Hur gör folk för att trivas i en långvarig relation?

[mandalaki]

Haha! Jag går inte runt och tänker på det varje dag, varken med partner, barn eller djur. Det är liksom en känsla som finns där, utan att jag behöver leta efter den i mina tankar så att säga vardagskärleken till min make handlar mycket om trygghet, jag kan också längta efter att han kommer hem så jag får vara nära/visa eller berätta något och han kan göra mig glad bara för att han finns hos mig. Ja, den typen av känslor. För mig är det inget avancerat och konstigt men det kanske det är för andra?

Jag tror att det där handlar mer om hur man själv är än om hur relationen är, så att säga. Och det var väl nånstans där det här spåret började. ”så är min reflektion över relationer generellt att det handlar om att välja varandra, och att göra det om och om igen.”

 

[Petruska]

Hur det känns menar du? Eller hur relationen fungerar?

Det är nog det där om att "hitta tillbaka" som stör mig lite.

Livet går ju framåt, inte bakåt. Äldre blir man. Jag tänker inte att jag vill hitta tillbaka om partner känns lite småtråkig. Det brukar ordna sig, så sett - men "hitta tillbaka"? Nää. Mer att även den här upplagan av oss funkar rätt bra den med.

 

[Amha]

Jag tror att det där handlar mer om hur man själv är än om hur relationen är, så att säga. Och det var väl nånstans där det här spåret började. ”så är min reflektion över relationer generellt att det handlar om att välja varandra, och att göra det om och om igen.”

Ja naturligtvis. Min tanke med det var mer att ge en möjlig variant på det där att välja varandra varje dag. Jag tror som sagt inte att det handlar om att tänka att man ska leva med personen idag med utan att känslorna finns kvar och man trivs bra med relationen man har. Sen anser jag inte riktigt att jag väljer min partner varje dag på det sättet men det är klart att jag nog hade undrat om jag vaknar en dag och känner att det inte riktigt stämmer med vardagskänslorna längre trots att vi fått våra dejter som vi "behöver" för att inte tappa bort varandra i vardagssysslorna. Ska för övrigt bli intressant att se om vi fortfarande anser att vi behöver sånt när barnen blir större och mer självgående

Hur känslor, tankar osv ser ut hos folk är nog olika som du säger. Jag vet människor som lever med personer de känner sig trygga och helt okej nöjda med men den där väldiga gnistan man pratar om som nykär är borta sedan länge utan att egentligen bytts ut mot någon annan variant av gnista så att säga. Ändå hänger de kvar och ser inga problem med det. Jag hade saknat något i en sådan relation.

 

[Ciccio]

Det är nog det där om att "hitta tillbaka" som stör mig lite.

Livet går ju framåt, inte bakåt. Äldre blir man. Jag tänker inte att jag vill hitta tillbaka om partner känns lite småtråkig. Det brukar ordna sig, så sett - men "hitta tillbaka"? Nää. Mer att även den här upplagan av oss funkar rätt bra den med.

Ja det är mycket som är störande och knäppt i mitt sätt att ha relationer. Eftersom jag tydligen bara trivs när det är passionerat blir det väldigt utmattande också. Det är väl därför det går år emellan, jag måste typ vila upp mig. Men ”hitta tillbaka” skulle jag inte kalla det för i vårt fall. Jag tänker inte på honom i mellantiden, inte som potentiell partner eller att jag vill hitta tillbaka. Det är liksom nytt varje gång! Det är jättekonstigt. Å inte tröttnar jag för att mannen känns småtråkig heller. Det är något annat, som jag inte kan reda ut riktigt.

Om jag ska säga något positivt om de här turerna så är det att vi redan känner till varandras familjer och historia. Som sagt, en blir ju äldre. Jag har noll längtan efter att lära känna en ny partners föräldrar, syskon, barn etc. Barnet är ju vårt gemensamma också .

Helst hade jag velat ha relationen lugn och vardaglig och att det trivsamt lunkar på.

 

[Wonderwoman]

En sak jag tänker på när ni pratar om att inte jobba på relationen. Men om det är så att det inte är något fel på själva relationen utan en själv då?

