Måste vi sälja huset nu?

[MM]

Har jag bott under en sten och antagit under hela min livstid att barn kan dela rum utan att få traumatiska men av det?
Eller är det fel?

Så dramatiskt som rubriken lyder hoppas jag ju inte det behöver bli utan istället att det är fullt normalt att man kan bo trångt, och barn kan dela rum utan att få livet förpestat?

Jag fick höra relativt nyligen av en bekant som var bjuden på fest här hemma hos oss att nu ska ni väl bygga ut, eller sälja och köpa större, för att vi är ett rum kort per person?
Jaha, måste vi?

Jag, eller vi, hade inga som helst planer på att sälja huset vi alla älskar och på riktigt kan kalla hem. Nog för att två barn får dela rum eller vi får dela rum med ett barn eller om vi får flytta in i garaget eller hitta en annan lösning senare i framtiden så tänker jag aldrig någonsin sälja mitt hem om nu alla måste ha ett eget rum.

Hur har ni andra löst det som är lite trångbodda när familjen blivit större?
Delar barnen rum?
Har ni byggt ut?
Eller har ni flyttat till större?

 

[supersonic]

Äh, det går alldeles utmärkt att dela rum, det gjorde jag med min syster. Jag var 14 och syrran 9 när vi fick separata rum och då handlade det om att delar av huset renoverades i flera år. Jag väntar barn nr 2 och barnen får snällt dela rum tills vidare. Herregud, min mamma hade inte ens ett rum förrän hon var 14, hon sov i köket. Min pappa delade rum med sin bror tills pappa flyttade ihop med min mamma som 22-åring. Tycker det är löjligt att folk ska uttrycka sina åsikter till andra, som inte ens ber om det, som om de vore nån typ av sanning.

 

[Jenka]

Som svar på din sista fråga; mina föräldrar byggde en friggebod med ett rum åt mig ute på tomten när sista barnet kom.

Barnen lär ju inte bli traumatiserade nej, i nån ålder lär de väl dock tycka att det vore skönt med nåt eget.

 

[Hiddeous]

Jag tycker att det är rimligt att barnen har ett eget rum. För att få ha sina saker i fred, för att få någon plats som är deras egen, för sin integritets skull. Min äldste son värdesätter oerhört mycket att kunna få vara i fred från sin yngre bror.

Dela av ett större rum eller inred en stor garderob i värsta fall. Bättre ha ett litet krypin än inget alls.

 

[Fille]

Jag tycker att det är rimligt att barnen har ett eget rum. För att få ha sina saker i fred, för att få någon plats som är deras egen, för sin integritets skull. Min äldste son värdesätter oerhört mycket att kunna få vara i fred från sin yngre bror.

Dela av ett större rum eller inred en stor garderob i värsta fall. Bättre ha ett litet krypin än inget alls.

Får vi fler barn kommer de att få dela rum ett tag, men jag håller egentligen med dig, tycker att barnen ska ha varsitt rum. Huset vi bor i nu bor vi bara i "tillfälligt" tills jag pluggat färdigt och vi hittat vår drömgård, så förhoppningen är ju att ev barn bara får dela rum några år. Funkar det inte att dela rum får vi lösa det på annat sätt helt enkelt...

 

[vinkelina]

När jag var liten (låter som att jag var jättegammal ) men mellan 87 till 89 var vi fyra personer på en tvåa, visserligen var jag inte mer än fem när vi flyttade och min syster 2 (samt en lillebror på väg) vi sov alla i samma rum, och överlevde. Min syster fick eget rum först när jag flyttade hemifrån och då var hon 16/17.

 

[Petruska]

Jag skulle aldrig begära att barnen delade rum.

 

[Alindra2000]

Har jag bott under en sten och antagit under hela min livstid att barn kan dela rum utan att få traumatiska men av det?
Eller är det fel?

Så dramatiskt som rubriken lyder hoppas jag ju inte det behöver bli utan istället att det är fullt normalt att man kan bo trångt, och barn kan dela rum utan att få livet förpestat?

