Känner mig inlåst, men vet inte hur jag ska öppna dörren (skilsmässa?)

[Urigurien]

Jag själv försökte skilja mig i flera år men lyckades inte övertyga mannen. Till slut tipsade min tillfälliga terapeut om att "sluta diskutera och börja informera". Och när jag testade det blev situationen helt förändrad och jag lyckades slutföra det hela utan fler nattmanglingar och frustration.

Så - när jag släppte tanken på att "vi" skulle skiljas och fick över till att "jag" ska skiljas, då funkade det.
(Även om det såklart fortfarande var en jobbig process)

 

[Hyacinth]

Jag själv försökte skilja mig i flera år men lyckades inte övertyga mannen. Till slut tipsade min tillfälliga terapeut om att "sluta diskutera och börja informera". Och när jag testade det blev situationen helt förändrad och jag lyckades slutföra det hela utan fler nattmanglingar och frustration.

Så - när jag släppte tanken på att "vi" skulle skiljas och fick över till att "jag" ska skiljas, då funkade det.
(Även om det såklart fortfarande var en jobbig process)

Klokt. Man Måste ju inte vara överens även om det underlättar.

 

[Urigurien]

Klokt. Man Måste ju inte vara överens även om det underlättar.

Ja i mitt fall gick det inte att bli överens. Jag fick köra mitt eget race.

 

[Tufs]

Idag har jag fått tillfälle att stöta och blöta mina känslor ett tag till. Mannen jobbar på nätterna så den här helgen ses vi knappt alls. Ganska skönt eftersom jag verkligen får möjlighet att fundera igenom hur jag vill ha det och varför. Han märker att det är något och höll sig ifrån mobilen större delen av tiden han var hemma. Det är annars mobilen han hellre umgås med än att prata med mig uppenbarligen.

Ja, oj vad med fel jag radar upp hos honom. Jag har ju också en massa fel förstås. Eller saker som inte är kompatibla med mannen.

Det känns bra att kunna prata av sig med er. Ni kommer med kloka ord från olika synvinklar och hjälper mig på så sätt att bearbeta mina tankar. Det vill jag verkligen tacka er för!

 

[Görel]

Idag har jag fått tillfälle att stöta och blöta mina känslor ett tag till. Mannen jobbar på nätterna så den här helgen ses vi knappt alls. Ganska skönt eftersom jag verkligen får möjlighet att fundera igenom hur jag vill ha det och varför. Han märker att det är något och höll sig ifrån mobilen större delen av tiden han var hemma. Det är annars mobilen han hellre umgås med än att prata med mig uppenbarligen.

Ja, oj vad med fel jag radar upp hos honom. Jag har ju också en massa fel förstås. Eller saker som inte är kompatibla med mannen.

Det känns bra att kunna prata av sig med er. Ni kommer med kloka ord från olika synvinklar och hjälper mig på så sätt att bearbeta mina tankar. Det vill jag verkligen tacka er för!

Vi har alla fel och brister, det finns inga perfekta människor. Men det handlar om vad vi gör med våra brister, tar vi själva ansvar för att hantera dem eller tvingar vi på olika sätt vår omgivning att anpassa sitt liv efter våra svårigheter och skyller på dem om vi gör fel.

 

[Tufs]

