Måste vi sälja huset nu?

[Luff]

Om en nu inte skaffar sig mängder av barn så är det ungefär tio ynka år som en får tränga ihop sig och vara innovativ. Tills en är 8-10 år så är det väl inte hela världen att dela. Sen kanske en får köra bäddsoffa i vardagsrummet. Att sälja ett hus som en kanske kunnat leva i i femtio år för att barnen behöver eget rum under några år låter för mig konstigt.

 

[lil-sis]

Min mamma är uppvuxen i 1 rum och kök utan rinnande vatten eller el. Hon är född på 50 talet så det är inte allt för länge sedan.

Hon har 5 syskon. Alla sov i samma rum.

Alla överlevde detta och ingen av syskonen har mått dåligt över detta.

Jag har också delat rum med mina syskon och jag har aldrig mått dåligt över det.

Egen tid och eget utrymme känns bara som nutidens påhitt.

Min sk egentid fick jag som tonåring när jag var ute och sprang i spåret på sommaren eller åkte skidor på vintern.

Min mamma har fyra syskon och de är uppvuxna i en trea och hade dessutom en inneboende.

Kan man _välja_ är väl eget rum att föredra efter småbarnsåren. Men så är ju inte alltid livet.

 

[DarkInNight]

Vi bor ganska litet för att bo på landet, vårt hus är på 74 kvm.

Ovanvåningen består av ett sovrum och en trapphall. Just nu delar barnen, 2 resp 4år gamla på sovrummet, medan vi vuxna sover i hallen.
Det fungerar skapligt, det märks att barnen har en trygghet i att ha varandra så nära, samtidigt som äldsta skulle behöva en egen vrå där hon kan vara ifred från lillebrors påhitt. Så vi kommer dela av rummet inom något år, de kommer alltså få ett eget rum men rummen kommer inte bli så stora.

 

[TheRedLightning]

Jag delade rum med min syster ett bra tag, sedan vill jag minnas att mina båda systrar delade rum också upp i tonåren. Gick alldeles utmärkt, de delade rum tills jag flyttade ut.
Såvitt jag vet har varken jag eller mina systrar några bestående men av det.

 

[kahe]

Alltså, så klart att det är bäst med eget rum om möjligheten finns. Men alla har inte den möjligheten pga ekonomiska eller andra skäl. Känns jättemärkligt att skuldbelägga föräldrar som kanske inte har råd att skaffa en större bostad. Man gör ju självklart prioriteringar utifrån vad man tror är bäst för barnet. Mina föräldrar prioriterade t.ex. mina ridlektioner framför större bostad.

Är själv uppvuxen i en förort till Stockholm där det var mer regel än undantag att man delade rum med ett eller flera syskon. Jag delade själv rum med min syster tills dess att hon flyttade hemifrån när jag var 17. Vi bodde 4 pers på 57 kvm. Mina klasskompisar bodde både två och tre syskon i samma rum. Någon tjejkompis delade rum med brorsan medan mamman sov i loftsäng i vardagsrummet (2:a).

Så nej, du kommer inte traumatisera dina barn. Däremot kanske du gör dem ödmjuka inför det faktum att alla har olika förutsättningar i livet.

 

[JeayL]

Delat rum stor del av mitt liv, som mest så var vi 4 stycken i samma rum

Hos pappa hade jag eget när min syster valde att bo heltid hos mamma så vi hade lagomt många rum annars delade jag med lillebror.

Hos mamma delade jag med bonussyrran i tonåren och lillebror bodde innanför, dom hade delat av rummet med en vägg och en dörr så han fick gå genom mitt rum för att komma till sitt.

Vi var ovänner lite nu och då men tror ingen av oss har fått men för livet

 

[Araminta]

Jag delade rum med min bror på halvtid (skilda föräldrar) fram tills jag flyttade hemifrån. På heltid tills jag var 14. Det fungerade bra men då har vi alltid kommit bra överens och ingen av oss tog hem flickvänner/pojkvänner/ragg. Vårt sovrum var också i huvudsak sovrum och vi spenderade mesta tiden i vardagsrummet.

 

[ricca]

Jag och mina två syskon delade rum tills vi var 14, 13 och 11. Det blev folk av oss också

 

[TinyWiny]

Jag är förvånad över hur många som skriver att de inte fått men för livet av att dela rum? Jag hoppas verkligen att föräldrar har större krav på sig själva än så. Ett barn har rätt att trivas även om det inte innebär men för livet att inte trivas. Hur det var för 50+ år sedan spelar inte heller någon roll i dagsläget. Det är få som tycker att t ex utedass är okej idag så varför skulle ett barn idag acceptera en nivå av annat som var normalt då?

