Jag tror att min sambo misshandlar mig verbalt

[Vinterbad]

Bara en liten kort kommentar: jag är övertygad om att du, var du än kliver in och bosätter dej, kommer att skapa ett underbart vackert och trivsamt hem för dej och barnen (och för utvalda gäster). Även om det inte är så mycket stil, komfort och utrymme som du är van vid så kommer du att andas fri luft!

 

[Intejag]

Lite allmän uppdatering.
Har varit hemma från sjukhuset nu ett tag och tyvärr har en hel del av den energin jag fick där försvunnit.

Sambon har varit ok, tagit det mesta med barnen och har åtminstone inte kritiserat mig öppet.
Har tappat en hel del självkänsla och känner mig osäker igen på om jag kommer klara det här.

Bröt ihop i måndags förra veckan.
Var på nybesök hos en sjukgymnast (hen verkar jättebra) och gick igenom mina fysiska problem.
Jag har hälsporrar på båda fötterna och det är verkligen så att jag knappt klarar av att gå.
Det skär som knivar i fötterna.
Sen är min högra arm och axel så låst så jag kan inte lyfta armen och min rörelseförmåga är väldigt begränsad.
Sen var jag på röntgen och tog även blodprover.

Antagligen har det blivit för mycket med smärtorna också, förutom mina andra problem, så allt bara rann över helt enkelt.
Berättade för sjukgymnasten också att jag har fått psykosliknande symtom efter att jag har varit hos kiropraktorn eller på massage och dom har gått på "för hårt".
Det är så djävla jobbigt att prata om.
Dessutom har jag börjat få lite skumma vanföreställningar och känner ett obehag inuti kroppen som är svårt att beskriva.

Det känns verkligen som jag håller på att bli galen på allvar.

Var hos min mamma igår.
Hon bor en en bit bort, ca 1,5 timmes bilresa så det var rätt jobbigt att köra (mörkt, krokiga landsvägar, mycket lastbilar).

Fick oväntat stöd av henne vilket verkligen förvånade mig på ett positivt sätt.
Hon brukar mest prata om sig själv, men igår så upplevde jag att hon verkligen försökte stötta mig. Jätteskönt!
Jag sa också till henne att jag var så tacksam över att både hon och min pappa stöttar mig så mycket.
Under hela mitt liv har min relation till dom varit rätt kass och nu är det verkligen annorlunda.
Jag är så tacksam över det!

Hon blev alldeles förfärad när hon insåg hur länge jag har haft det jobbigt.
Då slog det mig att jag överhuvudtaget inte har pratat med någon om hur min situation har varit.

Ska titta på en tomt imorgon också.
Känner att jag börjar tvivla lite på om det är en bra ide att verkligen köpa tomt nu och om jag ska vänta tills jag vet att jag kan jobba och flytta osv.
Fick också en offert från husleverantören som var betydligt dyrare än vad jag hade tänkt mig.
Den skulle ligga ca 500' över min maxgräns för vad jag faktiskt få låna om jag jobbar heltid och dessutom räknar med att kunna lägga 1,5 milj. kontant.
Luften gick ur mig lite där, faktiskt.
Bröt ihop över det också.
Egentligen känns det som att jag inte ens borde åka och kolla på tomten.
Tänk om den är perfekt!

Min mamma uttryckte också oro för om jag lånar (till hög ränta) och köper tomten och sen inte ror det hela i land.
Jag börjar också känna att det är för mycket chansning att göra det.
Kanske bättre att vänta och köpa en koja när jag kan och bara acceptera att jag får bo i ett för litet antagligen uselt renoverat, skitfult skithus för att inte sätta mig i en ekonomisk situation som jag inte klarar av.

Det känns som jag har flyttat fram den gränsen också.
Tidigare har jag känt att jag inte vill "köpa ner" mig så pass mycket.
Vårt hus vi har nu är fantastiskt med lyxiga materialval och trädgården är jättefin.

Det känns verkligen som allt slits ifrån mig, mitt hus, mitt jobb, min självkänsla, mitt ena barn, min kropp och mitt liv.

Jag känner att jag inte orkar mer.

Jag trodde botten var nådd men det är den inte.
Jag känner att jag har fått betala ett så fruktansvärt högt pris.
Och jag sörjer dom här åren. Det som skulle bli dom bästa åren i mitt liv.
Och nu börjar kroppen ta slut och ge upp. Jag passerar snart femtio och alla dom år som jag har sett så ung ut börjar hinna ikapp.

Ja, det vart förbannat deppigt det här.

Vet du vad? Ett hem är inte ett "hem" bara för att det är nytt och fint och flashigt- ett hem är där man kan bo och leva.
Jag förstår till stora delar vad du känner
Jag kände väldig stor sorg när vi skulle sälja vårt hus när vi gick isär jag och exet
Det var liksom mycket som blev påtagligt då - detta huset som vi köpte för 17 år sedan. Där vi var lyckliga till att börja i och sedan det hem som barnen föddes i
Och alla planer man hade för att förändra huset så det skulle bli så bra som vi ville ha det
Vissa hann och genomföras och andra inte
Idag sitter jag i gammalt hus som skulle behöva fixas till på många sätt men ändå är det hemma för mig och barnen
Det ÄR svårt att släppa taget om något som betytt mycket för en vare sig det är hus eller sambo/ partner etc

Jag är också i din ålder och faktiskt så har jag träffat någon nu i det senaste utan att ens leta- han dök liksom bara upp

Vi får se om det blir något av det hela - men just nu känns det fantastiskt och vill med detta skriva att även om tunneln är mörk så finns det ofta ett ljus i slutet av den

 

[Vallmo]

Tack @Vinterbad och @quarter4ever .
Era ord ger mig faktiskt lite hopp ändå.
Det är nog sant att jag antagligen kommer kunna göra mitt nya hem fint och trivsamt, oavsett vad det blir för ruckel.

