Gå i terapi är nog det absolut sista hon skulle kunna tänka sig att göra. Tror hellre hon dör... Hon är lite sån som inte riktigt tror på tex psykisk ohälsa och ”svaga nerver” som hon kan uttrycka det ibland. Har inte ens berättat för mina föräldrar att min sambo har fått hjälp med depression efter den jobbiga tiden med hans mammas sjukdom och bortgång.
Det hade varit lättare om hon var otrevlig hela tiden. Men vi kan ju ha trevligt oxå och jag kan åka dit frivilligt ibland, men det är mest när pappa oxå är hemma. Är han inte hemma är det sällan jag åker dit för att bara umgås med mamma. Möjligtvis att jag frågar om hon vill följa med på någon affär eller så men inte bara träffas för att sitta och surra en stund.
Nej jag hade inte umgåtts med annan vuxen som beter sig så. Men hon är ju ändå min mamma och jag har mycket att vara tacksam över mot mina föräldrar oxå. Och det är jag. Men vill inte behöva ta skit bara för det.
Jag har många goda minnen av min mamma. Jag har också många goda minnen med mitt ex som misshandlade mig. Det goda överväger inte alltid, och mycket av det du skriver om din mamma är emotionell utpressning och misshandel. Att utsättas för sådant beteende, särskilt som barn, har stora konsekvenser och är inte på något plan okej.
Min mamma har också behandlat mina syskonbarn lika illa som hon behandlat mig, så tänk också på hur din mamma kanske behandlar dina barn när du inte är med.
Mina föräldrar har gett mig massor att vara tacksam för, men den tacksamheten kan inte väga upp för att bli behandlad som skit. Det går inte att köpa kärlek, och du som barn till dina föräldrar ska inte känna att tacksamhet och hjälp med barnen är det enda som håller er tillsammans. Det är inte sunt och inte normalt. De har ingen rätt till dig och ditt liv, eller att styra det. Citerar en av mina favoritdikter av Kahlil Gibran:
”
And a woman who held a babe against her bosom said, Speak to us of Children.
And he said:
Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They come through you but not from you,
And though they are with you yet they belong not to you.
You may give them your love but not your thoughts,
For they have their own thoughts.
You may house their bodies but not their souls,
For their souls dwell in the house of tomorrow, which you cannot visit, not even in your dreams.
You may strive to be like them, but seek not to make them like you.
For life goes not backward nor tarries with yesterday.
You are the bows from which your children as living arrows are sent forth.
The archer sees the mark upon the path of the infinite, and He bends you with His might that His arrows may go swift and far.
Let your bending in the archer’s hand be for gladness;
For even as He loves the arrow that flies, so He loves also the bow that is stable.”
Så skall föräldrar älska sina barn. Inte med krav på motprestation, tacksamhet, eller hur de skall vara.
