Kommentera utseende

[gul_zebra]

Jag vill ha kommentarer om typ allt som är positivt, och jag ser den viljan som ett problem jag gärna blir av med. Förutom i fallet med harmlösa grejer då. En tjej ropade på gatan om vilket fint paraply jag hade en gång tex, det har jag inga problem med, lika om nån tycker att jag har en fin klänning eller nåt. Men min kropp? Alltså, ja men nej men ja men nej.

 

[Viva]

Kommentarer om en ev. viktnedgång triggar dessutom mitt ätstörda beteende. Så det är skitsamma om jag vill gå ner i vikt, jag vill inte ha kommentarer om jag gör det. Jag tror att all "uppmuntran" jag fick första gången jag gick ner mycket har förstört en hel del. Tyvärr verkar det inte gå att undvika, vilket gör att jag drar mig för att försöka dra ner på ex. sötsaker.

 

[Raderad medlem 120709]

Men jag tror du riskerar att dra fel slutsats - det är nog lika ofta det som uppfattas som en ansträngning från din sida som man vill uppmuntra än själva uttrycket f detta ( jfr ngn talar om att man försöker sluta röka och blir uppmuntrad stöttad i sin ansträngning)

Nu riskerar jag att få bassning av mod pga stingslighet, men... Varför utgår du från att du i din komplimangsiver vet bättre än mig när det gäller just mina erfarenheter? Du tror inte att jag, som aldrig i mitt liv har passat in i någon könsroll och aldrig fått glömma det, vet bättre om andras motiv bakom komplimangerna i just det här sammanhanget? De få gånger jag har pressat in mig i den där feminina mallen har det varit pga grupptryck, en desperation att om jag ser ut såhär så kanske jag äntligen blir accepterad (spoiler: det blev jag inte).

I scenariot att jag någonsin skulle ge mig på något liknande igen så borde vem som helst som känner mig ens litegrann undra om jag ramlat och slagit mig, inte kuttra och berömma för att jag jobbat så hårt för att förvandla mig till något tvärtemot allt jag är och står för. Jag tror inte att du kommer att förstå oavsett hur mycket mer jag skriver, så jag sätter punkt för det här sidospåret nu.

 

[mandalaki]

Jag tror att vi som gärna ger komplimanger dels gör det när vi ser ngt vi tycker är snyggt och fräckt, dels när ngn verkar ha ansträngt sig ... som en uppmuntran liksom.
Ofta hänger det ihop - den som har det snygga / fräcka har ansträngt sig och blir glad över komplimangen men som du beskriver kan det ju bli fel ... Men jag tror du riskerar att dra fel slutsats - det är nog lika ofta det som uppfattas som en ansträngning från din sida som man vill uppmuntra än själva uttrycket f detta ( jfr ngn talar om att man försöker sluta röka och blir uppmuntrad stöttad i sin ansträngning)

Det var allt ett bra okänsligt svar. Vad @Invicta säger är ju att hon kan känna att hon inte är fin som är, om hon får komplimanger när hon gjort sig till något hon inte är. Så din ”uppmuntran” i ett sådant läge landar alltså fullständigt fel. Hon uppmuntras att anstränga sig att inte vara som hon är.

 

[nullo-modo]

Kan inte påstå att jag stämmer in i den stereotypa kvinnan då jag inte kan sminka mig, inte använt klänning eller kjol på 20+år förutom vid maskerad typ, jagar mm.
Komplimanger är inte frånvarande för det, tror snarare att jag skulle få frågan om jag är sjuk om jag bar en sommarklänning.

 

[Seabaz]

Väldigt intressant tråd och svar att läsa, att så många inte vill ha ens positiva kommentarer. Får mig att tänka på ett fb inlägg jag läste igår, där en tjej jobbat över 2 år på ett jobb men varit tjänstledig i 7 månader och när hon kom tillbaka till jobbet antog 98% av stamkunderna att hon hade fått barn och därför varit "ledig". Alltså dom frågade rakt ut om det var för att hon fått barn som hon varit borta.
Hon tyckte det var irriterande och gammalmodigt att anta det istället för att bara fråga var hon varit?

(Btw hade hon vandrat från Mexico till Kanada).

Själv är nog den konstigaste kommentar jag fått när jag var i Sverige och hälsade på och en gammal kollega utbrister "vad blek du är, jag trodde du bodde i Australien"

(Jojo visst om du vill ha hudcancer deluxe antar jag du pressar i solen varje dag men nej. Jag jobbar faktiskt också och om jag är i solen alls så har jag 50 spf, tunna långärmade plagg samt keps eller solhatt)

 

[alazzi]

I sommarhettan går jag i shorts på jobbet och folk kommenterar mina sönderstuckna ben. Jag kliar sönder alla insektsbett. Ogillar starkt! Så starkt att jag ibland funderar på långbyxor trots hettan.

