Hur länge vågar man vänta?

[lady_vip]

Nja, barn är oftast begränsande i viss mån tycker jag, om man satsar på att ha ett någorlunda ansvarsfullt föräldraskap. Det handlar inte bara om att fördela sysslor utan också om att man har en liten person som behöver en. Om man t ex har ett vanligt heltidsjobb så träffar man ju inte barnet på hela dagen, sen känns det lite oschysst mot barnet att då också åka iväg flera kvällar i veckan och stora delar av helgen på fritidsintressen. Visst kan man då istället åka när barnet somnat, men då är det ju en förutsättnin att man själv orkar det. Jag vet att en del tar med barnen till stallet men iaf mina skulle inte orka det flera gånger i veckan .

Det där förstår jag, att efter en hel dag i förskolan får ju fokus ligga på barnet, och det där gör ju att hästar etc blir svårare.
Det jag menar är som tex hundträning, där är det ju oftast lättare att ta med ett barn. Men många tycker att det är jobbigt och stannar hemma istället.

 

[ako]

@YorkWann , @niphredil mfl, klart jag fattade att mitt inlägg skulle väcka reaktioner . Och visst vet jag hur faktan ser ut! Dock visar ju precis också fakta att det land vi bor i trots allt är ett av de mest jämställda i världen, så ganska långt har vi ju kommit även om det ändå finns en väg kvar att gå.
Dessutom behöver inte nödvändigtvis samhällsnivå avspegla sig på individnivå. Om en ser till att ha en plan och skaffar barn med en partner som är med på den bör det kunna funka. Man har ett visst eget ansvar för hur ens liv ska bli, att vara rädd för fällor och fundera över att avstå barn p g a det tycker jag är ett udda resonemang. Man får väl låta bli att gå i dem helt enkelt. Däremot ska man ju som ev blivande förälder av vilket kön som inse att en kommer att få ändra vissa saker i livet. Men för de flesta är det värt det. Jag har numer en häst med medryttare, inte två utan, och min sambo jagar inte längre och går på färre loppisar än innan, men vi tycker barnen är värda det, och dessutom kommer det tider när de blivit större.
Vad gäller projektlederi så ser jag att det är en het potatis. Jag kan inte riktigt fatta varför det är fel att en i familjen lite mer tar på sig rollen som "samordnare" än att man delar upp andra uppgifter. Givet att båda vuxna måste ha "grundkoll" på vardagen (man ska ju inte behöva tala om för någon om att man ska få i väg barnen till skolan e d), men att en har övergripande koll på t ex kalas och föräldramöten medan den andra tar större ansvar för att t ex hämta och lämna barn och laga mat etc kan jag inte fatta skulle vara fel eller ojämställt?
För mig hade ojämställdhet inneburit t ex att den ena fått släppa sina intressen medan den andra glatt fortsatte som vanligt, eller att en lägger om sitt liv efter barnen men inte den andra etc, eller att en gör mkt mer med hem och barn och inte får någon egentid etc. Eller om någon säger att "jag tjänar pengarna så du får sköta resten", etc etc (eller ÄNNU värre, den som knappt jobbar och knappt gör något hemma heller,men då känns det väl som om det ligger någon inte riktigt frisk orsak bakom).

 

[kakan89]

Men alltså, vadå "Jag tror att vill man så blir man redo innan det är för sent."? Det är ju mer nyanserat än vill eller inte vill.. Och varför skulle man automatiskt bestämma sig för det innan det är för sent? Man vet ju inte ens innan när det är för sent!

Jag är helt övertygad om att kroppen "säger till" när det är dags om man lyssnar. Endel vill inte ha barn och endel vill. Jag trodde att jag inte ville men uppenbarligen hade jag fel. Med rätt person ville jag ha barn. Jag tror inte du behöver sitta idag och bestämma dig om det blir eller inte. Du har ju iaf 10 år till på dig innan det är "försent". En del kan ju dessutom inte få barn på naturlig väg och då finns ju andra alternativ.

 

[MiniLi]

Jag är helt övertygad om att kroppen "säger till" när det är dags om man lyssnar. Endel vill inte ha barn och endel vill. Jag trodde att jag inte ville men uppenbarligen hade jag fel. Med rätt person ville jag ha barn. Jag tror inte du behöver sitta idag och bestämma dig om det blir eller inte. Du har ju iaf 10 år till på dig innan det är "försent". En del kan ju dessutom inte få barn på naturlig väg och då finns ju andra alternativ.

Eh, nej jag delar nog inte din övertygelse. Vadå att kroppen säger till?
Låter som riktigt humbugflum.

