Kris

[Lupino]

Sv: Kris

Ingen av våra tidigare barn har varit barn som man bara tar med sig överallt. Det kan bli annorlunda. Kanske inte.

Våra barn (har två, 3,5 och 6) är inte heller några man dragit med överallt och levt precis som innan man fick barn. Visst, de är inga som river några ställen eller så men de har upp i ganska hög ålder varit väldigt beroende av oss föräldrar så att det helt klart varit enklast för oss att helt barnanpassa livet.

Däremot tycker jag mig se att just de som har tre barn anpassar sitt liv mindre vid tredje barnet (och då pratar jag om familjer som verkligen anpassat sig till den yngsta innan). Dvs det blir mest tredje barnet som faktiskt "betalar". De yngsta brukar ändå verkligen njuta av att se de stora.

Själv har jag helt avfärdat fler barn då jag har tyckt det varit fruktansvärt jobbigt med småbarn. Men som tur är, är man ju inte där hela livet

Lycka till!

 

[tessiem]

Sv: Kris

Till TS:
Jag är gravid med tredje barnet (v34) och har längtat efter ett tredje barn några år men maken har inte velat. Nu blev jag gravid rätt oplanerat (men att slarva med piller är väl en omedveten planering kanske) och var helt på det klara med att detta barn skulle behållas (maken med) men under hela graviditeten har jag emellanåt haft ångest över vårat beslut. Våra barn är stora (9&8år) och våra liv har äntligen blivit mindre hämmade av barnen (dvs vi kan ägna oss åt egna aktiviteter) och nu börja om?

Jag tror att de känslorna är normala (?) och en del av en bearbetning. Mitt barn är önskat & jag tror att jag kommer älska honom lika mkt som de tidigare men visst fan måste man få fundera på vad man gett sig in i!

Styrkekram!

 

[Tabia]

Sv: Kris

Biter mig i tungan för att inte svara dig med något riktigt elakt.

Idiotiskt och riktigt jäkla korkat inlägg du lyckades med!!

Det träffar i alla fall rätt människa för det bekommer mig ingenting. Min fertilitet har inget med någon annans barnlöshet att göra. Jag har läst rätt många bloggar av ofrivilligt barnlösa och jag förstår att det är en riktigt svår situation. Men klarar inte ens experterna av att lösa det, gör inte jag det heller genom att få fler eller färre barn.

Men när det är kaos kaos koas från tårna upp till öronen är det klart att jag funderar på om det här är rätt. Kommer vi bli fem olyckliga individer?

Jag hade heller inte tänkt låna pengar och åka utomlands. Jag skulle vilja göra saker som är helt självklara för andra. Till exempel har vi väntat tre år på att kunna åka till Kolmården. Först nu kommer det yngsta syskonet att klara av det (Vi har aldrig varit där). Jag skulle vilja kunna resa med tåg, flyg eller bil till min mamma och pappa. När vi hade ett barn under två och ett över två flög vi en del och det var inte angenämt på något vis. Vi har i många år varit rätt låsta, och nu låser vi upp oss igen precis när det börjar bli bättre. Det låter jättehärligt för de som kan förtsätta med sina liv precis som vanligt efter att de fått barn. Men våra barn blir lätt uttråkade och gnälliga och det är helt enkelt inte roligt att utsätta oss och andra för det. Ingen aning om tredje barnet blir så. Det vet ju ingen.

Jag är i alla fall jättetacksam för att ni delar med er av era erfarenheter. Det finns något att relatera till i allting. Tankar, erfarenheter och funderingar.

 

[Tabia]

Sv: Kris

Tack det är ett jättefint inlägg. Du har också fått dra det några varv. Skönt att det blev rätt för er.

 

[Tabia]

Sv: Kris

Våra barn (har två, 3,5 och 6) är inte heller några man dragit med överallt och levt precis som innan man fick barn. Visst, de är inga som river några ställen eller så men de har upp i ganska hög ålder varit väldigt beroende av oss föräldrar så att det helt klart varit enklast för oss att helt barnanpassa livet.

Däremot tycker jag mig se att just de som har tre barn anpassar sitt liv mindre vid tredje barnet (och då pratar jag om familjer som verkligen anpassat sig till den yngsta innan). Dvs det blir mest tredje barnet som faktiskt "betalar". De yngsta brukar ändå verkligen njuta av att se de stora.

