Kan vi prata om Sve##nius senaste uttalande?

[LadyCovergirl]

Ja när det gäller vissa invandrargrupper så tror jag det.

Det vore intressant att se om det verkligen stämmer. Alltså om det faktiskt påverkar diagnostiserade barn negativt eller positivt med just en diagnos.

 

[Eurydome]

Är det mer stigmatiserande för utrikes födda barn jämfört med svenskfödda barn?

Vad är din egen teori om underdiagnostieringen av barn i utsatta områden?

 

[LadyCovergirl]

Det inte så enkelt att det skulle få ner kriminaliteten. Jag vet att adhd är en riskfaktor för kriminalitet men det är liksom inte så enkelt. För det första måste man få iväg människor till utredning och sen få dem att gå med på att barnet medicineras. Hur ska det ske, genom tvång?

Sen är bara medicinering bara en del i det hela. En stöttande och accepterande hemmiljö/omgivning och rätt stöttning i skolan är otroligt viktigt.

Hela förslaget känns så otroligt populistiskt, känns som att man medvetet fultolkat forskningsrapporten. Forskarna som ligger bakom rapporten vänder sig mot politikernas slutsatser.

Det är inte enkelt men det är ett sätt att börja.
Föräldrar som vägrar diagnostiserade barn lämplig behandling kanske bör orosanmälas? Jag antar att det görs när föräldrar i andra fall vägrar sina barn lämplig behandling.
Rätt stöttning från skolan borde bli lättare om det finns en diagnos att peka på.

 

[MiaMia]

Det behöver inte lukta skallmätning. Det beror ju på om det finns skäl att tro att det är ett utbrett problem med odiagnosticerade individer i specifika områden.

Men om syftet med ett förslag är att medicinera bort kriminalitet, snarare än att åtgärda skillnader i tillgång till relevant stöd osv. kan det ju inte sägas vara en insats som avser att fokusera underdiagnostisering.

T.ex. så borde underdiagnostiseringen av flickor, och av uppmärksamhetsstörning utan utåtagerande eller hyperaktivitet uppmärksammas ifall det verkligen handlade om att ge alla möjlighet till relevant stöd och åtgärda skevheter i vilka som fångas upp tidigt.
Men då kan man ju inte på förhand bestämma att det bara är i utsatta förorter som det finns underdiagnostisering att finna och begränsa screeningen till vissa miljöer?

 

[LadyCovergirl]

Vad är din egen teori om underdiagnostieringen av barn i utsatta områden?

Ovilja från föräldrar att ta till sig de varningssignaler som t.ex. skolpersonal flaggar upp för?

 

[LadyCovergirl]

Men om syftet med ett förslag är att medicinera bort kriminalitet, snarare än att åtgärda skillnader i tillgång till relevant stöd osv. kan det ju inte sägas vara en insats som avser att fokusera underdiagnostisering.

T.ex. så borde underdiagnostiseringen av flickor, och av uppmärksamhetsstörning utan utåtagerande eller hyperaktivitet uppmärksammas ifall det verkligen handlade om att ge alla möjlighet till relevant stöd och åtgärda skevheter i vilka som fångas upp tidigt.
Men då kan man ju inte på förhand bestämma att det bara är i utsatta förorter som det finns underdiagnostisering att finna och begränsa screeningen till vissa miljöer?

Som jag skrev så hade jag önskat en bredare screening. Precis som att kvinnor över en viss ålder kallas till cellprov och mammografi.

Min gissning kring detta fokus är att man i vissa områden kan misstänka en underdiagnostisering som i förlängningen ger en negativ effekt på samhället.

 

[Eurydome]

Det vore intressant att se om det verkligen stämmer. Alltså om det faktiskt påverkar diagnostiserade barn negativt eller positivt med just en diagnos.

Om man verkligen tar till sig vad det innebär så tror jag att det gör jättestor skillnad. Man får förståelse för vad svårigheterna beror på och behöver inte anklaga sig själv eller barnet för detta vilket är superviktigt eftersom det annars kan skada barnets självkänsla och få det att känna sig värdelös att det ändå inte duger något till. Man kan få hjälp med bemötande och strategier och även medicinering som ofta kan vara väldigt avgörande för att barnet ska kunna ta tillvara sina förmågor på bästa sätt. Det kan också vara lättare att få hjälp i skola och fritids.

