Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Min uppgift som stadsbo är ju att ge mina barn medvetenhet om djurhållning och var maten kommer ifrån. Men den som bor på landet kanske har ett liknande ansvar, att någon gång visa barnet ett museum och en stad. Instängdhet är väl inte bra åt någotdera hållet.
Även om man växer upp på landet, så går det ju normalt att besöka en stad nån gång ibland. Ungefär som att barn som växer upp i stan utan större problem kan åka ut på landet och fiska och hälsa på kor.
Idén att "vi bor på en gård, så därför finns allt man behöver hemma, och vi behöver aldrig gå utanför hemmet för att barnen ska få se allt som är värt att se" är lika absurd som idén "Vi bor i innerstan, så vi behöver aldrig gå utanför vår egen stadsdel för att barnet ska få se allt som är värt att se".
Jag tror ärligt talat att "lantisarnas" barn får åka och se stadens "nöjen" betydligt oftare än tvärt om...
Det här undrar jag också, TS!Men alltså, hur kom det sig att ni skaffade barn tillsammans? Ändrade han sig, eller har han alltid varit likadan?
Nu har jag ingen aning om var du hittar bukeinläggen som prisar livet på landet. Eller hävdar fiskpinnarna och mjölktetrorna. Men, jag som bor och bott på landet - jag känner inte igen det.Om man ser stadens nöjen som något annat eller mer än närmaste stormarknad eller köpcentrum, så är jag tveksam, ärligt talat.
Jag tycker att vi på buke inte minst ser massor av inlägg i stil med "vi bor på landet/gård så här finns allt barn kan önska sig", medan de allra flesta jag känner här mitt i staden är mycket noga med att deras barn ska få rida (vilket sker utanför stan), göra skogsutflykter, besöka bondgårdar och inte minst tillbringa semestrarna i lantligt belägna sommarhus. Svensk "barnuppfostringskultur" lägger enligt min erfarenhet (och enligt forskning) mycket stor vikt vid att de små barnen ska ut i naturen och ut på landet.
Med europeiska mått mätt är Sverige ett mycket lantligt land, där lantliga ideal hyllas väldigt mycket, skulle jag säga. I mitt andra hemland (europeiskt) ser det helt annorlunda ut på den punkten. Ändå slipper man höra det där tramset om att stadsbor tror att fiskpinnarna simmar i havet och att mjölkpaketen växer på träd.
OT
Men vi vet att produkten fiskpinnar inte simmar runt i havet och att även köttet i köttdisken är döda djur skämtar lite men ibland är det pinsamt vad lite folk kan
Tycker du att det ska ske lika ofta åt båda håll?
Du beskriver caféer, teatrar, muséer som något mer eller mindre nödvändigt.
Hur ofta tror du att ett genomsnittligt storstadsbarn åker ut på landet och hälsar på kor?????
Jag tror ärligt talat att "lantisarnas" barn får åka och se stadens "nöjen" betydligt oftare än tvärt om...
Ja, jag hoppas att din erfarenhet stämmer bättre med verkligheten än min. Senast i den här tråden ser vi exempel på fiskpinneproblematiken:
Jag har stött på det vid åtskilliga tillfällen. Det maskeras ibland som ett skämt, som i citatet här, men långt ifrån alltid.
Precis så. Det är lika absurt.
Dessutom tror jag inte det finns speciellt många av någondera sorten. Få stadsbarn träffar aldrig på natur och djur och få lantisungar är aldrig i stad.
Tja, om föräldrarna aldrig åker nånstans med barnen, så lär de ju inte få se staden om de bor på en gård. Att bönders barn får se något annat än gården de bor på och förskolan bygger ju på att deras föräldrar tar med dem på utflykter ibland, och inte enbart är hemma och sköter gården, medan barnen sysselsätter sig själva.
.
Ja, absolut, men nu var ju just diskussionen den att om barn växer upp på en gård, då behöver de inga utflykter, och det är ok för föräldrarna att aldrig hitta på något med barnen. Jag håller inte med.
OTMin uppgift som stadsbo är ju att ge mina barn medvetenhet om djurhållning och var maten kommer ifrån. Men den som bor på landet kanske har ett liknande ansvar, att någon gång visa barnet ett museum och en stad. Instängdhet är väl inte bra åt någotdera hållet.
Att servera våra barn kunskap är ju vår skyldighet, att visa på möjligheter. jmf att strunta i att lära barnet hur man gör ost i en bondefamilj på 1700-talet -det upptäcker de säkert själva, uppenbart vansinnigt såklart, men det är väl någonting liknande i att fostra inskränkthet och att aldrig visa på viktiga delar i vårt samhälle idag. Faktiskt är det egentligen överlevnad på sätt och vis att kunna känna att man hör hemma i olika miljöer. (att ha sett ett museum kanske hjälper när man ska ha föreläsning i universitetshuset första gången. Ja jag har varit med om någon som var extremt obekväm där.)
Ja, absolut, men nu var ju just diskussionen den att om barn växer upp på en gård, då behöver de inga utflykter, och det är ok för föräldrarna att aldrig hitta på något med barnen. Jag håller inte med.