Hur länge vågar man vänta?

[MiniLi]

Rent teoretiskt ska man väl inte vänta så länge, men jag vill nog inte tänka så.

Jag tänker mera att man nog hellre borde vänta tills man faktiskt vill. Och går det inte så går det inte.

Jag håller med dig, klart man ska vänta tills man vill! Och tills partnern vill och tills man gemensamt är överens om hur livet med barn kommer se ut.
En av de sakerna som gör att jag tvekar är att det verkar vara så himla svårt att bibehålla en jämställd relation efter att man fått barn. Jag är nog hellre utan barn än sitter där i kvinnofällan till slut..

 

[Lenis]

Hur länge man vågar vänta beror väl på hur viktigt det är med barn... Själv hade jag aldrig skaffat barn om jag bara gjort det för att "vara på den säkra sidan" och inte vänta för länge. Ett så stort livsbeslut som det är att skaffa barn bör man, tycker jag, VILJA själv, ha en egen drivkraft att faktiskt göra, snarare än att göra det för säkerhets skull eller för att inte ångra sig sedan.

Det var jag, det. Jag tror ändå inte att man ska "skaffa" barn av någon annan anledning än att man längtar efter dem och vill ha dem i sitt liv. Barn, tonåring, vuxen.

Jag tänker mera att man nog hellre borde vänta tills man faktiskt vill. Och går det inte så går det inte.

Och jag skriver under på det jag citerat.

Det här "tänk om jag vill om några år" (väldigt vanligt att folk säger så) tycker jag är en lite oklar motivation till att åta sig ett livslångt ansvar. Tänk om man INTE vill? Själv blev jag lite skrämd av alla historier som drogs upp där ett tag när det började rotas i alla kvinnor som skaffat barn för att man borde och inte för att de verkligen ville, och hur mycket de sedan ångrade sig. Då är ju livet rätt pajat liksom, man har ingen ångerrätt på kids.. Och själv hade jag ett helt ok liv utan barn. Är nu höggravid, fyller 33 kort efter att lillen är ute, och herregud jag vet ju fasen inte själv om det var ett bra beslut än. Det enda jag VET är att jag hade kunnat ha ett ok liv utan barn. Nu kastar jag mig ut i ett okänt läge och kan bara hoppas att det kommer kännas ok. Det är scary stuff det här att kasta om sitt liv till förmån för en annan individ, och jag är inte typen som är sådär att "det får gå som det går klart det kommer funka", jag bestämde mig tidigt för att blir det barn ska jag satsa helhjärtat på det/dem, jag ska vara engagerad och göra allt jag kan för att de ska få det bra och ffa bättre än jag hade det (oengagerade föräldrar som inte gillar barn, inte borde skaffat kids men gjorde det just för att man "skulle").

Ursäkta uppsatsen men tänkte lite fritt.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror också det beror på hur gärna man vill ha barn. Om jag inte kunde tänka mig ett liv utan barn så skulle jag ha börjat runt 30. Om man har svårigheter har man ändå några år på sig till ivf etc. Det finns ju aldrig några garantier ändå...

Sen tänker jag att det också handlar om vad man är beredd att göra. Jag har flera vänner som fått barn med äggdonation. Dessa är samtliga mellan 40-45 år. Alla har lyckats men de har samtliga åkt utomlands och det har kostat stora summor. Och även här är det ju ingen garanti.

 

[stjarnhimmel]

Jag håller med dig, klart man ska vänta tills man vill! Och tills partnern vill och tills man gemensamt är överens om hur livet med barn kommer se ut.
En av de sakerna som gör att jag tvekar är att det verkar vara så himla svårt att bibehålla en jämställd relation efter att man fått barn. Jag är nog hellre utan barn än sitter där i kvinnofällan till slut..

Haha.. Jag med..
Jag har tidigare varit väldigt avskräckt från att skaffa barn. Jag har sett så många kvinnor som varit sorgsna och ledsna över sina ojömställa relationer. Och jag skulle gå under av att leva i en ojämställd relation. Jag skulle inte klara av att se en partner leva på som vanligt medan jag inte har tid för intressen.
Jag har dock de senaste åren sett par som lever mer jämställt på ett sätt som jag skulle kunna tänka mig.

