Hur länge vågar man vänta?

[MiniLi]

Då ber jag om ursäkt.
Det är inte min mening att göra dig irriterad

Nej det förstår jag. Jag är säker på att du bara menade väl.

 

[Mabuse]

Det där förstår jag, att efter en hel dag i förskolan får ju fokus ligga på barnet, och det där gör ju att hästar etc blir svårare.
Det jag menar är som tex hundträning, där är det ju oftast lättare att ta med ett barn. Men många tycker att det är jobbigt och stannar hemma istället.

Att ta hand om småbarn samtidigt som man tränar en hund låter helt omöjligt, både hunden och treåringen kräver ju fullt fokus, om barnet inte ska springa till skogs och hunden ska lära sig ngt.

 

[Raderad medlem 19815]

Det där förstår jag, att efter en hel dag i förskolan får ju fokus ligga på barnet, och det där gör ju att hästar etc blir svårare.
Det jag menar är som tex hundträning, där är det ju oftast lättare att ta med ett barn. Men många tycker att det är jobbigt och stannar hemma istället.

Jag var ju ute och spårade en del med första barnet, han fick hänga med i sjal på min mage tills han var 9 månader, sen blev det för tungt. Jag la ju rätt långa spår och i kuperad terräng. Efter det gick det helt enkelt inte att ta med honom.

jag provade aldrig att ta med honom till klubben på lydnadsträning, kändes inte som en winner.
Andra grenar går det kanske bra, jag vet inte.

 

[Kadi]

@YorkWann , @niphredil mfl, klart jag fattade att mitt inlägg skulle väcka reaktioner . Och visst vet jag hur faktan ser ut! Dock visar ju precis också fakta att det land vi bor i trots allt är ett av de mest jämställda i världen, så ganska långt har vi ju kommit även om det ändå finns en väg kvar att gå.).

Dessutom behöver inte nödvändigtvis samhällsnivå avspegla sig på individnivå. Om en ser till att ha en plan och skaffar barn med en partner som är med på den bör det kunna funka. Man har ett visst eget ansvar för hur ens liv ska bli, att vara rädd för fällor och fundera över att avstå barn p g a det tycker jag är ett udda resonemang. Man får väl låta bli att gå i dem helt enkelt. Däremot ska man ju som ev blivande förälder av vilket kön som inse att en kommer att få ändra vissa saker i livet. Men för de flesta är det värt det. Jag har numer en häst med medryttare, inte två utan, och min sambo jagar inte längre och går på färre loppisar än innan, men vi tycker barnen är värda det, och dessutom kommer det tider när de blivit större.
Vad gäller projektlederi så ser jag att det är en het potatis. Jag kan inte riktigt fatta varför det är fel att en i familjen lite mer tar på sig rollen som "samordnare" än att man delar upp andra uppgifter. Givet att båda vuxna måste ha "grundkoll" på vardagen (man ska ju inte behöva tala om för någon om att man ska få i väg barnen till skolan e d), men att en har övergripande koll på t ex kalas och föräldramöten medan den andra tar större ansvar för att t ex hämta och lämna barn och laga mat etc kan jag inte fatta skulle vara fel eller ojämställt?
För mig hade ojämställdhet inneburit t ex att den ena fått släppa sina intressen medan den andra glatt fortsatte som vanligt, eller att en lägger om sitt liv efter barnen men inte den andra etc, eller att en gör mkt mer med hem och barn och inte får någon egentid etc. Eller om någon säger att "jag tjänar pengarna så du får sköta resten", etc etc (eller ÄNNU värre, den som knappt jobbar och knappt gör något hemma heller,men då känns det väl som om det ligger någon inte riktigt frisk orsak bakom).

Nu står väl inte TS alternativ mellan att skaffa barn i ett annat land v.s. att skaffa barn i Sverige. Utan snarare att skaffa barn eller inte, här i landet. Att då reflektera och resonera kring jämställdhet innan är väl jätteklokt? Just eftersom det är en väldigt stor risk att ojämställdheten ökar efter familjebildning, och just därför TS skriver hur viktigt det är för henne att leva i en jämställd relation. Jag skulle snarare säga att det är väldigt sunt att tveka kring barn av den anledningen.
Sen är det väl kanske inte fel i sig att "en i familjen" tar större ansvar, har övergripande koll och är projektledare. Problemet är det i princip alltid är kvinnan som har den rollen.

Själv brukar jag säga lite halvt på skoj, halvt på allvar, att jag skulle kunna tänka mig att bli pappa men aldrig mamma och eftersom jag är kvinna blir det inga barn.

 

[clusia]

Nu är jag yngre än dig men jag tror att om man (jag) gick och väntade på att känna sig helt barnredo, då skulle jag få vänta hela livet. Jag tror inte att det är så svart/vitt att man en dag bara känner att nu är jag redo, livet är så strukturerat, jag är klar med allt "annat" osv. Jag kände dock en barnlängtan och ville att det skulle finnas inom några års planering. Sen råkade jag bli halvt oplanerad gravid med min sambo när vi inte ens varit tillsammans i ett år och kände att abort faktiskt inte var ett alternativ.

