Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[TinyWiny]

En av mina förra katter var inte lika välkomnande, han hade en förmåga att kissa på kudden som den tilltänkte skulle ha vid övernattningarna. Det spelade ingen roll och han redan låg på den, kissen kunde sätta sig bredvid och kissa ändå!

Sambons katt la sig över mitt ansikte Sedan insåg han att jag var en matmaskin och då dög jag så då ville han inte kväva mig längre

 

[Vallmo]

@athena_arabians @Mia_R @TinyWiny
Katter verkar ju var skitroliga djur. Måste skaffa mig en, tror jag!
När jag bor själv, då.

 

[Intejag]

@athena_arabians @Mia_R @TinyWiny
Katter verkar ju var skitroliga djur. Måste skaffa mig en, tror jag!
När jag bor själv, då.

Katter fångar möss och råttor också - så är dessutom väldigt bra att ha i ett hem utöver personligheter och mysfaktorn (vilka båda är höga )
hälsn / crazy cat woman- med 3 vuxna katter och 4 huliganer till kattungar - 8 veckor gamla

 

[Mia_R]

@athena_arabians @Mia_R @TinyWiny
Katter verkar ju var skitroliga djur. Måste skaffa mig en, tror jag!
När jag bor själv, då.

Katter är roliga djur men inse att du blir slav/uppassare/möbel om du skaffar några. Jag bor hos tre för närvarande, de styr med järntass även om klorna är inlindade i sammet. Det är mer their way or the highway än tvärt om.

 

[Intejag]

Katter är roliga djur men inse att du blir slav/uppassare/möbel om du skaffar några. Jag bor hos tre för närvarande, de styr med järntass även om klorna är inlindade i sammet. Det är mer their way or the highway än tvärt om.

och gud nåde om man dinglar med en fot utanför sängen

 

[Mia_R]

och gud nåde om man dinglar med en fot utanför sängen

Mina nöjer sig med att låsa benen och sno täcket om de kan, svårt att få plats i en säng på 160 cm + två täcken och tre katter.

 

[cirkus]

@Vallmo du har inte funderat på att bli trädgårdsmästare? Eller skulle det förstöra intresset så att säga?

en av mina kompisar sadlade om när hon fyllde lite drygt 40 läste två år (tror jag) och sen startade eget - hon trivs som fisken i vattnet (hon var bankmänniska innan)

 

[Vallmo]

Tar tillbaka mitt eget trådkap.

Lite uppdatering;
Var på permission över natten och åkte hit tillsammans med sambon för att ha ett anhörigsamtal med mina kontaktpersoner på avd.
Samtalet gick bra. Över förväntan.

Måste säga att mina KP är otroligt proffsiga och den som är sjuksköterska måste ha någon VUB, typ steg 1 eller liknande.
Hon är lätt mycket bättre än den terapeuten jag hade som min individualterapi när jag gick i gruppterapin.
Jag kommer dessutom träffa henne i öppenvården fyra gånger till att börja med som stöd för arbetsträning.
Så det känns bra, att jag har förtroende för henne, alltså.

Jag tror sambon tyckte det var jobbigt, eller rättare sagt jag vet det.
Mina KP drog inte upp termer som psykisk misshandel men vi pratade om bemötande och hur jag uppfattat honom senaste tiden.
Uppenbarligen var han rätt omskakad av att faktiskt inse att jag varit rädd för honom, som han sa. Jag skulle nog sagt att jag har känt mig misshandlad, men jag tror vi menade samma sak.

Nu är han i alla fall medveten om det och har alla chanser i världen att vara schysstare.
Jag har faktiskt svårt att se att han skulle "våga" fortsätta i samma stil nu när jag kommer hem och dessutom ha uppbackning härifrån.

Uppenbart är i alla fall att vi måste kommunicera bättre.
Han är introvert och drar sig undan. Lat och långsam av naturen.
Jag är extrovert och behöver mycket bekräftelse, helst varje dag pga min instabilitet.
Jag är mycket arbetssam, inser inte mina gränser och kör över mig själv.
Världens sämsta kombo, antagligen.

Varför han aldrig gör grejer som jag ber honom om fick jag inget riktigt bra svar på.
Däremot kunde jag tala om att allt det där tar massa energi och dränerar mig fullständigt.
Men jag talade också om att jag tyckte det var jätteskönt att komma hem och upptäcka att han faktiskt fixat barn, tvätt och städning.
Bara en sån sak gör att jag mår bättre och inte känner mig så trött och dränerad.

Jag talade också om att jag inte vill höra en massa tjafs om hur kass mamma jag var för fyra år sedan och att han skulle droppa det för gott.
Jag har en bra relation till barnen nu och det blev väldigt tydligt nu när jag varit borta.
Dom har saknat mig och säger att dom inte kan somna lika bra på kvällarna när inte jag är där.

