Kris

[Mabuse]

Sv: Kris

Det är säkert jobbigt på sitt sätt, men att tonåren med nödvändighet måste vara jobbigare än småbarnsåren för alla föräldrar har jag fortfarande svårt att tro. Det beror rimligen på vilken sorts påfrestningar man tycker är jobbigast, och hur barnet är i respektive ålder. Alla spädbarn har inte kolik, och alla sjuttonåringar vägrar inte att gå upp på morgonen.

 

[cirkus]

Sv: Kris

Det är troligtvis olika. Men jag skulle nog säga att de allra flesta som jag känner tycker att tonåren är jobbigare eftersom problemen i regel är mycket mer komplexa och som I_U skriver kräver mer kompetens.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Jag är helt med på att du tycker tonåringar är jobbigare än småbarn, och att det varit så för dig med ditt barn, men jag är inte med på att tonåringar generellt är mycket jobbigare att vara förälder till än småbarn.

Må så vara. Fast utgångsläget för diskussionen var ju att bara man får de första småbarnsåren undanstökade så flyter det på sedan, och detta skulle vara ett argument för att fullfölja en graviditet som man var tveksam till. Använt som ett sådant argument, tycker jag att det är både huvudlöst och nästan elakt mot alla de inblandade, födda som ofödda, eftersom man faktiskt inte har något som helst belägg för att det kommer att bli lättare, och ens eget föräldraskap dessutom hittills inskränker sig till småbarnsåren.

Om ens egen föräldraeerfarenhet inskränker sig till barn under fyra år, och det har varit asjobbigt, så är ju inte det något som i sig talar för att tonårstiden blir lätt.

Jag bedömer också att det är lättare att som gravid veta ungefär hur jobbigt man kommer att ha det med sin ettåring, än att som gravid utan erfarenhet av egna tonåringar veta hur det kommer vara att vara tonårsförälder femton år senare.

Det är jättetrevligt att både du och mino kommer att ha så lätt att hantera tonåringar i sinom tid, men trots allt är det ganska vanligt att man inte tycker att det är helt enkelt.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Att behöva göra uppror mot en omodern samhällssyn och tidigare generationers traditioner tror jag är mindre vanligt idag.

Det var (onödiga) bråk mellan mig och mina föräldrar, och mellan mig och sonen, trots att vi nog måste beskrivas som tre generationer som har påfallande likartad livsstil och samhällssyn.

Jag har ibland tänkt att bråken delvis kanske beror på att vi så att säga konkurrerar om samma planhalva. Jag minns tex en gång då jag upptäckt att kvinnor tjänar mindre än män för samma jobb, och gick hem och gjorde mina föräldrar ansvariga för det (allt är ju de vuxnas fel som bekant). Och min pappa svarade typ "ja, just det, 1,50 i timmen i Fabriks, 75 öre i Metall, vi jobbar med att komma till rätta med det". Dvs vad jag än gjorde för nya landvinningar och upptäckter, så var de redan där sedan länge.

Och tror du inte att jag vid minst tre tillfällen har svarat sonen, när han har skällt på mig för något missförhållande här i världen, att "jo, jag vet, andra kapitlet i min avhandling handlar om det".

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Men varför i all världen har du och din son kännt att ni ska ställa era föräldrar till svars för världens orättvisor? Jag utgår nu från att vare sig dina föräldrar eller du varit statsministrar, eller på annat sätt kan antas vara ansvariga för hur världen ser ut.

Varför känner man öht behovet att tala om för sina föräldrar hur världen ser ut? Annat än sin egen verklighet då, typ hur det är i det egna klassrummet, men om jag kommit hem och upplyst min mamma om att det inte råder jämställdhet i samhället hade hon nog undrat om jag fått något hårt i huvudet, det visste man ju redan på mormors tid.

Det känns för mig fullkomligt absurt att skälla på sina föräldrar för att det råder missförhållanden i världen, som tonåring borde man väl ha insett att mamma och pappa inte styr världen? Ok om man tror det när man är två, men när man är femton?

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Må så vara. Fast utgångsläget för diskussionen var ju att bara man får de första småbarnsåren undanstökade så flyter det på sedan, och detta skulle vara ett argument för att fullfölja en graviditet som man var tveksam till. Använt som ett sådant argument, tycker jag att det är både huvudlöst och nästan elakt mot alla de inblandade, födda som ofödda, eftersom man faktiskt inte har något som helst belägg för att det kommer att bli lättare, och ens eget föräldraskap dessutom hittills inskränker sig till småbarnsåren.