@Tufs Börja redan nu göra saker för dig själv, sätt dig själv i första rummet och släpp mannen så mycket du kan. Du är faktiskt inte ansvarig för hans känslor, nu har ni ju haft ett förhållande i 30 år så det ju inte lätt att bryta mönstret men ska ni separera så är det dags att han lär sig hantera sina känslor själv. Jag har insett att min partners sinnesstämning är inget jag ska ta ansvar över, lika lite som han ska ta ansvar för mitt humör. Är han på dåligt humör eller ynklig och jag inte orkar med det så går jag faktiskt därifrån så får han sortera ut det själv. Naturligtvis så är det nåt som rör mig eller nåt akut så stöttar man varann men lite allmänna humörsvängningar är ju faktiskt inget jag rår för och oftast rätar det upp sig om man får en stund ifred. Du vill ju ändå skiljas så börja med att blockera dig själv från hans känslomässiga svajningar så mycket det går, det kommer troligen mycket mer av den varan om han märker att det fungerar. Sen skulle jag nog ändå vilja säga att ni kanske skulle köra ett varv med par-rådgivning om inte annat för att ni kanske bägge två kommer till insikt i att det kanske dags att skiljas och hamna på samma plan.
Själv växte jag upp i ett hem där min styvfar var väldigt ömklig och hans humör satte stort prägel i hushållet, när han var iväg så kändes det som en lättnad och när han var hemma så tassade alla på tå för att hålla honom på gott humör (vilket ändå var dömt att misslyckas för han ville hitta "fel" har jag insett nu i efterhand). Skilsmässa var på tapeten många gånger men det slutade alltid med att mamma tyckte att det var så synd om honom och tog tillbaka honom ända tills hon tillslut fick nog men då var jag myndig. Det var ingen kul uppväxt och jag hoppas att jag aldrig någonsin kommer hamna i den sitsen själv i ett förhållande, men jag har förståelse för att det är en väldigt svår sits att vara i.

Jag väljer ditt koncept till att börja med.

I morgon, när vi är hemma båda två, kommer jag tala om att jag kommer backa undan helt när det gäller curlandet för att det ska vara lugnt i hemmet (för inom mig blir det aldrig lugnt då). Märker jag att han blir stressad kommer jag att gå därifrån så får han lösa sina aggressioner själv. Han har då inte rätt att anklaga mig för att jag blir sur eller så, utan han ska fokusera på sin egen bättring.

Jag kommer ställa kravet att han ska backa undan från mig och inte bromsa mig när jag beslutat mig för att göra något i huset eller vad det nu kan vara. En stor brist han har är att han inte är lösningsorienterad. Något som går mig på nerverna (och har alltid gjort). Och det gör att han känns som en black om foten i de flesta beslutsituationer, stora som små.

Jag kommer tala om att jag håller med honom om att vi ska ställa in vår semesterresa i år och ge varandra andrum.

Hur samtalet slutar återstår att se. Antingen är han intresserad av att jobba på sitt undermedvetna kontrollbehov och humör i övrigt eller så är han inte det. Då har han i alla fall fått chansen.

På så sätt kan jag börja jobba med att släppa curlandet och få det utrymme jag behöver. Som förhållandet är nu kommer jag inte tolerera att det fortsätter, utan om jag ska trivas i ett förhållande igen (det här eller något annat) så krävs att jag får ett rejält utrymme mentalt och praktiskt.

Det var ytterligare en grej som jag upptäckt hos mig själv (eller kunnat sätta fingret på till slut). I NEED SPACE!!!

 

[Bulldoozer]

@Tufs Ja, i nån ände måste du försöka börja för att försöka få tillbaka ett drägligt liv för dig själv så jag hoppas du försöker sätta in ett mantra i ditt huvud typ: "hans känslor är inte mitt ansvar" och rabbla i ditt huvud när du känner att det tufft för det kommer det säkert att vara. Lycka till!

 

[Tufs]

Ja, jösses! Jag mår verkligen skit! Ständiga spänningar gör mig yr i huvudet utöver alla tankar som snurrar! Jag klarar inte av att göra ett enda handtag på jobbet så det stressar också.

Jag fick inte tillfälle att prata igår, eller rättare sagt, jag fegade ur

Vi hade en trevlig kväll och pratade med varandra om annat. Något som jag har saknat mycket. Bara att hålla en normal konversation och dessutom ha känslan att den jag pratar med faktiskt uppfattar vad jag säger också. Jag har länge upplevt att han stänger av öronen och visar på det sättet att det jag säger inte intresserar honom. Då handlar det inte om tjat utan om helt vardagliga ting, dvs vad som hänt på jobbet under dagen t ex. Om jag inte skulle starta någon konversation så skulle det vara helt knäpptyst. Småprat verkar inte vara hans grej liksom... så när han faktiskt verkar någorlunda intresserad av vad jag har att säga så känns det ju bättre naturligtvis.