Jag talade också om att jag gått i terapi, jobbat med mig själv och utvecklats och att han faktiskt får försöka se det som är och inte det som varit.
Jag vill heller inte ha några mail i fortsättningen heller, sa jag.

Arbetsfördelningen i hemmet, ja. Jag talade om att jag blir trött bara av att känna mig ensam med allt. Minst lika mycket som det är jobbigt att göra allt.
Ska försöka dela mer på det. Får se hur det går.
Funkar det inte när jag börjar arbeta så får vi ta städhjälp.

Jag ska ta hand om mig själv först för att sen kunna ta hand om mina barn och även mina patienter på jobbet sen.
Det ska jag bli bättre på.

Det konstigaste är ändå att vi ÄR överens om barnen.
Vi samarbetar bra när vi gör något snickar eller inredningsprojekt tillsammans.
Inget tjafs om ekonomi heller.
Dom sakerna brukar ju vara det som dom flesta normala par brukar bråka om.

Nu blev det ju en hel uppsats igen ....men, men.... antar att man får göra så i sin egen tråd.
Sätter punkt här i alla fall.

 

[Vallmo]

@Vallmo du har inte funderat på att bli trädgårdsmästare? Eller skulle det förstöra intresset så att säga?

en av mina kompisar sadlade om när hon fyllde lite drygt 40 läste två år (tror jag) och sen startade eget - hon trivs som fisken i vattnet (hon var bankmänniska innan)

Ja, det har jag funderat på och kollat upp.
För att bli det måste jag gå en tvåårig yrkesutbildning och sen när jag blir färdig trädgårdsmästare så kommer jag tjäna 10 000:- mindre i månaden jämfört med mitt nuvarande arbete.

Jag tror också att det skulle döda intresset lite.

Men, jag funderar på att gå en utbildning i inredning och bli certifierad inredare.
Det är lättare att på det viset att man kan ta lite uppdrag, jobba kvar och lite se vad som händer.
Det ska bli min 50-årspresent till mig själv, tror jag.

 

[Mia_R]

Tar tillbaka mitt eget trådkap.

Lite uppdatering;
Var på permission över natten och åkte hit tillsammans med sambon för att ha ett anhörigsamtal med mina kontaktpersoner på avd.
Samtalet gick bra. Över förväntan.

Måste säga att mina KP är otroligt proffsiga och den som är sjuksköterska måste ha någon VUB, typ steg 1 eller liknande.
Hon är lätt mycket bättre än den terapeuten jag hade som min individualterapi när jag gick i gruppterapin.
Jag kommer dessutom träffa henne i öppenvården fyra gånger till att börja med som stöd för arbetsträning.
Så det känns bra, att jag har förtroende för henne, alltså.

Jag tror sambon tyckte det var jobbigt, eller rättare sagt jag vet det.
Mina KP drog inte upp termer som psykisk misshandel men vi pratade om bemötande och hur jag uppfattat honom senaste tiden.
Uppenbarligen var han rätt omskakad av att faktiskt inse att jag varit rädd för honom, som han sa. Jag skulle nog sagt att jag har känt mig misshandlad, men jag tror vi menade samma sak.

Nu är han i alla fall medveten om det och har alla chanser i världen att vara schysstare.
Jag har faktiskt svårt att se att han skulle "våga" fortsätta i samma stil nu när jag kommer hem och dessutom ha uppbackning härifrån.

Uppenbart är i alla fall att vi måste kommunicera bättre.
Han är introvert och drar sig undan. Lat och långsam av naturen.
Jag är extrovert och behöver mycket bekräftelse, helst varje dag pga min instabilitet.
Jag är mycket arbetssam, inser inte mina gränser och kör över mig själv.
Världens sämsta kombo, antagligen.

Varför han aldrig gör grejer som jag ber honom om fick jag inget riktigt bra svar på.
Däremot kunde jag tala om att allt det där tar massa energi och dränerar mig fullständigt.
Men jag talade också om att jag tyckte det var jätteskönt att komma hem och upptäcka att han faktiskt fixat barn, tvätt och städning.
Bara en sån sak gör att jag mår bättre och inte känner mig så trött och dränerad.

Jag talade också om att jag inte vill höra en massa tjafs om hur kass mamma jag var för fyra år sedan och att han skulle droppa det för gott.
Jag har en bra relation till barnen nu och det blev väldigt tydligt nu när jag varit borta.
Dom har saknat mig och säger att dom inte kan somna lika bra på kvällarna när inte jag är där.

