Hur länge vågar man vänta?

[Badger]

Jag har inte direkt varit begränsad av att ha barn. Däremot har vi kanske gjort andra saker än innan. När tredje barnet var under 1 år reste jag mycket själv med alla tre barn.

Nu när yngsta är några år äldre orkar jag inte göra så mycket. Jag är mentalt utmattad efter att ha kört som en speedad ekorre under så många år. Så begränsningen idag för mig ligger i hjärntröttma och inte att barnen i sig är begränsande. En del kanske ger upp tidigare än så?

Fast barn gör en ju lite hjärntrött? Jag känner att jag har tid över till att göra saker, men har inte riktigt plats i huvudet till att komma ihåg fler saker. Sedan blir jag lite hjärntrött av att två personer hela tiden pratar med mig all ledig tid. Mycket lite tid kvar till att göra absolut ingenting i tystnad. Så det måste väl räknas in, hjärntrötthet alltså.

kn: Håller förresten med SaraXX om att man också vill vara hemma med hela familjen ibland. Man har inte alls lika många dagar kvar som man tror.

 

[Badger]

Men alltså, vadå "Jag tror att vill man så blir man redo innan det är för sent."? Det är ju mer nyanserat än vill eller inte vill.. Och varför skulle man automatiskt bestämma sig för det innan det är för sent? Man vet ju inte ens innan när det är för sent!

Det är i alla fall inte sant, det har du rätt i, det har jag träffat många nog som råkat ut för. Öödet tar inte hand om en och ens beslut och inte naturen heller.

 

[Badger]

Jo jag visste att det skulle droppa in bukefalister och säga det. Men min poäng var huruvida det är vanligt eller ej. Och visst, frågar man här är alla SÅ jämställda. Men alla siffror som någonsin tagits fram visar ju motsatsen. Och därför är det också helt rimligt att exempelvis TS @MiniLi är mer orolig för att bli en av de där ojämställda familjerna (eftersom de är fler) än att hoppas på att bli ett av undantagen.

Jag tror det är klart värt att vara orolig för att bli en ojämställd familj. Hur skulle man annars kunna undvika det?

 

[Pontevecchio]

Ni har säkert rätt.
Jag kan inte förlika mig med tanken att det bara händer och att man får "hoppas " mannen man lever med inte blir förbytt av att bli pappa. Låter som att kvinnor skulle vara offer utan möjlighet att påverka sitt liv bara för att man har barn.

klart man har men man sitter i en rävsax när du har barn ihop med en kass man.
jag skrev i tidigare tråd om mina upplevelser, vi löste våra problem och kom ur det men jag har vänner som liksom andra berättar här, där mannen "ångrade sig".
vad gör man som mamma då? lämnar tillbaka ungen?
Det är lätt att lämna en rövhatt, det är förbannat svårt att lämna sitt barn.

 

[Pontevecchio]

jag funderade på hur många barn jag ville ha och räknade ut lagom ålder för första barnet efter det. Annars är 30-35 den åldern i mitt umgänge där folk verkar ta beslutet om det blir barn eller ej. Nån slinker in senare men överlag är de flesta rätt klara med funderingarna runt 35.

 

[Smulu]

För mig var en del i funderingarna också att begreppet "skaffa barn" nästan alltid betyder "skaffa minst två barn med max tre år mellan barnen". När jag tagit mig förbi den tanken (samhällets förväntning) så kändes beslutet enklare. Jag vill nämligen inte ha flera barn som är nära varandra i ålder, det verkar vara enormt påfrestande för föräldrarna de första åren. Men när jag landat i tanken att det faktiskt räcker fint med ett barn (eller möjligtvis ett till om några år när stora barnet är minst typ 5-6 - om Den Stora Längtan skulle slå till), då kändes beslutet att skaffa barn lättare.

Jag har två barn det ena är 1,5 det andra snart 9år. Perfekt åldersskillnad tycker jag.

Första fick jag ett par veckor innan jag fyllde 30.