 

[MiniLi]

Och jag skriver under på det jag citerat.

Det här "tänk om jag vill om några år" (väldigt vanligt att folk säger så) tycker jag är en lite oklar motivation till att åta sig ett livslångt ansvar. Tänk om man INTE vill? Själv blev jag lite skrämd av alla historier som drogs upp där ett tag när det började rotas i alla kvinnor som skaffat barn för att man borde och inte för att de verkligen ville, och hur mycket de sedan ångrade sig. Då är ju livet rätt pajat liksom, man har ingen ångerrätt på kids.. Och själv hade jag ett helt ok liv utan barn. Är nu höggravid, fyller 33 kort efter att lillen är ute, och herregud jag vet ju fasen inte själv om det var ett bra beslut än. Det enda jag VET är att jag hade kunnat ha ett ok liv utan barn. Nu kastar jag mig ut i ett okänt läge och kan bara hoppas att det kommer kännas ok. Det är scary stuff det här att kasta om sitt liv till förmån för en annan individ, och jag är inte typen som är sådär att "det får gå som det går klart det kommer funka", jag bestämde mig tidigt för att blir det barn ska jag satsa helhjärtat på det/dem, jag ska vara engagerad och göra allt jag kan för att de ska få det bra och ffa bättre än jag hade det (oengagerade föräldrar som inte gillar barn, inte borde skaffat kids men gjorde det just för att man "skulle").

Ursäkta uppsatsen men tänkte lite fritt.

Ja jag förstår hur du menar..

Själv så tror jag att jag skulle kunna leva hela livet utan barn och ändå känna att det är meningsfullt. Men jag är helt säker på att jag inte skulle ångra mig om jag fick barn. Inte för själva barnet iaf. Jag är helt säker på att jag skulle älska mitt barn och att jag skulle trivas som förälder.
Däremot är jag rädd för hur det skulle kunna påverka min relation eftersom jag hör/ser så ofta hur relationer bara kraschar utifrån just jämställdhet när barn kommer in i bilden.
Så avgörande för mig kommer vara om jag känner fullt förtroende för att jag och min partner är överens kring hur det ska gå till. Typ skriftligt kontrakt

Jag är inte en särskilt barnkär person, men jag är väldigt säker på att jag kommer gilla mitt egna barn väldigt mycket. Om jag nu skaffar något.

 

[starcraft]

Som många andra svarat tror jag det beror på hur gärna man vill ha barn. Jag är i din ålder och vet inte om jag vill ha barn. Eller jag vill nog ha, men måste liksom inte ha till varje pris utan är mer att händer det så händer det. Och skulle det bli försent då var det inte meningen. Jag har aldrig varit barnkär. Men vad jag vet är att jag inte vill skaffa barn själv (sen vet man ju aldrig med livet och jag är en problemlösare så hade jag på vägen blivit själv hade det funkat det med) och då behöver jag träffa någon som vill ha barn och som är villig att ta en stor del i föräldrarskapet, annars får det vara för min del. Har varit i två relationer där barn inte varit ett alternativ för att partnern inte varit lämplig, så för egen del vet jag att någon barnlängtan inte infinner sig hos mig bara för att jag är i EN relation, det måste vara rätt relation. Jag tror att livet kommer vara minst lika bra utan barn om det nu skulle vara så.

 

[Lenis]

Haha.. Jag med..
Jag har tidigare varit väldigt avskräckt från att skaffa barn. Jag har sett så många kvinnor som varit sorgsna och ledsna över sina ojömställa relationer. Och jag skulle gå under av att leva i en ojämställd relation. Jag skulle inte klara av att se en partner leva på som vanligt medan jag inte har tid för intressen.
Jag har dock de senaste åren sett par som lever mer jämställt på ett sätt som jag skulle kunna tänka mig.

