Måste vi sälja huset nu?

[Similitude]

Min syster och jag delade rum som små i många år. Vi var inte alltid vänner, men tänker jag tillbaka på den tiden så minns jag mest de bra sakerna och inte de dåliga. Mina föräldrar valde till slut att dela av vårt rum med en stor spånskiva. Då fick vi varsitt "rum" (jag var tvungen att gå igenom min systers för att komma ut från själva rummet) och båda var nöjda. Den andra fanns ändå nära. Inte var det stort, men vi kunde ha det som vi ville. Det var dessutom bara att ställa sig i sängen så kunde man kika över skivan och in till den andra.
I min värld finns det viktigare saker än att barnen ska ha varsitt rum. Så länge de får utrymme att vara ifred när de behöver och vill. Och det måste kanske inte vara i ett eget rum. Det kan lika väl vara i föräldrarnas sovrum eller liknande.

 

[Petruska]

Jag tänker att långt ifrån alla syskon mår särskilt bra ihop, och jag tycker att många föräldrar visar en skrämmande stor tolerans för bråk mellan syskon som något helt naturligt som ingen mår dåligt av. Möjligen anses det ibland lite jobbigt för föräldrarna. Hur dåligt det kan vara för barnen, tror jag är underuppmärksammat.

 

[Raderad medlem 19815]

@MM Vi har två barn och har köpt hus och ska sälja lägenheten, till stor del på grund av att barnen ska slippa dela rum.

 

[TinyWiny]

Och vad gör man då när pengarna inte finns att skaffa större boende? Ska barnen omhändertas eftersom föräldern i ditt tycke fallerat i sin föräldraförmåga? Det kan ju bero på sjukdom tex.

Då får man göra det bästa man kan med de förutsättningarna man har. Föräldrar i storarummet kan t ex vara en lösning. Barnen ska ju inte behöva må dåligt, det är det jag vill belysa.

 

[Petruska]

Och vad gör man då när pengarna inte finns att skaffa större boende? Ska barnen omhändertas eftersom föräldern i ditt tycke fallerat i sin föräldraförmåga? Det kan ju bero på sjukdom tex.

Varför överdriver du så hemskt? Inget av det där tycks vara fallet hos TS. Min kusin tältade i trädgården stor del av året i brist på eget rum. En dellösning som samtidigt är ett äventyr. (Inte heller det något att rekommendera generellt och inte alla har en trädgård.)

 

[warg]

Jag tänker att långt ifrån alla syskon mår särskilt bra ihop, och jag tycker att många föräldrar visar en skrämmande stor tolerans för bråk mellan syskon som något helt naturligt som ingen mår dåligt av. Möjligen anses det ibland lite jobbigt för föräldrarna. Hur dåligt det kan vara för barnen, tror jag är underuppmärksammat.

Håller med tillfullo! Jag och min yngre syster delade ett stort rum under mina tonår. Jag fick inte ha några av mina saker ifred, så fort hon fick tillfälle förstörde hon dem. Jag fick gömma sånt jag var rädd om och då var det förstås sport att leta rätt på dem... Det fanns en liten kattvind i anslutning till rummet, så jag flyttade in min säng där. Tyvärr fick jag inte lov att stänga dörren eftersom rummet var så litet med otillräcklig ventilation och dessutom ingen värmekälla - men det gjorde iaf att jag hade någonstans att dra mig tillbaka.

 

[Myrten]

Då får man göra det bästa man kan med de förutsättningarna man har. Föräldrar i storarummet kan t ex vara en lösning. Barnen ska ju inte behöva må dåligt, det är det jag vill belysa.

Så har vänner till mig. De bor i vardagsrummet så att barnen kan ha var sitt rum. Bakgrunden är inte sjukdom utan helt enkelt att Stockholm är dyrt. Hur som helst verkar det funka bra.

