Konflikt med föräldrar

[Nahar]

Har provar det med men då blir hon ju arg för att jag inte svarar. Eller tycker att jag är kaxig ich tror att jag är så himla bra och duktig som gör som jag gör. Jag försöker alltid att vara sansad och förklara hur jag känner och tänker i situationen men tillslut brister det och det blir gråt. Jag gråter när jag blir arg och besviken. Men hon fortsätter ändå. Fast än jag gråter, förklarar hur jag känner och till och med ibland ber om ursäkt. Hon kan helt enkelt inte bara säga att okej, då glömmer vi det här. Utan det ska ältas om och om igen, som om jag skulle kunna få saker ogjorda om hon tjatar om det tillräckligt länge.

Men om du inte ber om ursäkt, och inte förklarar, utan bara gör/säger som det är? Du är ju vuxen och har ingen skyldighet att förklara något alls för din mamma. Låt henne vara arg. Hennes känslor är 100% hennes ansvar, inte ditt.

 

[Kristall10]

Men om du inte ber om ursäkt, och inte förklarar, utan bara gör/säger som det är? Du är ju vuxen och har ingen skyldighet att förklara något alls för din mamma. Låt henne vara arg. Hennes känslor är 100% hennes ansvar, inte ditt.

Ja det är ju så det måste bli i fortsättningen. För uppenbarligen funkar det inte att försöka förklara. Men någonstans vill jag ju att hon ska förstå mig så att hon inte är arg på mig. Jag tycker inte om när någon är arg på mig även om jag försöker att inte bry mig. Men jag måste börja släppa de känslorna.

 

[Ray]

Svarade på @Ray inlägg ovan.

Jag tror ju hon är på allmänt dåligt humör och reagerar på många saker.
Men jag har också svårt att tro att hon kommer ändra på sig. Tyvärr.
Min mamma hade blivit vansinnig över en sån sak nu i Corona stressen och då hår hon ändå träffat folk. Men det är lite "oärligt " och det hade absolut blivit jobbigt.
Har gjort det misstaget själv, hållit saker lite tyst för att jag vet att det blir liv och nej det blir aldrig bra. Reda ut saker har jag läst är något det finns en övertro på. Ofta tycker man ju att man har rätt och vill ha förlåt av den andra som tycker likadant. Att hon hade rätt och du ska be om förlåt. Kanske är det ok då att liksom inse att man alltid kommer se olika på det och att man bara får släppa det. Och ur det kan man hitta någon slags positiv relation som gör att man kan förlåta varandra.
Man får aldrig veta vem som egentligen har skulden när det blir konflikter.
Jag tror inte att det alltid är fel att svälja förtret. Ibland kommer det bara ut mer och mer när man vill rensa luften. Och man hamnar på en ännu sämre plats.

 

[Nahar]

Ja det är ju så det måste bli i fortsättningen. För uppenbarligen funkar det inte att försöka förklara. Men någonstans vill jag ju att hon ska förstå mig så att hon inte är arg på mig. Jag tycker inte om när någon är arg på mig även om jag försöker att inte bry mig. Men jag måste börja släppa de känslorna.

Jag var också fast i det jättelänge, att få mamma att förstå. Det bara gick inte. Finns inte viljan från motsatt håll att faktiskt ta in vad en säger och känner så är det lönlöst tyvärr.

 

[Kristall10]

Jag tror ju hon är på allmänt dåligt humör och reagerar på många saker.
Men jag har också svårt att tro att hon kommer ändra på sig. Tyvärr.
Min mamma hade blivit vansinnig över en sån sak nu i Corona stressen och då hår hon ändå träffat folk. Men det är lite "oärligt " och det hade absolut blivit jobbigt.
Har gjort det misstaget själv, hållit saker lite tyst för att jag vet att det blir liv och nej det blir aldrig bra. Reda ut saker har jag läst är något det finns en övertro på. Ofta tycker man ju att man har rätt och vill ha förlåt av den andra som tycker likadant. Att hon hade rätt och du ska be om förlåt. Kanske är det ok då att liksom inse att man alltid kommer se olika på det och att man bara får släppa det. Och ur det kan man hitta någon slags positiv relation som gör att man kan förlåta varandra.
Man får aldrig veta vem som egentligen har skulden när det blir konflikter.
Jag tror inte att det alltid är fel att svälja förtret. Ibland kommer det bara ut mer och mer när man vill rensa luften. Och man hamnar på en ännu sämre plats.