Både min mamma och pappa tror på mig när det gäller att klara sig själv.
Det känns jättebra.

Min mamma ska flytta och i samband med det så skulle hon ge bort lite grejer, så det var en av anledningarna till att jag var där igår.
Bland annat skulle jag få en ganska så stor citrusväxt som min mamma omöjligt kan hantera själv, dvs ta in och ut efter årstiderna.
Både hon och min pappa trodde omöjligt att jag skulle orka lyfta in den i bilen själv.
Men så igår var jag där, mätte den, mätte baksätet i bilen, ställde in allt så bra som möjligt.
Trot eller ej, men jag lyckades lyfta in den förbannade växten i bilen och sätta den på golvet i baksätet.
Fast först var det för trångt så jag var tvungen att lyfta upp den, vinkla den och sen pressa ner den.
Tungt som fan!

Sen kommer jag hem.
Ber sambon ta ut växten och han säger att han får inte ut den och undrar hur det gick till för mig att få in den.
Jag gjorde på samma sätt, lyfte upp den, lutade den åt sidan och fick ut den.
Resten av bärandet fick han hjälpa mig med.

Detta trots min skadade, jävla arm!

Och jag tänkte, vad fan ska jag ha honom till?
Och det kändes riktigt bra!

 

[Intejag]

Tack @Vinterbad och @quarter4ever .
Era ord ger mig faktiskt lite hopp ändå.
Det är nog sant att jag antagligen kommer kunna göra mitt nya hem fint och trivsamt, oavsett vad det blir för ruckel.

Både min mamma och pappa tror på mig när det gäller att klara sig själv.
Det känns jättebra.

Min mamma ska flytta och i samband med det så skulle hon ge bort lite grejer, så det var en av anledningarna till att jag var där igår.
Bland annat skulle jag få en ganska så stor citrusväxt som min mamma omöjligt kan hantera själv, dvs ta in och ut efter årstiderna.
Både hon och min pappa trodde omöjligt att jag skulle orka lyfta in den i bilen själv.
Men så igår var jag där, mätte den, mätte baksätet i bilen, ställde in allt så bra som möjligt.
Trot eller ej, men jag lyckades lyfta in den förbannade växten i bilen och sätta den på golvet i baksätet.
Fast först var det för trångt så jag var tvungen att lyfta upp den, vinkla den och sen pressa ner den.
Tungt som fan!

Sen kommer jag hem.
Ber sambon ta ut växten och han säger att han får inte ut den och undrar hur det gick till för mig att få in den.
Jag gjorde på samma sätt, lyfte upp den, lutade den åt sidan och fick ut den.
Resten av bärandet fick han hjälpa mig med.

Detta trots min skadade, jävla arm!

Och jag tänkte, vad fan ska jag ha honom till?
Och det kändes riktigt bra!

Way to go girl!
Du kan!

 

[Red_Chili]

Vet du @Vallmo, när du var på sjukhuset, då bodde du ju knappast stort, fint och hade fantastisk trädgård, eller hur? Ändå mådde du bättre där. Du fick utrymme att vara dig själv, möjlighet att slappna av och ork att göra det som behövdes för att må bra.

Därför är jag "ganska" övertygad om att det viktigaste är att du kommer bort från din sambo i det här läget. Skitsamma om det bara är en liten pluttig lägenhet som inte blivit renoverad på en miljard år och i lite halvtråkigt läge. Det kommer med största sannolikhet ge dig betydligt mer energi och möjlighet till arbete osv än om du stannar kvar i ert fina hus.

Jag tänker alltså att det vore klokt att snarast hitta något annat ställe att bo på, något tillfälligt, tills huset blivit sålt, tills du kommit igång med arbete och ekonomin är bra nog att flytta till något finare. Du behöver ju inte ens få till en skiljsmässa för att ordna det, du kan ha ett litet tillfälligt boende vid sidan av bara, under tiden som du tar hand om dig och under tiden som du reder upp allt som behöver ordnas.

Ta hand om dig. Du är värd det.

 

[Vallmo]

Vet du @Vallmo, när du var på sjukhuset, då bodde du ju knappast stort, fint och hade fantastisk trädgård, eller hur? Ändå mådde du bättre där. Du fick utrymme att vara dig själv, möjlighet att slappna av och ork att göra det som behövdes för att må bra.

Därför är jag "ganska" övertygad om att det viktigaste är att du kommer bort från din sambo i det här läget. Skitsamma om det bara är en liten pluttig lägenhet som inte blivit renoverad på en miljard år och i lite halvtråkigt läge. Det kommer med största sannolikhet ge dig betydligt mer energi och möjlighet till arbete osv än om du stannar kvar i ert fina hus.

Jag tänker alltså att det vore klokt att snarast hitta något annat ställe att bo på, något tillfälligt, tills huset blivit sålt, tills du kommit igång med arbete och ekonomin är bra nog att flytta till något finare. Du behöver ju inte ens få till en skiljsmässa för att ordna det, du kan ha ett litet tillfälligt boende vid sidan av bara, under tiden som du tar hand om dig och under tiden som du reder upp allt som behöver ordnas.

Ta hand om dig. Du är värd det.

Det är sant när det gäller miljön.
Sjukhuset som jag hör till är inte det modernaste direkt.
Hela kliniken är urgammal och alla ledningar och avlopp är helt slut.
Precis som överallt annars så prioriteras psykiatrin sist och så även där.
Personalen är dock underbar!

