Hur länge vågar man vänta?

[MiniLi]

Det där med att sätta upp en ålder/ett år när man ska börja fundera på saken känns smart. Jag vet ju tex att jag ska ta ut eller byta min spiral om två år, då är jag 31. Fortfarande ung ålder i den här frågan så jag borde ju helt utan risker kunna skjuta på den här krisen tills dess

 

[Lazy Lady]

Jag har aldrig varit speciellt barnkär men har en man som alltid velat ha barn. Vi hade ställt in oss på ett liv utan, men när jag blev 34 hände nåt. Jag började toklängta!
Blev gravid efter 1,5-2månader, tyvärr förlorade vi henne i v41. Nu är vi gravida med lillebror eller lillasyster i v26
Sett i backspegeln så kanske börja vid 30 varit mer lagom, men sånt vet man inte förväg. Jag va mogen för det när vi blev gravida första gången och att ta beslutet att bilda familj ångrar jag inte trots att det blev en skakig resa.
Hade vi börjat tidigt, före 30 så vet jag inte hur det fungerat. Jag hade fullt upp med hästar, vårt företag och annat. Nu va tiden mogen så då fick jag sätta fart!

 

[lil-sis]

Ja jag förstår hur du menar..

Själv så tror jag att jag skulle kunna leva hela livet utan barn och ändå känna att det är meningsfullt. Men jag är helt säker på att jag inte skulle ångra mig om jag fick barn. Inte för själva barnet iaf. Jag är helt säker på att jag skulle älska mitt barn och att jag skulle trivas som förälder.
Däremot är jag rädd för hur det skulle kunna påverka min relation eftersom jag hör/ser så ofta hur relationer bara kraschar utifrån just jämställdhet när barn kommer in i bilden.
Så avgörande för mig kommer vara om jag känner fullt förtroende för att jag och min partner är överens kring hur det ska gå till. Typ skriftligt kontrakt

Jag är inte en särskilt barnkär person, men jag är väldigt säker på att jag kommer gilla mitt egna barn väldigt mycket. Om jag nu skaffar något.

Jag är övertygad om att mitt liv skulle vara utmärkt utan barn, tveklöst.

Men nu när Viktor ändå är på väg så längtar jag efter just honom.
Hade det inte lyckats efter tre äggplock hade jag inte försökt mer, det var min bortre gräns.

Jag ville absolut _inte_ ha barn fram till typ 30. Gjorde abort när jag var 18 mot blivande faderns vilja, så säker var jag då på att jag inte ville. Och inte för att jag inte trodde att det skulle bli bra utan jag ville verkligen inte.

Det blir ju bra med V också men på ett annat sätt och garanterat tuffare.

 

[Lenis]

Klart att jag kan. Men jag vill inte leva i en ojämställd relation, det skulle göra mig djupt olycklig.

Nej nej, nu missförstod du mig helt. Jag menar att OM du skulle hamna i sitsen att pappan inte leverera på det sätt du vill så kan du ju gå vidare som singelmamma om nu barn är det du känner dig säker på. Vi är ju inte kvar på stenåldern, man kan separera.. Och man kan ju även skaffa barn på egen hand om man så vill. Jag tänkte bara lite fritt ang att du var säker på barndelen men osäker pga den manliga hälften.. men man kan ju aldrig gardera sig, förhållanden kan spricka.. Men jag förstår om du känner att du vill ha barn men att du inte vill ha det om det inte är i en tvåsamhet som känns helt rätt för dig. Min tanke var mer ang om du kände att du skulle missa nåt medan du väntade på Mr Right.

 

[stjarnhimmel]

Nej nej, nu missförstod du mig helt. Jag menar att OM du skulle hamna i sitsen att pappan inte leverera på det sätt du vill så kan du ju gå vidare som singelmamma om nu barn är det du känner dig säker på. Vi är ju inte kvar på stenåldern, man kan separera.. Och man kan ju även skaffa barn på egen hand om man så vill. Jag tänkte bara lite fritt ang att du var säker på barndelen men osäker pga den manliga hälften.. men man kan ju aldrig gardera sig, förhållanden kan spricka.. Men jag förstår om du känner att du vill ha barn men att du inte vill ha det om det inte är i en tvåsamhet som känns helt rätt för dig. Min tanke var mer ang om du kände att du skulle missa nåt medan du väntade på Mr Right.

Fast som ensamstående blir det kanske ännu kämpigare? Jag tolkade att @MiniLi villl ha en relation där pappan tar sin del så hon också får sin egentid.