Vill man som vuxen inte ta till sig att ens barn har fått en diagnos så har den ju en ganska liten betydelse.

 

[Eurydome]

Ovilja från föräldrar att ta till sig de varningssignaler som t.ex. skolpersonal flaggar upp för?

Ja, men anledningen till det då? Om du nu inte köper mina förklaringar?

Jag kan säga också att skolpersonal inte är de snabbaste att flagga upp, de verkar närmast rädda för det. Om jag tar mig själv;

- stora pojken där bad jag om möte med pedagog på fsk där jag påtalade min oro/funderingar. Hon visade då bilder på hur kreativt mitt barn var samt gav mig ett visitkort till Soc "om jag kände att jag behövde stöd i min föräldraroll". Vi kontaktade BUP själva och det blev diagnos adhd..

- Lilla pojken, har varit problem till och från under lågstadiet. Har frågat ansvarig personal på fritids rakt ut samt lärare. Ingen har velat svara. Nu är han aktuell för utredning.

 

[LadyCovergirl]

Om man verkligen tar till sig vad det innebär så tror jag att det gör jättestor skillnad. Man får förståelse för vad svårigheterna beror på och behöver inte anklaga sig själv eller barnet för detta vilket är superviktigt eftersom det annars kan skada barnets självkänsla och få det att känna sig värdelös att det ändå inte duger något till. Man kan få hjälp med bemötande och strategier och även medicinering som ofta kan vara väldigt avgörande för att barnet ska kunna ta tillvara sina förmågor på bästa sätt. Det kan också vara lättare att få hjälp i skola och fritids.

Vill man som vuxen inte ta till sig att ens barn har fått en diagnos så har den ju en ganska liten betydelse.

Jag tror att du missförstår mig. Du påstår ju att det är ett större socialt stigma för utrikes födda barn jämfört med svenskfödda. Där hade jag velat veta om de positiva effekterna av en diagnos överväger ett eventuellt socialt stigma.

Det gällde inte om det är positivt att få en diagnos på papper.

 

[MiaMia]

Som jag skrev så hade jag önskat en bredare screening. Precis som att kvinnor över en viss ålder kallas till cellprov och mammografi.

Min gissning kring detta fokus är att man i vissa områden kan misstänka en underdiagnostisering som i förlängningen ger en negativ effekt på samhället.

Varför inte fokusera orsaker till underdiagnosticering snarare än dra igång en bred screening. Orsakerna till att vissa barns problem inte identifieras kommer rimligtvis att ligga kvar som systematiska fel även i scrreeningresultaten.

Man bör nog sortera upp olika orsaker till underdiagnostisering.
Om det gäller barn där man redan identifierar en misstanke ex. i skolan men inte lyckas etablera ett samarbete med föräldrarna så förändras inte det av screenning.
Om det gäller skevhet i vilka symptom som uppmärksammas och diagnoskriterier/kunskap hos personal som har viss bias så förändras inte det av en screening.
Om det gäller brist på utredningskapacitet (och senare tillgång till adekvata stödinsatser) så förändras inte det heller av en screening.

 

[Eurydome]

Anpassnigar i skolan har ett mindre genomslag än anpassningar (medvetna eller omedvetna) i hemmet.

Dessutom finns det forskning som indikerar att ju mer vi individanpassar undervisning (oavsett diagnoser eller inte) desto sämre inlärning och resultat hos eleverna.

Det var förvånande. Utan anpassningar tror jag faktiskt inte att min son hade gått till skolan alls. Trots medicinering då om vi nu pratar om det.

 

[LadyCovergirl]

Ja, men anledningen till det då? Om du nu inte köper mina förklaringar?

Jag kan säga också att skolpersonal inte är de snabbaste att flagga upp, de verkar närmast rädda för det. Om jag tar mig själv;

- stora pojken där bad jag om möte med pedagog på fsk där jag påtalade min oro/funderingar. Hon visade då bilder på hur kreativt mitt barn var samt gav mig ett visitkort till Soc "om jag kände att jag behövde stöd i min föräldraroll". Vi kontaktade BUP själva och det blev diagnos adhd..