Det ska byggas nytt någon gång i framtiden....
Dessutom har Jonas Gardell lämnat in en stämningsansökan för att det nya psykiatrihuset skulle förstöra hans utsikt.
Sånt borde jag väl Inte skriva här egentligen, men, men....skit samma!
Han är inte patient där, vad jag vet i alla fall.

Det är svårt det där med att bo någon annan stans.
Hade det bara varit jag själv så hade jag kunnat tänka mig bo på jobbet, typ.
Det brukade jag göra sista tiden jag jobbade.
Alla mina helger med tre nätter i rad tillbringade jag sovandes på jobbets övervåning med vilorum, duschar, gym som aldrig användes av någon.

Men barnen och särskilt yngsta sonen uttrycker starkt att han inte vill att jag ska vara borta så mycket och att han vill vara med mig.

Det är det som håller mig kvar.

Jag tycker också det är konstigt att min samtalskontakt släppte iväg mig igår.
Jag har uttryckligen sagt att jag inte kan lova "att inte göra något" men jag antar att dom hört det så mycket förr (inte bara från mig) så det blir lite "ja, ja, ring på måndag".

Sambon lär jag aldrig få till att flytta på sig.
Dessutom är hans upplevelse att han underlättar väldigt mycket för mig eftersom han oftast tar barnen till skolan på morgonen och gör läxorna med dom.

Jag har dessutom börjat få såna bisarra vanföreställningar i kombination med kraftig ångest.
Ångesten är så starkt kroppsligt obehag, så man bara vill krypa ur skinnet.

Det här går verkligen inte bra, känner jag.

Ursäkta att jag skriver så öppet, gränslöst kanske, osminkat. Jag kan inte göra det någon annan stans, så det är därför jag gör det här.

Vårdpersonalen säger alltid "tänk på dina barn" .

Och jag tänker alltid att det kanske är just på mina barn eller snarare specifikt på sonen med ASD.
Han suger musten ur oss alla helt enkelt.
Min sambo vägrar ta hjälp.
Han får dåligt samvete bara av att tänka på att "lämna" honom till någon annan. Till och med varannan vecka till mig.
Med full kraft slår det mig att det är anledningen till att han skiter i vår relation totalt.
Han känner sig illojal mot sonen helt enkelt.
Så djävla stört om du frågar mig.
Dessutom förstår jag med en djupare innebörd hur fel han tänker.

Jag orkar inte ens låtsas att upprätthålla någon slags fasad hemma nu, fast vi direkt inte bråkar eller är inte sura på varandra
Jag gör mitt och jag håller mig undan så mycket som möjligt.

Och ja, jag känner hat mot honom och självförakt för att jag lät det hända.
Varför gick jag inte förut?
Jag kunde fått under graviditeten med första sonen.
Då slutade han hjälpa till hemma.

Jag hade kunnat gått våra värsta småbarnsår då jag slog knut på mig själv för att försöka få ihop nattjobb och barn.
Jag kunde ha gått när jag blev sjuk och dessutom anklagad och skuldbelagd för att jag blev sjuk.
Varför! Fem års helvete har det hunnit bli.
Varför!

 

[tanten]

Det är sant när det gäller miljön.
Sjukhuset som jag hör till är inte det modernaste direkt.
Hela kliniken är urgammal och alla ledningar och avlopp är helt slut.
Precis som överallt annars så prioriteras psykiatrin sist och så även där.
Personalen är dock underbar!

Det ska byggas nytt någon gång i framtiden....
Dessutom har Jonas Gardell lämnat in en stämningsansökan för att det nya psykiatrihuset skulle förstöra hans utsikt.
Sånt borde jag väl Inte skriva här egentligen, men, men....skit samma!
Han är inte patient där, vad jag vet i alla fall.

Det är svårt det där med att bo någon annan stans.
Hade det bara varit jag själv så hade jag kunnat tänka mig bo på jobbet, typ.
Det brukade jag göra sista tiden jag jobbade.
Alla mina helger med tre nätter i rad tillbringade jag sovandes på jobbets övervåning med vilorum, duschar, gym som aldrig användes av någon.

Men barnen och särskilt yngsta sonen uttrycker starkt att han inte vill att jag ska vara borta så mycket och att han vill vara med mig.

Det är det som håller mig kvar.

Jag tycker också det är konstigt att min samtalskontakt släppte iväg mig igår.
Jag har uttryckligen sagt att jag inte kan lova "att inte göra något" men jag antar att dom hört det så mycket förr (inte bara från mig) så det blir lite "ja, ja, ring på måndag".

Sambon lär jag aldrig få till att flytta på sig.
Dessutom är hans upplevelse att han underlättar väldigt mycket för mig eftersom han oftast tar barnen till skolan på morgonen och gör läxorna med dom.

Jag har dessutom börjat få såna bisarra vanföreställningar i kombination med kraftig ångest.
Ångesten är så starkt kroppsligt obehag, så man bara vill krypa ur skinnet.

Det här går verkligen inte bra, känner jag.

Ursäkta att jag skriver så öppet, gränslöst kanske, osminkat. Jag kan inte göra det någon annan stans, så det är därför jag gör det här.

Vårdpersonalen säger alltid "tänk på dina barn" .

Och jag tänker alltid att det kanske är just på mina barn eller snarare specifikt på sonen med ASD.
Han suger musten ur oss alla helt enkelt.
Min sambo vägrar ta hjälp.
Han får dåligt samvete bara av att tänka på att "lämna" honom till någon annan. Till och med varannan vecka till mig.
Med full kraft slår det mig att det är anledningen till att han skiter i vår relation totalt.
Han känner sig illojal mot sonen helt enkelt.
Så djävla stört om du frågar mig.
Dessutom förstår jag med en djupare innebörd hur fel han tänker.

