Kris

[mino]

Sv: Kris

Överlag är det intressant med vad man kommer ihåg som krävande och på vilket sätt. Min egen tendens är det är lätt att komma på lösningar och käcka tillrop när man är utvilad och krisfri. Men jag vet att jag inte alls trivdes med att vara hemma och att jag tyckte att det var extremt jobbigt med 24/7 omsorgen men nu i efterhand kan jag knappt förstå varför det skulle vara så jobbigt att vara hemma, det är väl skönt, typ. Det var ju ingen som ställde några krav på mig direkt. Jag vet att det var jättejobbigt att inte få sova och fortfarande är det så att de nätter då jag får ha min säng i fred är lätt räknade men jag kan inte riktigt återkalla den där hopplösa känslan i kroppen som jag vet att jag hade emellanåt.

Så jag kan tänka mig in i tonåringars krisbeteende, att deras humör drar ner alla i familjen och att deras problem i bland kan dra iväg åt rent livsfarliga håll, men jag kan samtidigt inte riktigt ta in det och se hur jag skulle kunna rusta mig bättre för det. Detta är lite OT, men kan du beskriva lite mer om det som du tyckte var krävande, jag är uppriktigt nyfiken!

 

[Petruska]

Sv: Kris

Jag måste säga att jag ibland ser fram emot när mina barn kan ta på sig t ex ytterkläderna själva

Att en morgontrött tonåring kan klä sig själv innebär inte att han/hon faktiskt gör det, allra minst vid den tidpunkt på morgonen som föräldrarna (inte sällan i samverkan med hela samhället för övrigt) finner lämplig. Då är det en nackdel att man inte kan lyfta upp tonåringen ur sängen och trycka ner den i kläderna, som man kunde med samma person ett antal år tidigare.

Visst blir man svettig när man jagar sin tvååring, men jag har utan tvekan blivit mer hysteriskt desperat över större barn än mindre.

Storleken föregår mognaden, inte minst hos pojkar som har en lång pappa. Det är en stor nackdel, tycker jag.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Självgående och bekymmersfritt är väl inte direkt synonymer? Men möjligtvis var självgående fel ordval, självständigt hade nog varit bättre.

Jag tänker mig att ett självgående barn relativt enkelt tex går upp ur sängen och klär sig. Att det både kan det och faktiskt gör det. Ett självständigt men inte bekymmersfritt självgående barn stannar kvar i sängen.

Jag förstår att det kan vara fruktansvärt jobbigt psykiskt att vara tonårsförälder, men då har man förhoppningsvis sina basala fysiska behov uppfyllda och man känner sig inte praktiskt hindrad på samma sätt.

Ja, nu verkar jag för all del vara något slags relativt undantag som inte tyckte att förskoletiden var särskilt jobbig. Jag har fört ganska noggrann dagbok hela tiden, så jag vet att jag inte bara förskönar i minnet. (Jag hade ju turen att vara student, också, så jag hade ju ganska fritt schema för egen del jämfört med att jobba.)

Det du skriver om tonåringar, känns för mig som klokheter som kommer ur barns mun, eller något ditåt. Helt borta i det blå, jag ber om ursäkt för detta. Jag hittar ingenting jag kan referera till, även om det för all del låter helt logiskt, alltsammans.

Att åldersspannet 4-9, ca, ofta har vissa praktiska fördelar framför åldersspannet graviditet-4, betyder verkligen inte att åldersspannet förpubertet-någorlunda vuxen påminner om att när ungen är fyra år äntligen få sova om natten.

Jag hade under stora delar av tonårstiden stora svårigheter med att få mina basala behov fyllda. Duschen var belägrad hela tiden, toaletten också, och jag var så utmattad av allting att vi åt mer hämtmat än vare sig förr eller senare. Dessutom var jag så provocerad av deras dygnsrytm att jag inte kunde sova. Och det här var egentligen inte de jobbiga sakerna, ändå, bara de osmidiga.

