Jämställt förhållande

[MiniLi]

Förmodligen inte, men vi är i alla fall medvetna om det och pratar om det när det är något som skaver. Det är som sagt oerhört svårt att få till, av olika anledningar, men jag inbillar mig att det är ett lovande tecken att båda i alla fall är medvetna om det och pratar om det. Min man fick senast igår avbryta mig mitt i en harang om allt jag skulle fixa i lägenheten med ett "But hang on a second, why should you be doing everything?". Samtidigt är det ibland jag som får påpeka att nu känns det som att jag gör lite för mycket av det som borde vara vårt gemensamma ansvar, och så pratar vi om det och försöker att få till en förbättring. Men det är en ständigt pågående process och jag tror att det är viktigt att stämma av med sig själv och sin partner lite då och då.

Ja det är så svårt det där. Så tydligt att man har internaliserade könsroller även fast man är medveten osv. Jag kan tex få dåligt samvete om partner lagar mat utan att jag hjälper till, även fast det motsatta hänt (alltså jag lagat mat själv) i liknande situationer där det varit rimligt och naturligt. Man får verkligen vakta sig själv och ibland tvinga sig att inte göra saker..

 

[MiniLi]

Men om man hårddrar det så är väl de tråkigaste uppgifterna för ett par utan barn (med barn tillkommer ju en hel drös andra grejer) just städa och laga mat. För det måste göras precis hela tiden. Möjligtvis om man har stor trädgård med massa gräs så kan väl gräsklippning kanske jämställas med dammsugning under den tiden på året när gräset växer, å andra sidan är det ju minst ett halvår som man slipper det.

Jag har inget emot att städa, jag är pedant och har en betydligt lägre smärttröskel för när jag mår bra än vad folk kanske generellt sett har. Däremot avskyr jag allt vad matlagning heter, jag är svindålig på det, allt blir äckligt och ingen kommer vilja äta det, så för att slippa matlagningshelvetet hade jag glatt skött all tvätt och städning till exempel. Men det är ju jag det. Hade jag haft en partner som också hatade matlagning hade vi väl fått försöka lösa det genom att äta varm mat på lunchen på jobbet eller nått för att slippa det hemma.

Hos oss är det ingen som egentligen gillar varken städning eller matlagning. Vi hjälps helt enkelt åt med det tråkiga, och oftast är det lite roligare att göra det tillsammans. Vi lagar dock inte mat ”ordentligt” särskilt ofta utan köper mycket take away samt har vissa snabbrätter som går superfort. Typ koka tortellini och göra en sallad.
Båda kan ta tag i det själva på eget initiativ om det behövs (ngn kommer hem sent eller liknande), men grunden är att vi sliter med det tråkiga tillsammans eller betalar oss fria. Det tycker jag är perfekt.

 

[emma-vsm]

Det här med att man har olika trösklar för tex städning är också intressant. (Så är det även för oss, även om skillnaderna inte är så stora i när man tycker det är dags att dammsuga.)
Den som har högre krav på ordning och reda är den som får göra mer, för att man inte står ut/mår bättre av att det är städat och man är okej med den skeva fördelningen pga det. Det märks ju tydligt i den här tråden. Det känns som ett effektivt sätt att slippa hushållsarbete, och generellt verkar det vara kvinnor som drar det kortaste strået.

Om båda parter tar ansvar för relationen och relationen är jämställd utifrån punkterna som @Sassy formulerade tänker jag att det inte skulle behöva bli så snedfördelat i praktiska göromål. Den som står ut med ostädat skulle ju i så fall ta ansvar och se till att steppa upp oavsett egna preferenser.

 

[Mineur]

Ja det är så svårt det där. Så tydligt att man har internaliserade könsroller även fast man är medveten osv. Jag kan tex få dåligt samvete om partner lagar mat utan att jag hjälper till, även fast det motsatta hänt (alltså jag lagat mat själv) i liknande situationer där det varit rimligt och naturligt. Man får verkligen vakta sig själv och ibland tvinga sig att inte göra saker..

Precis så! Känner igen känslan av att få dåligt samvete för att den andra gör något, min man och jag brukar dela på helgstädningen och det händer ofta att han gör sin del direkt på morgonen för att sedan ha dagen fri medan jag föredrar att ha en lat morgon och städa lite senare på dagen. Jag får liksom påminna mig om att det är okej, att jag kommer att dra mitt strå till stacken lite senare, när jag ligger där på soffan och hör hur han skrubbar i badrummet.