 

[Amk]

Jag har snart-30-års-kris och funderar en del på det här med hur länge man vågar vänta innan man försöker skaffa barn, om barn nu är något man vill ha.
Jag är inte helt säker på det där sista, det går lite upp och ner för min egen del och det är väl just det som orsakar min kris. Just nu känns det inte som att barn är särskilt prioriterat, men någon gång kanske?

Jag är helt enkelt livrädd att jag ska stå här om ett antal år, komma på att jag faktiskt väldigt gärna vill ha barn och få inse att åren har passerat förbi. Det är för sent.

Jag har inte stressat så mkt kring detta tidigare, men den där snart-30-års-krisen har invaderat på ett högst ovälkommet sätt och jag känner plötsligt behov av att få spåna lite kring detta.
Googlar jag så hittar jag mest trådar på typ familjeliv där folk aaaaldrig skulle våga vänta längre än till 30 och där egna barn är det enda som livet kretsar kring. Typ. Hoppas att Buke kan ge en något mer nyanserad bild

Hur tänker ni? Man kan ju aldrig veta hur ens egen fertilitet ser ut, men vid vilken ålder är det verkligen dags att bestämma sig om man vill vara på den säkra sidan?
Och finns det någon slags forskning eller medicinsk beprövad erfarenhet att luta sig mot?

För att vara tydlig så är jag väl medveten om att jag inte är särskilt gammal (jag är 29, fyller 30 i höst) och att jag troligen har flera år kvar utan problem i den här frågan. Men jag katastroftänker ibland och då är man inte särskilt rationell

Hur tror du att du kommer kunna komma fram till om du vill ha barn eller inte? Är det en känsla, en inre övertygelse eller på något vis rationella skäl som kommer kunna spela in? Jag tror inte att alla plötsligt får en ingivelse att barn är en självklar del av det fortsatta livet, utan tänker snarare att det är en vågskål som till slut tippar åt det ena eller andra hållet. För mig har den där skålen tippat både fram och tillbaka ett antal gånger, och till slut var det nog en inre övertygelse om att jag vill ha barn i mitt fortsatta liv som avgjorde. Eftersom jag är trettio tänkte jag då, rent rationellt, att jag behöver ta tag i det innan kroppen ställer till för mycket problem. Hade jag varit lika fertil vid fyrtio som vid trettio hade jag kunnat tänka mig att vänta, men så ser ju inte statistiken ut. Jag tror alltså att jag kommer få ett rikare liv med barn i ett längre tidsperspektiv, men just nu har jag varit fullt nöjd med livet utan och verkligen uppskattat den frihet det gett.

 

[MiniLi]

Hur tror du att du kommer kunna komma fram till om du vill ha barn eller inte? Är det en känsla, en inre övertygelse eller på något vis rationella skäl som kommer kunna spela in? Jag tror inte att alla plötsligt får en ingivelse att barn är en självklar del av det fortsatta livet, utan tänker snarare att det är en vågskål som till slut tippar åt det ena eller andra hållet. För mig har den där skålen tippat både fram och tillbaka ett antal gånger, och till slut var det nog en inre övertygelse om att jag vill ha barn i mitt fortsatta liv som avgjorde. Eftersom jag är trettio tänkte jag då, rent rationellt, att jag behöver ta tag i det innan kroppen ställer till för mycket problem. Hade jag varit lika fertil vid fyrtio som vid trettio hade jag kunnat tänka mig att vänta, men så ser ju inte statistiken ut. Jag tror alltså att jag kommer få ett rikare liv med barn i ett längre tidsperspektiv, men just nu har jag varit fullt nöjd med livet utan och verkligen uppskattat den frihet det gett.

Jag är nog lite inne på att det är ngn slags vågskål. Många saker som spelar in i vilket beslut som kommer fattas så småningom.