 

[Speciella_tina]

Ok, men är inte både den piffiga och den mindre piffiga båda två versioner av dig?

Jag får ju helt klart komplimanger för mitt piffiga jag - inte för det mindre piffiga. Men jag tycket själv det piffiga är snyggare. Jag gillar båda lika mycket - men de har liksom olika uppgifter - fritid i stall verus jobb eller fest.

Den piffiga sidan är något jag tar till när jag känner att jag behöver uppfylla samhällets förväntan på hur jag som kvinna ska se ut, t. ex gå på dop/bröllop/kalas, gå på föreningsgalan, gå på julmiddag med jobb osv. Så nä, inte en del av mig egentligen.

 

[Jejjessica]

Kommentarer om en ev. viktnedgång triggar dessutom mitt ätstörda beteende. Så det är skitsamma om jag vill gå ner i vikt, jag vill inte ha kommentarer om jag gör det. Jag tror att all "uppmuntran" jag fick första gången jag gick ner mycket har förstört en hel del. Tyvärr verkar det inte gå att undvika, vilket gör att jag drar mig för att försöka dra ner på ex. sötsaker.

Ja, jag minns när jag i 20-års åldern hade en ätstörning och gick ner massor, massor i vikt. Vägde galet lite. Min farmor som alltid bara haft negativa saker att säga (oavsett vad man gjort så var man alltid finare i den förra hårfärgen osv osv För övrigt expert på att kommentera om ALLT i allas utseenden. Hennes favoritsamtalsämne var typ vilka kändisar som gått upp i vikt senaste tiden.) kunde inte sluta att överlyckligt kommentera hur SMAL och FIIIIIN jag hade blivit.
Well, det hjälpte mig att stå emot hungern den dagen också.

 

[em-pirre]

Jag klär inte upp mig eller färgar håret för att någon annan ska tycka någonting. De får tycka vad fan de vill men jag vill inte att de ska lägga sig i.

Jag behöver ingen bekräftelse från andra. Utseende och skönhet är så otroligt diffust och alla tycker olika. Tycker tio personer du är vacker finns det tio som tycker du är för jävla ful. Men vem orkar bry sig?

 

[MissFideli]

Jag blir oftast glad för komplimanger. Däremot beror det på varifrån dom kommer. När resenärer kliver på och säger att man är snygg, är det mest bara obehagligt.

 

[Ruffe]

Varför skulle det vara märkligt? Jag antar att personen isf har gått ner i vikt för sin egen skull, inte för att få mer kommentarer om sin kropp.

Jag tänker att vännen ju gjort ett jättejobb och nått ett mål som hon talat om att hon vill n, att hon vill gå ner i vikt och inte mår bra då hon har grav övervikt. Tycker det känns jättekonstigt och nästan elakt att då inte låtsas om det då man ses när hon har gjort en sådan förvandling.

 

[Bison]

Jag tycker det är trevligt med positiva komplimanger om mitt utseende.
Jag känner inte att jag blir bedömd eller att jag är bättre eller sämre.

 

[Fruentimber]

Jag tänker att vännen ju gjort ett jättejobb och nått ett mål som hon talat om att hon vill n, att hon vill gå ner i vikt och inte mår bra då hon har grav övervikt. Tycker det känns jättekonstigt och nästan elakt att då inte låtsas om det då man ses när hon har gjort en sådan förvandling.

Det mentala bakslaget som kan komma av att sedan gå upp några kilon igen är ännu elakare än att vara tyst. Jag lovar.

 

[Fruentimber]

Positiva kommentarer ser jag dock gärna, som om jag tex piffat håret, köpt nya kläder eller får kommentar om att jag gått ner i vikt.

Det är så märkligt att vi per automatik ser det som positivt så fort en människa gått ner i vikt.