 

[Sar]

Nog kan syskonen dela rum om de trivs med varandra och det inte är alltför stor åldersskillnad men det kommer en tid då det är viktigt att barnet kan stänga sin egen dörr

 

[Imogen]

Jag är förvånad över hur många som skriver att de inte fått men för livet av att dela rum? Jag hoppas verkligen att föräldrar har större krav på sig själva än så. Ett barn har rätt att trivas även om det inte innebär men för livet att inte trivas. Hur det var för 50+ år sedan spelar inte heller någon roll i dagsläget. Det är få som tycker att t ex utedass är okej idag så varför skulle ett barn idag acceptera en nivå av annat som var normalt då?

Fast jag läser inte svaren "vi fick inte men för livet" som att det var en dålig upplevelse men att de är nöjda med att ha klarat sig utan med för livet. Snarare ett ironiskt sätt att påpeka det absurda i påståendet att deras uppväxt skulle ha varit traumatiskt för att de fick dela rum.

Självklart har barnen rätt att trivas men de finns ju ingenting som säger att barn automatiskt inte trivs och är nöjda med sin boendesituation om de får dela rum.

 

[As_Vegas]

Jag är förvånad över hur många som skriver att de inte fått men för livet av att dela rum? Jag hoppas verkligen att föräldrar har större krav på sig själva än så. Ett barn har rätt att trivas även om det inte innebär men för livet att inte trivas. Hur det var för 50+ år sedan spelar inte heller någon roll i dagsläget. Det är få som tycker att t ex utedass är okej idag så varför skulle ett barn idag acceptera en nivå av annat som var normalt då?

I mitt och min systers fall så fanns där två separata rum. Vi sov i det ena och lekte i det andra eftersom det passade oss bäst. Det fanns ju mängder med fördelar med att dela rum som barn! Bara en sådan enkel grej som att lyssna på när mamma/pappa läste böcker, vi kunde ligga i våra egna sängar och lyssna tills vi somnade. Det var en stor trygghet, och jag ser ingen anledning att ordna separata rum förrän barnen ber om det.

Edit: detta gäller 90-talet och början på 00-talet. Inte 50-talet.

 

[HeddaVovven]

Jag delade rum med min mamma under hela min uppväxt. Fick eget rum först när min äldsta syster flyttade hemifrån och jag vantrivdes! Hade ett stort behov av ett eget krypin men kände aldrig att jag hade något eget.
När jag sedan äntligen fick ett eget rum blev det så att jag spenderade mycket tid där med låst dörr för att det kändes så lyxigt att äntligen känna att rummet bara var mitt.
Så för att svara på frågan så tycker jag absolut att barn ska få ha ett eget rum.

 

[Hoarfrost]

Det beror väl på om barnen fungerar ihop eller inte tycker jag.
Själv var jag ensamt barn tills jag var runt 13 kanske, då flyttade mamma ihop med en man som hade tre barn, ett yngre, ett jämnårigt och ett som var äldre.
Som tur var gick jag i samma klass som den jämnåriga och vi var goda vänner. Vi fick bo i samma rum, de andra två fick egna rum och jag och min kompis fick dela rum, mamma och hennes pojkvän fick bo i vardagsrummet.
Det var ju skitcoolt till en början att flytta ihop med en kompis - som en jättelång "kan du sova över hos mig idag" grej. Men sedan hände något (jag har ingen aning om vad) som gjorde att det vändes mot att jag skulle mobbas ut, frysas ut. När de vuxna inte såg. Jag fick aldrig vara med på något och det hände att jag satt i trappen och åt. Jag vågade inte säga något och tänkte att det är så syskon behandlar varandra. Efter ett år vågade jag berätta för mamma och då fick jag ta ett av rummen för mig själv, det var en enorm lättnad.
Sedan blev mamma och pojkvännen osams och hon flyttade in i mitt rum, jag och mamma sov i samma dubbelsäng från att jag var 15 till att jag var 17 och ett halvt - då flyttade vi därifrån.
Jag kan inte säga att jag "fick men för livet", men det var jobbigt för mig, otroligt jobbigt. Jag behöver egentid för att ladda batterierna och allt detta tärde något otroligt på mig. Jag har lovat mig själv att om jag skaffar fler barn än ett så måste det finnas någon lösning att ta till om det är så att de inte trivs i varandras sällskap. Samt att de till varje pris skall slippa sova med mamma i sängen när de är i tonåren.

 

[Snurrfian]

Har jag bott under en sten och antagit under hela min livstid att barn kan dela rum utan att få traumatiska men av det?
Eller är det fel?

Så dramatiskt som rubriken lyder hoppas jag ju inte det behöver bli utan istället att det är fullt normalt att man kan bo trångt, och barn kan dela rum utan att få livet förpestat?

Jag fick höra relativt nyligen av en bekant som var bjuden på fest här hemma hos oss att nu ska ni väl bygga ut, eller sälja och köpa större, för att vi är ett rum kort per person?
Jaha, måste vi?

Jag, eller vi, hade inga som helst planer på att sälja huset vi alla älskar och på riktigt kan kalla hem. Nog för att två barn får dela rum eller vi får dela rum med ett barn eller om vi får flytta in i garaget eller hitta en annan lösning senare i framtiden så tänker jag aldrig någonsin sälja mitt hem om nu alla måste ha ett eget rum.