Så sant att det inte alltid är det bästa att försöka red ut. Och jag vill inte att hon erkänner att hon har fel för hon har ju rätt till sin åsikt. Utan jag vill att hon ska förstå att jag har rätt till min åsikt oxå och att man kan tycka olika och vara okej med det. Men jag inser ju att det inte kommer att bli så. För
Även om hon skulle säga att självklart får man tycka olika så vet jag ju och märker på hennes sätt och tonfall att hon egentligen tycker att det är fel.

 

[Ray]

Så sant att det inte alltid är det bästa att försöka red ut. Och jag vill inte att hon erkänner att hon har fel för hon har ju rätt till sin åsikt. Utan jag vill att hon ska förstå att jag har rätt till min åsikt oxå och att man kan tycka olika och vara okej med det. Men jag inser ju att det inte kommer att bli så. För
Även om hon skulle säga att självklart får man tycka olika så vet jag ju och märker på hennes sätt och tonfall att hon egentligen tycker att det är fel.

Precis så... Det är som att slå huvudet i väggen...
Min sambos pappa är sån också. Så vi har en på varje sida. Nu bor vi långt från Varandra så det är rätt lätt att liksom ställa sig över konflikter. Det är såklart svårare när man umgås mycket...

 

[farin]

Tack för bra tips och råd

Att prata med pappa skulle jag kunna göra, men överlag är vi ingen familj som pratar känslor på det sättet med varandra. Eller jag och min syster kan göra det men inte med våra föräldrar. Där är det mer att dölja det man känner så att allt verkar bra. Bara mamma då som får visa sina känslor och ha en dålig dag. Har vi andra det blir vi direkt anklagade för att vara sura och otrevliga. Även min sambo har fått sin beskärda del av det. Främst när vi ett kort tag hyrde deras gårdshus.
Så jag drar mig lite för att prata med pappa så länge inte han tar upp ämnet först. Men jag ska försöka.

Jag förstår att det är svårt, jag kommer också från en uppväxt där känslor inte fick finnas. Jag övar fortfarande, 50+...

Ta ett djupt andetag och bara gör ❤
En kollega frågade en gång om det var värt att gå i flera månader eller år och må dåligt i stället för att må riktigt skit i en kvart? Angående att säga ifrån till en person...
Det tänker jag ofta på när jag hellre vill ducka för ett jobbigt samtal.

 

[Kristall10]

Jag förstår att det är svårt, jag kommer också från en uppväxt där känslor inte fick finnas. Jag övar fortfarande, 50+...

Ta ett djupt andetag och bara gör ❤
En kollega frågade en gång om det var värt att gå i flera månader eller år och må dåligt i stället för att må riktigt skit i en kvart? Angående att säga ifrån till en person...
Det tänker jag ofta på när jag hellre vill ducka för ett jobbigt samtal.

Så sant! Men ändå jobbigt att ta steget...

 

[TinyWiny]

Du har rätt att sätta gränser runt dig. Efter att under lång tid försökt ha en vettig relation med födelsefamiljen, eller kanske rättare sagt med min yngsta bror och mamma har jag insett att nä, det går inte. Jag har dock inte brutit. Mina syskon har jag ingen relation med alls och inte heller med min pappa, det har jag aldrig haft mer än med yngsta brodern en kort tid men med min mamma har jag brutit med förut och det har bara lett till en helt outhärdlig situation där min mamma ska försöka leka mamma och hänger efter och beter sig och ska leka i hennes ögon duktig. Istället svarar jag när hon ringer de där 10-12 gångerna/år och drar sin monolog och jag hummar lite ibland. Ibland när jag inte orkar säger jag emot något hon säger och då avslutas samtalet snabbt.

Om en vuxen person beter sig illa mot mig som jag trots det fortfarande vill ha en relation med så har jag ändå rätt att ha gränser. När de börjar ösa dynga säger jag, "jaha, är du på det humöret. Vad tråkigt. Då vill jag inte vara med dig/i din närhet" och sedan går jag. Jag avlägsnar mig från personen som första gången blir väldigt snopen när man bryter trenden. Sedan tar jag aldrig skit mer utan varje gång det kommer upp så säger jag samma sak. Ingen har rätt att skada mig för att de inte vill/kan ta tag i sina egna problem och lösa dem.