Jag har nog ändå någon slags förhoppning om att jag kommer fortsätta känna att det är ganska öppet. Nu känner jag ju visserligen starkt "inte än iaf", men samtidigt är jag öppen för att det nog kan bli bra oavsett hur det blir. Jag tror jag kommer kunna bli väldigt lycklig med barn och jag tror att jag kan bli lika lycklig utan barn. Hoppas att jag kommer fortsätta känna så, att det inte är barn eller ej som avgör om mitt liv kommer kännas meningsfullt eller ej.

 

[Brandgul]

Fast barn gör en ju lite hjärntrött? Jag känner att jag har tid över till att göra saker, men har inte riktigt plats i huvudet till att komma ihåg fler saker. Sedan blir jag lite hjärntrött av att två personer hela tiden pratar med mig all ledig tid. Mycket lite tid kvar till att göra absolut ingenting i tystnad. Så det måste väl räknas in, hjärntrötthet alltså.

kn: Håller förresten med SaraXX om att man också vill vara hemma med hela familjen ibland. Man har inte alls lika många dagar kvar som man tror.

Jag tror det beror på hur man är som person. Min jobbarkompis sa att hon aldrig har ett behov av att vara själv. Hon vill alltså att hela familjen är hemma. Jämt.

 

[Ems]

Men såklart, självklart måste även barnen få ta plats. Men det finns ju de som inte ens åker till affären med sina barn, eller alltid åker hem väldigt tidigt från middagar eller vad det nu är. Sen beror det på barnen, det kan ju finnas bakomliggande orsaker.

Men hur kan det inte vara begränsande om barnen samtidigt ska få plats? Jag förstår verkligen inte hur man lever då, från att planera enbart utifrån mig själv är det ju helt plötsligt en till individs intressen att ta hänsyn till och barn är ju inte direkt kända för att vara flexibla. Utrymmet för mig i mitt liv minskas liksom från 100 till 50 (om ens det) procent. Jag blir dessutom mycket mer beroende av min partner, det där skiftas om låter ju enkelt men innebär i praktiken att vi måste ha en gemensam kalender och hela tiden stämma av så att den andre inte har några planer. Känns väldigt begränsande to me.

Vårt barn är förvisso inte ens ett år så jag hoppas att vissa saker blir enklare med tiden, men vi har både med och utan barn rest, äter regelbundet ute, går på fest, tränar osv och jag är rätt övertygad om att omgivningen skulle säga att vi lever vårt liv ungefär som innan, det finns tom flera som uttryckt att vi är inspirerande ur det perspektivet. Det innebär dock inte att det för oss är som tidigare.

 

[Ems]

Och till TS. Jag kände på många sätt som du, med skillnaden att jag visste att jag någon gång ville ha iaf ett barn. Så jag räknade baklänges, med hänsyn till hur lång tid det skulle kunna ta om vi behövde assistans av något slag eller skulle välja att gå vidare med adoption. Och då med visst hum om de åldersgränser som finns. Slutligen fick vi lite tummen ur när de flesta omkring oss fått barn, det var som att det kändes som ett lite mindre steg när det redan fanns så många barn i omgivningen. Till skillnad från någon ovan är jag också i efterhand glad att vi inte fick barn tidigare, tycker att det känns lagom som det blev.

 

[MiniLi]

Och till TS. Jag kände på många sätt som du, med skillnaden att jag visste att jag någon gång ville ha iaf ett barn. Så jag räknade baklänges, med hänsyn till hur lång tid det skulle kunna ta om vi behövde assistans av något slag eller skulle välja att gå vidare med adoption. Och då med visst hum om de åldersgränser som finns. Slutligen fick vi lite tummen ur när de flesta omkring oss fått barn, det var som att det kändes som ett lite mindre steg när det redan fanns så många barn i omgivningen. Till skillnad från någon ovan är jag också i efterhand glad att vi inte fick barn tidigare, tycker att det känns lagom som det blev.

Vad landade du i för ålder när du räknade baklänges?

 

[Badger]

Jag tror det beror på hur man är som person. Min jobbarkompis sa att hon aldrig har ett behov av att vara själv. Hon vill alltså att hela familjen är hemma. Jämt.