 

[Bulldoozer]

Jag bryr mig inte, det går jätte-bra att låta bli att kommentera min kropp över huvudtaget tack jag tycker inte att kroppen är det viktiga utan vad folk har mellan öronen. Själv är jag sämst på att lägga märke till vare sig ny frisyr, hårfärg eller hur liten eller stor man blivit, antagligen pga jag tycker att det är rätt ointressant så är jag väldigt dålig på att lägga märke till yttre förändring.
Blir rätt irriterad på folk som jämt hälsar en med "har du gått ner i vikt, du ser så smal ut!" och kontrar oftast med ett kort "nä, jag är precis lika tjock som vanligt". Det känns så falskt och ointressant men för dem personerna är det typ som värsta komplimangen, sen att man hört det varenda gång innan när man träffats gör att man känner att man typ borde slutat existera vid det här laget om man går ner i vikt jämt och ständigt..
Håller med @Fruentimber att jag förstår inte varför att ha gått ner i vikt skulle vara en komplimang? Tänk om det beror på att man är sjuk? Deprimerad? Fått ekonomiska problem och inte har råd med mat? Tänk om man egentligen vill gå upp i vikt? Skulle nån droppa avsevärt i vikt så att jag skulle notera det så skulle min första tanke inte vara att ge personen en komplimang för att den är smal utan att fråga om den mår bra?

 

[Ridinglady]

Det var allt ett bra okänsligt svar. Vad @Invicta säger är ju att hon kan känna att hon inte är fin som är, om hon får komplimanger när hon gjort sig till något hon inte är. Så din ”uppmuntran” i ett sådant läge landar alltså fullständigt fel. Hon uppmuntras att anstränga sig att inte vara som hon är.

Jag förstår vad @ Invicta skriver och tar till mig av det, men försöker peka på hur lätt vi kan missförstå varandra. Ngn vill väl men det blir fel ...Att ngn vill väl är ju ngt positivt att ta till sig av även om det blir tokigt som jag ser det.

 

[Fruentimber]

Det är väl ändå främst mottagarens reaktion som avgör om det är en komplimang, inte avsikten hos den som kommenterar? För övrigt förstår jag inte vad snällhet har att göra med ens upplevda rättighet att utdela komplimanger, man kan ju vara snäll på tusen olika sätt som inte innebär att man uppmärksammar någons utseende. Det är ett känsligt ämne för många, så personligen anser jag att det är snällast att låta bli.

Detta var så verkligen on point att jag bara var tvungen att upprepa det och feta favoritdelarna. Du uttrycker dig väldigt väl i dina inlägg.

 

[Fruentimber]

Jag förstår vad @ Invicta skriver och tar till mig av det, men försöker peka på hur lätt vi kan missförstå varandra. Ngn vill väl men det blir fel ...Att ngn vill väl är ju ngt positivt att ta till sig av även om det blir tokigt som jag ser det.

Är din välvilja viktigare än mottagarens mående?

Att framhäva att man bara vill väl och att man hittills inte fått negativ respons på sina komplimanger antyder för mig att man som person gärna vill ge sken av hur "snäll" och "omtänksam" man är. Att man ger komplimanger till andra för att man främst är ute efter responsen man själv får, som något sorts uppfyllande och bekräftande över hur snäll man faktiskt är. Mottagarens personliga inställning till komplimangen kommer därmed i andra hand, för man "menade ju faktiskt bara väl".

 

[Problematisk]

Det är så märkligt att vi per automatik ser det som positivt så fort en människa gått ner i vikt.

Jag håller verkligen med! Kan bara se till mig själv, det var i samband med en ganska stor viktnedgång som jag började inse hur illa jag tycker om att få komplimanger om mitt utseende. Jag verkligen hatade när folk sa nåt positivt, "snällt" om att jag hade gått ner i vikt. Själv mådde jag skit och hade monster i huvudet 24/7 och kunde inte äta en banan ens utan ångest.
När jag gick upp i vikt igen (och började må bättre) fick jag inga komplimanger.

(knapplån härifrån)
Sen det där med att få komplimanger när man "fixat till sig". Jag kan förstå tanken bakom, att man vill uppmärksamma att personen "fixat sig" lite extra och lagt ner energi på det. Men jag tycker ändå det blir så fel. Är jag bara fin när jag är stereotypt "kvinnlig"? Som flera andra varit inne på, komplimangerna kommer enligt min erfarenhet när man är sminkad, har "fina kläder" osv. När jag kommer i träningsshorts, linne, slarvig knut och osminkad lyser komplimangerna med sin frånvaro, men det är ju då jag är som mest JAG. Men det duger tydligen inte utan det är när jag "gör mig till" som jag är fin?

Absolut värst är om folk är vana att se en med smink, och så träffar man dem osminkad och får frågan "Hur mår du?", "Är du sjuk?" eller "Vad trött du ser ut!" Det har bidragit till att jag typ aldrig sminkar mig längre (fast jag kan tycka att det är kul) eftersom jag inte vill ge folk anledning att kommentera min fulhet när jag är au naturel.