 

[MiniLi]

Nej nej, nu missförstod du mig helt. Jag menar att OM du skulle hamna i sitsen att pappan inte leverera på det sätt du vill så kan du ju gå vidare som singelmamma om nu barn är det du känner dig säker på. Vi är ju inte kvar på stenåldern, man kan separera.. Och man kan ju även skaffa barn på egen hand om man så vill. Jag tänkte bara lite fritt ang att du var säker på barndelen men osäker pga den manliga hälften.. men man kan ju aldrig gardera sig, förhållanden kan spricka.. Men jag förstår om du känner att du vill ha barn men att du inte vill ha det om det inte är i en tvåsamhet som känns helt rätt för dig. Min tanke var mer ang om du kände att du skulle missa nåt medan du väntade på Mr Right.

Nä alltså, du tolkade mig nog fel. Jag är inte säker på om jag vill, även om jag är säker på att jag nog skulle bli lycklig oavsett.
Och min partner är toppen på alla sätt, men jag kan ändå oroa mig för hur vår relation skulle påverkas.
Klart att man kan separera, men jag är inte så intresserad av att ge mig in i ngt jag inte litar på från början..

 

[MiniLi]

Fast som ensamstående blir det kanske ännu kämpigare? Jag tolkade att @MiniLi villl ha en relation där pappan tar sin del så hon också får sin egentid.

Nja, det handlar inte alls om egentid. Det handlar om att jag vet att jag blir bitter och olycklig om jag upplever min relation som ojämställd. På alla sätt.

Men det här är egentligen lite av ett bispår. Främst så vet jag inte om jag vill ha barn eller inte, och så den här 30-års-krisen..

 

[Kattennizze]

Ibland tror jag man analyserar för mycket. Livet går inte helt att regissera och planera. Inte för alla i varje fall.
Till slut får man ta ett beslut och leva med utfallet. Gör man något man innerst inne vill tror jag inte man ångrar beslutet även om livet sen inte blir som man trodde.
Tar man ett beslut enbart för att omgivningen tycker eller för att man "inte vågar" så är det nog större risk.

Mm fast jag tycker nog unga kvinnor skaffar barn av fel anledning många gånger, de lever i risiga relationer, de får ta allt ansvar eftersom spermadonatorn plötsligt kom på att hänga ute med polarna va bra mycket roligare än att gå upp massor med gånger varje natt och då ska vi inte ens börja tala om kolikbebisar....jag väntade av olika anledningar tills jag var 36 år och sen fick jag ytterligare två barn vid 38. Inget jag ångrar alls. Jag tänkte att går det så går det, jag var absolut inte redo innan av massor med skäl. Det är pissjobbigt att vara gravid för en del, barn kräver MASSOR med jobb och tillsyn och omsorg och är man inte beredd att offra det mesta bör man nog avstå. Sen vet jag att det finns superkvinnor som klarar av att tävlingsrida fem hästar, ha ett skinande rent hem och göra karriär och träna själv och ha egentid, men de är nog jäkligt få. (Tror dessutom att de ljuger.....)!
Jag tror det normala är det är en massa slit och jobb och ögonen bara går i kors hela tiden för man är helt slut. Och då kommer ett låååååångt sommarlov eller jullov eller ett födelsedagskalas man ska anordna för grannskapets 24 barn med tillhörande syskon....Sen kan man ju få mer eller mindre krävande barn. Nå det är baksidorna. Jag tror att jag aldrig hade fixat det om jag varit yngre och verkligen verkligen säker på att jag ville ha barn. OM jag hade känt ett uns tveksamhet hade jag alla dagar i veckan avstått eftersom det får så mycket mindre konsekvenser om man avstår barn än om man skaffar det.

 

[Ray]

Mm fast jag tycker nog unga kvinnor skaffar barn av fel anledning många gånger, de lever i risiga relationer, de får ta allt ansvar eftersom spermadonatorn plötsligt kom på att hänga ute med polarna va bra mycket roligare än att gå upp massor med gånger varje natt och då ska vi inte ens börja tala om kolikbebisar....jag väntade av olika anledningar tills jag var 36 år och sen fick jag ytterligare två barn vid 38. Inget jag ångrar alls. Jag tänkte att går det så går det, jag var absolut inte redo innan av massor med skäl. Det är pissjobbigt att vara gravid för en del, barn kräver MASSOR med jobb och tillsyn och omsorg och är man inte beredd att offra det mesta bör man nog avstå. Sen vet jag att det finns superkvinnor som klarar av att tävlingsrida fem hästar, ha ett skinande rent hem och göra karriär och träna själv och ha egentid, men de är nog jäkligt få. (Tror dessutom att de ljuger.....)!
Jag tror det normala är det är en massa slit och jobb och ögonen bara går i kors hela tiden för man är helt slut. Och då kommer ett låååååångt sommarlov eller jullov eller ett födelsedagskalas man ska anordna för grannskapets 24 barn med tillhörande syskon....Sen kan man ju få mer eller mindre krävande barn. Nå det är baksidorna. Jag tror att jag aldrig hade fixat det om jag varit yngre och verkligen verkligen säker på att jag ville ha barn. OM jag hade känt ett uns tveksamhet hade jag alla dagar i veckan avstått eftersom det får så mycket mindre konsekvenser om man avstår barn än om man skaffar det.