Jag gick undan när han började stressa upp sig (denna gång var det ett par dojjor han beställt på nätet som inte visade sig vara precis exakt som han hade tänkt sig). Men jag hinner ju få hjärtat uppe i halsgropen redan sekunden jag märker att offerkoftan dras på.

En positiv sak är att han verkar märka att han inte har något för att brusa upp eller bli irriterad. För han får inget stöd av mig, vare sig mothugg, medhåll eller lösningsförslag. Det är lite som de där hundarna som står på var sin sida om ett staket och hugger mot varandra. När staketet försvinner så slutar de omedelbart upp med att skälla ut varandra, de har inte kvar något staket som skyddar dem.

Det är så störande egentligen. Om vi hade kunnat prata med varandra från början så hade saker och ting inte hunnit bli så stora problem innan bomben exploderar sas...

 

[Tufs]

Det går trögt med pratandet här. Jag har inte orkat ta tag i det och mannen har gått på veckans skift igen. Innan har problemet att kunna bo kvar vid en skilsmässa varit ett aber eftersom jag verkligen älskar vårt hus. Så det har hindrat tankarna på att gå skilda vägar tidigare. Sedan har tankarna lugnat sig och så har det varit okej efter ett tag.

Men jag har börjat sondera terrängen lite och även om jag älskar vårt hus börjar jag se lite alternativ som jag skulle kunna trivas bra med som inte är lika kostsamt som i storstan som vi bor i nu. Mitt jobb ger mig möjlighet att jobba nästan var som helst i landet vilket underlättar väldigt mycket. Jag har kikat på hus och gårdar i andra delar av landet som jag verkligen tycker mycket om och inser att jag kan få ett, för mig och djuren, ett superbra boende för en överkomlig summa. Det gör att jag inte känner mig lika stressad och inte lika rädd för att klara en eventuell flytt.

Som sagt, jag älskar mitt hus, men jag kan lära mig att älska ett hus i en annan stad också

Ja, det kan ju eventuellt lösa sig inom förhållandet också, men om det inte går att få ordning på eländet så har jag en utväg i alla fall

Det känns ju i alla fall lite bättre i maggropen idag trots att jag inte har gjort min läxa ordentligt...

 

[Lovisaleonora]

Som sagt, jag älskar mitt hus, men jag kan lära mig att älska ett hus i en annan stad också

Ja, det kan ju eventuellt lösa sig inom förhållandet också, men om det inte går att få ordning på eländet så har jag en utväg i alla fall

Det känns ju i alla fall lite bättre i maggropen idag trots att jag inte har gjort min läxa ordentligt...

Men det här är väl precis rätt väg att gå? Hitta fast mark under fötterna, ha en vettig plan som landat i magen och säkerhet att faktiskt TA TAG I situationen.

“When nothing is sure, everything is possible.” —Margaret Drabble

Det är både sant och lite läskigt, det finns minst två sidor att se på saker och ting. Du verkar ha hittat många olika sidor.

 

[kökshäxan]

Jag väljer ditt koncept till att börja med.

I morgon, när vi är hemma båda två, kommer jag tala om att jag kommer backa undan helt när det gäller curlandet för att det ska vara lugnt i hemmet (för inom mig blir det aldrig lugnt då). Märker jag att han blir stressad kommer jag att gå därifrån så får han lösa sina aggressioner själv. Han har då inte rätt att anklaga mig för att jag blir sur eller så, utan han ska fokusera på sin egen bättring.