Ingen annan än man själv kan skydda sig själv och det är vidrigt när det handlar om de som borde värna och bry sig om en men då får man stå upp för sig själv och inte ta deras dynga. För sin egen skull. Man kan inte förändra andra men man kan förändra sig själv och sättet man tar eller inte tar emot andras dynga. Man kan välja att gå rakryggad därifrån eller drunkna under deras oförmåga att hantera sina egna problem.

 

[Cherarriduracell]

Det låter som att du har det jättejobbigt! Något som hjälpt mig i att dra gränser kring hur andra behandlar mig är att tänka att jag måste sluta känna ansvar över den dåliga stämningen. JAG har inte skapat den dåliga stämningen, det har den plumpa/otrevliga människan gjort. Att jag lyfter att vi nu har en dålig stämning och varför, gör inte mig skyldig till stämningen. Däremot kan det rädda framtida stämningar från att bli dåliga.

Ibland kan det hjälpa att fråga varför människan tar upp detta. Ibland kan man lugnt säga "vet du, det är min ensak. Jag tar upp det med dig om jag vill höra din åsikt men just nu föredrar jag att prata om något annat" och maler personen på ytterligare så är det ok att berätta att du inte vill umgås med personen om hen inte kan respektera ämnesbytet.

Och låt dem sura. Det verkar ju skittråkigt att hålla på och vara långsint men det kan inte ligga på dig att rädda upp en omöjlig persons humör. "Du verkar inte vara på så bra humör idag, vill du att vi kommer en annan dag istället?" Det är skittufft att dra gränser mot familjen men de gränser som är jobbigast att dra, är ofta de som behövs som mest...

 

[Lobelia]

Ja det är ju så det måste bli i fortsättningen. För uppenbarligen funkar det inte att försöka förklara. Men någonstans vill jag ju att hon ska förstå mig så att hon inte är arg på mig. Jag tycker inte om när någon är arg på mig även om jag försöker att inte bry mig. Men jag måste börja släppa de känslorna.

Du kan påverka hur du tänker och känner fullt ut men bara påverka din mamma i mindre utsträckning, det är hennes känslor, liv och ansvar. Du kommer bara att sänka ditt eget självförtroende/självkänsla om du försöker med det som ändå inte går, att få din mamma att göra något hon inte vill. Be inte om ursäkt om du inte anser du gjort fel, då hamnar du bara i underläge i onödan. Just när det gäller Coronan kan jag se din mammas poäng, det är inte lyckat om hon är lite äldre att utsätta henne för minsta risk. Därmed är det inte sagt att hon hanterade det på ett vettigt vis och att du gjorde ett stort fel som inte tänkte på det.

Vill din mamma inte förstå så kommer hon inte att göra det och det är något du har mycket liten kontroll över. Det räcker att förklara en gång och när du gjort det, be henne återkomma om något är oklart och lämna det vid det. Det går att applicera på det mesta hon gör och inte gör, upplys om hur du känner det- om det ens går. Börjar hon "tjafsa" så kan du bekräfta att du hör vad hon säger men inte gå in i en diskussion och slutar hon inte så be henne återkomma när hon är redo att tala om något annat och avvik.

 

[tanten]

Så sant att det inte alltid är det bästa att försöka red ut. Och jag vill inte att hon erkänner att hon har fel för hon har ju rätt till sin åsikt. Utan jag vill att hon ska förstå att jag har rätt till min åsikt oxå och att man kan tycka olika och vara okej med det. Men jag inser ju att det inte kommer att bli så. För
Även om hon skulle säga att självklart får man tycka olika så vet jag ju och märker på hennes sätt och tonfall att hon egentligen tycker att det är fel.

Maktbalans.

Hon anser sig ha rätten att påpeka och klaga på dina "fel". Men du har inte motsvarande rätt att tycka om hennes "fel".

 

[Lovisaleonora]

Frågan kokar nog ner till om du vill "lära" din mor hur du vill att hon ska uppföra sig (vilket ju är vad hon försöker lära dig, hur hon vill att du ska uppföra dig) eller om du vill hitta en väg att umgås utan allt för påtaglig friktion.

Utifrån svaret på det scenariot finns det ju några olika alternativ.