Själv har jag helt avfärdat fler barn då jag har tyckt det varit fruktansvärt jobbigt med småbarn. Men som tur är, är man ju inte där hela livet

Lycka till!

Nä småbarn för oss har verkligen varit jättejobbigt. Jag önskar att det där inföll för oss också att tredje barnet ska tycka det är roligt med sina syskon. Det har jag hört många gånger. Men vis av våra tidigare erfarenheter så målar jag fan själv på väggen. Vårt yngre barn har aldrig dragit fördel av vårt äldre barn. Tvärtom är det bara riktigt lugnt hemma om de är hemma en och en. Det känns som ett maratonlopp som aldrig tar slut.

 

[mino]

Sv: Kris

Jag tror att du kommer att känna att allt inom kort blir bra mycket enklare. Antar att den minsta kommer att vara närmare 4 år innan den lilla kommer och jag tycker att när minsta är runt 4 känns det verkligen som om man är ute på andra sidan och de är väldigt självgående med kompisar och annat. Även om jag inte vill börja om och ffa inte vara gravid igen så kan jag tycka att vi skulle ha tid och ork, nu, för en till i familjen (mina är 4,5 o 6,5).

 

[mino]

Sv: Kris

Jag tror inte att det är så vanligt att man ångrar själva barnet och önskar att det aldrig blivit fött utan snarare livssituationen eller partnervalet. I TS fall så känns det trots allt inte som nån allvarlig krissituation utifrån det hon skriver utan de har förmodligen goda förutsättningar för att lösa de svårigheter som finns.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Jag tror inte att det är så vanligt att man ångrar själva barnet och önskar att det aldrig blivit fött utan snarare livssituationen eller partnervalet.

Så tror jag också att det är. Och jag tycker inte att det är så konstigt, heller. Hur kul är det egentligen att ägna flera år åt att skynda hem från jobbet till dagis, liksom? Och sedan laga god mat åt ungar som hellre vill ha köttbullar och makaroner?

I TS fall så känns det trots allt inte som nån allvarlig krissituation utifrån det hon skriver utan de har förmodligen goda förutsättningar för att lösa de svårigheter som finns.

Ja, det kommer säkert att gå bra för TS, jag är inte det minsta orolig. Men för mig personligen är det nästintill obegripligt att välja att fullfölja en graviditet när man samtidigt beskriver småbarnstiden på det sätt som TS gör och man redan har två barn.

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Det beror nog på hur man själv ser på detta med att få barn. Jag tycker inte det är obegripligt, det kan nog vara så fantastiskt roligt att få barn att det ändå känns värt uppoffringarna. Hur roligt man tycker det är varierar nog väldigt från person till person, en del är fullkomligt nöjda utan barn, andra känner sig nöjda efter fyra.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Jag tycker inte det är obegripligt, det kan nog vara så fantastiskt roligt att få barn att det ändå känns värt uppoffringarna.

Så är det naturligtvis. Men här ser jag bara uppoffringar, inte det roliga. Tänker jag på egna barn, minns jag det roliga och nästan inget jag skulle kalla uppoffringar överhuvudtaget. (Jag tycker tex inte heller att det är jobbigt att flyga med barn eller ta med dem överallt och sådant.)

Det TS beskriver liknar ingenting jag känner igen mig i, och jag kan inte föreställa mig att jag skulle gå in i något som jag hade sådana känslor inför. Nu handlar det ju heller inte om TS första barn, utan det tredje, så sett vet hon vad hon ger sig in i och det här är vad hon vet. Av erfarenhet.

Men som sagt, jag är helt övertygad om att det kommer att funka på det ena eller andra sättet, jag förstår bara inte riktigt poängen.

Det känns helt övermäktigt att börja om med allt igen.

med tre barn kommer det bli ännu tuffare.

Kollar på spädbarn och jag inser att det inte är något jag längtar efter. Det är bara att hoppas att tiden går fort. Jättefort.

Med ett nytt litet syskon blir det inte alla de där utflykterna som vi drömt och längtat efter.

Till exempel har vi väntat tre år på att kunna åka till Kolmården. Först nu kommer det yngsta syskonet att klara av det (Vi har aldrig varit där). Jag skulle vilja kunna resa med tåg, flyg eller bil till min mamma och pappa. När vi hade ett barn under två och ett över två flög vi en del och det var inte angenämt på något vis.