Jag är också rädd för ett (alltför) ojämnställt föräldraskap. Jag har väldigt lätt att ta på mig projektledarrollen, främst för att jag tycker det är lättast att bara göra det själv helt enkelt. Är likadan när det är på jobbet så det gäller inte bara i relationer. Men det är ju något som jag måste jobba på själv. Skillnaden mellan mig och många andra är att jag är väldigt nöjd med ett jobb som täcker räkningarna och har inga ambitioner om att göra karriär. Jag tycker heltid är för mycket och vill gärna vara hemma mer.

 

[YorkWann]

ändrade mig, jag orkar inte...

 

[lady_vip]

Att ta hand om småbarn samtidigt som man tränar en hund låter helt omöjligt, både hunden och treåringen kräver ju fullt fokus, om barnet inte ska springa till skogs och hunden ska lära sig ngt.

Då är det husarrest som gäller? Det är just det tankesättet jag tror gör att många oroar sig för att skaffa barn.

Jag tänker att om jag gör en apporteringsövning är det väl ingen omöjlighet att barnet kan följa med till skogen? Eller hänga med på en promenad?
Jag har ju vänner som har både hund och barn och löser det bra. Mamma och pappa får turas om och barnet får vara med och se världen.

 

[YorkWann]

Då är det husarrest som gäller? Det är just det tankesättet jag tror gör att många oroar sig för att skaffa barn.

Jag tänker att om jag gör en apporteringsövning är det väl ingen omöjlighet att barnet kan följa med till skogen? Eller hänga med på en promenad?
Jag har ju vänner som har både hund och barn och löser det bra. Mamma och pappa får turas om och barnet får vara med och se världen.

Ja, och det funkar ju tom att vara ensamstående med både häst och hund, och hur fixar de det då....?

 

[lady_vip]

Ja, och det funkar ju tom att vara ensamstående med både häst och hund, och hur fixar de det då....?

Jag tänker att jag och min syster fick följa med överallt när vi var små. Jobb, jakt, fest, vänner whatever. Vårt favvoställe var en vapensmedja och en annan verkstad. Det verkar ju ha gått ganska bra för oss
Mina släktingar säger att vi var väldigt "snälla" barn, men det kanske var för att vi fick vara med och annars var vi ute på gården och lekte.

Måste allt vara på barnets villkor? Det låter kanske fel, men måste man ge upp allt som hände innan barnet för att barnet nu finns?

 

[YorkWann]

Måste allt vara på barnets villkor? Det låter kanske fel, men måste man ge upp allt som hände innan barnet för att barnet nu finns?

Håller med.

 

[Fille]

Bara av ren nyfikenhet- vilka projekt har din man?

Han är bil-ved och klippa gräs ansvarig så han gör ju saker han med men klippa gräs är ju bara på sommarn och bilarna är inte trasiga jämt

 

[ako]

K

Då är det husarrest som gäller? Det är just det tankesättet jag tror gör att många oroar sig för att skaffa barn.

Jag tänker att om jag gör en apporteringsövning är det väl ingen omöjlighet att barnet kan följa med till skogen? Eller hänga med på en promenad?
Jag har ju vänner som har både hund och barn och löser det bra. Mamma och pappa får turas om och barnet får vara med och se världen.

Jag tror (vet) att hund o barn är en hanterbar kombo, men däremot ska man tycker jag vara öppen för att vissa saker ändras i och med barn. Barn är dock inte det enda som ändrar livet, det gör nya jobb och nya partners också.

 

[Hyacinth]

Då är det husarrest som gäller? Det är just det tankesättet jag tror gör att många oroar sig för att skaffa barn.

Jag tänker att om jag gör en apporteringsövning är det väl ingen omöjlighet att barnet kan följa med till skogen? Eller hänga med på en promenad?
Jag har ju vänner som har både hund och barn och löser det bra. Mamma och pappa får turas om och barnet får vara med och se världen.

Jag involverade barnet så tidigt som möjligt, och det har varit självklart och är att vi tar promenaderna tillsammans. Dock skulle jag undvika valp och spädbarn för min skull, vi bor i lägger och det verkar jobbigt.
DÅREN kommer vara 11 månader när barn 2 anländer, jag är glad att ha hunden som gör att vi kommer ut och gör saker tillsammans.
Hellre hundpromenader än bara lekplatser liksom.

 

[Vallmo]

Jag förstår inte kopplingen till diskussionen i stort heller.. ingen har väl resonerat så som du beskrev?

Det stämmer och det var väl min poäng med det inlägget också.
En annan infallsvinkel, så att säga.
Jag har förstått att du inte håller med där.

 

[Vallmo]

Adoption är ju ett annat alternativ. Eller är icke biologiska barn mindre värda?