 

[Kristall10]

Frågan kokar nog ner till om du vill "lära" din mor hur du vill att hon ska uppföra sig (vilket ju är vad hon försöker lära dig, hur hon vill att du ska uppföra dig) eller om du vill hitta en väg att umgås utan allt för påtaglig friktion.

Utifrån svaret på det scenariot finns det ju några olika alternativ.

Så klokt.
Jag vill inte omvända henne på något sätt utan jag vill kunna umgås utan att hela tiden vara orolig för konflikter och att hon ska bli ”sur”.

 

[Raderad medlem 19815]

Men jag vill inte enbart behålla kontakten pga att dom ska vara barnvakt.

Det förstår jag, det var inte det jag menade.

 

[Raderad medlem 19815]

Så klokt.
Jag vill inte omvända henne på något sätt utan jag vill kunna umgås utan att hela tiden vara orolig för konflikter och att hon ska bli ”sur”.

Då hade jag strippat ner umgänget och hållit samtalsämnena väldigt allmänna. Jag är aldrig hemma hos mina föräldrar och bara fikar eller går en sväng på stan. Jag ringer min mamma ibland och pratar om väder och vind typ, om det hettar till så säger jag bara "jaha", lyssnar färdigt och börjar prata om något annat. Jag argumenterar aldrig. Jag försöker ge henne så få saker som möjligt att störa sig på eller hålla emot mig, och det fungerar ganska bra.

 

[Lobelia]

Så klokt.
Jag vill inte omvända henne på något sätt utan jag vill kunna umgås utan att hela tiden vara orolig för konflikter och att hon ska bli ”sur”.

Men går det utan att omvända henne? Det är ju det som är problemet.

 

[Kristall10]

Men går det utan att omvända henne? Det är ju det som är problemet.

Ja det är frågan. Hon har ju alltid varit så här och ingen har någonsin sagt något om det. Så vi får se.
Pratade med min syster som sa att ”du får ta henne med en nypa salt. Du vet ju hur hon är och nu har hon ingenting att göra så allt blir så stort.” Men jag är less på att alltid ta henne med en nypa salt. Varför kan inte hon ta mig med en nypa salt i stället?

 

[TinyWiny]

Så klokt.
Jag vill inte omvända henne på något sätt utan jag vill kunna umgås utan att hela tiden vara orolig för konflikter och att hon ska bli ”sur”.

Då måste du förändra dig. Du måste sluta ta på dig det hon öser över dig och istället säga att du inte vill umgås när hon är sådan. Det fungerar faktiskt. Min mamma säger aldrig till mig numera vad jag ska/borde göra eller lägger sig i mitt liv medans hon är exakt likadan som alltid mot min kusin och lägger sig i hennes liv och vad hon ska/borde göra istället för det hon gör. Orsaken? Jag har sagt ifrån att jag inte tar hennes skit. Att jag inte vill umgås då. Det har inte min kusin utan hon tar emot skiten bara, mår dåligt och i ett försök att få upprättelse för sig själv gör hon tvärtemot det min mamma säger och mår dåligt för det istället för att leva som hon vill. Ofta beter sig människor sådär för att de har dålig självkänsla. De ser sig som förmer än andra för att hålla uppe fasaden inför sig själva och förklär det de gör som omtanke och/eller skyldighet att säga till andra vad de borde göra inför sig själva eftersom deras egna liv inte blev som de ville och önskade. Sålänge de bemöts med ursäkter och sålänge de får ösa sin skit över andra så får de näring till sitt ego och fortsätter. Sätter man stopp för den näringen så får de hitta andra sätt att leva sina liv. I bästa fall tar de tag i sina problem och börjar leva det liv de vill.

 

[Lobelia]

Ja det är frågan. Hon har ju alltid varit så här och ingen har någonsin sagt något om det. Så vi får se.
Pratade med min syster som sa att ”du får ta henne med en nypa salt. Du vet ju hur hon är och nu har hon ingenting att göra så allt blir så stort.” Men jag är less på att alltid ta henne med en nypa salt. Varför kan inte hon ta mig med en nypa salt i stället?

Då behöver du förändra henne, hur stor chans tror du det är att du lyckas?

Hur kommer det kännas om du försöker och misslyckas, eller jag skulle kanske skriva när du misslyckas?