Jag talade också om att jag gått i terapi, jobbat med mig själv och utvecklats och att han faktiskt får försöka se det som är och inte det som varit.
Jag vill heller inte ha några mail i fortsättningen heller, sa jag.

Arbetsfördelningen i hemmet, ja. Jag talade om att jag blir trött bara av att känna mig ensam med allt. Minst lika mycket som det är jobbigt att göra allt.
Ska försöka dela mer på det. Får se hur det går.
Funkar det inte när jag börjar arbeta så får vi ta städhjälp.

Jag ska ta hand om mig själv först för att sen kunna ta hand om mina barn och även mina patienter på jobbet sen.
Det ska jag bli bättre på.

Det konstigaste är ändå att vi ÄR överens om barnen.
Vi samarbetar bra när vi gör något snickar eller inredningsprojekt tillsammans.
Inget tjafs om ekonomi heller.
Dom sakerna brukar ju vara det som dom flesta normala par brukar bråka om.

Nu blev det ju en hel uppsats igen ....men, men.... antar att man får göra så i sin egen tråd.
Sätter punkt här i alla fall.

Det låter som du har haft ett jättebra samtal och även om sambon och blivande exet inte tycker detsamma så har det garanterat varit nyttigt för honom.

 

[Vallmo]

Det låter som du har haft ett jättebra samtal och även om sambon och blivande exet inte tycker detsamma så har det garanterat varit nyttigt för honom.

Ja, det var bra.
Jag tror att han har blivit ordentligt omskakad faktiskt och inte minst när han läste i den här tråden. På gott och ont!

På sätt och vis tror jag att det är något som börjat på ett tråkigt sätt och sen fortsatt och blivit värre och värre. Nu har han alla chanser i värden att göra det bättre.
Jag skulle bli väldigt förvånad om han fortsatte i samma stil nu, så på det viset har det varit väldigt bra att allt kom upp på bordet.
Jag har nog också fått betydligt mer skinn på näsan också.

Jag känner att jag fått distans och kunnat ta hand om mig själv under vårdtiden.
Jag har också kunnat tänka tydligare med vad jag vill i framtiden.
Jag tror att det har varit väldigt bra för mig med lite självreflektion, helt enkelt.

Jag var också den som drog upp separationskortet den här gången.
Jag vet inte riktigt hur han förhåller sig till det, om det är "någon gång i framtiden" eller mer tidsbestämt.
Får ta det sen med honom, tänker jag. Jag vet ju alla fall hur min plan ser ut.

 

[Gnist]

Jag har nog också fått betydligt mer skinn på näsan också.

Det brukar tjockna det där näs-skinnet när man börjar ta kontroll över sitt liv, sitt "jag" igen, så det är bara att hålla kvar i den inställning du har nu

 

[Vallmo]

Blev utskriven igår och har väl haft en liten dipp sen dess.
Är lite besviken för det, men jag antar att det är rätt normalt.
Har varit tvungen att ta ganska mycket vid behovsmediciner dessutom som gör mig både trött och initiativlös.

Har pratat lite mer med sambon.
Försiktigt, för bådas skull.
Han hade ju märkt ett bra tag innan jag började skriva den här tråden att jag faktiskt var rädd, kände mig obekväm och inte ville vara i hans sällskap.

Han berättade också, först nu, att han faktiskt ringde min pappa och talade om för honom att jag mådde dåligt och verkade rädd för honom.
Pappa hade tydligen blivit jätteorolig och ringt upp mig på direkten.
Det var inget jag visste om och min pappa har inte sagt något heller.
Däremot vet jag att min pappa ringde mig och pratade och var väldigt angelägen om att jag skulle komma dit och bo hos dom, vilket jag gjorde också.

Strax efter det fick sambon syn på den här tråden....

Vet inte riktigt vad jag ska känna eller tycka faktiskt.

Tyckte det kände väldigt jobbigt i och med att jag outat så mycket i den här tråden. Obekväm, kanske!
Men sambon sa faktiskt att det var tur att han läst här för annars hade vi troligen aldrig varit tvungen att dra upp allt på bordet som vi ändå gjort nu.
På något vis måste jag ju ändå ge honom cred för det och för att han ändå har visat på ganska stort mod dels genom att ringa pappa, prata om tråden och sen följa med på anhörigsamtalet på sjukhuset.

Jag tror också att vi båda överraskades över hur mycket barnen saknade mig när jag var borta.
Det har dom inte gjort förut alls på samma sätt.
Det visar att jag faktisk tagit tillbaka mitt föräldrarskap och att jag vet att jag är viktig för barnen.

Arbetsfördelningen hemma har funkat bra sen jag kom hem i alla fall.
Sambon har ärligt talat gjort det mesta, men vi har hjälpts åt lite vid matlagning och sånt.
Det märks att han varit själv ett tag när jag var borta och jag ska akta mig noga för att kliva in och ta över en massa sysslor.

