Konflikt med föräldrar

[Lingon]

Ja det är frågan. Hon har ju alltid varit så här och ingen har någonsin sagt något om det. Så vi får se.
Pratade med min syster som sa att ”du får ta henne med en nypa salt. Du vet ju hur hon är och nu har hon ingenting att göra så allt blir så stort.” Men jag är less på att alltid ta henne med en nypa salt. Varför kan inte hon ta mig med en nypa salt i stället?

Säg till henne "Jag tänker prata med dig när du beter dig så här. Nu tänker jag lägga på luren/gå härifrån. Ha det bra så hörs vi en annan dag när du kan tänka dig att lyssna på mig" Och sen inte prata med henne när hon är så. Men säg det lugnt och sakligt men bestämt. Du måste sätta gränser runt dig själv. Det är klart att hon kommer att tycka att det är jobbigt men det är inte ditt problem. Så länge du är bestämd men inte elak. Skydda dig själv och avlägsna dig från henne när hon beter sig illa mot dig.

 

[Badger]

Svårt för utomstående att bedöma men hur skulle ni gjort? Riskera en stor konflikt genom att ta upp allt som jag tycker är jobbigt eller bara svälja och låtsas som ingenting för att inte riskera relationen? Våra barn märker ingenting av detta som tur är. Eller ja, igår var hon ju själv med dem så då hörde de antagligen när hon pratade med mig och var arg. Men hon är inte så här mot dem och de tycker om att vara där, även om morfar är favoriten.

Bara läst en sida. Jag tror hon är lite deppig om hon blivit märkbart värre på sistone. Kanske fått uselt självförtroende av att bara hänga hemma (Skulle förklara att hon märker hur många portioner man äter osv).

Går det inte att tipsa om lite utomhuskurser/internetkurser eller någonting, så hon får bytt fokus lite. Hon kanske kan hitta ett mission in life av något slag (miljö, feminism, röda korset). (ger betydligt mer att klaga på men.) Bokklubb på internet med zoommöten? något?

Ok det kanske låter lite udda som råd men har en släkting eller så som är lite åt det hållet och hon är oändligt mycket bättre när hon är glad än när hon är ledsen. Och det är helt kört att gräla eller så. (annars tycker jag mycket blir bättre av gräl men vissa klarar det verkligen inte) Det ger för mycket energi åt saker att älta och växer. Bättre att förekomma och glatt tjuta att Gud vad gott det här var, min första portion var gigantisk, så nu klarar jag inte en till, helt fantastiskt! Får man recept. Vilket ju är jobbigt när det är ens förälder såklart.

Nåja ett projekt på G och allt blir bättre. Tex totalt fokus på att sy någonting.

(Antar att dagens mormödrar och sådant inte gör det men tex mina kunde sy partyklänningar o riddräkter till mina Barbies i timmar när jag var liten... instant positiv feedback blev det också )

 

[Kristall10]

Bara läst en sida. Jag tror hon är lite deppig om hon blivit märkbart värre på sistone. Kanske fått uselt självförtroende av att bara hänga hemma (Skulle förklara att hon märker hur många portioner man äter osv).

Går det inte att tipsa om lite utomhuskurser/internetkurser eller någonting, så hon får bytt fokus lite. Hon kanske kan hitta ett mission in life av något slag (miljö, feminism, röda korset). (ger betydligt mer att klaga på men.) Bokklubb på internet med zoommöten? något?

Ok det kanske låter lite udda som råd men har en släkting eller så som är lite åt det hållet och hon är oändligt mycket bättre när hon är glad än när hon är ledsen. Och det är helt kört att gräla eller så. (annars tycker jag mycket blir bättre av gräl men vissa klarar det verkligen inte) Det ger för mycket energi åt saker att älta och växer. Bättre att förekomma och glatt tjuta att Gud vad gott det här var, min första portion var gigantisk, så nu klarar jag inte en till, helt fantastiskt! Får man recept. Vilket ju är jobbigt när det är ens förälder såklart.

Nåja ett projekt på G och allt blir bättre. Tex totalt fokus på att sy någonting.