Hjälp! Jo antagligen. (Men jag har bott själv i flera år och trivts ganska bra med det iofs gjorde jag miljoner saker då, gärna flera staplade på varandra samma dag. Numera skulle jag aldrig först jobba, sedan träna/rida och sedan sticka och fika med en kompis klockan 20, tyvärr kanske.)

 

[Badger]

Men hur kan det inte vara begränsande om barnen samtidigt ska få plats? Jag förstår verkligen inte hur man lever då, från att planera enbart utifrån mig själv är det ju helt plötsligt en till individs intressen att ta hänsyn till och barn är ju inte direkt kända för att vara flexibla. Utrymmet för mig i mitt liv minskas liksom från 100 till 50 (om ens det) procent. Jag blir dessutom mycket mer beroende av min partner, det där skiftas om låter ju enkelt men innebär i praktiken att vi måste ha en gemensam kalender och hela tiden stämma av så att den andre inte har några planer. Känns väldigt begränsande to me.

Vårt barn är förvisso inte ens ett år så jag hoppas att vissa saker blir enklare med tiden, men vi har både med och utan barn rest, äter regelbundet ute, går på fest, tränar osv och jag är rätt övertygad om att omgivningen skulle säga att vi lever vårt liv ungefär som innan, det finns tom flera som uttryckt att vi är inspirerande ur det perspektivet. Det innebär dock inte att det för oss är som tidigare.

Antagligen beror det på vad man gör innan? För oss var det ju begränsande, våra hobbies var inte perfekt kompatibla med barn. Rida fyra timmar varje lördag och söndag och tre dagar i veckan direkt efter jobbet (stall och jobb i annan stad) och sedan jumpa två och fika ett par kvällar med vänner utan barn och äta middag en gång var bara inte möjligt längre. (och så ska mannen spela brädspel motsvarande tid och träna thaiboxning fyra dagar i veckan, troooligt). Sedan föreningsmöten, barn är egentligen inte alltid jättepopulära med på alla möten. Så vi har gått varannat möte sedan vi fick barn. Men då blir man mycket mindre engagerad.

(eller med det barn vi fick, när A var tre kunde jag inte sätta honom i traktorn bredvid stallet i en timma medan jag red och förvänta mig att han satt kvar i traktorn när jag var klar, som en annan tjej gjorde med sitt barn och det fungerade jättebra, det barnet kom väldigt väl överens med stallkillen som höll ett öga på barnet och hästarna och lydde storasyster som var fem. Men A skulle byggt om någonting, inte farit runt, men i långsam takt och envist ställt till med något hemskt bygge el dyl eller glömt sig och larvat in under hovarna på en häst medan han tänkte på ngt annat. Hästar är snälla iofs men alla kan ju bli förvånade. En annan tjej bodde nära stallet och barnet sov i vagnen när hon red, (stallkillen höll ett öga), tills han var två. Men A sov aldrig så länge eller så regelbundet.).

Men vi gjorde det när vi kände att hobbies visserligen var kul, men det fick plats någonting mer kul nu i livet. (Jag red ju fortfarande två gånger efter jobbet och en till två gånger på helgen och min man var fullt kapabel att ha hand om en tremånaders helt själv i tre timmar ett par gånger i veckan medan jag red i en annan stad och följa med någon gång. Men kören och fikat och jumpan fick stryka på foten och föreningen.)

 

[Badger]

Skulle säga att jag hade 100% tid utan man och barn, mannen tog 33,3% och barnet tog 33,3% till, så nu har jag kanske 1/3 kvar. Eller är det högt räknat för tid kvar kanske.

 

[lil-sis]

Jag tror det beror på hur man är som person. Min jobbarkompis sa att hon aldrig har ett behov av att vara själv. Hon vill alltså att hela familjen är hemma. Jämt.

Vilken mardröm

Min sambo är sån.