Om man ska gå till krånglet och kostnad med att adoptera så skulle man i såna fall värdera adopterade barn mycket större värde. Så utifrån det, det är inget beslut man tar lättvindigt direkt.
Tror dessutom att det finns krav på både ålder och status på relation, men ska låta det vara osagt.
Har läst en adoptionstråd här på Buke och förstått hur mycket krångel det innebär. En sån "graviditet" eller snarare väntan, tog i det fallet flera år.

Jag tror snarare det är nämda yttre faktorer som gör att man inte väljer adoption som alternativ.

 

[AraSlei]

Bra poäng där ang antal barn. Jag känner också att det isf vore lagom med ett barn, och som du säger så innebär ju det att man har mer tid på sig!

Det är så jag också känner, att ett barn kan vara lagom.
Ett par i min närhet jagar mycket, varje helg och ibland även veckodagar, och har 6 jakthundar. De ville gärna ha barn, men kunna fortsätta med sin omfattande hobby. Deras kompromiss blev helt enkelt ett barn. De har väl haft lite tur också, de har ett snällt barn som aldrig varit några problem att ta med överallt och som älskar att vara med på jakt. Den ungen har nog varit med på fler jakter än många vuxna jägare

 

[SaraXX]

Jag och pappan till barnen hade tidskrävande intressen innan vi fick första barnet och vi var överens om hur vi skulle dela upp det för att båda skulle kunna fortsätta.
Det jag inte hade räknat med var att jag skulle tycka att det var så gött att vara hela familjen. Det kändes inte okej för mig att äta middag ihop alla tre ett par gånger i veckan. Så för mig funkade inte planeringen som vi hade på pappret, där vi vuxna delade upp oss relativt mycket av tiden. Det kom in ett intresse till i bilden helt enkelt.

 

[Raderad medlem 19815]

Jag tänker att jag och min syster fick följa med överallt när vi var små. Jobb, jakt, fest, vänner whatever. Vårt favvoställe var en vapensmedja och en annan verkstad. Det verkar ju ha gått ganska bra för oss
Mina släktingar säger att vi var väldigt "snälla" barn, men det kanske var för att vi fick vara med och annars var vi ute på gården och lekte.

Måste allt vara på barnets villkor? Det låter kanske fel, men måste man ge upp allt som hände innan barnet för att barnet nu finns?

Gud vad tråkig jag känner mig nu som säger emot. Men min erfarenhet är att barnets personlighet spelar jättestor roll, och att det mindre handlar om att man gjort si eller så sedan de var små. Det kan gälla allt från sova i egen säng, äta olika slags mat, tycka att olika aktiviteter är roliga, kunna sitta stilla en längre stund, etc. Jag kan ta hur många exempel som helst.

Självklart ska inte allt vara på barnets villkor, jag har ju inte heller sagt att man helt måste sluta med hästar, hundar, jakt eller vad det nu kan vara. Jag bara säger att barn oftast är en begränsning, beroende såklart på hur aktiv man var före barnen.

 

[Hyacinth]

Gud vad tråkig jag känner mig nu som säger emot. Men min erfarenhet är att barnets personlighet spelar jättestor roll, och att det mindre handlar om att man gjort si eller så sedan de var små. Det kan gälla allt från sova i egen säng, äta olika slags mat, tycka att olika aktiviteter är roliga, kunna sitta stilla en längre stund, etc. Jag kan ta hur många exempel som helst.

Självklart ska inte allt vara på barnets villkor, jag har ju inte heller sagt att man helt måste sluta med hästar, hundar, jakt eller vad det nu kan vara. Jag bara säger att barn oftast är en begränsning, beroende såklart på hur aktiv man var före barnen.

Jag håller med, man bör kunna anpassa sig.
Jag lider alltid lite med barn som sitter i timmar på läktare och tittar eller spelar mobilspel medan föräldern förverkligar sig själv.
De bör hänga med en del, men man måste också kunna anpassa sig tillbaka.

 

[lady_vip]

Gud vad tråkig jag känner mig nu som säger emot. Men min erfarenhet är att barnets personlighet spelar jättestor roll, och att det mindre handlar om att man gjort si eller så sedan de var små. Det kan gälla allt från sova i egen säng, äta olika slags mat, tycka att olika aktiviteter är roliga, kunna sitta stilla en längre stund, etc. Jag kan ta hur många exempel som helst.

Självklart ska inte allt vara på barnets villkor, jag har ju inte heller sagt att man helt måste sluta med hästar, hundar, jakt eller vad det nu kan vara. Jag bara säger att barn oftast är en begränsning, beroende såklart på hur aktiv man var före barnen.

Men såklart, självklart måste även barnen få ta plats. Men det finns ju de som inte ens åker till affären med sina barn, eller alltid åker hem väldigt tidigt från middagar eller vad det nu är. Sen beror det på barnen, det kan ju finnas bakomliggande orsaker.