldrar kunde tagit ett sovloft på vinden då vi faktiskt inte leker utan mest sover på vårat rum men det går nog inte in en dubbelsäng där efter att vi kikat där uppe och såpass ego tänker jag fortsätta vara att jag tänker ha kvar min dubbelsäng.
Men att inreda källaren och få både ett rum och en egen liten tvhörna a la minivardagsrum var inga problem för barnet. Så planen ligger väl där just nu.
Planen har hela tiden varit att ha ett gästrum där nere men nu blir det istället bäddsoffa i minivardagsrummet för övernattade gäster.
Detta barnet har mest behov av att få vara ifred så därför tillfrågades hen och skissade genast på var möblerna ska stå.
Det blir ju dock lite arbete innan det går att flytta ner men planen är sommaren om två år så vi ska nog få det gjort.
Alla nöjda och glada!

Jag tycker att det låter som att ni har alternativ. Förutom att det är viktigt för de allra flesta att ha en egen vrå är det ju också viktigt att alla trivs i sitt hem och det gör ni ju vad jag förstår.

Det här vet du säkert redan men kolla radon i källaren innan ni inreder. Om det är hög radonhalt är det kanske inte rekommenderat att sova där.

 

[mandalaki]

Enligt SCB:s norm för trångboddhet ska barn ha eget rum för att familjen inte ska räknas som trångbodd:

I Sverige finns en definition på trångboddhet som säger att ett hushåll ska ha en bostad med kök, vardagsrum samt ett sovrum för varje hushållsmedlem, undantaget sammanboende par som förväntas dela sovrum. Har man en bostad som är mindre än så räknas man som trångbodd.

 

[Fraggel_Tess]

Jag delade rum med min bror ett antal år. Positivt om man är mörkrädd och inte behöver man känna sig ensam! Vi hade faktiskt väl roligt tillsammans eftersom vi bodde på landet så lekte vi tillsammans en hel del både lego, kojbyggen. Enda traumatiska minnet är när jag kom hem och mitt dockskåp var invaderat av turtles

 

[Luff]

Personer i min närhet skulle bli vårdnadshavare åt 1,5 årigt barnbarn som i princip bott hos dom sen födseln. Dom var tvungna att ge hen eget rum annars skulle hen hamna i fosterhem. Hen fick ett eget rum. Är aldrig i det överhuvudtaget.