Så det blir inga problem för mig att drälla med hästarna ifred

 

[nagelbitarn]

Det där med tid och barn är helt hopplöst att räkna på innan man faktiskt har barnet famnen och du bara "jaha, vem är du då?"

Som Badger skriver, en del barn trivs bra med passiva aktiviteter, som att pyssla och "titta" när mamma rider. Andra har myror i kroppen och vill vara med hela tiden.

Kan ju inte lämna några tips om hur man gör det bra med en partner, men att ha en bra dialog innan barnet är fött där man pratar om hur man tänkt göra med fritid och egna nöjen.
Vad skulle du/jag må dåligt av att aldrig få göra?
Vad kan vi prioritera ned?
Vad är du/jag beredd att ändra på för den andre?

Min son sov aldrig mer än 2h i stöten upp till 6 mån, sov inte i vagn och jag slet med hälsan. Eftersom att jag har ett stort behov av att få vara ute, träffa folk och vara i stallet var det verkligen inte kul att inte få "hjälp".
Min strategi har varit att barnanpassa alla aktiviteter jag har behov av, hästen har blivit promenadhäst och vi brukar kombinera stallet med utelek och fika, plocka bär och pyssla med borstar etc.
Min träning har gått från gym till vandring med sele eller vagn, cykling och bus med barn som tyngd

Det sociala är svårast. Det tar alltid mycket av ens uppmärksamhet att ha med ett barn.

Men, jag har en vän vars dotter sover och sover och sover, som är lugn i vagnen och bra äter och är glad där i mellan. Vi får väl se vad som sker efter ettårsdagen, men den flickan hade inte varit några problem att ha i vagn, rida ett dressyrpass och ändå få tid till fika i stallet.

och andra får barn som kräver båda föräldrarnas totala uppmärksamhet och tid- sjukdomar, funktionsnedsättningar.

Vilket svammel....
Det jag menar är att man måste överväga hur man skulle må, om man måste pausa allt man gillar för att ta hand om sitt barn, har man resurser hos sig och sin omgivning?

Jag tycker rent ut sagt att det är jättejobbigt att inte kunna jobba med det jag älskar.
Om en dryg månad far hästen (äntligen) till fodervärd men det känns som att jag går sönder inuti.
Jag låter säkert galet självupptagen, men jag är uppriktigt ledsen och bitter över att få ta allt ansvar samt ge upp alla intressen pga ekonomi och tidsbrist.
Detta är såklart självvalt, till viss del. Jag hade kunnat ha min son på "nattis" och jobbat treskift, haft lite mer pengar, men då hade jag haft mindre tid och ork att vara mamma, så det känns bara fel.



De som påstår att livet inte ändras efter barn,de är de få som får det vi alla drömmer om när vi tänker på en familj. Vi andra trixar och fixar och försöker göra det så gott vi kan .

 

[ako]

Det där med tid och barn är helt hopplöst att räkna på innan man faktiskt har barnet famnen och du bara "jaha, vem är du då?"

Som Badger skriver, en del barn trivs bra med passiva aktiviteter, som att pyssla och "titta" när mamma rider. Andra har myror i kroppen och vill vara med hela tiden.

Kan ju inte lämna några tips om hur man gör det bra med en partner, men att ha en bra dialog innan barnet är fött där man pratar om hur man tänkt göra med fritid och egna nöjen.
Vad skulle du/jag må dåligt av att aldrig få göra?
Vad kan vi prioritera ned?
Vad är du/jag beredd att ändra på för den andre?

Min son sov aldrig mer än 2h i stöten upp till 6 mån, sov inte i vagn och jag slet med hälsan. Eftersom att jag har ett stort behov av att få vara ute, träffa folk och vara i stallet var det verkligen inte kul att inte få "hjälp".
Min strategi har varit att barnanpassa alla aktiviteter jag har behov av, hästen har blivit promenadhäst och vi brukar kombinera stallet med utelek och fika, plocka bär och pyssla med borstar etc.
Min träning har gått från gym till vandring med sele eller vagn, cykling och bus med barn som tyngd

Det sociala är svårast. Det tar alltid mycket av ens uppmärksamhet att ha med ett barn.