Tänker på främst på anknytningsteorin om att vara otrygg. Jag är ju själv otrygg - ambivalent och har det rätt tufft i relationer. Spelar ingen roll om hur personen är, eller jo till viss del man känner ju sig mer eller mindre otrygg med olika människor. Men jag har aldrig fått en relation att hålla, främst pga mina problem. Jag tänker ju att det har med mig själv att göra än att det skall vara "rätt" person.

Även min psykolog säger att det är mina bekymmer som spökar eller va rättare sagt, är ju nu igen singel efter ännu ett förstört förhållande..

Vad är era tankar om det? min psykolog pratar också en del om det där med att man väljer varandra, att fortsätta välja varandra eller inte.

 

[Petruska]

En sak jag tänker på när ni pratar om att inte jobba på relationen. Men om det är så att det inte är något fel på själva relationen utan en själv då?

Tänker på främst på anknytningsteorin om att vara otrygg. Jag är ju själv otrygg - ambivalent och har det rätt tufft i relationer. Spelar ingen roll om hur personen är, eller jo till viss del man känner ju sig mer eller mindre otrygg med olika människor. Men jag har aldrig fått en relation att hålla, främst pga mina problem. Jag tänker ju att det har med mig själv att göra än att det skall vara "rätt" person.

Även min psykolog säger att det är mina bekymmer som spökar eller va rättare sagt, är ju nu igen singel efter ännu ett förstört förhållande..

Vad är era tankar om det? min psykolog pratar också en del om det där med att man väljer varandra, att fortsätta välja varandra eller inte.

Sig själv kan man ju behöva göra något åt emellanåt. Jag fattar nog inte hur du tänker dig att det relaterar till att "jobba på relationen"?

 

[Ciccio]

En sak jag tänker på när ni pratar om att inte jobba på relationen. Men om det är så att det inte är något fel på själva relationen utan en själv då?

Tänker på främst på anknytningsteorin om att vara otrygg. Jag är ju själv otrygg - ambivalent och har det rätt tufft i relationer. Spelar ingen roll om hur personen är, eller jo till viss del man känner ju sig mer eller mindre otrygg med olika människor. Men jag har aldrig fått en relation att hålla, främst pga mina problem. Jag tänker ju att det har med mig själv att göra än att det skall vara "rätt" person.

Även min psykolog säger att det är mina bekymmer som spökar eller va rättare sagt, är ju nu igen singel efter ännu ett förstört förhållande..

Vad är era tankar om det? min psykolog pratar också en del om det där med att man väljer varandra, att fortsätta välja varandra eller inte.

Jag tillhör dom som alltid sagt att jag inte tänker ”jobba” på någon relation. Att då får det vara. Jag vill ha det lätt och fluffigt.

Men antagligen borde jag gjort något åt mig själv, jag borde ”jobba med mig själv” som det heter. Men det tycker jag verkar väldigt, väldigt tråkigt. Är väl inte tillräckligt intresserad av mig själv för att pyssla med sånt. Jag tycker allvarligt talat andra människor är mer spännande. Fast en lär sig hantera sig själv och sina demoner med åren tycker jag. Det går bättre och bättre.

Vad din psykolog menar fattar jag inte? Hur kan hen veta att det beror på dig?

 

[EmmaBovary]

Sig själv kan man ju behöva göra något åt emellanåt. Jag fattar nog inte hur du tänker dig att det relaterar till att "jobba på relationen"?

Fast jag tänker att vissa problem med en själv kanske blir påtagligare i en relation, eventuellt så kanske man själv inte märker av dem när man inte är i en. Fast det blir väl kanske att man jobbar med sig själv i förhållande till relationer, snarare än att båda "jobbar på relationen".

 

[Wonderwoman]

Fast jag tänker att vissa problem med en själv kanske blir påtagligare i en relation, eventuellt så kanske man själv inte märker av dem när man inte är i en. Fast det blir väl kanske att man jobbar med sig själv i förhållande till relationer, snarare än att båda "jobbar på relationen".

Exakt så, mina problem märks väldigt sällan av annars, kan dyka upp i nya vänrelationer också men blir inte lika påtagligt då.

 

[Inte_Ung]

Ja, det var den typen av motivation jag tänkte mig. Tex barn eller ekonomi eller trygghet eller liknande.