Vi är ändå överens om att vi ska separera.
Vi triggar varandra negativt.
Mår jag dåligt så mår han dåligt. Mår han dåligt så gör han ingenting och pratar inte. När han är på det viset så mår jag dåligt, ja och så rullar det på.

Dessutom är det oerhört jobbigt att ha ett barn med en neuropsykiatrisk diagnos som ett av våra barn har.
Vi ska på allvar sätta oss ner och titta över vilken hjälp vi kan få med sonen.
Inte minst hans lillebror som blir drabbad över hans ständiga utbrott och det påverkar sambon väldigt mycket och även mig, om än inte lika mycket. Konstigt nog!

Den krassa sanningen är väl att det blir skönt för oss båda om vi separerar och kan ha växelvis boende med barnen, för att själva kunna återhämta oss.
Antagligen behöver vi båda ha lillebror ensam också, för hans skull.
Han är ett väldigt lättskött barn och positivt barn som dessutom är begåvad och lättlärd.
Det finns inga problem med honom, helt enkelt.
Det är så himla lätt att han "glöms bort" .
Jag försöker verkligen ha egentid med yngsta sonen, men antagligen skulle han behöva mer.

Hur som helst, jag tror nog att det blir bra på sikt. Hoppas i alla fall.

 

[MiaMia]

Antagligen behöver vi båda ha lillebror ensam också, för hans skull.

Jag försöker verkligen ha egentid med yngsta sonen, men antagligen skulle han behöva mer.

Vi ska på allvar sätta oss ner och titta över vilken hjälp vi kan få med sonen.

Ingenting att fundera på alls @Vallmo . Du ringer till kommunen direkt imorgon och får in en ansökan om LSS. Bara se till att få det gjort så att bollen kommer igång där. Då ligger det på dem att utreda, ni kommer att formulera de exakta behoven och lösningarna i diskussion med dem. Behöver inte ha allt färdigkonstruerat vid köksbordet innan (även om ni så klart kan fortsätta tänka själva också) Nämn också speciellt brodern och din ohälsa som skäl till att det brådskar. Och försämring pga. ny skola/lärare eller hur det var? som bidragande till kraftigt ökat behov nu
(vet ju inte om du råkar bo i en "bra" kommun, men håller tummarna för det)

Det är en order från mig!!! (inte säker på vilken gubbe som passar här men massor av eftertryck ska det symbolisera i vart fall)

5. Avlösarservice i hemmet. Denna insats avser att göra det möjligt för anhöriga, familjehemsföräldrar eller andra närstående att få avkoppling och genomföra aktiviteter som barnet inte deltar i, utanför hemmet. Avlösningen kan också ges för att föräldrarna ska kunna ägna sig åt det funktionshindrade barnets syskon eller för att kunna resa bort. Insatsen kan ges såväl regelbundet som vid akuta behov.

6. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Syftet med denna insats är dels att den funktionshindrade personen själv ska erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga därigenom får avlösning i omvårdnadsarbetet. Korttidsvistelsen kan förläggas i korttidshem eller i annan familj. Insatsen kan ges såväl regelbundet som en lösning vid akuta behov.

Inte minst hans lillebror som blir drabbad över hans ständiga utbrott och det påverkar sambon väldigt mycket och även mig, om än inte lika mycket. Konstigt nog!

Tror det kan vara att du har nått bättre insikt/förståelse för hur han fungerar. Och kan lite bättre hitta fungerande strategier för att hantera det.

Kanske ska du och sambon schemalägga tider tider när en av er ska ansvara för sonen?
Så kan den andra under den perioden känna sig helt fri och koppla bort all känsla att behöva ansvara och vara beredd. Kunna 100% göra annat, vila eller prioritera syskonet...

Och titta på den här om ni inte redan gjort det http://urplay.se/program/198406-ur-...-trycka-ner-lagaffektiv-teori-och-metod-del-1 Du har nog redan förstått mycket tror jag, men uppmuntra speciellt sambon. Och att få lite terminologi att benämna saker underlättar för er att både tänka och prata om det. (ingen koll på om ni redan har massa info via habiliteringen, men...)