(Antar att dagens mormödrar och sådant inte gör det men tex mina kunde sy partyklänningar o riddräkter till mina Barbies i timmar när jag var liten... instant positiv feedback blev det också )

Hon har alltid varit sån att hon märker små detaljer om det är detaljer som inte passar in med hennes förväntningar. Tex hur många portioner man äter tex...
Både jag och min syster vill att mamma ska komma ut mer och hitta intressen. Men hon har helt enkelt inga intressen. Och hon skulle aldrig anmäla sig till någon kurs av något slag. Möjligtvis om hon hade en väninna som verkligen drog med henne på något. Men jag kan inte komma på vad kursen skulle kunna innehålla för att hon skulle gå. Suck!
Hon som klagade på sina föräldrar att de bara satt hemma och inte gjorde något.... De gjorde dock mycket mer än vad hon själv gör. Lätt att klaga på andra och inte se sin egen situation.

 

[Badger]

Hon har alltid varit sån att hon märker små detaljer om det är detaljer som inte passar in med hennes förväntningar. Tex hur många portioner man äter tex...
Både jag och min syster vill att mamma ska komma ut mer och hitta intressen. Men hon har helt enkelt inga intressen. Och hon skulle aldrig anmäla sig till någon kurs av något slag. Möjligtvis om hon hade en väninna som verkligen drog med henne på något. Men jag kan inte komma på vad kursen skulle kunna innehålla för att hon skulle gå. Suck!
Hon som klagade på sina föräldrar att de bara satt hemma och inte gjorde något.... De gjorde dock mycket mer än vad hon själv gör. Lätt att klaga på andra och inte se sin egen situation.

Jo jag tänkte att anfall kan vara bästa försvar ibland. Om man vet att det barkar åt helskotta. Vilket du ju verkar göra. Dvs -middag blabla din man tog minsann bara en portion... -Ja! oj vad gott det var! han sa att det var så fantastiskt... är det ur X kokboken ngt? Har funkat.

Klagade hon på sina föräldrar inför dig eller klagade hon faktiskt på sina föräldrar så de hörde? Det kan ju faktiskt vara ett gott tecken på att det finns en vilja där att göra någonting. Man kan ju ta mamma på släp till någonting man gillar om man vill ha en positiv grej att prata om och tycker det skulle göra livet roligare för en själv och henne samtidigt. Kanske inte skogspromenader dock, då lär man ju höra allt man inte vill höra. Utan just bokklubben, internetkursen, senare (efter corona, keramiken på Folkuniversitetet eller ngt.)

Vissa människor klagar ju också bara för att de inte kommer på något positivt att prata om. Och det blir ju lättare att inte ha någonting att prata om om man inte gör något alls. (Det låter ju faktiskt som att hennes självförtroende är totalt i botten, om hon blir så lätt avundsjuk.)

 

[Gry]

För mig var det enklare att aldrig ha barnvakt. Jag tror vi hade barnvakt Max 4 ggr under barnens hela uppväxt. Och då inte av föräldrar. Aldrig i livet att jag skulle hamna i ngn tacksamhetsskuld. Vänligt men bestämt säger man ifrån. Sedan håller man det. Man förklarar inte för människor som inte vill lyssna eller vill förstå. Sedan minimerar man träffar osv. Och alla, absolut alla, känslor och tankar som det ger ens mamma är hennes process. Och den gången hon är genuint intresserad av att lösa en konflikt eller förstå, då, men aldrig någonsin tidigare, då kan man förklara.

Jag var faktiskt lite Avis på vänner som hade tillgång till barnvakt. Vi hade I princip aldrig det. Men det gick ändå. Jag brukar tänka att morföräldrar inte väljer att ha barnbarn och att det knappast är deras huvudvärk att avlasta mig/oss i vårt val att skaffa barn. Sen att det finns de som vill, är ju en bonus. Och relationen blir ju därefter också.

Distans, tänker jag. Och utifrån texten får jag upp ord som medberoende och normaliseringsprocess. Det ligger ialf inte inom normalstörd.

Kram, hoppas det går bra.

 

[Sar]

Jag har många goda minnen av min mamma. Jag har också många goda minnen med mitt ex som misshandlade mig. Det goda överväger inte alltid, och mycket av det du skriver om din mamma är emotionell utpressning och misshandel. Att utsättas för sådant beteende, särskilt som barn, har stora konsekvenser och är inte på något plan okej.

Min mamma har också behandlat mina syskonbarn lika illa som hon behandlat mig, så tänk också på hur din mamma kanske behandlar dina barn när du inte är med.