Dessutom är de jobbiga sakerna med stora barn på något vis mycket mer personligt privata, mycket, mycket svårare att tex trött-skämta om med andra föräldrar än vad sömnbristen under småbarnstiden var. Man lämnar i mycket högre grad ut både sig själv och tonåringen när man ältar hur det är att leva med dem, än när det gäller småttingar.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Fast allas tonårstid är ju inte så. Det är inte alla som är skoltrötta och krisar.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Små barn - små problem.
Stora barn - stora problem.

Det där stämmer faktiskt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Det är besvärligt nog ändå.
Jag lovar.

Sova, äta, duscha och gå på toa när man vill eller behöver är inte alls självklart för en tonårsförälder.

 

[Tora]

Sv: Kris

*lite knapplån*

Vi brukar också dela på oss. Jag stannar hemma med bebisen och pappan tar dom två stora. Nu är mina två äldsta bara 2 och 4 år så de är ganska så lättroade. Tex att åka buss till köpcentret, åka rulltrappa och hiss och sedan åka hem igen är en jätterolig dag enligt dom. Eller gå till simhallen. Friskis och Svettis har en minigympa som dom älskar. Sen skall jag också erkänna att jag brukar dra igång en film eller två som dom får titta på.

Sen har man ju också en fantastisk förmån att man får lov att ha dom på förskolan 15h/v. Mina älskar förskolan.

Man kommer på lösningar allt eftersom.

Mina barn har också varit svåra att ta med. Det jobbigaste har varit alla andras blickar och ogillande miner. Till slut så isolerar man sig lite.

Jag vet vilken skillnad det var när jag besökte en fd jobbkompis som kommer från Iran. Hon tyckte inte alls att mina barn var jobbiga. Kommer ihåg att hon bara ryckte på axlarna och sa att barn är barn. Sedan ställde hon undan några saker och lekte lite med barnen. Jag stannade där hela dagen och aldrig har mina barn uppfört sig så bra. Visst fick de sina ryck ibland men det var aldrig några problem. Kommer ihåg att jag var nästan gråtfärdig av lättnad. När jag inte behövde hålla på och tjata på pojkarna att ta det lugnt och att de inte fick göra si eller så så blev även barnen mycket mer harmoniska.

Ibland tror jag att allt hade varit så mycket lättare om alla inte hade varit så fördömande. Inte rynkat på näsan och sett ogillande ut. Det är väldigt stressande.

 

[mino]

Sv: Kris

Vad exakt är det som låter så förtvivlat oigenkännligt för dig, att jag antar att tonåringar mår dåligt eller att de agerar ut sitt mående på sätt som är jobbiga/farliga? Om det inte stämmer har jag svårt att se att tonåringar är så himla besvärliga, att de ockuperar toan en timme känns faktiskt som ett rätt marginellt problem i det stora hela. Att man måste jaga dem för att få dem till skolan känns inte heller särskilt allmängiltigt, även om det självklart är ett av alla de problem som kan uppstå. Precis som att de kan börja med droger eller skära sig eller något annat av det jag menar är farligt.

Men om det är så att tonårstiden är den jobbigaste tiden och tonårsföräldrar går på knäna, varför tror du att det så sällan diskuteras tex här? Det är ju en enkel sak att fixa ett anonymt nick och enligt dig och Inte_ung är problemen mer komplexa och borde rimligtvis behöva diskuteras. Det finns inte ens ett tonåringsprefix. Slutar man vilja diskutera som tonårsförälder eller vad?

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Jag diskuterar tonåringar jättemycket i verkliga livet.
Med andra tonårsföräldrar.
Varför det inte finns ett prefix här vet jag inte.
Men högstadietonåringarna som är den besvärligaste tiden går väl in under skolbarn.

8an är en fasa att ta sig igenom - varje gång.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Jag hade under stora delar av tonårstiden stora svårigheter med att få mina basala behov fyllda. Duschen var belägrad hela tiden, toaletten också, och jag var så utmattad av allting att vi åt mer hämtmat än vare sig förr eller senare. Dessutom var jag så provocerad av deras dygnsrytm att jag inte kunde sova. Och det här var egentligen inte de jobbiga sakerna, ändå, bara de osmidiga.