 

[Vallmo]

Ingenting att fundera på alls @Vallmo . Du ringer till kommunen direkt imorgon och får in en ansökan om LSS. Bara se till att få det gjort så att bollen kommer igång där. Då ligger det på dem att utreda, ni kommer att formulera de exakta behoven och lösningarna i diskussion med dem. Behöver inte ha allt färdigkonstruerat vid köksbordet innan (även om ni så klart kan fortsätta tänka själva också) Nämn också speciellt brodern och din ohälsa som skäl till att det brådskar. Och försämring pga. ny skola/lärare eller hur det var? som bidragande till kraftigt ökat behov nu
(vet ju inte om du råkar bo i en "bra" kommun, men håller tummarna för det)

Det är en order från mig!!! (inte säker på vilken gubbe som passar här men massor av eftertryck ska det symbolisera i vart fall)

5. Avlösarservice i hemmet. Denna insats avser att göra det möjligt för anhöriga, familjehemsföräldrar eller andra närstående att få avkoppling och genomföra aktiviteter som barnet inte deltar i, utanför hemmet. Avlösningen kan också ges för att föräldrarna ska kunna ägna sig åt det funktionshindrade barnets syskon eller för att kunna resa bort. Insatsen kan ges såväl regelbundet som vid akuta behov.

6. Korttidsvistelse utanför det egna hemmet. Syftet med denna insats är dels att den funktionshindrade personen själv ska erbjudas miljöombyte och rekreation, dels att anhöriga därigenom får avlösning i omvårdnadsarbetet. Korttidsvistelsen kan förläggas i korttidshem eller i annan familj. Insatsen kan ges såväl regelbundet som en lösning vid akuta behov.


Tror det kan vara att du har nått bättre insikt/förståelse för hur han fungerar. Och kan lite bättre hitta fungerande strategier för att hantera det.

Kanske ska du och sambon schemalägga tider tider när en av er ska ansvara för sonen?
Så kan den andra under den perioden känna sig helt fri och koppla bort all känsla att behöva ansvara och vara beredd. Kunna 100% göra annat, vila eller prioritera syskonet...

Och titta på den här om ni inte redan gjort det http://urplay.se/program/198406-ur-...-trycka-ner-lagaffektiv-teori-och-metod-del-1 Du har nog redan förstått mycket tror jag, men uppmuntra speciellt sambon. Och att få lite terminologi att benämna saker underlättar för er att både tänka och prata om det. (ingen koll på om ni redan har massa info via habiliteringen, men...)

Oj, du har bra koll på det här märker jag. Tack!

Vi pratade faktiskt om den biten väldigt mycket ikväll, om sonen alltså.
Det blev uppenbart för mig att min sambo har så mycket känslor runt hela situationen med sonen.
Han känner oro, frustration, ilska, sorg, och mycket, mycket mer.
Jag pratade också om att det kanske blir lättare för oss med växelvis boende och att han då "slipper" honom en vecka.
Han kan inte ens tänka så för då får han dåligt samvete.
Jag insåg hur mycket energi det går åt för sambon att bara förhålla sig till sonen.
Han har enorma krav på sig själv och verkar känna sig rätt ensam tror jag, på sätt och vis när det gäller sonen.
Det blev också ganska uppenbart att allt det här har fört med sig att han inte orkar med vår relation heller, vilket känns så enormt jävla sorgligt tycker jag eftersom vi var så himla bra ihop innan vi fick barn.
Det går ju liksom inte att ändra på nu och det är något jag är och har varit så otroligt ledsen över.
Jag tror att det var en stor, bidragande orsak till att jag blev sjuk.

Han accepterade också när jag sa att det är ingen ide att förklara saker för sonen.
Det har aldrig funkat, kan jag säga.
Min sambo lägger ner oändligt med tid på det utan resultat.
Jag sa, lite krasst kanske, att han kommer aldrig förstå men han kan lära sig hur han ska göra något. Och inte göra, för den delen heller.
Det pratade vi (jag) om en lång stund och jag tror faktiskt att lite fastnade i alla fall.
Vi pratade faktiskt om den där biten att lösa av varandra också, som du föreslog.
När vi märker att det inte funkar för den ena av oss så ska vi testa att få in och "ta över" eller bytas av, låter kanske trevligare.
Vi var noga med också att vi inte ska döma varandra heller så att barnen hör det.

Sen blev det väldigt tydligt idag att det går inte att prata med sonen i affekt.
Där har vi kommit överens om att svälja vår egen frustration och invänta bättre läge.
Idag kom han hem, slängde skor och kläder över hela hallen, rusade upp med leriga byxor för att visa lillebror något och skitade ner halva huset på kuppen (sambon dammsög).
Helvetet bröt ju lös naturligtvis, både sambon och jag blev arga, sonen tyckte att vi var dumma och fick ett utbrott och lillebrorsan började gråta av allt skrik.
Såna situationer ska vi försöka undvika så långt som möjligt, var vi båda överens om.

Sammanfattningsvis så hade vi ett ganska bra samtal igen.
Sambon sa själv att han uppskattar såna här samtal och även, eller tack vare, att jag gick på honom ganska mycket med hur han ska förhålla sig själv till sonen.