 

[Svartkatt]

Hos oss är det ingen som egentligen gillar varken städning eller matlagning. Vi hjälps helt enkelt åt med det tråkiga, och oftast är det lite roligare att göra det tillsammans. Vi lagar dock inte mat ”ordentligt” särskilt ofta utan köper mycket take away samt har vissa snabbrätter som går superfort. Typ koka tortellini och göra en sallad.
Båda kan ta tag i det själva på eget initiativ om det behövs (ngn kommer hem sent eller liknande), men grunden är att vi sliter med det tråkiga tillsammans eller betalar oss fria. Det tycker jag är perfekt.

Ja, det är väl lite så jag tänker med matlagningen, att jag hellre betalar mig fri än att göra det själv.

 

[Svartkatt]

Det här med att man har olika trösklar för tex städning är också intressant. (Så är det även för oss, även om skillnaderna inte är så stora i när man tycker det är dags att dammsuga.)
Den som har högre krav på ordning och reda är den som får göra mer, för att man inte står ut/mår bättre av att det är städat och man är okej med den skeva fördelningen pga det. Det märks ju tydligt i den här tråden. Det känns som ett effektivt sätt att slippa hushållsarbete, och generellt verkar det vara kvinnor som drar det kortaste strået.

Om båda parter tar ansvar för relationen och relationen är jämställd utifrån punkterna som @Sassy formulerade tänker jag att det inte skulle behöva bli så snedfördelat i praktiska göromål. Den som står ut med ostädat skulle ju i så fall ta ansvar och se till att steppa upp oavsett egna preferenser.

Men är det snedfördelat och ojämställt även om det är mannen som är den som har högre krav på städningen? Min brorsa är liksom jag überpedant och hans (kvinnliga) sambo är väl ganska normal vad gäller när hon tycker att det är stökigt. Han tar betydligt mer av städ och tvätt hemma eftersom han inte står ut annars. Är det lika fel?

 

[Mineur]

Det här med att man har olika trösklar för tex städning är också intressant. (Så är det även för oss, även om skillnaderna inte är så stora i när man tycker det är dags att dammsuga.)
Den som har högre krav på ordning och reda är den som får göra mer, för att man inte står ut/mår bättre av att det är städat och man är okej med den skeva fördelningen pga det. Det märks ju tydligt i den här tråden. Det känns som ett effektivt sätt att slippa hushållsarbete, och generellt verkar det vara kvinnor som drar det kortaste strået.

Om båda parter tar ansvar för relationen och relationen är jämställd utifrån punkterna som @Sassy formulerade tänker jag att det inte skulle behöva bli så snedfördelat i praktiska göromål. Den som står ut med ostädat skulle ju i så fall ta ansvar och se till att steppa upp oavsett egna preferenser.

Det här har vi fått jobba jättemycket med hemma. Min man har höjt sin nivå markant, och jag har övat på att slappna av lite och sluta stressa över minsta brödsmula på diskbänken. Det har varit jättenyttigt för mig och jag märker verkligen hur skönt det är att helt enkelt bry mig lite mindre. Min nivå är fortfarande relativt hög, och fortfarande högre än min mans, men jag stävar inte längre efter att uppnå den jämt och ständigt.

 

[emma-vsm]

Men är det snedfördelat och ojämställt även om det är mannen som är den som har högre krav på städningen? Min brorsa är liksom jag überpedant och hans (kvinnliga) sambo är väl ganska normal vad gäller när hon tycker att det är stökigt. Han tar betydligt mer av städ och tvätt hemma eftersom han inte står ut annars. Är det lika fel?

Jag har inte pratat om rätt eller fel, utan om vad som är jämställt i mina ögon. Såklart ser det olika ut på individnivå men strukturellt är det nog ganska tydligt hur snedfördelning i hushållsarbete ser ut kopplat till kön. Orsakerna till det är förmodligen många men en förklaring kan ju vara just detta med ”olika trösklar”.

 

[Svartkatt]

Jag har inte pratat om rätt eller fel, utan om vad som är jämställt i mina ögon. Såklart ser det olika ut på individnivå men strukturellt är det nog ganska tydligt hur snedfördelning i hushållsarbete ser ut kopplat till kön. Orsakerna till det är förmodligen många men en förklaring kan ju vara just detta med ”olika trösklar”.

Och när det gäller olika trösklar kan jag känna att oavsett kön så blir det fel både för den med högre tröskel som får städa mer för att tillfredsställa den andre (som kanske ändå inte blir nöjd med insatsen) och för den med den lägre smärtgränsen som får försöka tvinga sig till att leva i stöket.