Jag kommer ställa kravet att han ska backa undan från mig och inte bromsa mig när jag beslutat mig för att göra något i huset eller vad det nu kan vara. En stor brist han har är att han inte är lösningsorienterad. Något som går mig på nerverna (och har alltid gjort). Och det gör att han känns som en black om foten i de flesta beslutsituationer, stora som små.

Jag kommer tala om att jag håller med honom om att vi ska ställa in vår semesterresa i år och ge varandra andrum.

Hur samtalet slutar återstår att se. Antingen är han intresserad av att jobba på sitt undermedvetna kontrollbehov och humör i övrigt eller så är han inte det. Då har han i alla fall fått chansen.

På så sätt kan jag börja jobba med att släppa curlandet och få det utrymme jag behöver. Som förhållandet är nu kommer jag inte tolerera att det fortsätter, utan om jag ska trivas i ett förhållande igen (det här eller något annat) så krävs att jag får ett rejält utrymme mentalt och praktiskt.

Det var ytterligare en grej som jag upptäckt hos mig själv (eller kunnat sätta fingret på till slut). I NEED SPACE!!!

Många har gillat inlägget men jag tycker inte alls det låter så bra. Han ensidigt skall ändra sig efter hur du vill och det är han det är fel på, inget samarbete och ömsesidighet. Varför skall man då vara ett par? Jag tror inte det är hållbart utan det är i så fall bättre att konstatera att man vuxit ifrån varandra och att man skiljs på ett bra sätt.

 

[Tufs]

Men det här är väl precis rätt väg att gå? Hitta fast mark under fötterna, ha en vettig plan som landat i magen och säkerhet att faktiskt TA TAG I situationen.

“When nothing is sure, everything is possible.” —Margaret Drabble

Det är både sant och lite läskigt, det finns minst två sidor att se på saker och ting. Du verkar ha hittat många olika sidor.

Ja, och jag hittar nog hundra till innan jag är klar . Som sagt söker jag alltid lösningar på problem och då blir det jäkligt kämpigt när jag känner att jag inte har någon lösning liksom. Jag kan ta ett exempel: Mannen åkte i diket en vinter och ringde hem (istället för att gå upp till ett hus i närheten och fråga om hjälp ) Det hade varit snöstorm så det var lång kö hos bärgarna. Mannen klagar över att han kommer hinna frysa ihjäl innan han får hjälp bla, bla, bla, bla. Jag å min sida började mitt hjärnarbete redan när han sade att han åkt i diket och var.
-Känner jag någon lantbrukare i närheten? - Nej, - Känner jag någon som känner en lantbrukare i närheten? - Ja. Så jag ringde personen som hade numret till lantbrukaren. Under de två minutrarna jag tänkt igenom och hittat lösningen på dikeskörningen så fick mannen hjälp upp ur diket av en närboende som sett hans nöd.

Ja, så kan det se ut alltså. Det blir full rulle på tankeverksamheten hos mig omedelbart, så när jag hamnar i ett låst läge så blir det förbaskat jobbigt...

 

[kökshäxan]

Naturligtvis är det så. Jag är så skiträdd för att mitt mod skulle svika precis när jag ska säga det. Jag är sån jäkla fegis så jag blir förbannad på mig själv

Skriv då en lapp i stället: JAG VILL SKILJAS. Början är alltid svårast, sedan processen väl är igång är det enklare.

 

[tanten]

Skriv då en lapp i stället: JAG VILL SKILJAS. Början är alltid svårast, sedan processen väl är igång är det enklare.

Jag skrev ett långt brev som jag la på hans kudde när jag åkte iväg till bruksprovet.

Jag hade sagt massor av saker och försökt diskutera i många år. När han läste brevet tog det skruv.
När jag frågade om de stod något i brevet som var nytt så var det ju inte det. Allt var sådant jag pratat om för döva öron i åratal. Men på papper så gick det in.