Hur har ni andra löst det som är lite trångbodda när familjen blivit större?
Delar barnen rum?
Har ni byggt ut?
Eller har ni flyttat till större?

Så länge barnen trivs med att bo tillsammans så ser jag inga problem med att de delar rum, mina delade rum tills den yngsta var runt fyra-fem, då fick de ett varsitt rum men de sover fortfarande på varandras rum ibland för att de vill. Svårast var när båda hade kompisar hemma och ville vara ifred. Vi har inte platsbrist i den bemärkelsen men huset är dumt byggt med rum långt ifrån varandra och ingen av mina barn vill sova i gästrummet som exempel eftersom de upplever att det är långt ifrån övriga familjen.

 

[Hiddeous]

Alltså, så klart att det är bäst med eget rum om möjligheten finns..

Fast i TS fall finns den möjligheten, som jag tolkar inlägget, och då är det rimligt att lösa frågan, tycker jag. Jag uppfattade det mer som om hon undrade hur viktigt det var med eget rum. Ja, det är viktigt, tycker jag.

 

[Hiddeous]

Fast jag läser inte svaren "vi fick inte men för livet" som att det var en dålig upplevelse men att de är nöjda med att ha klarat sig utan med för livet. Snarare ett ironiskt sätt att påpeka det absurda i påståendet att deras uppväxt skulle ha varit traumatiskt för att de fick dela rum.

Självklart har barnen rätt att trivas men de finns ju ingenting som säger att barn automatiskt inte trivs och är nöjda med sin boendesituation om de får dela rum.

Nej, men så är det väl med vuxna också. Vi skulle kunna bo i kollektiv utan att ta mental skada och tycka att det vore mysigt och bra. Men de flesta vuxna anser att deras privatliv far illa av behöva dela rum med andra i vuxen ålder. Varför skulle inte barn ha rätt till ett privatliv?

 

[TinyWiny]

Fast jag läser inte svaren "vi fick inte men för livet" som att det var en dålig upplevelse men att de är nöjda med att ha klarat sig utan med för livet. Snarare ett ironiskt sätt att påpeka det absurda i påståendet att deras uppväxt skulle ha varit traumatiskt för att de fick dela rum.

Självklart har barnen rätt att trivas men de finns ju ingenting som säger att barn automatiskt inte trivs och är nöjda med sin boendesituation om de får dela rum.

Då läser vi olika. Jag skulle inte uttrycka mig som att något inte gav mig men för livet om jag inte ansåg att det var stor risk att det hade gjort det. Det är inget absurt alls i att det kan vara traumatiskt för vissa barn att tvingas dela rum. Det finns mängder av syskon som verkligen avskyr varandra och att tvinga dem att dela rum kan jag inte se som något annat än att föräldraförmågan har fallerat.

Nej och jag har aldrig påstått att det automatiskt är fel att dela rum. Trivs alla parter så är det ju inget problem. Problemet uppstår när barn tvingas dela rum trots att de inte trivs med det. Som förälder har man ansvaret för sina barn, man kan inte bara strunta i att ens barn mår dåligt av sin boendesituation utan då får man göra något åt den.

 

[Mirtai]

Då läser vi olika. Jag skulle inte uttrycka mig som att något inte gav mig men för livet om jag inte ansåg att det var stor risk att det hade gjort det. Det är inget absurt alls i att det kan vara traumatiskt för vissa barn att tvingas dela rum. Det finns mängder av syskon som verkligen avskyr varandra och att tvinga dem att dela rum kan jag inte se som något annat än att föräldraförmågan har fallerat.

Nej och jag har aldrig påstått att det automatiskt är fel att dela rum. Trivs alla parter så är det ju inget problem. Problemet uppstår när barn tvingas dela rum trots att de inte trivs med det. Som förälder har man ansvaret för sina barn, man kan inte bara strunta i att ens barn mår dåligt av sin boendesituation utan då får man göra något åt den.

Och vad gör man då när pengarna inte finns att skaffa större boende? Ska barnen omhändertas eftersom föräldern i ditt tycke fallerat i sin föräldraförmåga? Det kan ju bero på sjukdom tex.

 

[sona]

Jag är född -86 och äldst i en syskonskara på 6 barn. Vi var 2 barn/rum hos mina föräldrar. Och inte bara att jag klarat mig utan men, jag kommer dessutom ihåg det som roligt att dela rum med syrran... Visst att vi som oftast bråkade när det skulle städas, men vi lekte väldigt mkt tillsammans och på kvällen när vi skulle sova låg vi och pratade med varandra.. Det var som att sova över hos en kompis varje dag. Vi har idag som vuxna en bra kontakt med varandra, och hon är den som stått mig närmast av syskonen.
Däremot kan jag tänka mig att det är svårare om syskonen inte kommer överens, så det är väl lite upp till hur barnen trivs ihop.