Jag orkar inte ens låtsas att upprätthålla någon slags fasad hemma nu, fast vi direkt inte bråkar eller är inte sura på varandra
Jag gör mitt och jag håller mig undan så mycket som möjligt.

Och ja, jag känner hat mot honom och självförakt för att jag lät det hända.
Varför gick jag inte förut?
Jag kunde fått under graviditeten med första sonen.
Då slutade han hjälpa till hemma.

Jag hade kunnat gått våra värsta småbarnsår då jag slog knut på mig själv för att försöka få ihop nattjobb och barn.
Jag kunde ha gått när jag blev sjuk och dessutom anklagad och skuldbelagd för att jag blev sjuk.
Varför! Fem års helvete har det hunnit bli.
Varför!

Kram!

 

[Mia_R]

Det är inte lätt att varesig se klart när man är mitt uppe i det eller veta hur framtiden kommer att bli, hur skulle du kunna veta då var du är idag? Hur skulle du kunna annat hur er relation skulle vara fem år senare eller vilka val som leder till vilka vägskäl? Ni är två om det här, du har inte själv valt att må dåligt och att bli sjuk utan din sambo har varit i allra högsta grad delaktig i ditt mående och er relation. Han har själv valt hur han bemöter dig, ditt mående och barnen.

Du har ingenting att anklaga dig själv för, du har gjort vad du har kunnat för att skapa ert hem, ta hand om din familj och era barn utan stöttning. Jag ser det som väldigt naturligt att det gör ont att komma till insikt, att se vad alla dessa år blev, en relation som inte fungerar, drömmar som gått i kras och en stor osäkerhet inför framtiden.

Det är lätt att fokusera på det som är negativt men glöm inte det positiva, du har fått en avsevärt bättre relation till dina föräldrar, du har fått en bättre relation med dina barn, du har ett eget boende att se fram emot där du kan koncentrera dig på att ta hand om dig själv och era barn och slipper vara mamma åt din sambo.

Det kommer göra ont, det kommer vara jobbigt, det kommer fällas många tårar men du kommer rå dig själv, andas lättare, slappna av och få läka ihop igen. Du har buke bakom ryggen och jag har länge anat att du bor i Stockholmsområdet så det finns många i din närhet om du behöver hjälp, sällskap, avkoppling och stöttning.

Det kommer gå bra, andas och se framåt.

 

[TinyWiny]

@Vallmo jag förstår dina tankar om varför men du måste släppa dem. Du kommer annars lägga så mycket värdefull energi på att grubbla på varför att det tar energi från det som är viktigt nu. Nu är det som det är. Det som ligger bakom oss ligger just bakom oss och det ska stanna där. Vi kan inte förändra det som hänt men vi kan välja vad vi gör med morgondagen, stanna i det gamla och lägga energi på det till ingen nytta eller släppa det och skapa något nytt. Ta med dig lärdomarna men inte det negativa, det som drar ner dig och skapar frågan varför. Du vet var du står nu och har alla möjligheter i världen att förändra ditt liv till det bättre. Mörkret i tunneln kan vara oerhört kompakt och det kan kännas helt hopplöst och omöjligt att hitta ut men du kommer göra det. Du kommer hitta ut och du kommer kunna skapa ett bättre liv. Som jag skrivit så många gånger, det börjar med ett steg, sedan tar du ett till och ännu ett. När du väl har börjat gå blir du friare och friare. Släng av dig den där manteln av självförakt, frågan varför och ditt dåliga självförtroende. Börja om. Det är aldrig försent.

Vad gäller att känna att livet runnit förbi en så kan det kännas så oavsett ålder. Jag skulle fylla 21 samma år jag lämnade barnens pappa och jag kände mig som om jag var 100 år och att livet var slut. Det var det verkligen inte. Där man minst anar finns guldkornen.

 

[Lovisaleonora]

Livet är en lång räcka av planer och förändrade planer. Vi måste ju ändå göra något form av planering för framtiden, men sedan kommer livet emellan och planerna ändras.

Lite skämtsamt brukar jag säga "Ja, då har vi planen klar, då ska vi bara se var det skiter sig". För så är det. Det betyder inte att vi ska sluta planera. Det betyder att vi ska vara öppna för förändringar, inte bara de vi själva planerar och styr över.

Många gånger kan jag i backspegeln se att det blev bättre när jag tvingades ändra något. I andra fall kan jag se att jag lärde mig mycket av att det strulade till sig. Att jag blev starkare och att jag fick med mig värdefulla pusselbitar. Men det är inget jag tänker på när jag är mitt uppe i kaos. Då tänker jag bara på att prioritera, vad jag måste ändra för att komma i mål, om jag ö h t behåller det målet jag hade inledningsvis.

Ja, det är en motgång du upplever nu. Dina planer kanske inte realiseras med en gång. Du kanske får ta en omväg. Du kommer att klara det också,för du har klarat alla de här tuffa åren och är på väg ut på andra sidan.

 

[tanten]

Livet är en lång räcka av planer och förändrade planer. Vi måste ju ändå göra något form av planering för framtiden, men sedan kommer livet emellan och planerna ändras.

Så oerhört sant.

Så oändligt många ändrade planer jag haft genom åren. Och gånger där inga planer funnits men det burit iväg åt ett oväntat håll.

Jag planerar fortfarande. Jag är 57 och tror att jag kommer ändra planer många, MÅNGA, gånger till i livet trots att jag inte förväntar att bli så oerhört gammal - med alla mina sjukdomar.