Det är fasen förvånande hur en del par trillar i fällorna fast man tycker det är så jämställt innan. Jag vet så många högpresterande kvinnor som jag sett som moderna med moderna, tänkande män där det ändå blivit så att när barnet är fött så visar det sig sedan när åren går att hon ändrat om sitt liv medan han.. lever ungefär som han gjort innan. Till och med min egen har ju hasplat ur sig en del grejer sedan jag blev gravid som fått mig att baxna, har verkligen fått ta tag i det och vara tydlig med en del saker. Han är bland de mest moderna män jag vet i sitt sätt att se på saker och vara när det gäller allt annat, så att även han hade lite kvinnanvidspisen-tankar om barnomhändertagande förvånade mig mycket. Han hade helt enkelt lyssnat på andra män runt omkring och dragit egna slutsatser. Typ som att jag kommer behöva ge upp mina intressen, totalt, i ett antal år för att jag kommer ha huvudansvaret- hallå vi är ju TVÅ?

 

[Lenis]

Ja jag förstår hur du menar..

Själv så tror jag att jag skulle kunna leva hela livet utan barn och ändå känna att det är meningsfullt. Men jag är helt säker på att jag inte skulle ångra mig om jag fick barn. Inte för själva barnet iaf. Jag är helt säker på att jag skulle älska mitt barn och att jag skulle trivas som förälder.
Däremot är jag rädd för hur det skulle kunna påverka min relation eftersom jag hör/ser så ofta hur relationer bara kraschar utifrån just jämställdhet när barn kommer in i bilden.
Så avgörande för mig kommer vara om jag känner fullt förtroende för att jag och min partner är överens kring hur det ska gå till. Typ skriftligt kontrakt

Jag är inte en särskilt barnkär person, men jag är väldigt säker på att jag kommer gilla mitt egna barn väldigt mycket. Om jag nu skaffar något.

Men om du nu känner dig säker på att du skulle trivas som förälder; är det så så avgörande hur partnern kommer bete sig? Nu sticker jag ut hakan lite men tänker att även om det inte funkar med partnern så kan ju du va en awesome mamma för det?

 

[stjarnhimmel]

Det är fasen förvånande hur en del par trillar i fällorna fast man tycker det är så jämställt innan. Jag vet så många högpresterande kvinnor som jag sett som moderna med moderna, tänkande män där det ändå blivit så att när barnet är fött så visar det sig sedan när åren går att hon ändrat om sitt liv medan han.. lever ungefär som han gjort innan. Till och med min egen har ju hasplat ur sig en del grejer sedan jag blev gravid som fått mig att baxna, har verkligen fått ta tag i det och vara tydlig med en del saker. Han är bland de mest moderna män jag vet i sitt sätt att se på saker och vara när det gäller allt annat, så att även han hade lite kvinnanvidspisen-tankar om barnomhändertagande förvånade mig mycket. Han hade helt enkelt lyssnat på andra män runt omkring och dragit egna slutsatser. Typ som att jag kommer behöva ge upp mina intressen, totalt, i ett antal år för att jag kommer ha huvudansvaret- hallå vi är ju TVÅ?

Det påminner om ett ex som jag tyckte var jämställd och ensamstående med barn. Sen säger han att om vi skaffar barn kommer du ju inte hinna åka upp en enda gång till stallet första året med barnet.

Jag sa att du kan väl ta barnet vissa kvällar eller på helgen.. så jag kan få åka hemifrån en timme ibland. Eller så kan du följa med med barnet i vagn.

Suck...

 

[Lenis]

Det påminner om ett ex som jag tyckte var jämställd och ensamstående med barn. Sen säger han att om vi skaffar barn kommer du ju inte hinna åka upp en enda gång till stallet första året med barnet.

Jag sa att du kan väl ta barnet vissa kvällar eller på helgen..

Suck...

Min drog till med 5-6 år, till kiddo börjar skolan.. Trodde jag dog där en stund.

 

[stjarnhimmel]

Min drog till med 5-6 år, till kiddo börjar skolan.. Trodde jag dog där en stund.

Skulle han göra samma sak?
Skulle ni båda vara bundna till barnet och aldrig göra något själva?

 

[Ray]

Här lär det inte blir några barn innan 30 iaf
Men det är nog en vanlig ålder att ha dessa funderingar i, mkt på grund av samhällets normer och ideal tänker jag.

Absolut!

 

[Ray]

Ibland tror jag man analyserar för mycket. Livet går inte helt att regissera och planera. Inte för alla i varje fall.
Till slut får man ta ett beslut och leva med utfallet. Gör man något man innerst inne vill tror jag inte man ångrar beslutet även om livet sen inte blir som man trodde.
Tar man ett beslut enbart för att omgivningen tycker eller för att man "inte vågar" så är det nog större risk.