Vi har en helt annan motivation.
Vi är emotionellt och mentalt beroende av varandra.
Rent praktiskt så lever vi våra egna liv. Just nu så bor jag mest i mitt hus av andra familjeskäl.

 

[Exile]

Det här är INTE något dömande utan bara en uppriktig fundering till er som vill att det ska vara lätt och roligt och aldrig skulle kämpa och så vidare.

Hur skulle ni göra (eller hur har ni gjort om det skett) om er partner blir sjuk? Både psykiska och fysiska åkommor kan ju tära inte bara på personen utan relationen och då kan det hända att man måste kämpa lite. Å ena sidan blir det ju en annan grej då det inte nödvändigtvis är något fel på "gnistan" men å andra sidan är det ju något som blir påverkat.

 

[MiniLi]

Det här är INTE något dömande utan bara en uppriktig fundering till er som vill att det ska vara lätt och roligt och aldrig skulle kämpa och så vidare.

Hur skulle ni göra (eller hur har ni gjort om det skett) om er partner blir sjuk? Både psykiska och fysiska åkommor kan ju tära inte bara på personen utan relationen och då kan det hända att man måste kämpa lite. Å ena sidan blir det ju en annan grej då det inte nödvändigtvis är något fel på "gnistan" men å andra sidan är det ju något som blir påverkat.

Jag har inte upplevt att partners sjukdom lett till något kämpande. Jag har förståelse och acceptans för att partners mående påverkar honom och att vissa saker i vår relation blir annorlunda. Vi tycker fortfarande lika mkt om varandra och har fortfarande ett bra liv tillsammans. Ser inte vart kämpande skulle komma in i bilden. Acceptans är väl betydligt mer framgångsrikt.

 

[escodobe]

Det här är INTE något dömande utan bara en uppriktig fundering till er som vill att det ska vara lätt och roligt och aldrig skulle kämpa och så vidare.

Hur skulle ni göra (eller hur har ni gjort om det skett) om er partner blir sjuk? Både psykiska och fysiska åkommor kan ju tära inte bara på personen utan relationen och då kan det hända att man måste kämpa lite. Å ena sidan blir det ju en annan grej då det inte nödvändigtvis är något fel på "gnistan" men å andra sidan är det ju något som blir påverkat.

Men att det är jobbigt om partnern är sjuk har ju inte så mycket med att själva relationen att göra? Det är inte riktigt samma sak för mig.

Men visst, i min förrförra relation var min dåvarande såpass sjuk under hela relationen att det påverkade hur vårt gemensamma liv såg ut extremt mycket. Men det höll ändå nästan 7 år varav 6 var väldigt bra. Det sista året var jobbigare och visst där hade sjukdomen en del av det, men det var inte på grund av den som tog slut, det hade ju funkat i 6år med den.

 

[MiniLi]

Jag har inte upplevt att partners sjukdom lett till något kämpande. Jag har förståelse och acceptans för att partners mående påverkar honom och att vissa saker i vår relation blir annorlunda. Vi tycker fortfarande lika mkt om varandra och har fortfarande ett bra liv tillsammans. Ser inte vart kämpande skulle komma in i bilden. Acceptans är väl betydligt mer framgångsrikt.

Ett tillägg.. Om jag på något sätt drabbas negativt på ett värre sätt, tex om jag skulle bli illa behandlad eller liknande så skulle jag lämna även om det fanns sjukdom med i bilden.

 

[Milosari]

Det här är INTE något dömande utan bara en uppriktig fundering till er som vill att det ska vara lätt och roligt och aldrig skulle kämpa och så vidare.

Hur skulle ni göra (eller hur har ni gjort om det skett) om er partner blir sjuk? Både psykiska och fysiska åkommor kan ju tära inte bara på personen utan relationen och då kan det hända att man måste kämpa lite. Å ena sidan blir det ju en annan grej då det inte nödvändigtvis är något fel på "gnistan" men å andra sidan är det ju något som blir påverkat.

Långvariga depressioner klarar jag inte. Då lämnar jag. Har haft några partners som drabbats av depression och det smittar av sig. Men mitt längsta förhållande har varit med en sjukpensionär så det är inte alla sjukdomar och funktionsnedsättningar som påverkar mig lika mycket.