 

[Vallmo]

Det är inte lätt att varesig se klart när man är mitt uppe i det eller veta hur framtiden kommer att bli, hur skulle du kunna veta då var du är idag? Hur skulle du kunna annat hur er relation skulle vara fem år senare eller vilka val som leder till vilka vägskäl? Ni är två om det här, du har inte själv valt att må dåligt och att bli sjuk utan din sambo har varit i allra högsta grad delaktig i ditt mående och er relation. Han har själv valt hur han bemöter dig, ditt mående och barnen.

Du har ingenting att anklaga dig själv för, du har gjort vad du har kunnat för att skapa ert hem, ta hand om din familj och era barn utan stöttning. Jag ser det som väldigt naturligt att det gör ont att komma till insikt, att se vad alla dessa år blev, en relation som inte fungerar, drömmar som gått i kras och en stor osäkerhet inför framtiden.

Det är lätt att fokusera på det som är negativt men glöm inte det positiva, du har fått en avsevärt bättre relation till dina föräldrar, du har fått en bättre relation med dina barn, du har ett eget boende att se fram emot där du kan koncentrera dig på att ta hand om dig själv och era barn och slipper vara mamma åt din sambo.

Det kommer göra ont, det kommer vara jobbigt, det kommer fällas många tårar men du kommer rå dig själv, andas lättare, slappna av och få läka ihop igen. Du har buke bakom ryggen och jag har länge anat att du bor i Stockholmsområdet så det finns många i din närhet om du behöver hjälp, sällskap, avkoppling och stöttning.

Det kommer gå bra, andas och se framåt.

Tack för pepp! Det behövs verkligen.

Jag har en tendens till att se allt i svart eller vitt, så ena dan kan vara toppen och nästa hemsk.
Det är verkligen jobbigt med dom där kasten fram och tillbaka.

Men du har rätt, mycket är positivt.
Jag har fått en bra relation med båda mina föräldrar nu och det var verkligen helt otippat.
Hade någon sagt det för ett par år sedan så hade jag bara skrattat och ruskat på huvudet.
Dessutom har jag lockat fram min kreativa sida och låtit den biten ta ganska stor plats i mitt liv.
Så visst, det har varit bra.

Jag har rätt svårt att vara i nuet.
Det är väldigt mycket "tänk om jag hade gjort så" och sen en massa planer för framtiden.
Som dessutom är helt orealistiska i nuläget. Allt det där spär bara på misslyckanden och för att jag får ännu mindre tro på mig själv.

Jag tror att jag måste sätta upp små delmål för min egen skull.
Det är bara så himla svårt.
I mitt huvud jobbar jag redan heltid och i verkligheten så har jag inte ens börjat arbetsträna.

Dessutom kan jag knappt gå och det är ju bra att kunna göra på mitt jobb, som är rätt rörligt.

 

[Vallmo]

@Vallmo jag förstår dina tankar om varför men du måste släppa dem. Du kommer annars lägga så mycket värdefull energi på att grubbla på varför att det tar energi från det som är viktigt nu. Nu är det som det är. Det som ligger bakom oss ligger just bakom oss och det ska stanna där. Vi kan inte förändra det som hänt men vi kan välja vad vi gör med morgondagen, stanna i det gamla och lägga energi på det till ingen nytta eller släppa det och skapa något nytt. Ta med dig lärdomarna men inte det negativa, det som drar ner dig och skapar frågan varför. Du vet var du står nu och har alla möjligheter i världen att förändra ditt liv till det bättre. Mörkret i tunneln kan vara oerhört kompakt och det kan kännas helt hopplöst och omöjligt att hitta ut men du kommer göra det. Du kommer hitta ut och du kommer kunna skapa ett bättre liv. Som jag skrivit så många gånger, det börjar med ett steg, sedan tar du ett till och ännu ett. När du väl har börjat gå blir du friare och friare. Släng av dig den där manteln av självförakt, frågan varför och ditt dåliga självförtroende. Börja om. Det är aldrig försent.

Vad gäller att känna att livet runnit förbi en så kan det kännas så oavsett ålder. Jag skulle fylla 21 samma år jag lämnade barnens pappa och jag kände mig som om jag var 100 år och att livet var slut. Det var det verkligen inte. Där man minst anar finns guldkornen.

Du har helt rätt!
Jag blir alldeles slut bara av alla dessa tvära kast fram och tillbaka.
Det tar otroligt mycket energi.

Pratade en massa med sambon idag, bland annat om mina obehagliga kroppssensationer jag hade igår natt.
Han säger att jag absolut ska väcka honom om det känns så, vilket kändes rätt mysko faktiskt.
Jag förklarade att det faktiskt var en omöjlighet att tänka så och också att jag har varit själv med mitt dåliga mående så otroligt länge.
Jag sa helt enkelt att jag har svårt med tilliten.
Det är oerhört svårt att säga sånt när han faktiskt försöker i alla fall.

Pratade också om separationen som han kläckte ur sig i somras.
Tydligen var det något han bara sa. Det verkar inte vara ett tydligt mål för honom.
Jag däremot har ju sen den dagen varit helt uppfylld av den tanken och försökt på alla sätt och vis.
Det kändes ganska förvirrande.

Det som ändå är mest smärtsamt, vilket jag sa till honom, är ju att han har redan separerat från mig för flera år sedan.
Det var fruktansvärt att tala om, faktiskt. Bara att säga det och höra sig själv säga det.

Jag känner mig så himla trasig och instängd i den där tunneln.
Jag kan se målet men jag tvivlar hela tiden på hur jag ska komma dit.
Men jag hoppas att det blir så.
Jag ser vad du skriver och tar till mig det. Försöker i alla fall.

För övrigt; Jag känner att jag skriver väldigt utelämnande här.
Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tycker jag får bra svar i alla fall. Jag kanske behöver det.
Det är på sätt och vis lättare när man är anonym.