Jag fick höra relativt nyligen av en bekant som var bjuden på fest här hemma hos oss att nu ska ni väl bygga ut, eller sälja och köpa större, för att vi är ett rum kort per person?
Jaha, måste vi?

Jag, eller vi, hade inga som helst planer på att sälja huset vi alla älskar och på riktigt kan kalla hem. Nog för att två barn får dela rum eller vi får dela rum med ett barn eller om vi får flytta in i garaget eller hitta en annan lösning senare i framtiden så tänker jag aldrig någonsin sälja mitt hem om nu alla måste ha ett eget rum.

Hur har ni andra löst det som är lite trångbodda när familjen blivit större?
Delar barnen rum?
Har ni byggt ut?
Eller har ni flyttat till större?

Jag hade nog verkligen inte gillat att dela rum med mina syskon när jag var liten. Vi var väldigt olika och jag hade ett stort behov av att kunna gå undan till "mitt" redan när jag var några år. Därför känner jag att det för mig är viktigt att våra barn får samma.

Nu har vi fått barn nr 2 och delar rum med bebisen än så länge (ja vi föräldrar och bebisen alltså). Men vi kommer att köpa hus inom närmsta tiden (när vi lyckas hitta ngt bra).

Däremot tycker jag att det är intressant när folk har åsikter om saker de inte har med att göra (som de som tar förgivet att ni skulle bygga ut/flytta).

 

[astronaut]

Min ena systers har tre barn och de byggde om lite så det tredje fick ett rum (de behövde bara sätta upp en vägg). De barnen BEHÖVER eget rum, inget snack om saken. Men min andra syster som också har tre, ett fjärde på g, så har inte alla barn eget rum.
Sonen på 9 har ett eget men dottern på 12 delar "rum" med sin bryr på 7. Varannan helg bor även ett syskonpar där som syrran är avlastningshem åt. De alla delar på en våning som egentligen inte har några rum. Allt är en öppen planlösning men de har skärmat av. Inte för att de behöver något eget egentligen då alla ändå hamnar sovandes i en hög, förutom han med det egna rummet vill säga. Han trivs i sitt lilla näste.

Allt beror ju på barnen skulle jag vilja säga. Jag själv skulle ha det väldigt svårt att dela rum. Men fungerar det bra så varför inte?

 

[Monkie]

Har jag bott under en sten och antagit under hela min livstid att barn kan dela rum utan att få traumatiska men av det?
Eller är det fel?

Så dramatiskt som rubriken lyder hoppas jag ju inte det behöver bli utan istället att det är fullt normalt att man kan bo trångt, och barn kan dela rum utan att få livet förpestat?

Jag fick höra relativt nyligen av en bekant som var bjuden på fest här hemma hos oss att nu ska ni väl bygga ut, eller sälja och köpa större, för att vi är ett rum kort per person?
Jaha, måste vi?

Jag, eller vi, hade inga som helst planer på att sälja huset vi alla älskar och på riktigt kan kalla hem. Nog för att två barn får dela rum eller vi får dela rum med ett barn eller om vi får flytta in i garaget eller hitta en annan lösning senare i framtiden så tänker jag aldrig någonsin sälja mitt hem om nu alla måste ha ett eget rum.

Hur har ni andra löst det som är lite trångbodda när familjen blivit större?
Delar barnen rum?
Har ni byggt ut?
Eller har ni flyttat till större?

Jag hade byggt ut/delat av om jag inte ville flytta. Mina barn delade en period när de var små. Funkade då, men hade inte funkat nu. Hellre små egna rum så att de kan stänga om sig! Tvingas dela rum med föräldrarna hade ju som tonåring varit döden i kvadrat!

Jag har haft funderingar på att flytta trångt. Men då alltid tänkt hur alla ska få varsitt eget krypin, jag tror det är nödvändigt i längden.

 

[Verdandi]

Har jag bott under en sten och antagit under hela min livstid att barn kan dela rum utan att få traumatiska men av det?
Eller är det fel?

Så dramatiskt som rubriken lyder hoppas jag ju inte det behöver bli utan istället att det är fullt normalt att man kan bo trångt, och barn kan dela rum utan att få livet förpestat?