Jag resonerar utifrån TS som närmar sig 30 och andra som gärna väntat i all evighet om det inte fanns viss tidsbegränsning.
Unga mammor är en annan grej såklart.

Alla supermänniskor ljuger... Helt säkert

 

[Pancakes]

Kul med en sån här tråd, jag går själv i samma tankar ibland. Jag är en sån person som är skräckslagen inför förändringar, särskilt såna jag inte kan styra. Sååå, skaffa barn är galet skrämmande Har däremot två små syskonbarn som jag avgudar men jag blir fenomenalt trött efter ett par timmar med dem Just precis i detta ögonblick är jag inte särskilt sugen alls på egen avkomma, men så kommer den där tanken att en dag kanske man faktiskt VILL men inte kan och då riskera att leva resten av livet bitter. Så svartvitt är livet naturligtvis inte men det vet inte hjärnan alltid.

 

[Vallmo]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Jag tycker väl framförallt att man ska ta hänsyn till varför man skaffar barn.
Skaffar man barn för att man vill eller skaffar man barn för att man är rädd för att ångra sig i framtiden om man inte skaffat barn.
Det är ganska stor skillnad.

Är man säker på att man vill ha barn och lever ett stabilt förhållande tillsammans med en partner och man redan gjort "allt det andra" (utbildning, skaffat bostad, rest, festat etc) så skulle jag nog resonera att runt 30 "blir väl bra".

Att skaffa barn för att gardera sig mot framtida önskemål är lite mer komplicerat, tycker jag.
Då får man ju verkligen fundera på om det är viktigt eller om det inte spelar så stor roll.
I det läget skulle inte jag tycka det var särskilt bråttom.
Kanske man kan vänta tills 35 och se vad som händer ungefär.....

Det absolut viktigaste tycker jag är att det är ett gemensamt beslut om man lever tillsammans med en partner.
Och att man pratar igenom ordentligt hur man vill ha det när det gäller uppdelning, jämställdhet och såna viktiga frågor.
Det är en enormt stor livsomställning att få barn och det är verkligen krävande att vara förälder och det frestar på relationen.
Om det någon gång blir ojämställt så är det då. Oavsett hur det varit innan.
Inte för alla, men det är ju väldigt vanligt.
Det tycker jag är det absolut viktigaste att man är så medveten som möjligt vad man ger sig in i.
Att bli förälder är ett livslångt åtagande.

Jag själv blev tillsammans med min sambo vid 33.
Jag var 39 när jag fick första och 42 när jag fick andra.
Det är ingenting jag rekommenderar, direkt.
Det var enormt slitsamt för kroppen och orken.
Vi tog inget aktivt beslut "att nu skaffar vi barn" utan det bara blev så.
Andra barnet var planerat, dock.

Jag kan inte säga att jag ångrar mina barn, för det gör jag inte.
Men jag tror inte att jag hade blivit olycklig om jag inte fått barn.
Hade jag "valt" idag så hade nog mitt val sett annorlunda ut från flera aspekter.

Så det viktigaste tror jag är att man rannsakar sig själv och faktiskt väljer utifrån vad man själv vill.
Normer, ålder och vad andra tycker är ointressant. Familjeliv och sånt kan man bara skita i (min åsikt).

 

[Petronella]

Ja precis! I min tidigare långa relation ville jag inte ha barn, men nu är jag tillsammans med någon som jag faktiskt kan se som pappa till mina/mitt barn.. Och det har nog påverkat att tankarna kommer nu.
Kombinerat med de där jäkla samhällsnormerna som får en att panika över barnafödande trots att man är jätteung..

Jag har nog inte kommit så långt som du i mina tankar. Jag är fortfarande osäker på om jag vill ha barn, men det ligger i alla fall närmare i tanken nu än för några år sedan.

