En av mina bästa kompisar fick barn för ett år sen. Hennes sambo gör inte särskilt mycket, men hon är extremt effektiv och hinner mycket ändå. Känns inte som ett alternativ för min del, men barn var viktigt för henne.
Jag har en kompis som är mellan 40 och 50 och fick sitt första barn förra året. Hon gjorde kejsarsnitt, själv är jag runt 30-strecket med och känner ingen press även om jag ibland hade önskat att skaffa barn, men måste hitta rätt kille med...
Jag har en egen bild av hur jag vill ha det och inte ha det, och jag ser att väldigt få får det att funka på ett sätt som jag skulle önska. Sen om du tycker att folk i allmänhet har jämställda förhållanden efter att de fått barn det får stå för dig
Nej där tror jag du har fel. Jag tror att många förhållanden tippar över kant just gällande jämställdhet efter att barnen kom. Men så beror det väl på hur man ser på jämställdhet antar jag, alla har inte samma "kriterier" som jag har.
Men alltså, vadå "Jag tror att vill man så blir man redo innan det är för sent."? Det är ju mer nyanserat än vill eller inte vill.. Och varför skulle man automatiskt bestämma sig för det innan det är för sent? Man vet ju inte ens innan när det är för sent!
Jag förstår inte riktigt hur du kopplar det här till tråden och min frågeställning?För att bara tillföra något kortfattat till diskussionen;
Jag kan tycka att resonemanget runt barnalstrande ofta blir lite bakvänt.
Att skaffa barn ses ofta som en slags passiv handling, något man gör för att man ska "säkra sig" för framtiden, för att andra omkring gör det, för att man ska osv.
Att avstå barn verkar däremot vara ett aktivt beslut för många, vilket i sig är lite konstigt.
Det finns ju väldigt mycket som man avstår i livet utan att reflektera över, men just när det gäller skaffa barn så är det väldigt styrt av normer och vad man "ska" göra.
Jag tror att mycket skulle vara lättare och fungera bättre för många par om man resonerade tvärtom.
Att skaffa barn är ett aktivt beslut, det är något man vill och längtar efter och att det är något man väljer.
Och sen när barnet kommer så anpassar sig BÅDA efter den stora livsomställningen som det innebär att bli förälder.
Och att inte skaffa barn är en passiv handling.
Man gör inget, helt enkelt.
Märkte att det blev inte särskilt kortfattat heller....
Var har jag skrivit det? Vad svarar du ens på?
Jo jag visste att det skulle droppa in bukefalister och säga det. Men min poäng var huruvida det är vanligt eller ej. Och visst, frågar man här är alla SÅ jämställda. Men alla siffror som någonsin tagits fram visar ju motsatsen. Och därför är det också helt rimligt att exempelvis TS @MiniLi är mer orolig för att bli en av de där ojämställda familjerna (eftersom de är fler) än att hoppas på att bli ett av undantagen.Min i alla fall
Nej, det har absolut inte med dig eller din frågeställning att göra.
Det finns forskning som visar att så är fallet, alltså det du ovan beskriver.
Jag förstår inte kopplingen till diskussionen i stort heller.. ingen har väl resonerat så som du beskrev?
Bra poäng där ang antal barn. Jag känner också att det isf vore lagom med ett barn, och som du säger så innebär ju det att man har mer tid på sig!
Nja, barn är oftast begränsande i viss mån tycker jag, om man satsar på att ha ett någorlunda ansvarsfullt föräldraskap. Det handlar inte bara om att fördela sysslor utan också om att man har en liten person som behöver en. Om man t ex har ett vanligt heltidsjobb så träffar man ju inte barnet på hela dagen, sen känns det lite oschysst mot barnet att då också åka iväg flera kvällar i veckan och stora delar av helgen på fritidsintressen. Visst kan man då istället åka när barnet somnat, men då är det ju en förutsättnin att man själv orkar det. Jag vet att en del tar med barnen till stallet men iaf mina skulle inte orka det flera gånger i veckan .