Jag hade eget rum under min uppväxt. Är nära fem år äldre än mitt närmaste syskon, så jag vet ärligt talat inte hur det skulle ha gått att dela rum. Syskonen är närmare varandra i ålder och gjorde det ett tag. Sen bodde ett av dem i ett väldigt stort men ganska jobbigt genomgångsrum tills jag flyttade hemifrån då hen fick mitt rum. Egentligen fanns det fyra sovrum i vårt riktigt stora hus, men min egocentriska mamma var bara tvungen att ha ett av de rummen som arbetsrum. Alla dessa år senare kan jag häpna över den prioriteringen. Själv skulle jag definitivt fixat en arbetsplats i genomgångsrummet (som skulle blivit jättefint som arbetsplats men inte var speciellt kul som sovrum) eller i någon av de två möblerbara hallarna.

På vårt sommarställe bodde alla vi syskon i ett rum. När jag var i mellersta tonåren orkade jag inte längre utan flyttade på eget bevåg in i ett litet prång innanför köket. Det hade visserligen ingen dörr, men det var ändå otroligt skönt att inte dela med två småsyskon längre.

Jag har god kontakt med mina syskon, men att dela rum när vi var små även hemma hade varit väldigt jobbigt för mig. På sommaren kunde jag ju ofta fly ut och jag brukade gå ner till havet om jag vaknade tidigt och ville vara ifred. När vi bråkade eller tyckte olika om något fick jag alltid veta "du som är äldst borde veta bättre än att..." vilket inte direkt bättrade på det hela.

 

[Gnist]

Jag hade aldrig i livet velat dela rum med något av mina syskon under uppväxten och mina egna barn har heller aldrig behövt dela rum med sina syskon.
Att ha sitt eget space värdesätts högt av de allra flesta, även om man säkerligen överlever att tvångs-samsas om utrymmet med syskon utan att få psykiska men för livet..

Men bor man litet och skaffar fler barn än vad man har utrymme för, så får man ju lösa det på något vis, så att barnen får just sitt egna space. Sen om det är flytt/utbyggnad/föräldrar flyttar in i vardagsrummet eller what ever får var och en avgöra vad som passar bäst, men något bör man ju göra för att åtgärda trångboddheten.

 

[Mirtai]

Varför överdriver du så hemskt? Inget av det där tycks vara fallet hos TS. Min kusin tältade i trädgården stor del av året i brist på eget rum. En dellösning som samtidigt är ett äventyr. (Inte heller det något att rekommendera generellt och inte alla har en trädgård.)

Därför att jag blir lite upprörd när det talas om att föräldrar som inte kan ge barnen ett eget rum är dåliga föräldrar. Ta tex en vän till mig som är sjukskriven sedan många år tillbaka och har tre barn. Soc menar att de inte betalar för en större lägenhet än en trea. Hur ska hon lösa det tycker ni? Ska hon ge upp umgänget med barnen för att hon är sjuk och inte har råd med mer?

 

[TinyWiny]

Så har vänner till mig. De bor i vardagsrummet så att barnen kan ha var sitt rum. Bakgrunden är inte sjukdom utan helt enkelt att Stockholm är dyrt. Hur som helst verkar det funka bra.

Jag hade eget rum under min uppväxt. Är nära fem år äldre än mitt närmaste syskon, så jag vet ärligt talat inte hur det skulle ha gått att dela rum. Syskonen är närmare varandra i ålder och gjorde det ett tag. Sen bodde ett av dem i ett väldigt stort men ganska jobbigt genomgångsrum tills jag flyttade hemifrån då hen fick mitt rum. Egentligen fanns det fyra sovrum i vårt riktigt stora hus, men min egocentriska mamma var bara tvungen att ha ett av de rummen som arbetsrum. Alla dessa år senare kan jag häpna över den prioriteringen. Själv skulle jag definitivt fixat en arbetsplats i genomgångsrummet (som skulle blivit jättefint som arbetsplats men inte var speciellt kul som sovrum) eller i någon av de två möblerbara hallarna.

På vårt sommarställe bodde alla vi syskon i ett rum. När jag var i mellersta tonåren orkade jag inte längre utan flyttade på eget bevåg in i ett litet prång innanför köket. Det hade visserligen ingen dörr, men det var ändå otroligt skönt att inte dela med två småsyskon längre.