Nu har jag inte varit tonårsförälder, men det du beskriver är inget jag kan känna igen alls från tonårstiden. Belägra dusch och toalett var inget alternativ när jag växte upp, framförallt inte på morgonen om vi var fler som skulle iväg samtidigt, en annan sak om man är ensam hemma (men då stör det ju heller rimligen ingen om man skulle sitta på toa en halvtimme). Och dygnsrytmen tenderar ju att reglera sig själv när man ska upp till skolan fem dagar i veckan. Jag vill inte minnas att mina föräldrar lade sig i när jag gick och la mig eller steg upp när jag var 15+, det var mitt ansvar. Det är möjligt att föräldrarna höll koll på när jag gick och la mig, men hur skulle tiderna kunna provocera?

Åren då jag var tonåring var snarare åren som mina föräldrar passade på att jobba mycket och testa nya saker i yrkeslivet, eftersom jag inte behövde dem lika mycket då, utan hade mer och mer egna saker på gång.

Sen finns det såklart tonåringar som spårar ur, slutar gå i skolan, försvinner hemifrån etc, och det är självklart ett annat och mycket jobbigare läge som kräver mycket tid och engagemang från föräldrarna. Men det är väl lika lite normalfallet som att alla spädbarn har kolik och skriker 24/7?

 

[Petruska]

Sv: Kris

Slutar man vilja diskutera som tonårsförälder eller vad?

Jag har funderat på det en hel del faktiskt, och jag har inget svar. En del av det tror jag har att göra med att det känns svårare, mer personligt och känsligt, både ur ens eget perspektiv och med tanke på tonåringens integritet.

De få gånger som någon förälder i klassen, tex, antydde att allt inte bara var solsken och glädjesång med stora barn, spred sig en känslovåg på föräldramötet och man kände typ djup gemenskap, men diskuterade inte vidare.

Det verkar vara mer laddat, allting kring tonåringar, även för föräldrar, på sätt som jag inte helt förstår, inte ens hos mig själv.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Det verkar vara mer laddat, allting kring tonåringar, även för föräldrar, på sätt som jag inte helt förstår, inte ens hos mig själv.

Jo men det är väl självklart!
En 15+ är ju en egen juridisk person, straffmyndig och allt.
Den har man inte rätt att lämna ut till andra hur som helst.
Inte ens om man ser det rent och strikt juridiskt.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Det är möjligt att föräldrarna höll koll på när jag gick och la mig, men hur skulle tiderna kunna provocera?

Det är faktiskt ganska så störande när det aldrig blir nattro i huset.
Vissa människor kan ha svårt att slappna av och sova om det är stökigt omkring dem på natten.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Fast nog pratas det rätt mycket om hur hemskt och jobbigt det är att vara tonårsförälder? Av någon anledning verkar särskilt flickor förmodas bli gräsliga den perioden. Ett vanligt förekommande tillrop till trötta småbarnsföräldrar som har dygnet-runt-jour från dem som har äldre barn är också "passa på nu, rätt var det är så är de tonåringar och vill inte se åt mamma och pappa längre".

Alternativt, om man pratar väl om tonårsbarnet med dess föräldrar, så mulnar de och påpekar att barnet hemma minsann är ett hår av hin, som dagligdags frestar på föräldrarnas nerver och tålamod.

Inte alla tonårsföräldrar givetvis, men tillräckligt många för att man ska känna igen klagomålen och det ska finnas en rätt stark idé om Den Hemska Tonåringen. "Små barn, små problem, stora barn, stora problem", t ex. Så jag kan tycka att det förtjänar att påpekas att långt ifrån alla tonåringar är så krävande visavi sina föräldrar. Väldigt många tuffar liksom på, de sköter sin skola och gör ungefär det de ska, och har de tonårsangst så hanterar de det någotsånär på egen hand. Sen kanske det inte alltid är så kul att vara tonåring, men alla problem blir ju inte genast föräldrarnas problem.

Att man sen inte ventilerar detaljer på föräldramöten tror jag är av lite samma anledning som varför man inte ventilerar äktenskapsproblem på parterns personalfest, av integritetsskäl, och för att kollegor/skolkamrater kanske inte behöver veta allt om eventuella familjeproblem. Särskilt om de inte berättat det själva, utan en familjemedlem tar sig den friheten.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

... men alla problem blir ju inte genast föräldrarnas problem.