Om ens egen föräldraeerfarenhet inskränker sig till barn under fyra år, och det har varit asjobbigt, så är ju inte det något som i sig talar för att tonårstiden blir lätt.

Jodå, om det man tycker är jobbigt med barn är att inte kunna åka på utflykter eller flygresor. Mycket troligt kommer man kunna göra det när man har tonåringar, oavsett hur angstigt det blir med barn som frigör sig.

Såvida barnen inte föds gravt handikappade, så vet man med någorlunda bestämdhet att vissa saker kommer att gå över när barnen blir äldre. Möjligen ersättas av annat som också är jobbigt, men de specifika sakerna kommer att gå över. Jag kommer inte att byta blöjor och amma barnet när hon är tretton, jag kommer inte hämta och lämna henne på dagis, osv.

Annars blir det ju som att den som inte gillar att vara gravid inte borde överväga fler barn, eftersom det är mycket jobbigare att ha spädbarn än att vara gravid. Det vet man inte, det beror på barnen, det beror på föräldern, det beror på vad man tycker är jobbigt och inte.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Jodå, om det man tycker är jobbigt med barn är att inte kunna åka på utflykter eller flygresor. Mycket troligt kommer man kunna göra det när man har tonåringar, oavsett hur angstigt det blir med barn som frigör sig.

Tonåringen kan sätta sig så mycket på tvären att man inte alls kommer iväg på någon utflykt eller flygresa.
Och då så går det inte att bara packa med barnet och åka ändå som man kan göra när de är små.
Det är svårare att komma överens än att bara bestämma.

 

[Kamomilla]

Sv: Kris

Tonåringen kan sätta sig så mycket på tvären att man inte alls kommer iväg på någon utflykt eller flygresa.
Och då så går det inte att bara packa med barnet och åka ändå som man kan göra när de är små.
Det är svårare att komma överens än att bara bestämma.

Detta kan jag inte annat än skriva under på och då har jag haft två synnerligen *enkla* småbarn och en sk *vanlig* tonåring.

 

[mino]

Sv: Kris

Öh, va? Det är inte konstigt att det blir svårt för oss att förstå vad problemet är när du på fullt allvar hävdar att politiska diskussioner vid matbordet med råge skulle övertrumfa exempelvis nattvak eller att försöka åka 30 mil i bil med en skrikande unge i jobbighet.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Öh, va? Det är inte konstigt att det blir svårt för oss att förstå vad problemet är när du på fullt allvar hävdar att politiska diskussioner vid matbordet med råge skulle övertrumfa exempelvis nattvak eller att försöka åka 30 mil i bil med en skrikande unge i jobbighet.

Det gjorde jag inte. Det där var inte jobbigt för föräldrarna, möjligen lite frustrerande för tonåringarna. Det är ju roligare att se världen ny än genom sina föräldrar, men tyvärr inte aktuellt.

Jag spann mest vidare kring det som du skrev om att ha lika/olika syn på världen som generationen före. Jag är alltså van vid att man har i allt väsentligt samma syn, och att det ändå blir bråk i ett kör.

 

[mino]

Sv: Kris

Jag kan förstå att det gör mer ont i hjärtat att ha tonåringar och att det på det sättet är jobbigare än att ha småbarn, det argumentet kan jag verkligen köpa (särskilt med erfarenhet av att numera ha ett skolbarn). Men det problemet du beskriver går väl i de flesta fall att lösa bra mycket enklare än man gör med en liten plutt som skriker eller kräks så fort man reser nånstans? En tonåring kan man ju hiva in hos nån med kort varsel och de kan ju vid kortare resor vara hemma själv.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Dessutom, hur vanligt är det med föräldrar som under hela tonårstiden är oförmögna att resa någonstans, därför att deras barn konsekvent vägrar att åka bil eller flyg? Jag har ärligt talat aldrig hört talas om någon som haft det så hemma, däremot känner jag rätt många som undvikit flygresor och längre bilfärder medan barnen varit riktigt små. Lite äldre tonåringar brukar ju dessutom kunna vara hemma själva, så om tonåringen verkligen sätter sig på tvären så kan de ju stanna hemma. Att vägra kliva ur sängen med konsekvens att hela familjen missar en utlandsresa för att jag inte har lust att åka var inget var ens funderade på som fjortonåring, och ingen jag kände heller. Kan det verkligen vara vanligt förekommande?

