Ja när det gäller vissa invandrargrupper så tror jag det.
Det vore intressant att se om det verkligen stämmer. Alltså om det faktiskt påverkar diagnostiserade barn negativt eller positivt med just en diagnos.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Ja när det gäller vissa invandrargrupper så tror jag det.
Är det mer stigmatiserande för utrikes födda barn jämfört med svenskfödda barn?
Det inte så enkelt att det skulle få ner kriminaliteten. Jag vet att adhd är en riskfaktor för kriminalitet men det är liksom inte så enkelt. För det första måste man få iväg människor till utredning och sen få dem att gå med på att barnet medicineras. Hur ska det ske, genom tvång?
Sen är bara medicinering bara en del i det hela. En stöttande och accepterande hemmiljö/omgivning och rätt stöttning i skolan är otroligt viktigt.
Hela förslaget känns så otroligt populistiskt, känns som att man medvetet fultolkat forskningsrapporten. Forskarna som ligger bakom rapporten vänder sig mot politikernas slutsatser.
Men om syftet med ett förslag är att medicinera bort kriminalitet, snarare än att åtgärda skillnader i tillgång till relevant stöd osv. kan det ju inte sägas vara en insats som avser att fokusera underdiagnostisering.Det behöver inte lukta skallmätning. Det beror ju på om det finns skäl att tro att det är ett utbrett problem med odiagnosticerade individer i specifika områden.
Vad är din egen teori om underdiagnostieringen av barn i utsatta områden?
Men om syftet med ett förslag är att medicinera bort kriminalitet, snarare än att åtgärda skillnader i tillgång till relevant stöd osv. kan det ju inte sägas vara en insats som avser att fokusera underdiagnostisering.
T.ex. så borde underdiagnostiseringen av flickor, och av uppmärksamhetsstörning utan utåtagerande eller hyperaktivitet uppmärksammas ifall det verkligen handlade om att ge alla möjlighet till relevant stöd och åtgärda skevheter i vilka som fångas upp tidigt.
Men då kan man ju inte på förhand bestämma att det bara är i utsatta förorter som det finns underdiagnostisering att finna och begränsa screeningen till vissa miljöer?
Det vore intressant att se om det verkligen stämmer. Alltså om det faktiskt påverkar diagnostiserade barn negativt eller positivt med just en diagnos.
Ovilja från föräldrar att ta till sig de varningssignaler som t.ex. skolpersonal flaggar upp för?
Om man verkligen tar till sig vad det innebär så tror jag att det gör jättestor skillnad. Man får förståelse för vad svårigheterna beror på och behöver inte anklaga sig själv eller barnet för detta vilket är superviktigt eftersom det annars kan skada barnets självkänsla och få det att känna sig värdelös att det ändå inte duger något till. Man kan få hjälp med bemötande och strategier och även medicinering som ofta kan vara väldigt avgörande för att barnet ska kunna ta tillvara sina förmågor på bästa sätt. Det kan också vara lättare att få hjälp i skola och fritids.
Vill man som vuxen inte ta till sig att ens barn har fått en diagnos så har den ju en ganska liten betydelse.
Varför inte fokusera orsaker till underdiagnosticering snarare än dra igång en bred screening. Orsakerna till att vissa barns problem inte identifieras kommer rimligtvis att ligga kvar som systematiska fel även i scrreeningresultaten.Som jag skrev så hade jag önskat en bredare screening. Precis som att kvinnor över en viss ålder kallas till cellprov och mammografi.
Min gissning kring detta fokus är att man i vissa områden kan misstänka en underdiagnostisering som i förlängningen ger en negativ effekt på samhället.
Anpassnigar i skolan har ett mindre genomslag än anpassningar (medvetna eller omedvetna) i hemmet.
Dessutom finns det forskning som indikerar att ju mer vi individanpassar undervisning (oavsett diagnoser eller inte) desto sämre inlärning och resultat hos eleverna.
Ja, men anledningen till det då? Om du nu inte köper mina förklaringar?
Jag kan säga också att skolpersonal inte är de snabbaste att flagga upp, de verkar närmast rädda för det. Om jag tar mig själv;
- stora pojken där bad jag om möte med pedagog på fsk där jag påtalade min oro/funderingar. Hon visade då bilder på hur kreativt mitt barn var samt gav mig ett visitkort till Soc "om jag kände att jag behövde stöd i min föräldraroll". Vi kontaktade BUP själva och det blev diagnos adhd..
- Lilla pojken, har varit problem till och från under lågstadiet. Har frågat ansvarig personal på fritids rakt ut samt lärare. Ingen har velat svara. Nu är han aktuell för utredning.
Varför inte fokusera orsaker till underdiagnosticering snarare än dra igång en bred screening. Orsakerna till att vissa barns problem inte identifieras kommer rimligtvis att ligga kvar som systematiska fel även i scrreeningresultaten.
Man bör nog sortera upp olika orsaker till underdiagnostisering.
Om det gäller barn där man redan identifierar en misstanke ex. i skolan men inte lyckas etablera ett samarbete med föräldrarna så förändras inte det av screenning.
Om det gäller skevhet i vilka symptom som uppmärksammas och diagnoskriterier/kunskap hos personal som har viss bias så förändras inte det av en screening.
Om det gäller brist på utredningskapacitet (och senare tillgång till adekvata stödinsatser) så förändras inte det heller av en screening.
Spelar det så stor roll vad det beror på? Om en screening visar att det är bra att genomföra en utredning så är det ytterligare ett verktyg i att få föräldrarna att förstå att det är viktigt.
Det finns ganska mycket missförstånd och schablonartade förenklingar av vad ADHD (och NPF generellt) är, hur det påverkar och vad som är bra hjälp.Om man verkligen tar till sig vad det innebär så tror jag att det gör jättestor skillnad. Man får förståelse för vad svårigheterna beror på och behöver inte anklaga sig själv eller barnet för detta vilket är superviktigt eftersom det annars kan skada barnets självkänsla och få det att känna sig värdelös att det ändå inte duger något till. Man kan få hjälp med bemötande och strategier och även medicinering som ofta kan vara väldigt avgörande för att barnet ska kunna ta tillvara sina förmågor på bästa sätt. Det kan också vara lättare att få hjälp i skola och fritids.
Vill man som vuxen inte ta till sig att ens barn har fått en diagnos så har den ju en ganska liten betydelse.
Hemmen. Hemmen behöver hitta strategier för att hjälpa dem.
Svårigheterna barn har med tex skolan har lite att göra med hur grava deras diagnoser är (inom spannen) och mer att göra med vilka strategier och vilken hjälp de fått med sig hemmifrån. Där detta inte funkar behöver vården hjälpa föräldarar/vårdnadshavare att hjälpa barnen.
Varför skolpersonal i ert fall varit tveksamma vet jag inte. Har ni frågat?