Det är väl inte alls säkert att jag har 10 år? Jag har aldrig hört att man kan räkna med att det går lätt ända till 40?
35 brukar väl pratas om som en brytpunkt?
Och då ska man hinna med ev svårigheter..

 

[Tora]

Jag är helt övertygad om att kroppen "säger till" när det är dags om man lyssnar. Endel vill inte ha barn och endel vill. Jag trodde att jag inte ville men uppenbarligen hade jag fel. Med rätt person ville jag ha barn. Jag tror inte du behöver sitta idag och bestämma dig om det blir eller inte. Du har ju iaf 10 år till på dig innan det är "försent". En del kan ju dessutom inte få barn på naturlig väg och då finns ju andra alternativ.

Om man väntar till 40 och det inte går att få på naturlig väg så är det rätt så kört med andra alternativ.
Det är väl i så fall vissa länder som man får vända sig till när det kommer till IVF. Men då är chansen för att lyckas låg.

 

[kakan89]

Om man väntar till 40 och det inte går att få på naturlig väg så är det rätt så kört med andra alternativ.
Det är väl i så fall vissa länder som man får vända sig till när det kommer till IVF. Men då är chansen för att lyckas låg.

Adoption är ju ett annat alternativ. Eller är icke biologiska barn mindre värda?

 

[Hyacinth]

Generellt upplever jag att det är kvinnorna runt mig som är föräldrar men att det ofta är männen som velat ha barn.

Vi är inte jämställda men försöker, det gäller ju alla sidor av förhållandet.
Nu är jag typ liggandes pga graviditetsbesvär, det har varit bra för vår relation.
Jag är en projektledande typ, så att jag tvingats backa har gjort att min partner nu kan ta allt.
Sen handlar det mycket om vem som har "helheten" oavsett vem som utför tycker jag. Har koll på födelsedagar, kläder och kompisar mm.

Jag ville aldrig ha barn, sen blev det ett oplanerat.
Nu är BARNET 7 och vi inväntar nummer två.
För min del är jag glad att det är så pass många år mellan, jag känner mig mer redo, mindre skräckslagen och skulle aldrig orkat 2 små barn samtidigt. Nu tror jag att vi kommer räcka till för båda så som vi vill.

 

[Hyacinth]

Adoption är ju ett annat alternativ. Eller är icke biologiska barn mindre värda?

Alla får inte adoptera. Vissa länder har åldersgräns. Adoption är inte heller helt enkelt.
Det handlar inte om värde.

 

[Tora]

Adoption är ju ett annat alternativ. Eller är icke biologiska barn mindre värda?

Det finns en åldersgräns på det också. Många länder har lägre åldersgräns på adoption än vad det är på IVF i Sverige.

 

[Ray]

Nej där tror jag du har fel. Jag tror att många förhållanden tippar över kant just gällande jämställdhet efter att barnen kom. Men så beror det väl på hur man ser på jämställdhet antar jag, alla har inte samma "kriterier" som jag har.

Och jag tror inte bara det handlar om passiva män. Det handlar lika mkt om kvinnor som inte kan låta bli att ta över. Så när jag oroar mig handlar det lika mkt om att jag känner mig själv, jag vet hur jag troligen kommer reagera och jag vet att jag kommer behöva en partner som väldigt aktivt hjälper mig backa av. Det måste helt enkelt vara så självklart för partnern att det ska vara lika så att jag inte får en chans att bli lejonmamma.

Ja just att många kvinnor har en tendens att tycka att deras sätt är bättre just när det gäller hem och barn kan jag hålla med om. Men då blev ju inte mannen skitstövel helt ur det blå. Det händer ju oxå men det känns som stor skillnad.
Och skitstövel finns det såklart men de flesta karlar är ju ändå vanligt trevligt folk.

 

[Ray]

Jo jag visste att det skulle droppa in bukefalister och säga det. Men min poäng var huruvida det är vanligt eller ej. Och visst, frågar man här är alla SÅ jämställda. Men alla siffror som någonsin tagits fram visar ju motsatsen. Och därför är det också helt rimligt att exempelvis TS @MiniLi är mer orolig för att bli en av de där ojämställda familjerna (eftersom de är fler) än att hoppas på att bli ett av undantagen.

Ni har säkert rätt.
Jag kan inte förlika mig med tanken att det bara händer och att man får "hoppas " mannen man lever med inte blir förbytt av att bli pappa. Låter som att kvinnor skulle vara offer utan möjlighet att påverka sitt liv bara för att man har barn.

 

[Fille]

Generellt upplever jag att det är kvinnorna runt mig som är föräldrar men att det ofta är männen som velat ha barn.