Däremot tror jag tyvärr att många män gömmer sig bakom att de har högre smärttröskel bara för att slippa och det är så klart fel. Min bacillskräck och min städmani är liksom inte norm, så jag fattar att jag har betydligt (betydligt!) lägre smärtgräns än gemene man och att mina husdjur bidrar till att jag städar in absurdum.

 

[Roheryn]

Precis som med det där privilegierade perspektivet, SKULLE man ju kunna bestämma sig för att inte organisera sitt liv på ett sådant sätt att de vuxna ständigt måste hugga i där det behövs på fritiden. Där reflektion över tex jämställdhet inte hinns med, inte heller i relation till barnen. Och därför välja en annan livsstil. (Det gör man nog inte när man är mitt uppe i det, men på förhand. Ungefär som att kvinnor avstår barn, därför att föräldraskap i så hög grad riskerar att göra jämställdhet för svårt.)

Men då måste man ju tycka att jämställdhet är viktigare än att leva på en gård, till exempel. Och den prioriteringen är det nog väldigt långt ifrån alla som gör. Precis som det är en minoritet som avstår barn av det skälet.

 

[bollen__]

Utifrån vad man gör hemma, så tycker jag att vi har en bra uppdelning. Vi gör mycket tillsammans för det tråkiga blir roligare då och sen har vi saker om vi gör var för sig/vårt ansvar. Absolut att maken gör mer fysiska/tekniska sysslor, men själva mängden tråkiga sysslor vi gör är nog detsamma.
Men projektledarrollen den har definitivt jag. Vi har inga barn, bara djur och det borde inte vara så mycket att hålla reda på. Men en sån enkel sak som att bilen ska besiktigas. Jag bokar besiktningen. Jag talar om när den ska vara. Jag får påminna. En gång till. Och en gång till. Sen kör han bilen till besiktningen. Testade att lämna över det här till honom, det året betalade vi för besiktningen 3 gånger men besiktade bara en så... Jo, jag borde släppa det och hoppas att han lär sig, men det är ju sjukt svårt när det blir sådär..
Egentligen är jag inte så missnöjd. När jag är väldigt påverkad av min hjärntrötthet kan jag känna att men nu är det fan i mig nog, varför ska JAG hålla reda på allt det här som redan är trasig i skallen. Men däremellan så flyter det ju bara på och är inte särskilt jobbigt. Typ.
Svår fråga det där..

 

[Manji]

Det är väl klart att det är viktigt. Eller menar du att det är vårt biologiska kön som avgör om vi blir intresserade av (och duktiga på) att fixa kamremmen? Att tänka att barnen får bryta mönstret är ju att dumpa kampen på dem. För det kommer ju så mycket mer i paketet traditionella könsroller än bara det praktiska arbetet med kamremmen.

Jag tror absolut inte att det är de biologiska könet som avgör om man gillar att repa bilar eller inte.

Jag gillar det inte för att det är kallt, smutsigt, trångt, jobbigt och gör ont. Min man gillar inte heller det. Jag skickar hellre bilen åt helvete och köper en ny än att utsätta mig för allt repande.

Våra barn är med i de dagliga sysslorna varje dag, året om. De staplar ved, följer med i traktor, bakar bröd, plockar potatis, rensar rabarber, är perfekta till att lufta bromssystem med, hänger tvätt, plockar bär, målar fasader, oljar trall, slänger sopor, tömmer diskmaskinen, klipper gräs, städar bilen, fäller träd, följer med på besiktningen osv.

Jag tycker det är viktigare att mina barn lär sig hur saker ska göras och att de ska göras, än att det ska göras av rätt förälder. Vad är det om inte en könsroll? "Nä du är tjej, du får vara i garaget och hjälpa mamma med vattenpumpen medan pappa gör kladdkaka med lillebror".

 

[sjoberga]

Men om man hårddrar det så är väl de tråkigaste uppgifterna för ett par utan barn (med barn tillkommer ju en hel drös andra grejer) just städa och laga mat.

Nä. Städa är rofyllt och laga mat är en högt prioriterad hobby. Så jag tänker att man inte riktigt kan generalisera det så. Att det måste hända dagligen är ju bara en extremt lycklig och privilegierad bonus (eller så är orsak-verkan annorlunda riktad), eftersom jag har en stark tendens att vilja göra saker som finns identifierat som behov.

Å andra sidan har jag aldrig varit i ett parförhållande utan barn, så min erfarenhetsbas där är noll.

