Det finns ingen skyldighet att stanna kvar hos en partner oavsett vad som händer. Om depressionssjukdom är mer än man klarar av, så är det. Det behöver inte alls betyda att man tror att det bara är att rycka upp sig, för den deprimerade. Tvärtom, vet man vad depression kan innebära, så är det väl inte alls konstigt om man drar sig för att ha sjukdomen i sin närhet.
Själv har jag alltså inte upplevt det särskilt betungande med en partner med den sjukdomen, men sådant är olika.
För min del är det helt avgörande att partner aldrig har projicerat sitt lidande på mig. Det verkar annars vara något som många deprimerade faktiskt gör, projicerar på sina anhöriga. Det hade jag aldrig kunnat leva med. Det kvittar om den deprimerade projicerar avsiktligt eller oavsiktligt. Det vore outhärdligt i båda fallen.