Sv: Jag är en ensamstående mamma med sambo...eller?
*kl*
Lyssnade på Karlavagnen på väg hem ikväll och det handlade om tweenies, rätt intressant och det fick mig att tänka på den här tråden. Kan det inte vara så att det idag blir allt viktigare att verkligen ta sig tid för sina barn och göra saker tillsammans med dem, än vad det kanske var förr?
Missförstå mig rätt; när jag växte upp på stenåldern så fanns det bl a ingen fritids utan efter skolan var alla ungar ute och lekte om det inte var för dåligt väder, annars fanns alltid någon kompis att gå hem till och leka mer eller mindre vilda lekar inomhus.
Idag yrkesarbetar alla föräldrar, oftast, om de har möjligheter och ungarna matas med intryck i det oändliga via kompisar, nätet, TV osv. Det dåliga samvetet och önskan att ge sina barn det de själva inte hade som barn är stor och det är lätt som förälder att curla och köpa prylar istället för tid för gemenskap, samt inte att förglömma att vi har en generation uppväxta med datorspel och internet som nu själva skaffar barn.
Dels är många unga vuxna, inte alla, fortfarande hemmaboende med föräldrar som curlat dem och inte låtit dem axla sitt eget ansvar, dels är många, fortfarande inte alla, väldigt egoistiska och uppväxta med att själva stå i centrum. Rent hypotetiskt, säg en yngre man som fortfarande har som största nöje att sitta med sina olika spel med kompisar och som är van att bara tänka på sig och sitt, träffar en tjej som drömmer om den perfekta familjen med perfekta barn och allt är rosenrött och puttinuttigt. De två tillsammans har det bra tills ev barn kommer och kraven på killen ändras, från att ha varit en slacker med massor av kompisar och egna hobbies förväntas han ta ett ansvar han inte insåg vad det betydde när första ungen kom?
Många barn idag leker inte utomhus öht, oavsett om de bor i stan eller på landet. Det är smartphones, LAN, Internet och X-box mm som gäller när ingen tar sig tiden att umgås. Jag tror inte att ungar i stan har en bättre uppväxt eller att de springer runt i kyrkor, museer och teatrar utan en engagerad vuxen, lika lite som en unge på landet är ute hela dagarna och klättrar i trän och bygger kojor och sysselsätter sig själv.
För att återgå till TS och hennes frustration, vad är det som säger att hon och hennes sambo någonsin har varit på samma spår? Nyttnicks ex har vad jag läst aldrig växt upp utan levt sitt liv parallellt med henne och det gick an så länge hon och barnen inte inkräktade på han och polarnas aktiviteter, för han valde alltid kompisarna och sig själv före sin familj. TS dröm kan vara att bo på landet med barn och en sambo som är lika engagerad, medan sambons uppfattning är att barnen är TS bekymmer och det är ok så länge han får syssla med sitt.