Jag drog upp igen att jag har känt mig orättvist behandlad av sambon för att han inte ger mig cred för hur jag funkar nu, dvs helt ok i min föräldraroll.
Jag sa att vi är två likvärdiga föräldrar nu och att han måste släppa det som varit.
Jag tror det börjar gå in.
Jag själv märker att jag har en otroligt mycket bättre självkänsla och det i sin tur gör att han lyssnar på mig.

Jag ska ringa imorgon. Har bara inte orkat riktigt. Är helt slut själv.
Hade fått hem papper från Aspergercenter enbart i mitt namn som legat oöppnat i två veckor eftersom jag varit på sjukhus, så tiden har gått ut.
Där ska man tydligen fylla i vad för hjälp man behöver mm.
Antar att det inte är omöjligt att fixa om man förklarar läget.

Vi har redan fått en del hjälp.
Han står på medicinering morgon och kväll.
Stor skillnad, nästan alla vokala tics är borta. Han sover bättre.
Han har tyngdtäcke också, vilket funkar oerhört bra.

För sambons del är det fortfarande svårt att tänka att vi ska ta emot hjälp från utomstående.
Det är jag som driver det.
Jag tror dock att han börjar närma sig det mer och mer.
Och jag tror att framförallt för hans del är det nog nödvändigt om han ska orka.

 

[MiaMia]

Jag ska ringa imorgon. Har bara inte orkat riktigt. Är helt slut själv.
Hade fått hem papper från Aspergercenter enbart i mitt namn som legat oöppnat i två veckor eftersom jag varit på sjukhus, så tiden har gått ut.
Där ska man tydligen fylla i vad för hjälp man behöver mm

Förstår att det inte är optimalt läge för dig att hantera detta samtidigt med annat. Du får verkligen inte ta mina förslag så att de triggar prestationskrav eller skuld hos dig. Då måste du säga ifrån.

Jag tänker att idag bär du mycket av sonens behov ensam. Så få igång hjälp + sambon lär sig hjälpa sonen bättre är lika viktigt för din arbetsträning som frågan om de andra hushållssysslorna.
Kan han inte börja köpa städhjälpen redan nu förresten, i syfte att frigöra mer tid/ork (från både dig och sig själv) till sonen (och syskonet)?

Just stödet till sambon att förstå och hjälpa sonen bättre skulle vara bra om habiliteringen kunde komma in och fylla en roll. För att det inte ska tynga dig, och för att ni bättre kan fungera som jämbördiga föräldrakollegor.

Aspergercenter = habiliteringen? Jättebra.
Be om allmänt råd och stöd.
Hjälp med metoder för att hantera de värsta problemsituationerna. Hjälp att prioritera vad som är viktigt att ta tag i först och vad som man bara ska släppa tills vidare. Utbildning för att förstå mer hur sonen fungerar och kunna sätta sig in i hans perspektiv. Hitta ett övergripande förhållningssätt och inte drunkna i de akuta krissituationerna.
Råd om syskonrollen.
Kuratorsamtal e.dyl för sambon om hans reaktioner på diagnos och föräldraroll
Se över möjliga förbättringar i skolmiljön (för att minska energiläckage där)

Sen kan du säga att ni känner behov att få hjälp, men inte är säkra på själva riktigt vad för hjälp som det ska vara. Att ni känner er överbelastade och pressade, samt inte klarar att bemöta sonens behov och reaktioner bra. Och även ovana med att förhålla er till att ta in extern hjälp i familjen. Det ingår i deras hjälp att hitta den rätta hjälpen så att säga... (och puffa lite om din hälsa för att komma lite längre fram i kön)

Det måste du inte göra idag. Men fyll i pappret över helgen.

 

[Squie]

@Vallmo - all cred till den utveckling och förändring som du de facto har skapat.
(glöm inte ge dig själv beröm. )

 

[Umbria]

@Vallmo Heja dig! Du verkar vara på rätt väg och du verkar stark! Jag har inte läst hela tråden, jag läste många sidor i början och nu några på slutet, men jag vill bara säga att jag är så glad över hur det utvecklas för dig!