Men, jag har en vän vars dotter sover och sover och sover, som är lugn i vagnen och bra äter och är glad där i mellan. Vi får väl se vad som sker efter ettårsdagen, men den flickan hade inte varit några problem att ha i vagn, rida ett dressyrpass och ändå få tid till fika i stallet.

och andra får barn som kräver båda föräldrarnas totala uppmärksamhet och tid- sjukdomar, funktionsnedsättningar.

Vilket svammel....
Det jag menar är att man måste överväga hur man skulle må, om man måste pausa allt man gillar för att ta hand om sitt barn, har man resurser hos sig och sin omgivning?

Jag tycker rent ut sagt att det är jättejobbigt att inte kunna jobba med det jag älskar.
Om en dryg månad far hästen (äntligen) till fodervärd men det känns som att jag går sönder inuti.
Jag låter säkert galet självupptagen, men jag är uppriktigt ledsen och bitter över att få ta allt ansvar samt ge upp alla intressen pga ekonomi och tidsbrist.
Detta är såklart självvalt, till viss del. Jag hade kunnat ha min son på "nattis" och jobbat treskift, haft lite mer pengar, men då hade jag haft mindre tid och ork att vara mamma, så det känns bara fel.



De som påstår att livet inte ändras efter barn,de är de få som får det vi alla drömmer om när vi tänker på en familj. Vi andra trixar och fixar och försöker göra det så gott vi kan .

Men ÄR målet att inget ska ändras?
För den som tycker så är det väl ett lätt val att avstå barn tänker jag?

Jag håller alltså med ditt resonemang helt o fullt!

Att man som förälder däremot forfarande kan göra vissa saker som man gjorde innan är ju en annan sak. Att bli begränsad innebär ju inte att ge upp allt annat heller. Väldigt många hästmänniskor fortsätter ju hästeriet men lite mindre t ex. Dygnet har bara 24 h och vill en ha barn måste ju en faktiskt inse att barnen tar tid, och att det är tid en valt att lägga på dem. Självklart gäller detta båda könen/båda föräldrarna.

 

[kolblakkur]

Vilken mardröm

Min sambo är sån.

Så det blir inga problem för mig att drälla med hästarna ifred

Fast din sambo vill att alla i familjen alltid ska vara hemma, så innefattar det väl ändå dig också?

 

[Badger]

Men ÄR målet att inget ska ändras?
För den som tycker så är det väl ett lätt val att avstå barn tänker jag?

Jag håller alltså med ditt resonemang helt o fullt!

Att man som förälder däremot forfarande kan göra vissa saker som man gjorde innan är ju en annan sak. Att bli begränsad innebär ju inte att ge upp allt annat heller. Väldigt många hästmänniskor fortsätter ju hästeriet men lite mindre t ex. Dygnet har bara 24 h och vill en ha barn måste ju en faktiskt inse att barnen tar tid, och att det är tid en valt att lägga på dem. Självklart gäller detta båda könen/båda föräldrarna.

Nej målet är ju att någonting ska ändras. Men alla har ju en bottenpott av saker de vill göra för att må bra och det är bra om man kan behålla den. Kan man inte behålla den så blir man såklart besviken. Nagelbitarn verkar ha sitt barn på fulltid. Jag har en engagerad pappa som kan ta fullt ansvar och minst två bra barnvakter som är väldigt gulliga. Jag har behållit mina viktigaste grejor och det är som jag tänkt mig (med lite mer dåligt samvete -gentemot min man, inte barnet) Någon annan kanske var tvungen att överge lite mer och någon lite mindre, beroende på barn, partner och släkt och hobby o vänner, barnlösa eller barnfulla! (Om inte min man hade tyckt att det var viktigt för mig att få rida i vild galopp ibland skulle jag sprattlat i panik. Och detsamma när det gäller honom och hans grej. )