Är tillbaka efter en timmes hundpromenad i mörk skog och tolv minusgrader. Har tänkt en del på kioskmongon, och funderade på att skriva en essä med titeln
Den Svenska Kioskmongon - en kärleksfull betraktelse
Men det ska jag inte. Men jag kan berätta lite om Alg-Roger. Han gick i min årskurs på högstadiet, kom från en by strax bortom de tre min mellanstadieklass härstammade från. Av nån slumpmässig anledning var det mest tjejer i Alg-Roger's mellanstadieklass, så när den hamnade i parallellklass på högstadiet tydde han sig lite till killarna i min. Han var som de flesta andra killarna i min klass, lite intresserad av mopeder. Men han var inte riktigt motorintresserad, utan bara just lite intresserad. Det är det enda intresse jag kan komma ihåg att han visade.
De andra killarna var också intresserade av 50-tals-rock, eftersom det länkades till deras vidare intresse för större motorer än vad mopederna kunde bjuda på. Och tjejer. Men Alg-Roger var inte intresserad av musik. Huruvuida han var intresserad av tjejer vet jag inte. Men i så fall visade han det inte. Heller.
När jag tänker tillbaks på honom och hans intetsägande väsen så funderar jag om han inte hade en handfull bokstäver i den diagnos som inte ens var uppfunnen då.
När det kördes mopeder var den naturliga samlingsplatsen korvmojen som var mellan alla våra byar och centralorten. Där stod man och hängde. Och väntade på att nåt skulle hända. Så också Alg-Roger. Blev vi hungriga köpte vi luffare.
Och hände saker gjorde det. Var det inte ett utryckningsfordon som passerade, så hade Fet-Leffe skaffat ny bil.
(obs! namnet är fingerat.)
En del tjejer hängde också där, men de var de första som försvann. Se'n försvann vi andra, en efter en - när vi vidgade våra vyer, och upptäckte världen utanför. En del av oss gick det bra för. Andra gjorde det inte. Några blev kvar.
Roger var en av de som blev kvar i byarna. Och inte bara i byarna. Han käkade luffare med nästa generations mopedister. Och generationen efter honom.
Utflyttad till Mälardalen blev jag, och hem till föräldrarna åkte jag. Och Alg-Rogers allt större kroppshydda brukade jag se då jag körde förbi korvmojen kilometern hemifrån föräldrahemmet. Han stod utanför och tittade. Nu stod han ensam.
Se'n flyttade också mina föräldrar till Mälardalen, och jag slutade köra förbi.
***
Och tiden gick sin stilla gång, och Internet gjorde sitt intåg i stugvärmen. Och Facebook kom, och där började man vänna sig med bekanta - även från sin skoltid. De som man hade nåt gemensamt med, och ville byta ord med då och då. Se hur deras barn såg ut, och vilka som gängat sig med vilka - och annat trivialt.
Så började jag se Alg-Roger i trådarna i mitt flöde. Inte som vän, för jag bytte nog aldrig någon större mängd ord med honom. Men i kvinnliga bekantas trådar syntes han emellanåt. Ibland kunde det komma en korthuggen mening på tre-fyra ord. Mest skickade han bara hjärtan. Vid de mest märkliga tillfällen. En del sa ibland åt honom. "Roger. Just nu vill jag inte ha hjärtan från dig." Då slutade han.
Se'n dök han upp tre månader senare, i nån annan random kvinnotråd:
Ibland fick han hållas. Ibland fick han nya uppfostrande svar.
Jag tror Alg-Roger är urtypen för de jag och mina kamrater kallade kioskmongo. Men Roger kallade vi aldrig så, för han fanns ju bara omkring oss då han ännu inte hunnit bli en sådan. Och jag tror också att - för att anknyta till en annan poppis tråd på detta forum; Jag tror Roger och hans gelikar nu sitter och befolkar olika dejtingsiter - med tanke på vad ni ibland berättar därifrån.
Den Svenska Kioskmongon - en kärleksfull betraktelse
Men det ska jag inte. Men jag kan berätta lite om Alg-Roger. Han gick i min årskurs på högstadiet, kom från en by strax bortom de tre min mellanstadieklass härstammade från. Av nån slumpmässig anledning var det mest tjejer i Alg-Roger's mellanstadieklass, så när den hamnade i parallellklass på högstadiet tydde han sig lite till killarna i min. Han var som de flesta andra killarna i min klass, lite intresserad av mopeder. Men han var inte riktigt motorintresserad, utan bara just lite intresserad. Det är det enda intresse jag kan komma ihåg att han visade.
De andra killarna var också intresserade av 50-tals-rock, eftersom det länkades till deras vidare intresse för större motorer än vad mopederna kunde bjuda på. Och tjejer. Men Alg-Roger var inte intresserad av musik. Huruvuida han var intresserad av tjejer vet jag inte. Men i så fall visade han det inte. Heller.
När jag tänker tillbaks på honom och hans intetsägande väsen så funderar jag om han inte hade en handfull bokstäver i den diagnos som inte ens var uppfunnen då.
När det kördes mopeder var den naturliga samlingsplatsen korvmojen som var mellan alla våra byar och centralorten. Där stod man och hängde. Och väntade på att nåt skulle hända. Så också Alg-Roger. Blev vi hungriga köpte vi luffare.
Och hände saker gjorde det. Var det inte ett utryckningsfordon som passerade, så hade Fet-Leffe skaffat ny bil.
(obs! namnet är fingerat.)
En del tjejer hängde också där, men de var de första som försvann. Se'n försvann vi andra, en efter en - när vi vidgade våra vyer, och upptäckte världen utanför. En del av oss gick det bra för. Andra gjorde det inte. Några blev kvar.
Roger var en av de som blev kvar i byarna. Och inte bara i byarna. Han käkade luffare med nästa generations mopedister. Och generationen efter honom.
Utflyttad till Mälardalen blev jag, och hem till föräldrarna åkte jag. Och Alg-Rogers allt större kroppshydda brukade jag se då jag körde förbi korvmojen kilometern hemifrån föräldrahemmet. Han stod utanför och tittade. Nu stod han ensam.
Se'n flyttade också mina föräldrar till Mälardalen, och jag slutade köra förbi.
***
Och tiden gick sin stilla gång, och Internet gjorde sitt intåg i stugvärmen. Och Facebook kom, och där började man vänna sig med bekanta - även från sin skoltid. De som man hade nåt gemensamt med, och ville byta ord med då och då. Se hur deras barn såg ut, och vilka som gängat sig med vilka - och annat trivialt.
Så började jag se Alg-Roger i trådarna i mitt flöde. Inte som vän, för jag bytte nog aldrig någon större mängd ord med honom. Men i kvinnliga bekantas trådar syntes han emellanåt. Ibland kunde det komma en korthuggen mening på tre-fyra ord. Mest skickade han bara hjärtan. Vid de mest märkliga tillfällen. En del sa ibland åt honom. "Roger. Just nu vill jag inte ha hjärtan från dig." Då slutade han.
Se'n dök han upp tre månader senare, i nån annan random kvinnotråd:
Ibland fick han hållas. Ibland fick han nya uppfostrande svar.
Jag tror Alg-Roger är urtypen för de jag och mina kamrater kallade kioskmongo. Men Roger kallade vi aldrig så, för han fanns ju bara omkring oss då han ännu inte hunnit bli en sådan. Och jag tror också att - för att anknyta till en annan poppis tråd på detta forum; Jag tror Roger och hans gelikar nu sitter och befolkar olika dejtingsiter - med tanke på vad ni ibland berättar därifrån.