Jag har god kontakt med mina syskon, men att dela rum när vi var små även hemma hade varit väldigt jobbigt för mig. På sommaren kunde jag ju ofta fly ut och jag brukade gå ner till havet om jag vaknade tidigt och ville vara ifred. När vi bråkade eller tyckte olika om något fick jag alltid veta "du som är äldst borde veta bättre än att..." vilket inte direkt bättrade på det hela.

Det är just sådan egoism som din mamma pysslade med som jag syftar på. Att inte bry sig om sina barns behov är verkligen att fallera som förälder.

 

[Petruska]

Därför att jag blir lite upprörd när det talas om att föräldrar som inte kan ge barnen ett eget rum är dåliga föräldrar. Ta tex en vän till mig som är sjukskriven sedan många år tillbaka och har tre barn. Soc menar att de inte betalar för en större lägenhet än en trea. Hur ska hon lösa det tycker ni? Ska hon ge upp umgänget med barnen för att hon är sjuk och inte har råd med mer?

Vem har sagt att de är dåliga föräldrar? (Vad är ens en dålig förälder?)

 

[Luff]

Tittar mig runt i bekantskapskretsen och kan bara konstatera att eget rum eller ej inte går att koppla till syskonsämja. Tvärtom, i den närmaste släktkretsen rök syskon ihop så det rök om det trots egna rum. Så jag tror inte det har med rum att göra. Mer med ålderspann OCH föräldrars förmåga att balansera.

 

[Myrten]

Därför att jag blir lite upprörd när det talas om att föräldrar som inte kan ge barnen ett eget rum är dåliga föräldrar. Ta tex en vän till mig som är sjukskriven sedan många år tillbaka och har tre barn. Soc menar att de inte betalar för en större lägenhet än en trea. Hur ska hon lösa det tycker ni? Ska hon ge upp umgänget med barnen för att hon är sjuk och inte har råd med mer?

Jag tänker att i ett sådant läge finns flera vägar att gå:

1. Kolla om det går att påverka soc med hjälp av regler, forskning etc.
2. Se över det nuvarande boendet. Först - värdera det efter barnens behov. Föräldrarna får kanske tugga i sig att inte ha det största sovrummet. Går det inte att fixa eget rum för varje barn gå efter egen zon. IKEA har ett utbud av lösningar om hur rum kan delas av, loft, sängar med draperier,, förvaring etc. Läsa på nätet och lära sig om hur en mindre lägenhet kan användas på olika sätt.

 

[TinyWiny]

Tittar mig runt i bekantskapskretsen och kan bara konstatera att eget rum eller ej inte går att koppla till syskonsämja. Tvärtom, i den närmaste släktkretsen rök syskon ihop så det rök om det trots egna rum. Så jag tror inte det har med rum att göra. Mer med ålderspann OCH föräldrars förmåga att balansera.

Hur tror du dessa barn hade mått om de hade fått dela rum med syskon de ryker ihop med? Det är väl ingen som har påstått att syskonsämjan blir bättre av eget rum utan att man som barn ska slippa dela rum med någon man inte drar jämt med och om behovet att få vara ifred finns. Syskonsämja har inte heller alltid med föräldrars förmåga att balansera att göra, snarare hur barnens personligheter är och vilka de fungerar/inte fungerar ihop med. Syskon kan vara extremt olika och inte dra jämt alls oavsett föräldrarnas insatser precis som vissa syskon är de bästa vänner trots att föräldrarna inte gör ett dyft.

 

[Luff]

Hur tror du dessa barn hade mått om de hade fått dela rum med syskon de ryker ihop med? Det är väl ingen som har påstått att syskonsämjan blir bättre av eget rum utan att man som barn ska slippa dela rum med någon man inte drar jämt med och om behovet att få vara ifred finns. Syskonsämja har inte heller alltid med föräldrars förmåga att balansera att göra, snarare hur barnens personligheter är och vilka de fungerar/inte fungerar ihop med. Syskon kan vara extremt olika och inte dra jämt alls oavsett föräldrarnas insatser precis som vissa syskon är de bästa vänner trots att föräldrarna inte gör ett dyft.

Har jag sagt att det skulle delas rum?

 

[TinyWiny]

Har jag sagt att det skulle delas rum?