Trots allt är det ju ganska vanligt att man rest någonstans med sina föräldrar under uppväxten, och det skulle det ju inte vara ifall tonåringar inte gick att transportera för att de trilskas så mycket.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

En tonåring kan man ju hiva in hos nån med kort varsel och de kan ju vid kortare resor vara hemma själv.

Kan man?
Det där kan tonåringen sätta sig tvärt på tvären mot.
Samt att man kanske inte vill ha de besökare i sitt hem som den ensamma tonåringen skulle få.
Och då så handlar det INTE om tonåringens vänner som den bjuder in utan om de som bjuder in sig själva.

Jag vet en mamma som gjorde så, hon fick hastigt avbryta sin semester när hennes tonåring stal min häst.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Det som jag försöker få fram är att en trilskande tonåring ger så mycket större konsekvenser än en trilskande 2-åring.
Även om det inte är lika vanligt så blir det så mycket värre.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Jodå, om det man tycker är jobbigt med barn är att inte kunna åka på utflykter eller flygresor.

Det kan man ju iofs med småbarn. Det är bara att ta dem under armen och gå på planet.

Därutöver finns ju också möjligheten att trots att man upplever att man inte kan resa med småbarn och trots att man tycker att det är fruktansvärt jobbigt att ha det så, så kan det ändå finnas saker som gör att det sedermera visar sig minst lika jobbigt att ha tonåringar. Det är ju tyvärr inte så rättvist ordnat att en jobbig småbarnstid garanterar en fridfull tonårstid och vice versa.

Och jag menar då att det inte är helt lättförutsägbart vad man kommer att tycka är jobbigt, bland annat därför att tonårstiden är ganska långt fram i tiden om det är familjeplaneringen man utgår från. Tonåringar (också inom normalintervallet) är mer olika än småbarn och det också verkar vara ganska vanligt att man som förälder reagerar mer/annorlunda på barnens känslomässiga bergochdalbanor när barnen är lite större än när de är pyttesmå.

För min del betyder det att det är både övermodigt och förhastat att tänka att det blir enklare sedan, och så skaffa barn i den tanken. Om det där "det blir lättare sen" är vad som får en att våga få barn, trots negativa känslor kring de första åren, så ser jag det som ett riskprojekt, helt enkelt. Det betyder också att det är ännu mer förhastat och övermodigt att resonera så när det gäller andra än sig själv, vilket ju gjorts i den här tråden beträffande TS.

 

[ako]

Sv: Kris

Fast hur eller hur handlade som jag förstod det TS grubblerier kring sin graviditet om just hur hon skulle palla med just småbarnstiden igen, så var allt detta om hur extremt jobbigt det är att vara tonårsförälder kom in i bilden förstår jag inte? Alla perioder har väl både sina bekymmer och sina glädjeämnen, det är väl knappast någon tävling i vilken period som är mest krävande för föräldrar, eller?

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Fast man kanske inte vill utsätta sig själv och andra för en vilt stretande och skrikande treåring, och därför avstår?

Att det i teorin är möjligt att fysiskt tvinga små barn behöver ju inte betyda att det känns som ett realistiskt alternativ att göra det. Och vissa saker brukar trots allt de flesta barn kunna vara med på vid en viss ålder. Det är optimistiskt att tro att man ska kunna gå på bio med en sexmånaders bebis, men ganska realistiskt att tro att man kan göra det med en tioåring, t ex. Flyga med en treåring skulle jag inte göra frivilligt, flyga med en åttaåring borde gå bra, osv. Å andra sidan är det möjligt att tremånadersbebisen sitter med snällt på ett heldagsseminarium utan att störa, men direkt orealistiskt att en femåring ska kunna göra samma sak, osv.

Jag tycker inte alls det är övermodigt och förhastat att skaffa barn med tanken att det blir enklare sedan, för vissa saker blir ju trots allt med all sannolikhet enklare vartefter. Andra saker kanske blir svårare, men om det var de specifika småbarnssaker man tyckte var jobbigt, så lär de ju gå över.