@TinyWiny du resonerar så väldigt klokt.
Jag har förstått att du också haft din beskärda del i livet och att det finns en ryggsäck.
Men det du gör, som är så fantastisk, är att du faktiskt använder dig av dina erfarenheter på ett bra sätt.
Du är fantastiskt stödjande och hjälper andra.
Jag tror och det verkar som du har ett rikt liv och att dina erfarenheter finns med dig på vägen och att det format dig på ett bra sätt. Både positiva och jobbiga händelser.

Inte alla som som kan det, men det kan du.
När du skriver märker man att det inte är bullshit. Det är äkta och det känns.
Ville bara säga det!

 

[Vallmo]

Livet är en lång räcka av planer och förändrade planer. Vi måste ju ändå göra något form av planering för framtiden, men sedan kommer livet emellan och planerna ändras.

Lite skämtsamt brukar jag säga "Ja, då har vi planen klar, då ska vi bara se var det skiter sig". För så är det. Det betyder inte att vi ska sluta planera. Det betyder att vi ska vara öppna för förändringar, inte bara de vi själva planerar och styr över.

Många gånger kan jag i backspegeln se att det blev bättre när jag tvingades ändra något. I andra fall kan jag se att jag lärde mig mycket av att det strulade till sig. Att jag blev starkare och att jag fick med mig värdefulla pusselbitar. Men det är inget jag tänker på när jag är mitt uppe i kaos. Då tänker jag bara på att prioritera, vad jag måste ändra för att komma i mål, om jag ö h t behåller det målet jag hade inledningsvis.

Ja, det är en motgång du upplever nu. Dina planer kanske inte realiseras med en gång. Du kanske får ta en omväg. Du kommer att klara det också,för du har klarat alla de här tuffa åren och är på väg ut på andra sidan.

Du har helt rätt i det.
Jag har reviderat mina planer åtskilliga gånger och sen har det ändå varit slumpen som avgjort vad det blev.
Och ofta har det blivit bra i alla fall, fast det inte var tänkt så från början egentligen.

När jag jobbar i trädgården sitter jag väldigt sällan och planerar.
Jag bara gör och jag låter idéerna växa fram. (Jag flyttar runt en del plantor också)

Och nej, det kommer troligen inte bli något husbygge.
Det skulle balansera alltför nära min ekonomiska gräns och den pressen kan jag inte ha. Också! Har jag kommit fram till i nuläget.
Antagligen blir det ett litet, trångt hus.
Barnen får dela rum.
Det kommer säkert vara renoverat på ett idiotiskt sätt.
Men, förhoppningsvis kommer jag få mycket fritt kapital som gör mig mindre sårbar ekonomiskt.

 

[tanten]

Antagligen blir det ett litet, trångt hus.
Barnen får dela rum.
Det kommer säkert vara renoverat på ett idiotiskt sätt.
Men, förhoppningsvis kommer jag få mycket fritt kapital som gör mig mindre sårbar ekonomiskt.

Stopp nu!
Jag är rädd att du låste fast din framtid i en dröm som nu fallit. Drömmen om det nybyggda huset.

Du har så lätt att tänka svartvitt. Måla inget elände på väggen - det finns massor av fina hus som du kan trivas fantastiskt bra i.

Du har inte två val - nybygge eller pyttelitet illa renoverat hus. Det finns kanske hundra andra möjligheter.

Du måste tänka ett steg i taget. Viktigt är att du faktiskt kommer vidare mot ett bättre mående. Ett bättre liv. .

Huset du flyttar till behöver inte vara ditt hem för evigt. Du kan köpa ett hus och sedan flytta ifall det inte blev som du tänkte. Eller så köper du det och det visar sig vara ett drömställe.

 

[TinyWiny]

Du har helt rätt!
Jag blir alldeles slut bara av alla dessa tvära kast fram och tillbaka.
Det tar otroligt mycket energi.

Pratade en massa med sambon idag, bland annat om mina obehagliga kroppssensationer jag hade igår natt.
Han säger att jag absolut ska väcka honom om det känns så, vilket kändes rätt mysko faktiskt.
Jag förklarade att det faktiskt var en omöjlighet att tänka så och också att jag har varit själv med mitt dåliga mående så otroligt länge.
Jag sa helt enkelt att jag har svårt med tilliten.
Det är oerhört svårt att säga sånt när han faktiskt försöker i alla fall.

Pratade också om separationen som han kläckte ur sig i somras.
Tydligen var det något han bara sa. Det verkar inte vara ett tydligt mål för honom.
Jag däremot har ju sen den dagen varit helt uppfylld av den tanken och försökt på alla sätt och vis.
Det kändes ganska förvirrande.

Det som ändå är mest smärtsamt, vilket jag sa till honom, är ju att han har redan separerat från mig för flera år sedan.
Det var fruktansvärt att tala om, faktiskt. Bara att säga det och höra sig själv säga det.

Jag känner mig så himla trasig och instängd i den där tunneln.
Jag kan se målet men jag tvivlar hela tiden på hur jag ska komma dit.
Men jag hoppas att det blir så.
Jag ser vad du skriver och tar till mig det. Försöker i alla fall.

För övrigt; Jag känner att jag skriver väldigt utelämnande här.
Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag tycker jag får bra svar i alla fall. Jag kanske behöver det.
Det är på sätt och vis lättare när man är anonym.

@TinyWiny du resonerar så väldigt klokt.
Jag har förstått att du också haft din beskärda del i livet och att det finns en ryggsäck.
Men det du gör, som är så fantastisk, är att du faktiskt använder dig av dina erfarenheter på ett bra sätt.
Du är fantastiskt stödjande och hjälper andra.
Jag tror och det verkar som du har ett rikt liv och att dina erfarenheter finns med dig på vägen och att det format dig på ett bra sätt. Både positiva och jobbiga händelser.