Jag fick höra relativt nyligen av en bekant som var bjuden på fest här hemma hos oss att nu ska ni väl bygga ut, eller sälja och köpa större, för att vi är ett rum kort per person?
Jaha, måste vi?

Jag, eller vi, hade inga som helst planer på att sälja huset vi alla älskar och på riktigt kan kalla hem. Nog för att två barn får dela rum eller vi får dela rum med ett barn eller om vi får flytta in i garaget eller hitta en annan lösning senare i framtiden så tänker jag aldrig någonsin sälja mitt hem om nu alla måste ha ett eget rum.

Hur har ni andra löst det som är lite trångbodda när familjen blivit större?
Delar barnen rum?
Har ni byggt ut?
Eller har ni flyttat till större?

Jag tror du kommer få svar utifrån var folk bor. I innerstan i Stockholm finns det många trångbodda familjer. Lösningarna på trångboddheten är oändliga. T.ex. sätter man upp ny vägg och gör två rum av ett (kanske delar fönster), flyttar ut köket i hallen, föräldrarna sover i vardagsrummet eller köket (så länge det inte är ett "stockholmskök" dvs en smal gång), man bygger loft på höjden (finns mängder av varianter), bygger barnrum under loftet osv.

Det värsta jag vet är när man gör som någon ovan skrev som förslag dvs låter barnet få hålla till i en garderob eller klädkammare. Sådana brukar sakna både tillräcklig ventilation och dagsljus. Om sen föräldrarna själva väljer att sova så, då är det förstås deras eget beslut.

Det finns fördelar och nackdelar med att dela rum. Syskonbråk är en sak, men det kan också vara en trygghet för barn att dela rum med varandra. Tänk bara på hur barn kan välja att sova på förskolan. Många sover gärna nära de andra.

Om jag vore du skulle jag inte fästa mig vid andras åsikter. Sådana finns alltid och du vet bäst vad som fungerar i din familj.

 

[Sonic76]

Jag och lillesyrran delade rum bra länge
Även när det blev ett rum ledigt valde vi att dela
Ibland flyttade vi isär men sen delade vi igen.
I tonåren hade jag dock eget rum för då hade ävenden andra storasyrran flyttat
Jag delade rum med min dotter tills hon var 8 pga att jag bodde i en tvåa
Sen fick jag äntligen en trea.
Men jag kunde ha fixat en hörna i sovrummet.
Allt går bara man vill
Om man inte har barn som är i stort behov av egenutrymme men det märker man snart

 

[TinyWiny]

Att dela rum med föräldrarna kan ett barn göra de första åren men inte sedan. Det är inte bra för någon.
Jag ser det som självklart att barn ska ha möjligheten att stänga om sig och få vara ifred. Bara för att man är syskon innebär inte det att man trivs ihop eller ens gillar varandra så jag ser ingen anledning alls till att tvinga någon att dela rum. Det är inte barnen som har bestämt att de ska få syskon och varje barn har rätt att få sina behov av att få vara ifred tillgodosedda.

 

[MM]

Tack för era åsikter.

Sälja huset kommer det aldrig bli tal om. Däremot har vi en del olika varianter på lösningar så inga barn behöver egentligen dela rum någon längre tid. Däremot kanske en kortare tid medans man iordningställer lösningen.
Vi får kanske börja fundera på vilken lösning som är den bästa. Vi har flera alternativ att välja på.

För att svara på frågan själv så är jag uppväxt med att ha delat rum med flera av mina syskon, eller bara ett i taget, eller haft eget rum och ett tag så delade jag rum med min mamma och vi sov även i samma säng (180 cm). Så jag har haft alla varianter. Jag känner inte att jag tagit någon skada mer än att när jag delade med motsatt kön så var det inte så kul att byta om när vi var i tonåren utan då blev det att jag bytte om på toaletten.

 

[Hyacinth]

Vi vet inte riktigt hur vi ska lösa det, men T-Rex kommer troligen få ett genomgångsrum.
Vi vill helst inte flytta om det kan undvikas.