 

[mino]

Sv: Kris

(Tråden blev lite ologisk efter den rensades)

Jag tycker i och för sig att man kan ha både ett här-och-nu-perspektiv och ett fågelperspektiv på sitt liv och sin familjebildning. Man kan både känna att man vill ha flera barn när man överblickar sitt liv på lite lång sikt, och man kan känna att det är överjävligt att man inte fick sova i natt heller. I TS fall verkar det ju som att det positiva har övervägt eftersom de ändå tagit beslutet att satsa på en trea även om paniken kom när det väl var ett konkret faktum. Jag kan förstå det, för när det blir konkret så börjar man plötsligt att relatera det till allt som är tänkt och planerat i kalendern och man vet rent konkret att man kommer att vara rejält gravid i sommar och släpa på en barnvagn i höst, bara en sån sak. Men på längre sikt så har man ett underbart självgående barn resten av livet. Frågan är väl bara hur man ska göra för att orka fram till det blir lite mer självgående.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Jag tycker i och för sig att man kan ha både ett här-och-nu-perspektiv och ett fågelperspektiv på sitt liv och sin familjebildning.

Eller dels ett här och nu-perspektiv, dels en föreställning om vilket liv man tycker att man borde vilja ha. Tex.

I TS fall verkar det ju som att det positiva har övervägt eftersom de ändå tagit beslutet att satsa på en trea

Jo, så är det ju, och det kan ju finnas positiva känslor som inte redovisats i tråden. TS verkar ju på alla vis vettig och klok.

Men på längre sikt så har man ett underbart självgående barn resten av livet. Frågan är väl bara hur man ska göra för att orka fram till det blir lite mer självgående.

Fast om själva syftet med att få barn är att de ska bli självgående, så har jag svårt att förstå att man alls väljer att få barn. Särskilt när man redan har ett par stycken. Barn är naturligtvis olika (eller om det är föräldrar som är det) men självgående är inte det ord jag skulle välja när jag tex tänker på hur det har varit att lotsa barn genom tolv års skolgång, pubertet och de första olyckliga kärlekarna.

Trots att det går bra för både det biologiska och det andra barnet, och de numera absolut är att betrakta som självgående, så upplever jag nog mer oro för dem nu då de är vuxna än jag gjorde när de var små. När de var små var de ju inom kontroll, så jag slapp oroa mig, typ. Nu kan jag oroa mig över att de ska drabbas av alla de helt normala problem som ingår i vuxenlivet - och jag kan inte göra ett dyft åt det!

Nej, om bekymmersfritt självgående är målet, så är familjebildning helt feltänkt i grunden, tycker jag.

 

[ako]

Sv: Kris

Fast tror du inte Mino menade mer självgående som klä på sig själv, kunna roa sig själv en lite längre stund etc?

Som tur är måste ju trots allt TS oxå se något positivt med att få fler barn, även om tvivlet kom över henne när hon väl var gravid.Annars hade de ju trots allt inte stått med en planerad graviditet. Jobbigt läge, hoppas de finner harmoni i tillvaron trots allt.

 

[Petruska]

Sv: Kris

Fast tror du inte Mino menade mer självgående som klä på sig själv, kunna roa sig själv en lite längre stund etc?

Det får hon väl svara på själv, men om det är vad hon menar så tycker jag att det är lite opedagogiskt - och olikt henne, tycker jag - att uttrycka sig som "på längre sikt har man ett underbart självgående barn hela livet". När vi pratar om barns förmåga att klä på sig själv, så pratar vi ju verkligen inte om föräldraskapet på längre sikt, utan tvärtom rätt kortsiktigt från graviditeten räknat.

Att hjälpa barn med kläderna kan väl inte heller räknas till det jobbiga i föräldraskapet?

 

[Mabuse]

Sv: Kris

Det kan det väl? Jag måste säga att jag ibland ser fram emot när mina barn kan ta på sig t ex ytterkläderna själva, och utgång inte behöver föregås av att krångla ner en bebis i en overall och jaga en skrattande tvååring genom lägenheten med jacka och skor i högsta hugg.

 

[Tora]

Sv: Kris

Det kan det väl? Jag måste säga att jag ibland ser fram emot när mina barn kan ta på sig t ex ytterkläderna själva, och utgång inte behöver föregås av att krångla ner en bebis i en overall och jaga en skrattande tvååring genom lägenheten med jacka och skor i högsta hugg.