Nej men du skrev att det var syskonbråk trots egna rum som att det skulle vara avgörande för syskonsämjan vilket det självklart inte är.

 

[Petruska]

Tittar mig runt i bekantskapskretsen och kan bara konstatera att eget rum eller ej inte går att koppla till syskonsämja. Tvärtom, i den närmaste släktkretsen rök syskon ihop så det rök om det trots egna rum. Så jag tror inte det har med rum att göra. Mer med ålderspann OCH föräldrars förmåga att balansera.

Fast det där med syskonsämja verkar vara ganska otydligt kopplat till föräldrarnas föräldraförmåga, efter vad jag såg när jag kollade upp det lite för ett tag sedan. Ibland trivs syskon ihop och ibland inte, föräldrarna har begränsat inflytande över det.

Sen finns det en del som hävdar att just SVAG föräldraförmåga med instabil anknytning kan bidra till att syskonens relation blir stark.

 

[Lazy Lady]

När jag växte upp på 80talet så delade flertalet av mina vänner rum med sina syskon, rekordfamiljen i byn har 13barn och dom bodde upp till 4barn/rum. Dom var dock väldigt noga att barnen fick bestämma vem dom skulle bo med. Några av dem hade hyllor som rumsavskiljare.
Syskonen i den familjen har otroligt starka familjeband, semestrar ihop osv.

Det behöver ju inte alltid vara nackdelar att dela rum och självklart inte alltid fördelar heller. Sålänge barnen är av samma kön tror jag det är enklare att dela (tänker på pubertet och tonårstid)

Vårt hus har egentligen bara 3sovrum (varav vi använder 1 till tv rum eftersom det ligger på nedervåningen) förr bodde dom med 10barn i huset, men det va på 50talet.
Skulle vi få mer än barnet vi väntar nu så får vi dumpa tv-rummet när/om barnen inte vill dela. Men när dom är små tänker vi att dom kan bo ihop.
Den som lever får se.

 

[Petruska]

När jag växte upp på 80talet så delade flertalet av mina vänner rum med sina syskon, rekordfamiljen i byn har 13barn och dom bodde upp till 4barn/rum. Dom var dock väldigt noga att barnen fick bestämma vem dom skulle bo med. Några av dem hade hyllor som rumsavskiljare.
Syskonen i den familjen har otroligt starka familjeband, semestrar ihop osv.

Det behöver ju inte alltid vara nackdelar att dela rum och självklart inte alltid fördelar heller. Sålänge barnen är av samma kön tror jag det är enklare att dela (tänker på pubertet och tonårstid)

Vårt hus har egentligen bara 3sovrum (varav vi använder 1 till tv rum eftersom det ligger på nedervåningen) förr bodde dom med 10barn i huset, men det va på 50talet.
Skulle vi få mer än barnet vi väntar nu så får vi dumpa tv-rummet när/om barnen inte vill dela. Men när dom är små tänker vi att dom kan bo ihop.
Den som lever får se.

Jovisst, jag har en släkting som växte upp med 12 syskon i en liten stuga/torp med ett rum och kök. Jag ser inte det som något särskilt starkt argument för att barn ska dela rum. Tvärtom, det som då hade hänt historiskt sett (min släkting är 90 år gammal) var att välfärden i landet hade utvecklats så pass att barnadödligheten hade minskat. Dvs av 13 barn var det rätt troligt att alla 13 faktiskt nådde vuxen ålder (jag kommer just nu inte ihåg om något av de här barnen dog som litet). Därmed minskade antalet barn i familjerna rätt drastiskt, man "behövde" inte längre få så många barn. Då valde man också att inte få det. Man hade inte haft så stora barnkullar för att man ville det, utan av andra skäl. Dessutom gjorde välfärden att bostäder kunde vara större, dvs större bostäder och mindre familjer samtidigt.

Utifrån detta förespråkar somliga att barn gott kan dela rum. För mig är det en konstig tankevurpa.

 

[Luff]

Nej men du skrev att det var syskonbråk trots egna rum som att det skulle vara avgörande för syskonsämjan vilket det självklart inte är.

Jag skriver klart och tydligt att jag inte tror det har med rum att göra.