 

[TinyWiny]

Det här är INTE något dömande utan bara en uppriktig fundering till er som vill att det ska vara lätt och roligt och aldrig skulle kämpa och så vidare.

Hur skulle ni göra (eller hur har ni gjort om det skett) om er partner blir sjuk? Både psykiska och fysiska åkommor kan ju tära inte bara på personen utan relationen och då kan det hända att man måste kämpa lite. Å ena sidan blir det ju en annan grej då det inte nödvändigtvis är något fel på "gnistan" men å andra sidan är det ju något som blir påverkat.

Jag har varit sjuk/skadad den mesta tiden av mitt och sambons snart tjugoåriga förhållande (vi hade varit tillsammans i 1,5 år när olyckan hände) men det är ju inte vårt förhållande som är sjukt/skadat utan jag. Hade jag dessutom fått kämpa med ett förhållande så hade det aldrig blivit så särskilt långvarigt för det har det definitivt inte funnits kraft till. Allt har gått åt till att överleva och försöka leva.

Jag har uppriktigt och ärligt frågat min partner varför han stannar för jag vill verkligen inte att han stannar av fel orsak. Jag är knappast den han föll för längre enligt mig själv men han ser det inte så och även om jag har tvivlat många gånger får jag trots allt tro på det han säger. Sedan tror jag att om man känner att man behöver kämpa med förhållandet för att den ena är sjuk så är det liksom förbi redan. Då är man inte två jämställda parter som vill leva ihop av kärlek längre utan förhållandet har övergått i något annat. I vårdare och vårdtagare. Jag har varit extremt noga med att uppmuntra honom att göra saker på egen hand som vi annars kanske eller kanske inte hade gjort tillsammans och visst kan det tyckas vara tråkigt att inte kunna följa med/alltid behöva åka själv men det är då också ett val man får göra och beror också mycket på hur man är som människa. Stanna i relationen så som den är eller gå vidare, det valet har man ju. Varken jag eller min partner hade något behov av att alltid göra allt tillsammans ens innan olyckan hände utan vi var även då två personer med egna intressen och behov som valde att leva tillsammans för att vi ville just det, leva ihop men inte sitta ihop. Jag har också varit extremt noga med att han aldrig ska vara någon vårdare utan jag har tagit emot hjälp från de som har det som jobb att vårda. Visst har han fått ställa upp på ett annat sätt än han hade annars men det har mer med mitt behov av självständighet att göra än att han faktiskt har gjort mer än han hade fått göra i ett annat förhållande där båda är friska.

 

[Petruska]

Det här är INTE något dömande utan bara en uppriktig fundering till er som vill att det ska vara lätt och roligt och aldrig skulle kämpa och så vidare.

Hur skulle ni göra (eller hur har ni gjort om det skett) om er partner blir sjuk? Både psykiska och fysiska åkommor kan ju tära inte bara på personen utan relationen och då kan det hända att man måste kämpa lite. Å ena sidan blir det ju en annan grej då det inte nödvändigtvis är något fel på "gnistan" men å andra sidan är det ju något som blir påverkat.

Min partner har återkommande svåra depressioner. På vilket sätt menar du att det har med frågan att göra?

 

[Petruska]

Jag har varit sjuk/skadad den mesta tiden av mitt och sambons snart tjugoåriga förhållande (vi hade varit tillsammans i 1,5 år när olyckan hände) men det är ju inte vårt förhållande som är sjukt/skadat utan jag. Hade jag dessutom fått kämpa med ett förhållande så hade det aldrig blivit så särskilt långvarigt för det har det definitivt inte funnits kraft till. Allt har gått åt till att överleva och försöka leva.