 

[Midsommarblomster]

Jag tror det viktiga är att man som du vågar vara lite prestigelös i det hela och erkänna att det faktiskt är jättesvårt. Det är ju fullt rimligt att göra det man behöver för att ta sig igenom vardagen, men samtidigt kunna säga att ”nej, nu är livet alldeles för svårt och vi får inte till den jämställda flrdelningen som vi hade önskat”. Har man den medvetenheten är det förmodligen lättare att liksom komma på banan igen när saker lättar upp.

Jag håller med. Samtidigt är det också lätt att fastna i ojämställda mönster för att man trampat upp en stig under småbarnsåren som sen är svår att avvika ifrån. Jag tror att det är bra att prata om regelbundet för att kunna ta kontroll över situationen och göra medvetna val. Man kan prata om konkreta situationer och hur de uppstod, vad det ger för konsekvenser och framför allt hur man vill ha det. Vad krävs av oss för att komma dit? Är det små förändringar i vardagen eller måste vi se över stora klossar i livet som yrken och boende? Men det är svårt att ha en ambition och sen knackar vardagen på dörren, och våra egna ryggsäckar som vi bär med oss. Förändring sker över tid och vi måste bara fortsätta.

 

[Svartkatt]

Nä. Städa är rofyllt och laga mat är en högt prioriterad hobby. Så jag tänker att man inte riktigt kan generalisera det så. Att det måste hända dagligen är ju bara en extremt lycklig och privilegierad bonus (eller så är orsak-verkan annorlunda riktad), eftersom jag har en stark tendens att vilja göra saker som finns identifierat som behov.

Å andra sidan har jag aldrig varit i ett parförhållande utan barn, så min erfarenhetsbas där är noll.

Fast det jag svarade på var om man inte kunde räkna sysslor som att besikta bilen som en hushållssyssla. Då måste ju problemet generellt ligga på de sysslor som måste utföras dagligen och det är väl i de flesta fall just matlagning och städning. Kul för dig att du tycker att matlagning är roligt. Jag hatar det. Städning kan jag också tycka är tillfredsställande, men hade inte folk tyckt att det var ett problem så hade ju inte ens frågeställningen funnits.

 

[Manji]

Precis som med det där privilegierade perspektivet, SKULLE man ju kunna bestämma sig för att inte organisera sitt liv på ett sådant sätt att de vuxna ständigt måste hugga i där det behövs på fritiden. Där reflektion över tex jämställdhet inte hinns med, inte heller i relation till barnen. Och därför välja en annan livsstil. (Det gör man nog inte när man är mitt uppe i det, men på förhand. Ungefär som att kvinnor avstår barn, därför att föräldraskap i så hög grad riskerar att göra jämställdhet för svårt.)

Alltså du behöver inte vara nöjd med mitt liv.

Jag trivs mycket bättre med att ständigt hugga i där det behövs än att diskutera vem som ska diska och vem som ska skotta snö. Gör det bara liksom, har du tid så gör både och.

 

[MiniLi]

Det här med att man har olika trösklar för tex städning är också intressant. (Så är det även för oss, även om skillnaderna inte är så stora i när man tycker det är dags att dammsuga.)
Den som har högre krav på ordning och reda är den som får göra mer, för att man inte står ut/mår bättre av att det är städat och man är okej med den skeva fördelningen pga det. Det märks ju tydligt i den här tråden. Det känns som ett effektivt sätt att slippa hushållsarbete, och generellt verkar det vara kvinnor som drar det kortaste strået.

Om båda parter tar ansvar för relationen och relationen är jämställd utifrån punkterna som @Sassy formulerade tänker jag att det inte skulle behöva bli så snedfördelat i praktiska göromål. Den som står ut med ostädat skulle ju i så fall ta ansvar och se till att steppa upp oavsett egna preferenser.

Jag tycker att det är den med hög tröskel som får anpassa sig, sålänge det ligger inom rimliga ramar. Eller så behöver båda anpassa sig lite så att man hamnar i något rimligt läge mitt emellan.
Det är ju dock så uppenbart att mäns tolerans för smuts och stök är direkt kopplat till könsroller så för mig blir det oftast en icke-fråga. Där får mannen steppa upp.

Men är det snedfördelat och ojämställt även om det är mannen som är den som har högre krav på städningen? Min brorsa är liksom jag überpedant och hans (kvinnliga) sambo är väl ganska normal vad gäller när hon tycker att det är stökigt. Han tar betydligt mer av städ och tvätt hemma eftersom han inte står ut annars. Är det lika fel?