Inte alla som som kan det, men det kan du.
När du skriver märker man att det inte är bullshit. Det är äkta och det känns.
Ville bara säga det!

Tack
Jo mycket erfarenhet finns det men jag har gjort ett medvetet val och det är att jag vägrar ha det som ryggsäck. De erfarenheter jag behöver finns där när de behövs men all skit har jag kastat ut. Jag bär inte omkring på det utan släpper så snart eländet är över. Hade jag inte gjort det valet hade jag inte heller kunnat använda mig av erfarenheterna på ett bra sätt. Det går inte att leva i det förflutnas misär. När det är över så är det över och då är det att släppa och gå mot nya mål som gäller. Det kan låta bryskt men för mig handlar det om överlevnad, att leva som jag vill leva och inte låta erfarenheterna tynga ner mig utan just plockas fram när de behövs.

Det är tvära kast och det kan vara helt omöjligt att hänga med ibland men att du har mål, att du sätter fokus där borta vid ljuset av tunneln även om du inte ser det just nu gör att du kommer ta dig dit även om du svajar ibland. Du får lita på bukefalisternas ficklampor tills du ser ljuset. Vi är många som vet att andra sidan finns.

Jag förstår att det kändes jättekonstigt när han sa så. Det blir som att gå till fienden och få plåster och bandage efter ett slagsmål Helknepigt!

Att höra sig själv säga något sådant blir chockartat. När det väl går in så blir det på riktigt och hur otäckt det än är så är det ett steg på vägen det med. Du är ärlig mot dig själv. Du ljuger inte, förskönar inte utan en stund där och då står du naken med sanningen framför dig.

Jag tror att innan du har kommit därifrån, innan du har landat där du kan stänga dörren om dig och ingen annan (läs din snart exsambo) har tillträde så kan du inte läka. Du får helt enkelt bara börja gå. Ena foten framför den andra. Använd buke som både kryckor och rullstol när du behöver. Vi hejar på och vi finns här. Gå mot din egen läkning och gå mot ett bättre liv. När du tar ett steg i taget behöver du inte fundera så mycket på vart dina steg tar dig utan huvudsaken är att du kommer ifrån där du är nu. Det finns inget som säger att dit du flyttar nu kommer du att stanna utan det kan vara en rastplats, ett ställe där du kan vila, läka och bygga upp dig själv igen på för att sedan ta dig vidare. Det är jättebra med drömmar, planer och mål men man kan ibland behöva ta omvägar, stanna på rastplatser och ibland kommer man fram till helt andra mål, drömmar och planer på vägen. Inget är skrivet i sten och det du tänker idag kan förändras så många gånger och på så många sätt. Det finns inga mål och drömmar som är fel. Dröm, planera i stort och i smått, endel blir verklighet och endel planer och drömmar förändras, försvinner och ersätts av andra. Huvudsaken är att varje människa lever sitt liv så som hen vill leva och så som hen mår bra av. Du har också rätt till det.

 

[Lovisaleonora]

När jag jobbar i trädgården sitter jag väldigt sällan och planerar.
Jag bara gör och jag låter idéerna växa fram. (Jag flyttar runt en del plantor också)

Lär dig av dina erfarenheter. Applicera dina erfarenheter från ett område, på andra områden i livet. Visst blir trädgården vackrare och harmonin bättre när du inte planerar FÖR mycket utan låter sinnet vara öppet för andra alternativ?

Just det.

 

[Vallmo]

Lär dig av dina erfarenheter. Applicera dina erfarenheter från ett område, på andra områden i livet. Visst blir trädgården vackrare och harmonin bättre när du inte planerar FÖR mycket utan låter sinnet vara öppet för andra alternativ?

Just det.

Men, fan vad det där var bra sagt! Tack!

Precis så är det ju i trädgården.
Jag får runt och har något som trycker i bakhuvudet.
Till slut kommer idén fram och så gräver jag en ny rabatt.
Eller så sätter jag upp en spaljé och så bildas det ett rum. Och helt plötsligt behövs det en spaljé till för att bilda alla väggar.

Såklart ska jag använda mig av den förmågan annars också. Tack!

Det roliga är att min trädgård ser enormt genomtänkt ut från början till slut, men det är den verkligen inte.
Jag har bara gått på känslan faktiskt.
Så till den milda grad att jag undvikit böcker och tidningar för att inte påverkas av andra trädgårdar. Nörd - jag vet!

 

[Vallmo]

Stopp nu!
Jag är rädd att du låste fast din framtid i en dröm som nu fallit. Drömmen om det nybyggda huset.

Du har så lätt att tänka svartvitt. Måla inget elände på väggen - det finns massor av fina hus som du kan trivas fantastiskt bra i.

Du har inte två val - nybygge eller pyttelitet illa renoverat hus. Det finns kanske hundra andra möjligheter.

Du måste tänka ett steg i taget. Viktigt är att du faktiskt kommer vidare mot ett bättre mående. Ett bättre liv. .

Huset du flyttar till behöver inte vara ditt hem för evigt. Du kan köpa ett hus och sedan flytta ifall det inte blev som du tänkte. Eller så köper du det och det visar sig vara ett drömställe.

Jag blev faktiskt full av skratt när jag läste ditt inlägg!
Du har verkligen fångat mig på pricken, svart eller vitt.

Jag har ju borderline, eller emotionell instabilitet som det heter med lite finare ord och det är väl just en av karaktärsdragen att det gärna blir så.
Tyvärr verkar inte terapin ha botat det.

Jag tänkte faktiskt idag att jag kunde göra så, alltså att köpa något nu och sen kanske när barnen blir större köpa något annat.
Så lite av det ni säger kanske börjar gå in.......