 

[As_Vegas]

Jag delade rum som barn, och det var inga problem förrän i tonåren.
Jag tycker att det beror helt på barnen. De kan lika gärna trivas ihop och vilja dela rum, eller vantrivas med varandras sällskap och vilja ha egna rum. Det finns ju ingen anledning att börja ordna med egna rum förrän man märker att barnen vill ha egna rum. Kanske kommer den dagen snart, kanske aldrig.

 

[Lovisaleonora]

Jag delade rum med syrran när vi var små. I tonåren hade det ju inte varit aktuellt, men vi hade en hel del behållning av det som yngre.

 

[Kiwifrukt]

Mina föräldrar var helt övertygade om att de bara skulle ha ett barn. Mig. Så pass att de sålde min barnvagn och köpte hus med bara två sovrum, ett stort och ett litet. Tyckte att huset var perfekt, där hade bott ett par med bara ett barn tidigare. Min lillebror är född 11 månader senare, och sen kom det två till.

Jag och min bror delade rum tills jag var tio och han åtta. Det är inget vi har lidit av på något sätt. Nu var det andra tider då, vi hade exempelvis aldrig kompisar hemma förrän jag började skolan, men efter det var det ofta kompisar hemma, och vi blev på något sätt alltid en del av den andres vänskapsrelationer. Det gick ju inte att stänga ute den ena från rummet för att den andre hade en kompis hemma. Jag hade till och med kompis som sov över på golvet mellan våra sängar. Jag hade min vägg vid ena långsidan där jag fick sätta upp vad jag ville, han hade den andra långsidan. Samma där vi hade våra sängar.

Nu fick mina föräldrar alltså två barn till, som omöjligt skulle fått plats i det rummet också (och mamma och pappa hade aldrig fått in en dubbelsäng i mitt rum, så vi hade inte kunnat ta det stora rummet till barnrum heller), så de byggde ut huset sen. Sen dess har alla haft egna rum, och det blev så naturligt när min lillasyster kom och innan alla hamnade i tonåren.

 

[ainasoja]

Min mamma är uppvuxen i 1 rum och kök utan rinnande vatten eller el. Hon är född på 50 talet så det är inte allt för länge sedan.

Hon har 5 syskon. Alla sov i samma rum.

Alla överlevde detta och ingen av syskonen har mått dåligt över detta.

Jag har också delat rum med mina syskon och jag har aldrig mått dåligt över det.

Egen tid och eget utrymme känns bara som nutidens påhitt.

Min sk egentid fick jag som tonåring när jag var ute och sprang i spåret på sommaren eller åkte skidor på vintern.

 

[a1agnlju]

Tack för era åsikter.

Sälja huset kommer det aldrig bli tal om. Däremot har vi en del olika varianter på lösningar så inga barn behöver egentligen dela rum någon längre tid. Däremot kanske en kortare tid medans man iordningställer lösningen.
Vi får kanske börja fundera på vilken lösning som är den bästa. Vi har flera alternativ att välja på.

För att svara på frågan själv så är jag uppväxt med att ha delat rum med flera av mina syskon, eller bara ett i taget, eller haft eget rum och ett tag så delade jag rum med min mamma och vi sov även i samma säng (180 cm). Så jag har haft alla varianter. Jag känner inte att jag tagit någon skada mer än att när jag delade med motsatt kön så var det inte så kul att byta om när vi var i tonåren utan då blev det att jag bytte om på toaletten.

Jag delade rum med min syster i flera år. Mina barn delade rum tills den yngsta var runt 10 år. Det gick alldeles utmärkt. Vi försökte dela av rummet så att de kunde ha en liten del för sig själva. I vårt fall blev två mattor "gränsen" men det funkar ju ännu bättre med en bokhylla eller liknande. Jag kan tänka mig att det bli knepigare om det är två olika kön. Det är lite läbbigt nästan att man ser det som något så självklart att alla ska ha eget rum hela uppväxten. Kan man ordna det så är ju det trevligt kanske, men inget som är nödvändigt enligt mig i alla fall