När jag började läsa vad du skrev här var det som en tidsresa för mig, för OJ vad jag kände igen mig i mycket fast det är länge sedan jag gick igenom det. Vi ägde ett gammalt hus på landet (eller nåja, banken ägde det för vår ekonomi var usel), jag hade inget fast jobb, inga pengar, barnen gick i skola/förskola i närheten, förhållandet var kasst och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. När jag blev ledsen eller arg fick jag veta att jag "överreagerade" (åh vad jag hatar det ordet!), när jag uttryckte missnöje med förhållandet eller situationen fick jag veta att jag hade för höga förväntningar på livet eller på vad ett förhållande innebär, han talade om för mig att gräset minsann inte var grönare någon annanstans osv. Det mesta som jag sa, tyckte och tänkte var det fel på, mina åsikter förlöjligades eller ifrågasattes, det var hån och kritik. Det förekom även fysiska våldsamheter, inte slag men knuffar och att han kastade saker hårt åt mitt håll. Hans ursäkt var att han ju inte kastade PÅ mig utan vid sidan om mig. När jag inte ville ha sex kröp han på mig när jag sov, eller när jag låtsades sova i hopp om att få vara ifred.
Jag var så olycklig över mitt liv att jag ville göra slut på det, men gjorde inte det med tanke på barnen.

För att göra en lång historia lite mindre lång, så kom jag ur det till slut och fick tillbaka mitt liv. För mig blev det helt fantastiskt, jag upptäckte att gräset VISST var mycket grönare där utanför, jag blev fri och levde mitt eget liv utan att bli nertryckt av någon, och sedan träffade jag min nuvarande sambo som är helt annorlunda och vi har ett fint förhållande där vi älskar och respekterar varandra. Allt blev så mycket bättre än jag hade kunnat tänka mig, jag som inte trodde att jag var värd nånting! Så var det för mig iaf. Men det tog tid innan såren läkte...

Det finns hopp, och du är värd det allra bästa, glöm aldrig det! Fortsätt på samma sätt så ska det ordna upp sig för dig också!

 

[Vallmo]

@Vallmo Heja dig! Du verkar vara på rätt väg och du verkar stark! Jag har inte läst hela tråden, jag läste många sidor i början och nu några på slutet, men jag vill bara säga att jag är så glad över hur det utvecklas för dig!

När jag började läsa vad du skrev här var det som en tidsresa för mig, för OJ vad jag kände igen mig i mycket fast det är länge sedan jag gick igenom det. Vi ägde ett gammalt hus på landet (eller nåja, banken ägde det för vår ekonomi var usel), jag hade inget fast jobb, inga pengar, barnen gick i skola/förskola i närheten, förhållandet var kasst och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. När jag blev ledsen eller arg fick jag veta att jag "överreagerade" (åh vad jag hatar det ordet!), när jag uttryckte missnöje med förhållandet eller situationen fick jag veta att jag hade för höga förväntningar på livet eller på vad ett förhållande innebär, han talade om för mig att gräset minsann inte var grönare någon annanstans osv. Det mesta som jag sa, tyckte och tänkte var det fel på, mina åsikter förlöjligades eller ifrågasattes, det var hån och kritik. Det förekom även fysiska våldsamheter, inte slag men knuffar och att han kastade saker hårt åt mitt håll. Hans ursäkt var att han ju inte kastade PÅ mig utan vid sidan om mig. När jag inte ville ha sex kröp han på mig när jag sov, eller när jag låtsades sova i hopp om att få vara ifred.
Jag var så olycklig över mitt liv att jag ville göra slut på det, men gjorde inte det med tanke på barnen.

För att göra en lång historia lite mindre lång, så kom jag ur det till slut och fick tillbaka mitt liv. För mig blev det helt fantastiskt, jag upptäckte att gräset VISST var mycket grönare där utanför, jag blev fri och levde mitt eget liv utan att bli nertryckt av någon, och sedan träffade jag min nuvarande sambo som är helt annorlunda och vi har ett fint förhållande där vi älskar och respekterar varandra. Allt blev så mycket bättre än jag hade kunnat tänka mig, jag som inte trodde att jag var värd nånting! Så var det för mig iaf. Men det tog tid innan såren läkte...

Det finns hopp, och du är värd det allra bästa, glöm aldrig det! Fortsätt på samma sätt så ska det ordna upp sig för dig också!

Tack för ditt långa inlägg och tack för att du delade med dig.
Det låter som du har haft ett fruktansvärt förhållande. Vidrigt!
Vad skönt att du tog dig därifrån.

Min sambo är väldigt mycket mer lågmäld och subtil.
Jag får inte heller visa några som helst negativa känslor heller.
Gör jag det så påverkas han negativt och han lassar över ansvaret på sitt mående på mig.
Nu har han som sagt var legat väldigt lågt sen jag kom hem från sjukhuset.
Det värsta är väl att så mycket av det negativa sker på betingad reflex.
Till exempel igår kom jag hem sent.
Stora sonen med ASD var rätt stökig och störde hela tiden när min sambo försökte göra läxan med yngsta sonen.
Jag försökte få bort stora sonen därifrån och jag kan känna att sambon tänker att det blir bråk så fort jag kommer hem.
Det behöver inte sägas längre. Eller rättare sagt, han behöver inte säga det.