- Lilla pojken, har varit problem till och från under lågstadiet. Har frågat ansvarig personal på fritids rakt ut samt lärare. Ingen har velat svara. Nu är han aktuell för utredning.

Spelar det så stor roll vad det beror på? Om en screening visar att det är bra att genomföra en utredning så är det ytterligare ett verktyg i att få föräldrarna att förstå att det är viktigt.

Varför skolpersonal i ert fall varit tveksamma vet jag inte. Har ni frågat?

 

[LadyCovergirl]

Varför inte fokusera orsaker till underdiagnosticering snarare än dra igång en bred screening. Orsakerna till att vissa barns problem inte identifieras kommer rimligtvis att ligga kvar som systematiska fel även i scrreeningresultaten.

Man bör nog sortera upp olika orsaker till underdiagnostisering.
Om det gäller barn där man redan identifierar en misstanke ex. i skolan men inte lyckas etablera ett samarbete med föräldrarna så förändras inte det av screenning.
Om det gäller skevhet i vilka symptom som uppmärksammas och diagnoskriterier/kunskap hos personal som har viss bias så förändras inte det av en screening.
Om det gäller brist på utredningskapacitet (och senare tillgång till adekvata stödinsatser) så förändras inte det heller av en screening.

Jag tänker att om en screening visar att det är lämpligt att genomföra en utredning så är det ännu ett sätt att påvisa för föräldrarna att deras barn har någon form av behov av stöd. Mer än att "bara" en lärare tycker att det finns ett behov.
Min gissning är att det i områden med hög andel utrikes födda handlar om just anledning ett.
Gällande flickor anledning två.
Anledningen tre bör rimligen plockas bort med en satsning på just höjd kapacitet.

 

[Eurydome]

Spelar det så stor roll vad det beror på? Om en screening visar att det är bra att genomföra en utredning så är det ytterligare ett verktyg i att få föräldrarna att förstå att det är viktigt.

För det första var det du som började prata om att underdiagnostieringen var märklig så jag svarade på det. Och ja, jag tror att det spelar roll vad anledningen är för jag tror att det är där man får börja. Inte med att tvinga människor.

Och jag tycker bara hela förslaget är så sjukt. Det är sånt här som föder politikerförakt, att man tar en vetenskaplig studie och vänder och vrider på den tills den passar ens egna syften.

 

[MiaMia]

Om man verkligen tar till sig vad det innebär så tror jag att det gör jättestor skillnad. Man får förståelse för vad svårigheterna beror på och behöver inte anklaga sig själv eller barnet för detta vilket är superviktigt eftersom det annars kan skada barnets självkänsla och få det att känna sig värdelös att det ändå inte duger något till. Man kan få hjälp med bemötande och strategier och även medicinering som ofta kan vara väldigt avgörande för att barnet ska kunna ta tillvara sina förmågor på bästa sätt. Det kan också vara lättare att få hjälp i skola och fritids.

Vill man som vuxen inte ta till sig att ens barn har fått en diagnos så har den ju en ganska liten betydelse.

Det finns ganska mycket missförstånd och schablonartade förenklingar av vad ADHD (och NPF generellt) är, hur det påverkar och vad som är bra hjälp.
Om diagnosen blir positiv eller negativ tror jag beror jättemycket på hur de som finns i personens närmsta omgivning hanterar och förstår problematiken. Alltså något som är rätt svårt att generalisera kring på gruppnivå. Och framför allt något som samhället i rätt stor utsträckning har möjlighet att påverka i vilken grad det blir en förbättring eller en belastning.

 

[MJLee]

Ska man orosanmälas pga vägran att låta sitt barn screenas? Då får vi definitivt anställa många fler socialsekreterare med vidhållande administration. Det kommer drabba kommuner med redan mycket ansträngd ekonomi. Vi måste även utvidga BUP och barnpsykiatrin, inte stänga ner och skära i budgeten för BUP och barnpsykiatrin som M styrda Stockholm har gjort, tex. Trots att de är en av kommunerna med bäst ekonomi i landet.

