Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?
Fast jag tycker nog att de exempel TS ger är just "små saker", helt vardagliga små utflykter som de flesta föräldrar gör med sina barn nån gång i veckan minst. Och som många ser som en helt normal del av ett barns uppväxt, just att biblioteket och lekparken inte är stora märkvärdiga utflykter som man gör några gånger om året som en extraordinär händelse, utan normala delar av vardagslivet. Det är väl en del av det man vill ge sina barn, tänker jag, att bibliotek, museum, skogsutflykter etc är hemtama, självklara saker, inte udda märkvärdigheter. Utöver då det självklara att sånt ofta är roligt, och att lite utflykter således är ett trevligt sätt att göra livet lite roligare för alla i familjen än om man bara är hemma hela tiden. Och då blir det ju väldigt trögt om en av två föräldrar vägrar befatta sig med allt sånt.
Ja, i din värld och din omgivning utifrån din bakgrund och i din bostads- och familjesituation.
Lever man på landet med en ekonomi som tillåter en bil och inte två, så kanske det inte är sådant som görs minst en gång per helg.
I den småstad utanför vilken jag är uppväxt, en stad med ca 10000 invånare, finns inget museum.
För att åka till en stad där det finns ett museum, har man 8 mil enkel väg.
Då blir det inget man gör "varje helg". Då blir det ett projekt att åka till museum.
Det finns vuxna människor som inte ser någon som helst glädje varken för sig själv eller för sina barn att läsa böcker. Alla har inte det intresset. Då blir inte biblioteket något intressant.
Min stackars utlämnade pappa, igen, har väl under sitt snart 66-åriga liv läst högst tio böcker. Men det betyder inte att han är intellektuellt trög, eller trångsynt eller tråkig. Det betyder att han har andra intressen som han hellre gör.
Han är inte intresserad av storstadens utbud: till nöds har han ett par gånger följt med mamma till London för att hälsa på min syster. Den enda resan han egentligen uppskattade var när hela gänget åkte till Wales och såg sig om. Stenhögar har han fått nog av...
Asch, jag försöker inte ändra din uppfattning utan bara illustrera att det som du ser som självklart inte är det för alla. Och att varken du eller jag har mer rätt än den andra: vi ser bara olika. Man kan ha olika intressen.
Dessutom vill jag påstå att man som barn kan utveckla sina intressen ändå.
Jag har alltid varit en bokmal, ända sedan jag lärde mig att läsa vilket jag gjorde vid fyra års ålder. Har alltid slukat böcker. Lånade på skolbiblioteket, dit läraren tog mig och mina klasskamrater varje vecka (ett rum i skolan som var en liten bygdeskola).
Jag har fått gå på bio och teater så mycket jag viljat - när jag var vuxen nog att själv ha ekonomi för det. När jag växte upp, var pengarna begränsade liksom utbudet (som jag beskrivit tidigare) men det är inget som haft konsekvenser för mig i vuxen-livet.
Att man som förälder vill göra utflykter med sina barn är en viktig poäng, men att lägga "miniminivå" i vad utflykterna ska innehålla blir en annan sak.
Precis som jag tänker att det är helt olika hur olika föräldrar vill göra.
Det viktiga är nog att hitta en väg där båda föräldrar i en familj är eniga om vem som gör vad, och att det helst inte landar som ett krav från ena parten på vad och hur och när den andra parten ska engagera sig - det leder nog ofelbart till konflikt och möjligen till att den "felande" parten får ännu mindre vilja att göra det efterfrågade självmant.
min uppfattning var om barn på en gård vart mer begränsad och om de inte fick besöka bio, bibliotek, museum mm dvs inte desamma som utflykters vara eller ikke vara, utan om de var nödvändiga mål för att inte bli begränsad.