Jag har uppriktigt och ärligt frågat min partner varför han stannar för jag vill verkligen inte att han stannar av fel orsak. Jag är knappast den han föll för längre enligt mig själv men han ser det inte så och även om jag har tvivlat många gånger får jag trots allt tro på det han säger. Sedan tror jag att om man känner att man behöver kämpa med förhållandet för att den ena är sjuk så är det liksom förbi redan. Då är man inte två jämställda parter som vill leva ihop av kärlek längre utan förhållandet har övergått i något annat. I vårdare och vårdtagare. Jag har varit extremt noga med att uppmuntra honom att göra saker på egen hand som vi annars kanske eller kanske inte hade gjort tillsammans och visst kan det tyckas vara tråkigt att inte kunna följa med/alltid behöva åka själv men det är då också ett val man får göra och beror också mycket på hur man är som människa. Stanna i relationen så som den är eller gå vidare, det valet har man ju. Varken jag eller min partner hade något behov av att alltid göra allt tillsammans ens innan olyckan hände utan vi var även då två personer med egna intressen och behov som valde att leva tillsammans för att vi ville just det, leva ihop men inte sitta ihop. Jag har också varit extremt noga med att han aldrig ska vara någon vårdare utan jag har tagit emot hjälp från de som har det som jobb att vårda. Visst har han fått ställa upp på ett annat sätt än han hade annars men det har mer med mitt behov av självständighet att göra än att han faktiskt har gjort mer än han hade fått göra i ett annat förhållande där båda är friska.

Men vem sjutton är den som den andra föll för 20 år senare? Om partner ville låsa fast mig i tiden är hen körd.

 

[TinyWiny]

Men vem sjutton är den som den andra föll för 20 år senare? Om partner ville låsa fast mig i tiden är hen körd.

Jag var spontan, var alltid på g, hade hundra järn i elden, jag var självständig och stod på mina egna ben. Jag körde helst bil själv och tog mig överallt själv. Jag var oberoende. Nu kan jag inte alls vara spontan, jag måste planera i veckor inför en så enkel sak som att hälsa på någon eller att åka och handla och inte bara inför utan även för vila efter allt, jag måste prioritera väldigt hårt och kan inte göra sådant som inte verkligen ger mig så mycket positivt att det väger upp att jag kraschar efter. Jag kan sällan köra bil och gör jag det föregås det av lång planering före och efter. Jag har numera tre timmar nästan varje dag jag kan göra annat än att vila (men att åka hemifrån sker sällan, några gånger i månaden bara, det tar så enormt mycket på mig) och jag har kommit enormt långt nu i mitt tillfrisknande. För bara några år sedan var den tiden nästintill obefintlig. Min sambo har fått köra mig i rullstol i många år. Skillnaden är enorm nu mot då. Det jag överhuvudtaget kan göra nu mot då är minimalt och jag kan inte vara så självständig som jag vill vara och jag är inte oberoende överhuvudtaget. Min personlighet har alltså ändrats enormt mycket. Det handlar alltså inte alls om att låsa fast någon i tiden utan om att personligheten har förändrats till något helt annat än vad den var. Jag hade personligen haft mycket mycket svårt för att fortsätta leva med någon vars personlighet förändras så radikalt.

 

[Petruska]

Jag var spontan, var alltid på g, hade hundra järn i elden, jag var självständig och stod på mina egna ben. Jag körde helst bil själv och tog mig överallt själv. Jag var oberoende. Nu kan jag inte alls vara spontan, jag måste planera i veckor inför en så enkel sak som att hälsa på någon eller att åka och handla och inte bara inför utan även för vila efter allt, jag måste prioritera väldigt hårt och kan inte göra sådant som inte verkligen ger mig så mycket positivt att det väger upp att jag kraschar efter. Jag kan sällan köra bil och gör jag det föregås det av lång planering före och efter. Jag har numera tre timmar nästan varje dag jag kan göra annat än att vila (men att åka hemifrån sker sällan, några gånger i månaden bara, det tar så enormt mycket på mig) och jag har kommit enormt långt nu i mitt tillfrisknande. För bara några år sedan var den tiden nästintill obefintlig. Min sambo har fått köra mig i rullstol i många år. Skillnaden är enorm nu mot då. Det jag överhuvudtaget kan göra nu mot då är minimalt och jag kan inte vara så självständig som jag vill vara och jag är inte oberoende överhuvudtaget. Min personlighet har alltså ändrats enormt mycket. Det handlar alltså inte alls om att låsa fast någon i tiden utan om att personligheten har förändrats till något helt annat än vad den var. Jag hade personligen haft mycket mycket svårt för att fortsätta leva med någon vars personlighet förändras så radikalt.

Jag förstår att det i ditt fall inte bara handlar om att man ändras på 20 år.