 

[Vallmo]

Tack
Jo mycket erfarenhet finns det men jag har gjort ett medvetet val och det är att jag vägrar ha det som ryggsäck. De erfarenheter jag behöver finns där när de behövs men all skit har jag kastat ut. Jag bär inte omkring på det utan släpper så snart eländet är över. Hade jag inte gjort det valet hade jag inte heller kunnat använda mig av erfarenheterna på ett bra sätt. Det går inte att leva i det förflutnas misär. När det är över så är det över och då är det att släppa och gå mot nya mål som tgäller. Det kan låta bryskt men för mig handlar det om överlevnad, att leva som jag vill leva och inte låta erfarenheterna tynga ner mig utan just plockas fram när de behövs.

Det är tvära kast och det kan vara helt omöjligt att hänga med ibland men att du har mål, att du sätter fokus där borta vid ljuset av tunneln även om du inte ser det just nu gör att du kommer ta dig dit även om du svajar ibland. Du får lita på bukefalisternas ficklampor tills du ser ljuset. Vi är många som vet att andra sidan finns.

Jag förstår att det kändes jättekonstigt när han sa så. Det blir som att gå till fienden och få plåster och bandage efter ett slagsmål Helknepigt!

Att höra sig själv säga något sådant blir chockartat. När det väl går in så blir det på riktigt och hur otäckt det än är så är det ett steg på vägen det med. Du är ärlig mot dig själv. Du ljuger inte, förskönar inte utan en stund där och då står du naken med sanningen framför dig.

Jag tror att innan du har kommit därifrån, innan du har landat där du kan stänga dörren om dig och ingen annan (läs din snart exsambo) har tillträde så kan du inte läka. Du får helt enkelt bara börja gå. Ena foten framför den andra. Använd buke som både kryckor och rullstol när du behöver. Vi hejar på och vi finns här. Gå mot din egen läkning och gå mot ett bättre liv. När du tar ett steg i taget behöver du inte fundera så mycket på vart dina steg tar dig utan huvudsaken är att du kommer ifrån där du är nu. Det finns inget som säger att dit du flyttar nu kommer du att stanna utan det kan vara en rastplats, ett ställe där du kan vila, läka och bygga upp dig själv igen på för att sedan ta dig vidare. Det är jättebra med drömmar, planer och mål men man kan ibland behöva ta omvägar, stanna på rastplatser och ibland kommer man fram till helt andra mål, drömmar och planer på vägen. Inget är skrivet i sten och det du tänker idag kan förändras så många gånger och på så många sätt. Det finns inga mål och drömmar som är fel. Dröm, planera i stort och i smått, endel blir verklighet och endel planer och drömmar förändras, försvinner och ersätts av andra. Huvudsaken är att varje människa lever sitt liv så som hen vill leva och så som hen mår bra av. Du har också rätt till det.

Jo, det kändes konstigt när sambon sa sådär.
Och jag talade också om varför och att det blir väldigt svårt för mig att veta vad som gäller.
Han har ju uttryckt tydligt att mitt mående påverkar honom negativt tidigare.
Men nu uttryckte han bestämt såna här saker vill han vara delaktig i och försöka vara till hjälp.

Jo, jag berättade ganska naket om hur jag kände, sveket, orden allt som har fått mig att må så dåligt.
Det kändes svårt, men samtidigt var jag tvungen.
Jag var helt ärlig med också att det har blivit som en slags betingad reflex.
Jag mår dåligt bara jag kommer hem, typ.

Jag kände mig faktiskt ganska stark som berättade precis hur jag kände.
Det var hemskt men samtidigt skönt att få ur sig.
Känslan av lättnad var nästan fysisk. Mina hälar och armen gjorde mycket mindre ont efter samtalet.

Jag tror att han försöker närma sig mig och att jag ska få något slags förtroende för honom igen.
Han verkar nästan desperat och chockad själv över hur han har varit och hur jag har uppfattat hans beteende.
Jag står fast vid att jag har känt mig psykiskt misshandlad, åtsidosatt, bortglömd, nedprioriterad osv.

Jag försöker tänka också att allt är inte svart eller vitt när det gäller honom heller.
För om jag tänker så betyder det ju att jag fastnar i det som varit, precis som han gjorde.
Jag känner att jag vill ge honom en chans när han öppnat dörren.
Han kanske har lärt sig något om sig själv och ändrar sig utifrån det.
Men jag kommer aldrig låta honom bagatellisera hur han varit mot mig under alla dessa år.
Den ryggsäcken ska han få tillbaka nu. Förhoppningsvis så lär även han sig något.

Om jag reflekterar om mig själv så tror jag att jag har någon slags urstyrka och samtidigt är jag så fruktansvärt skör.
Det är också lite typiskt för min emotionella instabilitet.
Jag har svårt att få ihop hela bilden av mig själv och förstå att man kan vara både och.
Det är ett sånt där typiskt karaktärsdrag som vi pratade om i gruppterapin faktiskt. Jättevanligt för borderline!

Efter det där samtalet med sambon var jag helt slut och gick iväg och läste era inlägg.

Sen gick jag ner till sambon och sa att om jag ska kunna ha en chans att fixa ihop mitt liv så behöver vi nog gå på den där parterapin i alla fall.
Och det inom en snar framtid även om jag får på mina andra stödsamtal.
Jag tror vi helt enkelt behöver hjälp på vägen för att underlätta mitt (vårt) liv fram till vi separerar.

Det blev tydligt för mig när vi pratade och jag fick beskriva mina känslor så gjorde det att jag mådde bättre.
Det var den anledningen som avgjorde att jag vill testa parterapi trots allt.