Mina föräldrar har gett mig massor att vara tacksam för, men den tacksamheten kan inte väga upp för att bli behandlad som skit. Det går inte att köpa kärlek, och du som barn till dina föräldrar ska inte känna att tacksamhet och hjälp med barnen är det enda som håller er tillsammans. Det är inte sunt och inte normalt. De har ingen rätt till dig och ditt liv, eller att styra det. Citerar en av mina favoritdikter av Kahlil Gibran:

”
And a woman who held a babe against her bosom said, Speak to us of Children.
And he said:
Your children are not your children.
They are the sons and daughters of Life’s longing for itself.
They come through you but not from you,
And though they are with you yet they belong not to you.

You may give them your love but not your thoughts,
For they have their own thoughts.
You may house their bodies but not their souls,
For their souls dwell in the house of tomorrow, which you cannot visit, not even in your dreams.
You may strive to be like them, but seek not to make them like you.
For life goes not backward nor tarries with yesterday.
You are the bows from which your children as living arrows are sent forth.
The archer sees the mark upon the path of the infinite, and He bends you with His might that His arrows may go swift and far.
Let your bending in the archer’s hand be for gladness;
For even as He loves the arrow that flies, so He loves also the bow that is stable.”

Så skall föräldrar älska sina barn. Inte med krav på motprestation, tacksamhet, eller hur de skall vara.

Vilken fantastiskt dikt, tack för att du delade den!

 

[vilde]

Ja det är ju så det måste bli i fortsättningen. För uppenbarligen funkar det inte att försöka förklara. Men någonstans vill jag ju att hon ska förstå mig så att hon inte är arg på mig. Jag tycker inte om när någon är arg på mig även om jag försöker att inte bry mig. Men jag måste börja släppa de känslorna.

Det tror jag är rätt, att inte ta vid sig gör att det inte blir en så stor sak för någon av er och det är svårt att vara arg på någon som inte reagerar på det. Lättare sagt än gjort förstås men jag tror det är en bra strategi

 

[vilde]

Bara läst en sida. Jag tror hon är lite deppig om hon blivit märkbart värre på sistone. Kanske fått uselt självförtroende av att bara hänga hemma (Skulle förklara att hon märker hur många portioner man äter osv).

Går det inte att tipsa om lite utomhuskurser/internetkurser eller någonting, så hon får bytt fokus lite. Hon kanske kan hitta ett mission in life av något slag (miljö, feminism, röda korset). (ger betydligt mer att klaga på men.) Bokklubb på internet med zoommöten? något?

Ok det kanske låter lite udda som råd men har en släkting eller så som är lite åt det hållet och hon är oändligt mycket bättre när hon är glad än när hon är ledsen. Och det är helt kört att gräla eller så. (annars tycker jag mycket blir bättre av gräl men vissa klarar det verkligen inte) Det ger för mycket energi åt saker att älta och växer. Bättre att förekomma och glatt tjuta att Gud vad gott det här var, min första portion var gigantisk, så nu klarar jag inte en till, helt fantastiskt! Får man recept. Vilket ju är jobbigt när det är ens förälder såklart.

Nåja ett projekt på G och allt blir bättre. Tex totalt fokus på att sy någonting.

(Antar att dagens mormödrar och sådant inte gör det men tex mina kunde sy partyklänningar o riddräkter till mina Barbies i timmar när jag var liten... instant positiv feedback blev det också )

Plus på det, jag tänkte skriva precis samma

 

[vilde]

Såg nu att det är en gammal tråd som råkade återupplivas.

 

[Hannah199]

Oj. Igenkänning här. Puh!
Alltså att ta upp allt detta du vill säga henne leder nog ingenstans ändå. Blir som du skriver... värre... jag har sutit i samma sists med min mor. Ju mer jag markerade att hon skulle backa ju närmare kom hon. Ju mer påfrestande blev det. Tillsist bröt jag kontakten. Var inte kul alls men jag orkade inte mer. Nu, efter den markeringen som pågick ett tag är det bättre. Vi är inte mor dotter i gamla roller längre. Vi ses. Är artiga och har hon åsikter så säger hon dem inte. Jag släpper inte in henne i mitt liv till fullo. Hon har sin kant och jag har min. Hon tog så hårt att jag bröt att hon fattar att det får vara så. Enda relationen som funkar för oss är just denna. Är helt ok med mig eftersom jag vet att det inte funkar på annat sätt.

 

[prinsessfeminist]

På din beskrivning låter det som att din mamma har stora förväntningar på omgivningen och blir det inte som hon vill är det inte hennes förväntningar som det är fel på utan alltid någon annan eller annat.

Kan du prata med din pappa om detta?