Här har du en grej. Jag har alltid haft bra kontakt med barn men aldrig längtar efter egna. Träffade min pojkvän för snart 9år sen eller ja träffade han första gången för 11år sen men ja blev tillsammans för 9år sen i sommar. Och när tiden gick så blev de uppenbart att jag nog någon gång skulle vilja ha barn med han, och ja nu i april kommer de visst en liten knodd. Men som sagt de växte fram en vilja att få barn tillsammans med honom under åren Absolut inte säkert att den viljan och önskan hade kommit utan han i livet

Ingen stress och bara göra de om man vill

 

[Madde_padde]

Jag orkar inte läsa men med ett IVF barn och svårighet att även få syskon så tog de oss en bra stund med första...

 

[Raderad medlem 6459]

Nja, det handlar inte alls om egentid. Det handlar om att jag vet att jag blir bitter och olycklig om jag upplever min relation som ojämställd. På alla sätt.

Men det här är egentligen lite av ett bispår. Främst så vet jag inte om jag vill ha barn eller inte, och så den här 30-års-krisen..

Jag tänker precis likadant som du och går runt med exakt samma funderingar! Verkligen.

 

[Fibusen]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Jag kan bara se till mig själv, jag visste inte om jag skulle vilja ha barn eller inte, men vips så blev jag gravid och velade hit och dit (såklart, eftersom jag inte visste om barn var något öht för mig) men bestämde mig för att behålla iallafall, och jag hann precis fylla 26 innan sonen föddes. Jag har inte ångrat mig en sekund, och han är min solstråle och min största kärlek, och jag kan inte se mig ett liv utan honom.

Däremot, hade jag inte blivit oplanerat gravid så hade jag nog inte haft några barn i dag (30 år). Jag gissar att jag hade velat fram och tillbaka och aldrig kunnat fattat ett beslut, och åren hade runnit iväg. Och jag vet inte om det är något jag skulle ha saknat, eftersom det aldrig är något jag längtat efter. Jag har två vänner som alltid varit tvärsäkra på att dom inte vill ha barn, dom är båda 40+ nu och fortfarande helt nöjda med sina beslut. Sen har jag vänner som längtat efter barn redan från tidig ålder, och bara har vetat att en dag ska dom skaffa barn. Och en hel drös som inte vetat alls.

Men nu är jag såklart superglad att det blev som det blev, och visst så har man fått ändra om i livet och prioriterat annorlunda, och det går inte längre att tänka lika själviskt som man kunde innan, men för MIG är det värt varenda sekund!

Jag och pappan till barnet har separerat, så för mig blir det inga fler barn, vilket jag tycker är lite sorgligt faktist. Jag hade gärna gått igenom graviditeten och bebistiden en gång till, och få se en till individ växa upp. Men nu är det som det är och jag är glad att jag har världens bästa lilla mini-människa!

 

[Saril]

Funderingarna kring ålder kan jag inte svara på, jag är fortfarande några år under 30 och har en snart tvåårig avkomma.

Funderingarna kring barn eller inte kan jag relatera till dock. Jag bestämde när jag var i tonåren att jag aldrig skulle ha barn pga hur världen ser ut med allt skit som finns här. Sen träffade jag min partner, som väldigt gärna ville ha barn, och till slut kunde jag ändå se det framför mig. Ett barn att få visa världen för, att få följa med i all utveckling och att få dela allt med barnets fantastiska pappa. Men någon längtan som så har inte funnits, jag tror att jag har alldeles för nära till ångest och katastroftankar för att ens kunna känna så. Jag har aldrig gillat barn heller, framför allt inte barn i grupp - mitt eget barn är nog det första barn jag gillar.

Jag bestämde mig i alla fall (efter fem års förhållande varav typ två års velande) för att sluta med preventivmedel och om det blev nåt så blev det. Efter en del komplikationer med missfall och utomkvedshavandeskap så kom till slut en fantastisk liten unge. Jag och min partner delar lika på ansvaret för vårt barn, vilket var en förutsättning för att jag ens skulle fundera på att skaffa barn.

Jag vet flera stycken som längtat efter barn i år och år, men när de väl får barn så är det inte alls som de föreställt sig och de får världens livskris. Medan andra, som jag t ex, har mer gjort ett rationellt beslut och det känns hur bra som helst. Eller tvärtom. Det kan man inte veta i förväg (tyvärr).