Jo...10....

 

[Petruska]

Sv: Kris

Väldigt många tuffar liksom på, de sköter sin skola och gör ungefär det de ska, och har de tonårsangst så hanterar de det någotsånär på egen hand. Sen kanske det inte alltid är så kul att vara tonåring, men alla problem blir ju inte genast föräldrarnas problem.

Jag tror inte att jag känner en enda förälder, mina egna inkluderade, som har haft tonåringar som skulle säga så, men det betyder så klart inte att de inte existerar.

Jag känner rätt många vuxna, mig själv inkluderad, som nog i stort sett ser sig som att man själv inte var särskilt påfrestande för föräldrarna under tonårstiden och att man hanterade sin (fullt normala) tonårsangst utan att föräldrarna involverades i det. En av de riktigt plågsamma sakerna med tonåringar, är just den där tendensen att "skydda" sina föräldrar från sina problem, tycker jag.

Jag tänker alltså inte på tonåringar som skolkar termin efter termin eller är kriminella eller missbrukar, utan på rätt vanliga. De kanske skolkar då och då, deltar i någon olaglig demonstration någon gång och blir lite för fulla vid något tillfälle - men den typen av händelser upplevde jag inte direkt som jobbiga som förälder.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Jag var hemsk som tonåring.
Mina stora barn var bara som en lätt bris i jämförelse.

Men jag hade mina orsaker till att krisa.
Orsaker som mina barn har sluppit.

 

[mino]

Sv: Kris

Verkligen märkligt med tanke på hur laddat föräldraskapet är i sig. Och här diskuteras ju vuxna partners, släktingar, grannar och bekanta väldigt öppet annars. Varför skulle just tonåringar vara svårare att prata om? Det enda jag har sett här vad jag kan komma ihåg är kritik och klagomål på partnerns tonåringar.

Kan det handla om att det inte finns någon norm, något "normalt", att förhålla relationen till? Alltså att ingen riktigt vet "hur det borde vara" och därför inte vet riktigt vad gränsen ska dras? Med småbarn finns det ett antal förväntade praktiska referenspunkter och likaså i förhållanden (även om det inte är i lika stor utsträckning).

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Nej det är för att tonåringar är vuxna nog att förtjäna den hänsyn som diskretion är.
Man skall inte lämna ut dem.
Om man vill ha en bra vuxenrelation så lämnar man inte ut sina straffmyndiga barn.
De är egna personer.
Andras tonåringar som man helst vill slippa eller dumma grannar har man ju inte samma önskan att ta hänsyn till.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Så vad var det oerhört jobbiga med att vara tonårsförälder, då? Om barnet självmant tar sig till skolan i tid, var är problemet med påklädningen, som gör ytterkläderna jobbigare än vad de är med en treåring som vägrar klä på sig och måste tvingas handgripligen? Jag förstår nog inte riktigt.

Den jobbiga tonårstiden är för mig snarast högstadiet, och då var åtminstone jag för liten och naiv för olagliga demonstrationer, skolk och fyllor. Förutom några enstaka som också hade en hoper andra, större problem, så var det absolut inte normen i min skolklass. Gymnasietiden minns jag som mycket o-angstig på alla sätt, då kom man ju ifrån högstadiets strikta hackordning och kvävande normsystem, och hade allt roligt framför sig, plus att en massa saker hade blivit möjliga eftersom man var stor nog att t ex plugga utomlands, resa, osv.

Nu har jag iofs storasyskon, vilket kan ha gjort mina föräldrar luttrade, men de blev inte särskilt skakade av eventuell tonårsangst i högstadiet, som inte var värre än att fylla, skolk och olagligheter inte ingick. De var sällan hemma när jag gick till skolan, så eventuell påklädningsproblematik var de definitivt inte involverade i. Det finns ju trots allt rätt många tonåringar som inte hör till "balla gänget" som är ute och gör stan på kvällarna, utan de där lite töntigare typerna som snällt gör sina läxor och idrottar eller tar pianolektioner snarare än demonstrerar.