Du kan gå in på familjeliv och kolla vad folk skriver där, många har positiva erfarenheter.
Aldrig, jag skyr familjeliv nästan mer än Flashback.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Du kan gå in på familjeliv och kolla vad folk skriver där, många har positiva erfarenheter.
Jag är rädd för den besvikelse jag drabbas av när insikten att vi, med familjerådgivningens hjälp, kan börja kommunicera om känslor och så men att vi i övrigt inte har något gemensamt att samtala om. Jag känner mig som Pauline Collins i filmen Shirley Valentine när den enda som hemmafrun Shirley tycker att hon har att tala med är väggen i hennes kök. Responsen från köksväggen är densamma som maken i rummet bredvid...Jag har positiva erfarenheter av familjerådgivning. Det är definitivt värt ett försök för att komma igång att kommunicera.
Jag tror att det är bra.Ytterligare ett par timmar (mellan sömn och nattskift) i vårt förhållande som visar att vi inte har något att ge varandra längre. Inga sura miner direkt, men dämpat och väldigt fåordigt. Vi pratar inte alls. Bara om praktiska saker, inget annat. Genom åren har vi aldrig egentligen haft något att prata om annat än praktiska saker. Vad ungarna gör eller säger, om vem som ska ta hundarna på promenad. Som värsta Norén-pjäsen :/
Jag känner mig matt och orkeslös. Jag känner att mitt curlande inte bara beror på att minska risken för utbrott från mannen. Jag har tagit på mig den uppgiften självmant och på det sättet har jag känt att jag har en viktig funktion i vårt förhållande.
Nu när jag inte har curlat i några dagar känns det som om jag har förlorat jobbet på företaget "vårt äktenskap AB". Jag behövs inte mer och har blivit varslad av mig själv.
Det är väl kanske därför jag känner mig så otroligt tom. Jag har ju alltid hållit ordning på allt i vårt förhållande så plötsligt är jag inte längre behövd... Lite snopet på något sätt. Men kanske bra? Vad vet jag...
Då tycker jag att du ska göra som Shirley ...Jag är rädd för den besvikelse jag drabbas av när insikten att vi, med familjerådgivningens hjälp, kan börja kommunicera om känslor och så men att vi i övrigt inte har något gemensamt att samtala om. Jag känner mig som Pauline Collins i filmen Shirley Valentine när den enda som hemmafrun Shirley tycker att hon har att tala med är väggen i hennes kök. Responsen från köksväggen är densamma som maken i rummet bredvid...
mmm... men Grekland lockar inte så mycket, jag är mer åt - hålletDå tycker jag att du ska göra som Shirley ...
Mmmm... Eller hur... Min mamma sade att man bara kan förändras till en viss gräns. Undrar om den gränsen inte redan är nådd hos oss båda.Familjeterapi är ju alltid ett alternativ; varför ge upp i förtid? Ge det trettio år till så kanske han har ändrat sig, vem vet?
"Är det ändå kanske bara mitt fel?"Mmmm... Eller hur... Min mamma sade att man bara kan förändras till en viss gräns. Undrar om den gränsen inte redan är nådd hos oss båda.
Känns som när man fastnar med stövlarna i en lerig hage. Antingen rycker man till och får med sig stöveln, eller så får man inte det. På något sätt måste man ta sig vidare oavsett. Med eller utan stövlar, med eller utan make... Förr hade jag struntat i stöveln och gått i strumplästen (det löser sig på något sätt). Idag är jag invand och orolig Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att det ska funka? Har jag varit otydlig? Är det inte bara så att jag inte verkar tillräckligt intresserad så han har slutat prata med mig?
Ja, usch...
Men, att det ska vara så jäkla svårt att öppna käften och säga de där orden .
Jag måste verkligen säga som det är och sluta hitta anledningar till att vänta en timme till, fem minuter till... Bla, bla, bla!!!
Jag har i alla fall gjort en Shirley Valentin (fast utan romansintresset) och så snart jag lyckas klämma ur mig vad jag har beslutat mig för så är det hela förhoppningsvis i rullning.
Ha en skön kväll!
Det låter ju som om du gjort långt mer än du borde, framförallt tänker jag att om det där varit något att satsa på, då hade han redan reagerat! Det är ju inte du som ska få er relation att fungera, det är ju ni, om ni ska ha en. Han visar ju tydligt hela tiden att han inte är intresserad av att ändra något, för hade han varit det så hade han tänkt till lite själv och agerat lååångt tidigare. Han har haft tid, han har fått chanser, han har inte velat ända något alls utifrån vad du berättar. Antingen vill han inte, orkar inte, fattar inte eller så passar ni helt enkelt inte ihop. Men att det inte fungerar är inte enbart ditt "fel" och därmed är det inte enbart din uppgift att försöka rädda förhållandet. Du har försökt, du har inte fått respons, då är det inte mycket kvar att göra annat än att se till att själv må bra även om det krävs en skilsmässa för det.Mmmm... Eller hur... Min mamma sade att man bara kan förändras till en viss gräns. Undrar om den gränsen inte redan är nådd hos oss båda.
Känns som när man fastnar med stövlarna i en lerig hage. Antingen rycker man till och får med sig stöveln, eller så får man inte det. På något sätt måste man ta sig vidare oavsett. Med eller utan stövlar, med eller utan make... Förr hade jag struntat i stöveln och gått i strumplästen (det löser sig på något sätt). Idag är jag invand och orolig Har jag verkligen gjort mitt yttersta för att det ska funka? Har jag varit otydlig? Är det inte bara så att jag inte verkar tillräckligt intresserad så han har slutat prata med mig?
Ja, usch...
Jag har sagt det nu! Jag sade helt enkelt att jag inte ville mer och att jag vill skiljas. Han sade att han ville det också, så så var det med det. Föga dramatiskt! Han frågade om jag träffat någon annan,. Nä, jag har inget behov av tvåsamhet på det sättet. Jag sade bara att jag inte vill ha någon annan, jag vill vara själv. Han blev nog lättad över att han inte behöver känna sig brädad av någon.
Det känns sjukt skönt att vara överens på den punkten i alla fall. Nu börjar den juridiska processen. Förhoppningsvis blir det inte så mycket tjafs.
Närmare 30 års förhållande är till ända och det känns mycket bra!
Jag har sagt det nu! Jag sade helt enkelt att jag inte ville mer och att jag vill skiljas. Han sade att han ville det också, så så var det med det. Föga dramatiskt! Han frågade om jag träffat någon annan,. Nä, jag har inget behov av tvåsamhet på det sättet. Jag sade bara att jag inte vill ha någon annan, jag vill vara själv. Han blev nog lättad över att han inte behöver känna sig brädad av någon.
Det känns sjukt skönt att vara överens på den punkten i alla fall. Nu börjar den juridiska processen. Förhoppningsvis blir det inte så mycket tjafs.
Närmare 30 års förhållande är till ända och det känns mycket bra!