Ha ha ha. Jag som trodde det bara var jag som jagade runt mina barn när det skall på kläder.

Till Ts: Jag tyckte det var mycket jobbigare att gå från ett barn till två barn än att gå från två till tre. Jag har tätt mellan mina barn. Ingen av mina barn har varit lätta att ta med sig. Den största fördelen med att få ett tredje barn är att man undrar hur sjutton man någonsin kunde tycka det var jobbigt med två barn .

 

[mino]

Sv: Kris

Självgående och bekymmersfritt är väl inte direkt synonymer? Men möjligtvis var självgående fel ordval, självständigt hade nog varit bättre.

Att småbarnstiden, särskilt med flera små barn griper in i den vuxnas liv på ett extremt dominant sätt känns som en ganska vanlig upplevelse. Jag förstår att det kan vara fruktansvärt jobbigt psykiskt att vara tonårsförälder, men då har man förhoppningsvis sina basala fysiska behov uppfyllda och man känner sig inte praktiskt hindrad på samma sätt. TS pratar om att hennes barn inte har varit lätta att ha med i olika sammanhang, sånt behöver man rimligtvis fundera mindre över när samtliga barn har nåt skolåldern. Min egen erfarenhet är som sagt att det är betydligt lättare nu när bägge barnen är över 4 och det tycker jag mig se i bekantskapskretsen också att det är en tid då man börjar få kraft att orka med annat utöver familjen och jobbet.

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Jag har 3 barn och känner definitivt igen mig i dina tankar.
Mina barn kom dock glest.
Mina stora var 10 och 6 när jag fick 3an.

Det var många roliga saker som går att göra med en 10 och en 6 åring som fick stryka på foten.
Men mina barn har varit oerhört lätta att ha med så en bebis i vagn fungerade att ha med i de flesta lägen.
Och man får dela på sig som föräldrar ibland.
En är hemma och softar med bebisen medan den andra drar på äventyr med de större.

Vi lyckades också utan vidare klämma ner oss i en helt normal bil (Audi 80 Avant) när vi skulle åka på utflykter.

Jag tror att det som du tycker är besvärligast är att dina barn inte är lätthanterliga?
Kan du få någon sorts hjälp med att lösa det problemet eller är det totalt omöjligt att komma till rätta med?

Min förra chef har 9 barn och hans fru verkar totalt avslappnad i det.
Så det måste ju finnas metoder för att hantera många barn.
Han är dock Grek vilket kanske spelar roll, så kanske skall du fråga en Grek hur de gör?

 

[Inte_Ung]

Sv: Kris

Att bara säga åt barnen att gå och klä på sig eller att de skall duscha är så oändligt mycket enklare än att behöva göra det själv.
Dock upplevde jag tonåren som absolut mest krävande.
Det är inte alls säkert att man kan uppfylla sina egna basala behov under den tiden.
Olyckliga tonåringar är också en enorm mental påfrestning.

 

[Sar]

Sv: Kris

Nä småbarn för oss har verkligen varit jättejobbigt. Jag önskar att det där inföll för oss också att tredje barnet ska tycka det är roligt med sina syskon. Det har jag hört många gånger. Men vis av våra tidigare erfarenheter så målar jag fan själv på väggen. Vårt yngre barn har aldrig dragit fördel av vårt äldre barn. Tvärtom är det bara riktigt lugnt hemma om de är hemma en och en. Det känns som ett maratonlopp som aldrig tar slut.

Jag tror (och hoppas) att er bebis kommer att dra fördel av sina syskon. Vi har hela 5 år mellan barnen (storasystrar på 7,5 år och lillebror på 2,5 år) och trots åldersskillnaden har lillebror otroligt mycket glädje av sina syskon.
Har ni möjlighet tycker jag att ni ska genomföra så många av era semesterplaner som möjligt medan bebisen är liten, en liten i vagn som sover en hel del brukar fungera bra att ha med.

Det jag kan tänka mig är jobbigt när man har kortare åldersintervall mellan syskon är att det är svårt att sova ikapp med bebisen då syskonen behöver skötning. Mina var så stora att jag kunde säga att att jag kanske skulle somna när jag la mig för att amma och då kunde de titta på en film under tiden.