Kan du säga till din mamma att du upplever att det är jobbigt att hon har outtalade förväntningar om hur saker ska bli, att om hon anstränger sig för att kommunicera med sin omgivning istället för att bli upprörd över att man inte kan läsa hennes tankar så blir tillvaron trevligare även för henne?

Tror inte det fungerar alls på en sådan personlighet.

I flera avseenden påminner TS mamma om min egen, och det går inte, att nå fram.

Insikt om att andra kan tycka/tänka annorlunda finns inte (hos min mamma).

Sorgligt men sant.

Ts - du behöver ta hand om dig själv. Du kommer tyvärr inte förändra sin mamma.

 

[Görel]

Tror inte det fungerar alls på en sådan personlighet.

I flera avseenden påminner TS mamma om min egen, och det går inte, att nå fram.

Insikt om att andra kan tycka/tänka annorlunda finns inte (hos min mamma).

Sorgligt men sant.

Ts - du behöver ta hand om dig själv. Du kommer tyvärr inte förändra sin mamma.

Tur att vi har olika erfarenheter!

Så att ts kanske kan få lite hopp.

 

[prinsessfeminist]

Då måste du förändra dig. Du måste sluta ta på dig det hon öser över dig och istället säga att du inte vill umgås när hon är sådan. Det fungerar faktiskt. Min mamma säger aldrig till mig numera vad jag ska/borde göra eller lägger sig i mitt liv medans hon är exakt likadan som alltid mot min kusin och lägger sig i hennes liv och vad hon ska/borde göra istället för det hon gör. Orsaken? Jag har sagt ifrån att jag inte tar hennes skit. Att jag inte vill umgås då. Det har inte min kusin utan hon tar emot skiten bara, mår dåligt och i ett försök att få upprättelse för sig själv gör hon tvärtemot det min mamma säger och mår dåligt för det istället för att leva som hon vill. Ofta beter sig människor sådär för att de har dålig självkänsla. De ser sig som förmer än andra för att hålla uppe fasaden inför sig själva och förklär det de gör som omtanke och/eller skyldighet att säga till andra vad de borde göra inför sig själva eftersom deras egna liv inte blev som de ville och önskade. Sålänge de bemöts med ursäkter och sålänge de får ösa sin skit över andra så får de näring till sitt ego och fortsätter. Sätter man stopp för den näringen så får de hitta andra sätt att leva sina liv. I bästa fall tar de tag i sina problem och börjar leva det liv de vill.

Jag har gjort samma med min mamma. Jag har markerat att jag inte vill lyssna på hennes negativa attityd om ditten och datten.

Har hon inget positivt att bidra med, får hon ringa någon annan.

Nu har vi hörts av på telefon en gång sedan i oktober.

Fine, för mig. Jag vill inte må dåligt och hon förmår inte att ändra sig.

Umgänge med mig sker numera på mina villkor. Under lång tid försökte jag få henne att förstå vad hon gjorde mot mig.

När jag var liten grät jag och det hade ingen effekt.

Sedan jag blev vuxen har jag bara blivit heligt förbannad och skällt på henne. Ingen effekt.

Så nu är det som det verkar vara för dig. En distanserad relation med tydliga gränser.

 

[prinsessfeminist]

Tur att vi har olika erfarenheter!

Så att ts kanske kan få lite hopp.

Ja, jag säger inte emot dig. Jag delar bara med mig av min erfarenhet.

En mamma som saknar förmåga att sätta sig in i andras tankar och känslor är svår att nå.

Jag tror tex att andra är bättre på att prata med min mamma än vad jag är. Jag är nämligen alltid "barn" och hon är vuxen och kan och har rätt att tillrättavisa mig.

Jag vill inte vara cynisk och hoppas att du har rätt angående ts.

 

[alazzi]

Jag har gjort samma med min mamma. Jag har markerat att jag inte vill lyssna på hennes negativa attityd om ditten och datten.

Har hon inget positivt att bidra med, får hon ringa någon annan.

Nu har vi hörts av på telefon en gång sedan i oktober.

Fine, för mig. Jag vill inte må dåligt och hon förmår inte att ändra sig.

Umgänge med mig sker numera på mina villkor. Under lång tid försökte jag få henne att förstå vad hon gjorde mot mig.

När jag var liten grät jag och det hade ingen effekt.

Sedan jag blev vuxen har jag bara blivit heligt förbannad och skällt på henne. Ingen effekt.

Så nu är det som det verkar vara för dig. En distanserad relation med tydliga gränser.

Det är som att läsa om min mamma. Så sorgligt att ha föräldrar som är så svåra.