Det värsta är väl att han har slutat säga det men vår son med ASD gör det istället.
Åt honom.
Han säger att jag förstör stämningen, startar bråk, tjatar osv när jag i princip bara öppnar munnen.
Ber jag honom att lägga sina kläder i smutstvätten så brukar han slänga dom i ansiktet på mig istället.

Jag vantrivs något så fruktansvärt och tyvärr har jag så svårt att se en ände på det.
Men det hjälper ändå att höra att du och andra har gjort resan och kommit ut på andra sidan.
Så tack!

 

[Vallmo]

Lite allmän uppdatering.
Har varit hemma från sjukhuset nu ett tag och tyvärr har en hel del av den energin jag fick där försvunnit.

Sambon har varit ok, tagit det mesta med barnen och har åtminstone inte kritiserat mig öppet.
Har tappat en hel del självkänsla och känner mig osäker igen på om jag kommer klara det här.

Bröt ihop i måndags förra veckan.
Var på nybesök hos en sjukgymnast (hen verkar jättebra) och gick igenom mina fysiska problem.
Jag har hälsporrar på båda fötterna och det är verkligen så att jag knappt klarar av att gå.
Det skär som knivar i fötterna.
Sen är min högra arm och axel så låst så jag kan inte lyfta armen och min rörelseförmåga är väldigt begränsad.
Sen var jag på röntgen och tog även blodprover.

Antagligen har det blivit för mycket med smärtorna också, förutom mina andra problem, så allt bara rann över helt enkelt.
Berättade för sjukgymnasten också att jag har fått psykosliknande symtom efter att jag har varit hos kiropraktorn eller på massage och dom har gått på "för hårt".
Det är så djävla jobbigt att prata om.
Dessutom har jag börjat få lite skumma vanföreställningar och känner ett obehag inuti kroppen som är svårt att beskriva.

Det känns verkligen som jag håller på att bli galen på allvar.

Var hos min mamma igår.
Hon bor en en bit bort, ca 1,5 timmes bilresa så det var rätt jobbigt att köra (mörkt, krokiga landsvägar, mycket lastbilar).

Fick oväntat stöd av henne vilket verkligen förvånade mig på ett positivt sätt.
Hon brukar mest prata om sig själv, men igår så upplevde jag att hon verkligen försökte stötta mig. Jätteskönt!
Jag sa också till henne att jag var så tacksam över att både hon och min pappa stöttar mig så mycket.
Under hela mitt liv har min relation till dom varit rätt kass och nu är det verkligen annorlunda.
Jag är så tacksam över det!

Hon blev alldeles förfärad när hon insåg hur länge jag har haft det jobbigt.
Då slog det mig att jag överhuvudtaget inte har pratat med någon om hur min situation har varit.

Ska titta på en tomt imorgon också.
Känner att jag börjar tvivla lite på om det är en bra ide att verkligen köpa tomt nu och om jag ska vänta tills jag vet att jag kan jobba och flytta osv.
Fick också en offert från husleverantören som var betydligt dyrare än vad jag hade tänkt mig.
Den skulle ligga ca 500' över min maxgräns för vad jag faktiskt få låna om jag jobbar heltid och dessutom räknar med att kunna lägga 1,5 milj. kontant.
Luften gick ur mig lite där, faktiskt.
Bröt ihop över det också.
Egentligen känns det som att jag inte ens borde åka och kolla på tomten.
Tänk om den är perfekt!

Min mamma uttryckte också oro för om jag lånar (till hög ränta) och köper tomten och sen inte ror det hela i land.
Jag börjar också känna att det är för mycket chansning att göra det.
Kanske bättre att vänta och köpa en koja när jag kan och bara acceptera att jag får bo i ett för litet antagligen uselt renoverat, skitfult skithus för att inte sätta mig i en ekonomisk situation som jag inte klarar av.

Det känns som jag har flyttat fram den gränsen också.
Tidigare har jag känt att jag inte vill "köpa ner" mig så pass mycket.
Vårt hus vi har nu är fantastiskt med lyxiga materialval och trädgården är jättefin.

Det känns verkligen som allt slits ifrån mig, mitt hus, mitt jobb, min självkänsla, mitt ena barn, min kropp och mitt liv.

Jag känner att jag inte orkar mer.

Jag trodde botten var nådd men det är den inte.
Jag känner att jag har fått betala ett så fruktansvärt högt pris.
Och jag sörjer dom här åren. Det som skulle bli dom bästa åren i mitt liv.
Och nu börjar kroppen ta slut och ge upp. Jag passerar snart femtio och alla dom år som jag har sett så ung ut börjar hinna ikapp.

Ja, det vart förbannat deppigt det här.