 

[Saril]

För mig var en del i funderingarna också att begreppet "skaffa barn" nästan alltid betyder "skaffa minst två barn med max tre år mellan barnen". När jag tagit mig förbi den tanken (samhällets förväntning) så kändes beslutet enklare. Jag vill nämligen inte ha flera barn som är nära varandra i ålder, det verkar vara enormt påfrestande för föräldrarna de första åren. Men när jag landat i tanken att det faktiskt räcker fint med ett barn (eller möjligtvis ett till om några år när stora barnet är minst typ 5-6 - om Den Stora Längtan skulle slå till), då kändes beslutet att skaffa barn lättare.

 

[kolblakkur]

Spinner vidare på samma inlägg..
Du var ju lika gammal som jag är nu när du fick barn. Så du visste ju.
Men jag vet inte om jag vill, det är ju det som är problemet. Hade jag vetat att jag ville ha barn så hade inte det här varit en fråga, då hade jag ju lugnt väntat in rätt tillfälle och inte alls känt stress även om det hade legat några år framåt.
Det svåra är att inte veta, samtidigt som man vet att det finns ett hemligt bäst-före-datum som KANSKE börjar närma sig.

Om du försöker tänka bort tidspressen, föreställ dig att du är fertil tills du är 100 år: vill du ha barn? Vad säger magkänslan?
Jag tror att du får bäst svar från dig själv om du slutar tänka i bäst-före.
Jag är själv 30, vill inte ha barn. Men skillnaden mellan dig och mig är att det är en icke-fråga. Jag har aldrig funderat över frågan, för att för mig är den helt främmande. "Ska ni inte ha barn?" är som att fråga mig "ska ni inte till månen?". Jag tänker ärligt talat ALDRIG på att det skulle vara ett beslut jag tagit, för mig har det alltid varit en självklarhet. Jag blir förvånad när folk frågar för barn finns inte ens i min hjärna. Jag reflekterar inte över det. Inte ens när jag var liten ville jag ha barn, leka med dockor osv. Funderade aldrig på vad mina barn skulle heta när jag blev stor och sånt som mina kompisar höll på med.

 

[MiniLi]

Om du försöker tänka bort tidspressen, föreställ dig att du är fertil tills du är 100 år: vill du ha barn? Vad säger magkänslan?
Jag tror att du får bäst svar från dig själv om du slutar tänka i bäst-före.
Jag är själv 30, vill inte ha barn. Men skillnaden mellan dig och mig är att det är en icke-fråga. Jag har aldrig funderat över frågan, för att för mig är den helt främmande. "Ska ni inte ha barn?" är som att fråga mig "ska ni inte till månen?". Jag tänker ärligt talat ALDRIG på att det skulle vara ett beslut jag tagit, för mig har det alltid varit en självklarhet. Jag blir förvånad när folk frågar för barn finns inte ens i min hjärna. Jag reflekterar inte över det. Inte ens när jag var liten ville jag ha barn, leka med dockor osv. Funderade aldrig på vad mina barn skulle heta när jag blev stor och sånt som mina kompisar höll på med.

Fast det går ju inte. Det finns en tidspress vare sig jag försöker tänka på den eller ej. Och tankar på tidspressen är det som skapar de här funderingarna.

Fanns inte tidspress hade jag nog inte funderat på saken alls just nu.
Men den finns, och det är typ omöjligt att veta hur mkt den spelar in i vad jag vill och inte.

 

[Bexzor]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Min rumskompis på BB förra året var 43 år , hennes första barn. Inget IVF inblandat utan hon trodde att hon var på väg in klimakteriet tills hon upptäckte sin mycket oplanerade graviditet. Där och då bestämde dom att de avbryter inte utan kör trots att hon tidigare aktivt valt att inte skaffa barn.

Olika internetsidor ger ofta en skev bild ; en bild där mammor känner att barn är det bästa som hänt trots osäkerheten innan. Nej, så blir det inte för alla. Inte för att det kanske händer dig, men det finns föräldrar som ångrar att de skaffade barn. För mig som har 3 barn, där jag känt wow redan när pluset visat sig på stickan så har det varit - och är - nyttigt att min bästa vän inte vill ha barn. Vi pratar ibland om hennes känslor när omgivningen trycker på och undrar när hon ska skaffa barn. Inte om, utan när.

Jag vet inte om du automatiskt påverkas av omgivningens påtryck , efter att ha läst ditt inlägg om tidspress så undrar jag om det är känslan för egna barn som ökar. Är man öppen för att ge andra barn en chans så finns det vägar att gå. Vi har 3 barn, och lever just nu i en rörig värld med dem men vi funderar på att ansöka om att bli familjehem om några år. Jag skulle vilja ha fler barn, några fler biologiska barn blir det inte, men jag kan absolut tänka mig att öppna mitt hem för andra barn som behöver ett hem.