Man kan inte heller medicinera en minderårig innan utredning och föräldrarnas godkännande. Som redan nämnts i tråden tar det (och måste få ta) tid, även när det är föräldrarna som pushar för utredning. Socialtjänsten, socialnämnden och förvaltningsrätten kommer inte godkänna att ett barn omhändertas och HVB:as pga av att föräldrarna vägrar att screena, och senare även behandling. HVB är även ett begränsat verktyg. Och man HVB inte barn utan ungdomar. Det faller på sin egen orimlighet. Socialtjänsten kan stödja och hjälpa men det sker på frivillig basis om de bedömer att en orosanmälan är berättigad. Vi kommer att behöva ändra socialtjänstlagen drastiskt om de ska kunna ingripa med tvång och hjälp av rättsvårdande myndigheter. Särskilt då det gäller så små barn och en så mild åtgärd som att vägra att ens barn screenas för adhd. Inte ens under de värsta covid dagarna testade man små barn med något slags tvång utan det var enbart rekommendationer eller vägrade att barn kom till förskolan/skolan.

Jag antar att även barn i Manillaskolan mm kommer att screenas?

 

[manda]

Jag tänker att varje förälder som varit med om en asylprocess som varar i åratal (många) och där känslan ofta är att allt görs för att en inte ska ha rätt att stanna, där kanske hela familjen levt eller lever gömda och som har kommit till ett land där politiker på allvar tycker att landet "är fullt" har ett annat bagage som leder till misstro mot myndigheter, som vi helt själva orsakat och helt utöver att många också kommer från kulturer där tillit till myndigheter är en fara för hälsa och säkerhet.

Utöver det, angående stigma, så kommer många hitflyttade från kulturer där npf av olika slag är lika med (eller nyligen varit lika med) total exklusion från samhälle och alla rättigheter, tänk får inte gå i skolan, får inte gifta sig, får inte ta del i samhälls- och familjelivet, ha tur om en får basal human sanitet, slippa misshandel och får mat osv.

Jag upplever att rädslan för vad vår (okända) kulturs maktutövning och etikettering av individer är olika beroende på varifrån folk kommer, bland annat på grund av vad som typiskt sker med personer som är "eljest" i den kulturen.

Nu är jag ganska svepande och schabloniserad men, tja det är fredagkväll och jag är hjärntrött.

 

[Trasten]

Hemmen. Hemmen behöver hitta strategier för att hjälpa dem.

Svårigheterna barn har med tex skolan har lite att göra med hur grava deras diagnoser är (inom spannen) och mer att göra med vilka strategier och vilken hjälp de fått med sig hemmifrån. Där detta inte funkar behöver vården hjälpa föräldarar/vårdnadshavare att hjälpa barnen.

Du menar att vården ska screena barn i utsatta områden och sedan ska vården hjälpa föräldrarna att hjälpa barnen?

Om föräldrarna inte vill ta emot just den hjälpen eller inte har möjlighet pga andra problem?

Vad är fördelarna med att gå via vården jämfört med att socialtjänstens barnexperter försöker hjälpa de som har märkbara problem oavsett diagnos?
(Fråga apropå det citerade men riktad till vel som helst)

 

[Eurydome]

Varför skolpersonal i ert fall varit tveksamma vet jag inte. Har ni frågat?

Nej det kan självklart inte du veta. Min poäng var att man inte ska ha en övertro på att skolpersonal "flaggar upp".

 

[Enya]

Vad ska en diagnos göra om det inte finns rätt stöd att få? Många föräldrar kan ge rätt stöd men behöver stöd för att göra det. Skolan behöver ge stöd till eleverna och inte skylla på att de inte har råd till extrahjälp för eleven, kommunen/socialtjänsten behöver kunna erbjuda bättre stöd om familjerna hamnar där av någon anledning. Man kan inte bara lägga allt på föräldrarna och tänka "så ur världen nu, och blir lilla P inte lugn och rar nu med medicin/ stöd från mamma och pappa så är det deras fel som inte kan ta hand om det och då orosanmäler vi dem". Faktum är, för många föräldrar är det dels en kamp för att barnen ska få en diagnos, sedan en kamp för att barnen ska få rätt hjälp på ett eller annat vis utanför föräldrarna.