 

[Tufs]

Många har gillat inlägget men jag tycker inte alls det låter så bra. Han ensidigt skall ändra sig efter hur du vill och det är han det är fel på, inget samarbete och ömsesidighet. Varför skall man då vara ett par? Jag tror inte det är hållbart utan det är i så fall bättre att konstatera att man vuxit ifrån varandra och att man skiljs på ett bra sätt.

Jag tror jag förstår vad du menar och visst har du en poäng. Det kan verka som om det bara är han som ska ändra sig och att det i längden inte kanske är hållbart. Men jag tänker som så att han ändå har rätt att få veta vad det är som gör att jag inte mår bra i förhållandet. Det skulle kännas riktigt jävligt om jag stolpade in pang bom en vacker dag och sade att jag ville skiljas och han inte har en susning om varför jag inte känner att vårt förhållande funkar.

Genom vårt förhållande har jag gått från självständig, gladlynt, humoristisk doer till hämmad, innesluten curlare som jobbat förebyggande för att hans aggressioner (för, jo, aggressionerna är hans och bara hans, helt oprovocerade). Så jag har redan förändrats till någon som jag inte vill vara. Om han då får veta hur jag känner så kanske det kan lätta mitt bagage. Att jag går och jobbar förebyggande för att han inte ska bli irriterad hjälper ju inte honom heller.

Du har absolut rätt i att det inte alls är säkert att det här kommer hålla ändå, men jag kanske borde ge honom en chans att ta del av mina tankar. Känns fel att avsluta en 30-årig relation utan att han får möjlighet att berätta sin syn på saken.

 

[Tufs]

Jag skrev ett långt brev som jag la på hans kudde när jag åkte iväg till bruksprovet.

Jag hade sagt massor av saker och försökt diskutera i många år. När han läste brevet tog det skruv.
När jag frågade om de stod något i brevet som var nytt så var det ju inte det. Allt var sådant jag pratat om för döva öron i åratal. Men på papper så gick det in.

Det har jag gjort en gång för länge sedan också. Jag brättade om mitt obehag när han blev stressad och arg. Brevet föll inte i god jord och han förstod inget av innehållet i brevet, så, nej, i vårt fall går det förslaget bort.

 

[SaraXX]

Det har jag gjort en gång för länge sedan också. Jag brättade om mitt obehag när han blev stressad och arg. Brevet föll inte i god jord och han förstod inget av innehållet i brevet, så, nej, i vårt fall går det förslaget bort.

Då har han ju fått sin chans. Flera chanser vad det verkar. Om du säger att du vill skiljas och han skulle hävda att det kom som en blixt från klar himmel så är det ju rent bs. Det är schysst av dig att tänka att du ska ge det långvariga förhållandet en chans men det ansvaret borde i så fall även han ta/ha tagit. Man ska inte försöka i all oändlighet. Du har försökt. Punkt.

 

[Hyacinth]

Det har jag gjort en gång för länge sedan också. Jag brättade om mitt obehag när han blev stressad och arg. Brevet föll inte i god jord och han förstod inget av innehållet i brevet, så, nej, i vårt fall går det förslaget bort.

Jag har startat en sån process med frågan: tycker du vi har ett bra förhållande?

Han sade ja, jag konstaterade att vi var för långt från varandra för att det skulle vara värt att jobba på.

 

[Tufs]

Jag har startat en sån process med frågan: tycker du vi har ett bra förhållande?

Han sade ja, jag konstaterade att vi var för långt från varandra för att det skulle vara värt att jobba på.

En bra fråga att diskutera kring. På något sätt måste vi ju börja prata med varandra så varför inte genom att svara på den frågan. Tack

 

[Tufs]

Skriv då en lapp i stället: JAG VILL SKILJAS. Början är alltid svårast, sedan processen väl är igång är det enklare.

Visst kan det vara ett alternativ för en del. Men jag vill nog försöka klämma ur mig frågan munledes känner jag. Känns lite som en lapp skulle vara en antik variant av ett sms liksom...