 

[Teilani]

Man kan väl se det som en graf med två kurvor, den ena önskan att ha barn den andra rädslan att det ska bli för sent, där de två möts börjar man försöka.

För oss var det runt 32 som vi bestämde att vi vill tillräckligt mycket för att inte våga vänta längre. Fick barn vid 34 och det passade väl bra på vissa sätt, dåligt på andra. Jag insåg att det är väldigt lite av det där man tror man måste fixa innan som egentligen spelar någon roll (hus, fast jobb osv osv) men visst underlättar det om man är två så man har någon att dela glädjen och bekymmren med.

Så jag brukar säga att vet man att man vill finns det inget att vänta på, det mesta löser sig. Vet man inte om man vill så är det bättre att vänta, och slutänden kanske det ändå är rädslan att missa en vitkig del av livet som gör att man bestämmer sig och det är okej. Det är både jobbigt och roligt att ha barn, klart man känner tvekan.

 

[Lenis]

Skulle han göra samma sak?
Skulle ni båda vara bundna till barnet och aldrig göra något själva?

Nänns det var min grej, tydligen. Men vi har, host, pratat ut om den villfarelsen nu Men att han ens tänkte tanken, jag trodde han skämtade. Men han har noll koll på barndelen egentligen, själv yngst i familjen osv. Så han måste ha snappat upp nåt o gjort en egen galen tolkning. Men det gjorde det tydligt för mig att den här stenåldersgrejen, det slaget är vi kvinnor långt ifrån att besegra än.

 

[Mia_R]

Hade jag varit i 20-årsåldern idag och var osäker om framtiden hade jag fryst några ägg ifall jag skulle ändra mig då jag känner till par där det redan var kört när de försökte i 30-årsåldern pga tidigt klimakterie. Hade jag varit orolig hade jag tagit det säkra för det osäkra och garderat mig.

 

[stjarnhimmel]

Nänns det var min grej, tydligen. Men vi har, host, pratat ut om den villfarelsen nu Men att han ens tänkte tanken, jag trodde han skämtade. Men han har noll koll på barndelen egentligen, själv yngst i familjen osv. Så han måste ha snappat upp nåt o gjort en egen galen tolkning. Men det gjorde det tydligt för mig att den här stenåldersgrejen, det slaget är vi kvinnor långt ifrån att besegra än.

Något jag har märkt hos vissa män är att de tar för givet att kvinnan automatiskt ska vilja ha huvudansvaret och själv ta hela föräldraledigheten. De kanske har träffat på vissa som levt så och tror att alla gör det.

 

[stjarnhimmel]

Hade jag varit i 20-årsåldern idag och var osäker om framtiden hade jag fryst några ägg ifall jag skulle ändra mig då jag känner till par där det redan var kört när de försökte i 30-årsåldern pga tidigt klimakterie. Hade jag varit orolig hade jag tagit det säkra för det osäkra och garderat mig.

Jag hade också undersöjt den möjligheten om jag varit ung idag.
Idag i min ålder hade jag funderat på äggdonation om mina ägg varit dåliga

 

[MiniLi]

Men om du nu känner dig säker på att du skulle trivas som förälder; är det så så avgörande hur partnern kommer bete sig? Nu sticker jag ut hakan lite men tänker att även om det inte funkar med partnern så kan ju du va en awesome mamma för det?

Klart att jag kan. Men jag vill inte leva i en ojämställd relation, det skulle göra mig djupt olycklig.

 

[MiniLi]

Hade jag varit i 20-årsåldern idag och var osäker om framtiden hade jag fryst några ägg ifall jag skulle ändra mig då jag känner till par där det redan var kört när de försökte i 30-årsåldern pga tidigt klimakterie. Hade jag varit orolig hade jag tagit det säkra för det osäkra och garderat mig.

Ja det hade ju varit smart
Min mamma sa till mig en gång att "vi" (i släkten då antar jag) kommer i klimakteriet tidigt. Hon försökte trösta mig när jag hade mensvärk
Tack mamma