Från mitt perspektiv är jag helt ok med sånt som är tvärt emot vad samhällets könsroller säger. Jag tycker att det är ok och kanske också nödvändigt att låta pendeln svänga lite åt andra hållet för att sen kunna landa i mitten.

En generell grej är väl dock att jag skulle önska att fler människor hade lite mer självrespekt och helt enkelt valde bort personer som inte ens klarat att hålla normala städförhållanden hemma. Det är förmodligen bättre att välja en annan partner än att hela livet behöva kompensera för att partnern inte bryr sig när det blir sunkigt hemma. Som i det mesta så är det bäst om man är överens om hur man vill ha det, annars kan det väl som bäst bli påtvingad jämn fördelning av konkreta uppgifter som endast funkar sålänge den ena (oftast kvinnan) projektleder.

 

[MiniLi]

Jag håller med. Samtidigt är det också lätt att fastna i ojämställda mönster för att man trampat upp en stig under småbarnsåren som sen är svår att avvika ifrån. Jag tror att det är bra att prata om regelbundet för att kunna ta kontroll över situationen och göra medvetna val. Man kan prata om konkreta situationer och hur de uppstod, vad det ger för konsekvenser och framför allt hur man vill ha det. Vad krävs av oss för att komma dit? Är det små förändringar i vardagen eller måste vi se över stora klossar i livet som yrken och boende? Men det är svårt att ha en ambition och sen knackar vardagen på dörren, och våra egna ryggsäckar som vi bär med oss. Förändring sker över tid och vi måste bara fortsätta.

Helt klart! Men är man medveten och pratar om det har man nog tusen gånger bättre chans till förändring än om man stoppar huvudet i sanden och hävdar att ens relation faktiskt är jämställd och att det vara råkar vara så att båda trivs som bäst med exakt samma uppdelning som vi blivit itutade sen forever

 

[Milosari]

Jag känner mig inte alls i försvarsställning, undra vad som får dig att tro det? Måste uttrycka mig dåligt för jag känner noll behov av att försvara att jag prioriterar att vara mer med våra barn än min man gör.. För mig är det noll problematiskt och därför inget jag känner jag behöver försvara…Kanske tycker jag att det inte är ett problem för att han inte tar det som självklart att jag ska göra mer? Utan att det 100% är mitt val. I vårt umgänge har var och varannan person olika barnflickor/au-pairer/barnvakter. Det skulle vi också kunna ha. Och vi har hyfsat lika möjlighet att betala för sån lösning. Bara det att jag inte vill, alltså är jag mer med barnen. Av rent egoistiska skäl, typ

Jag förstår inte varför du tror att jag ifrågasätter att du vill vara mycket med dina barn? Det är ju att din man hellre jobbar mer än att vara hemma med dig och barnen som jag skriver att JAG aldrig hade stått ut med.

Mitt barns pappa börjar bråka med mig om han inte får lika många barndagar som jag får. Att vi delar exakt har inget med att jag inte vill vara med mitt barn, utan att han också vill det. Så jag skulle vilja vända på ditt resonemang och skriva att du är mest med barnen för att din man också vill det.

 

[Milosari]

Jag tror absolut inte att det är de biologiska könet som avgör om man gillar att repa bilar eller inte.

Jag gillar det inte för att det är kallt, smutsigt, trångt, jobbigt och gör ont. Min man gillar inte heller det. Jag skickar hellre bilen åt helvete och köper en ny än att utsätta mig för allt repande.

Våra barn är med i de dagliga sysslorna varje dag, året om. De staplar ved, följer med i traktor, bakar bröd, plockar potatis, rensar rabarber, är perfekta till att lufta bromssystem med, hänger tvätt, plockar bär, målar fasader, oljar trall, slänger sopor, tömmer diskmaskinen, klipper gräs, städar bilen, fäller träd, följer med på besiktningen osv.

Jag tycker det är viktigare att mina barn lär sig hur saker ska göras och att de ska göras, än att det ska göras av rätt förälder. Vad är det om inte en könsroll? "Nä du är tjej, du får vara i garaget och hjälpa mamma med vattenpumpen medan pappa gör kladdkaka med lillebror".

Jag är väldigt övertygad om att när man "låter det bli som det blir" så blir det klassiska könsroller. På landet innebär det andra arbetsuppgifter än i stan, men att bryta sig loss från mönstret kräver att man aktivt motarbetar, tänker och pratar. Typ båda barnen bakar med pappa (och städar upp efteråt) medan mamma fixar vattenpumpen.