För egen del så tycker jag t ex att det i längden blir lite jobbigt att amma på nätterna. I mitt tycke är det helt enkelt rätt slitigt att månader i sträck inte få sova mer än ett par timmar i stöten, och just detta att inte få sova på ett år eller så var inte direkt något jag såg fram emot när vi funderade på barn nummer två. Å andra sidan visste jag också att det går över, barn ammar inte för alltid, och även om de vaknar på nätterna sen också så kan faktiskt någon annan vuxen än mamman ta det när man slutat amma. Alltså drog jag slutsatsen att det blir lättare sen, och givet hur roligt det ändå är att få ett barn, trots negativa känslor kring nattvak, så tog jag risken.

Sen blir det andra saker som blir jobbigare när barnen blir äldre, men just detta specifika att man måste amma varannan timme nattetid går ju nästan alltid över. För att ta ett exempel.

Jag vet inte varför det skulle vara övermodigt och förhastat att tro att man efter det första året eller så inte kommer behöva amma nattetid längre, och att just den aspekten av föräldraskapet således kommer bli lättare? Eller att åttaåringar troligen är lättare att flyga med än treåringar?

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Fast hur eller hur handlade som jag förstod det TS grubblerier kring sin graviditet om just hur hon skulle palla med just småbarnstiden igen, så var allt detta om hur extremt jobbigt det är att vara tonårsförälder kom in i bilden förstår jag inte? Alla perioder har väl både sina bekymmer och sina glädjeämnen, det är väl knappast någon tävling i vilken period som är mest krävande för föräldrar, eller?

Argumentet var väl att om man tycker småbarnsperioden är jobbig, så är det ingenting mot vad som väntar när barnen blir tonåringar. Alltså är det övermodigt och förhastat att tro att det kommer bli lättare när småbarnstiden är förbi, för så är det inte, det blir bara värre sen. Den jobbigaste tiden är tonårstiden.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Flyga med en treåring skulle jag inte göra frivilligt,...

Det har vi gjort massor av gånger utan problem.

I mitt tycke är det helt enkelt rätt slitigt att månader i sträck inte få sova mer än ett par timmar i stöten, och just detta att inte få sova på ett år eller så....

Så har jag inte haft det med något av mina 3 barn.
Det har bara handlat om någon månad av störd sömn med varje barn.

Jag vet inte varför det skulle vara övermodigt och förhastat att tro att man efter det första året eller så inte kommer behöva amma nattetid längre, och att just den aspekten av föräldraskapet således kommer bli lättare? Eller att åttaåringar troligen är lättare att flyga med än treåringar?

Jag skulle vilja vända på steken.
Att varken bebisar eller 3-åringar behöver vara så besvärliga så att en 8-åring upplevs lättare.

För många föräldrar är tonåren värst även om den inte alls är särskilt besvärlig.
Mest för att småbarnsåren var så enkla.

 

[Lilla Grodan]

Sv: Kris

Och jag menar då att det inte är helt lättförutsägbart vad man kommer att tycka är jobbigt, bland annat därför att tonårstiden är ganska långt fram i tiden om det är familjeplaneringen man utgår från. Tonåringar (också inom normalintervallet) är mer olika än småbarn och det också verkar vara ganska vanligt att man som förälder reagerar mer/annorlunda på barnens känslomässiga bergochdalbanor när barnen är lite större än när de är pyttesmå.

För min del betyder det att det är både övermodigt och förhastat att tänka att det blir enklare sedan, och så skaffa barn i den tanken. Om det där "det blir lättare sen" är vad som får en att våga få barn, trots negativa känslor kring de första åren, så ser jag det som ett riskprojekt, helt enkelt. Det betyder också att det är ännu mer förhastat och övermodigt att resonera så när det gäller andra än sig själv, vilket ju gjorts i den här tråden beträffande TS.

Jag har inget att tillägga utöver vad som redan har skrivits. Alla har skrivit så oerhört tänkvärda saker utifrån sin situation.

Ett stort tack till Petruska som har skrivit lite om sina upplevelser kring barn i tonåren. De inläggen har verkligen fått mig att tänka till om varför jag känner sådan frustration nu när mina äldsta barn är i tonåren... Det har jag minsann inte förstått/insett tidigare och att nu inse lite av vad som kan inverka på tonårsproblem barn och förälder sinsemellan är värdefullt, inte minst för mina barn, eftersom jag har en bättre karta att orientera mig efter. Någon vill säkert kommentera "Elementärt my dear Watson!" He he!

Sammanfattningsvis kanske man kan säga att det aldrig riktigt blir som man har tänkt sig.