Vi är inte jämställda men försöker, det gäller ju alla sidor av förhållandet.
Nu är jag typ liggandes pga graviditetsbesvär, det har varit bra för vår relation.
Jag är en projektledande typ, så att jag tvingats backa har gjort att min partner nu kan ta allt.
Sen handlar det mycket om vem som har "helheten" oavsett vem som utför tycker jag. Har koll på födelsedagar, kläder och kompisar mm.

Jag ville aldrig ha barn, sen blev det ett oplanerat.
Nu är BARNET 7 och vi inväntar nummer två.
För min del är jag glad att det är så pass många år mellan, jag känner mig mer redo, mindre skräckslagen och skulle aldrig orkat 2 små barn samtidigt. Nu tror jag att vi kommer räcka till för båda så som vi vill.

Vi är inte heller helt jämställda, jag är helt klart projektledaren. Dels har jag lite kontrollbehov, men jag är medveten och då och då släpper jag kontrollen men då blir inget gjort istället, vilket stör mig eftersom jag är rätt aktiv, eller inte sportig men vill ha många bollar i luften, medans sambon är helt tvärt om! Jag är glad att jag mått bra hittills i min graviditet, men ibland önskar jag att jag mått dåligt, just för att sambon inte ska räkna med att jag gör så mycket som jag faktiskt gör... Tror det hade varit bra för vår jämställdhet också!

 

[Ray]

Vi är inte heller helt jämställda, jag är helt klart projektledaren. Dels har jag lite kontrollbehov, men jag är medveten och då och då släpper jag kontrollen men då blir inget gjort istället, vilket stör mig eftersom jag är rätt aktiv, eller inte sportig men vill ha många bollar i luften, medans sambon är helt tvärt om! Jag är glad att jag mått bra hittills i min graviditet, men ibland önskar jag att jag mått dåligt, just för att sambon inte ska räkna med att jag gör så mycket som jag faktiskt gör... Tror det hade varit bra för vår jämställdhet också!

Att vara projektledare ger ju en sorts makt. Att saker blir som man vill ha det. Är det kanske det som gör att man har svårt att komma ur den rollen?

 

[Fille]

Att vara projektledare ger ju en sorts makt. Att saker blir som man vill ha det. Är det kanske det som gör att man har svårt att komma ur den rollen?

Ja kan till stor del vara så! Tror det kan hänga ihop med mitt kontrollbehov en del. Men jag vet ju om det och försöker släppa det mer o mer men blir lite stressad också av att saker och ting istället inte blir gjort...

 

[Brandgul]

En av mina bästa kompisar fick barn för ett år sen. Hennes sambo gör inte särskilt mycket, men hon är extremt effektiv och hinner mycket ändå. Känns inte som ett alternativ för min del, men barn var viktigt för henne.
Jag tror att jag skräms av andra vänner som blivit väldigt begränsade, men å andra sidan handlar det väl mest om att de har en idé om att barn är begränsande.

Jag har inte direkt varit begränsad av att ha barn. Däremot har vi kanske gjort andra saker än innan. När tredje barnet var under 1 år reste jag mycket själv med alla tre barn.

Nu när yngsta är några år äldre orkar jag inte göra så mycket. Jag är mentalt utmattad efter att ha kört som en speedad ekorre under så många år. Så begränsningen idag för mig ligger i hjärntröttma och inte att barnen i sig är begränsande. En del kanske ger upp tidigare än så?

 

[Fille]

Att vara projektledare ger ju en sorts makt. Att saker blir som man vill ha det. Är det kanske det som gör att man har svårt att komma ur den rollen?

Sen är jag ingen pedant på långa vägar, jag är ganska slarvig. Det är absolut inte äckligt hemma men jag kommer aldrig att bo i ett hus som liknar en inredningstidning. Så mitt kontrollbehov rör mer kalas, storhelger, vad vi ska äta (kräsen...) och sånna projektsaker!

 

[Ray]

Sen är jag ingen pedant på långa vägar, jag är ganska slarvig. Det är absolut inte äckligt hemma men jag kommer aldrig att bo i ett hus som liknar en inredningstidning. Så mitt kontrollbehov rör mer kalas, storhelger, vad vi ska äta (kräsen...) och sånna projektsaker!

Bara av ren nyfikenhet- vilka projekt har din man?

 

[MiniLi]

Ja just att många kvinnor har en tendens att tycka att deras sätt är bättre just när det gäller hem och barn kan jag hålla med om. Men då blev ju inte mannen skitstövel helt ur det blå. Det händer ju oxå men det känns som stor skillnad.
Och skitstövel finns det såklart men de flesta karlar är ju ändå vanligt trevligt folk.

Det är väl inget i just detta sammanhang som pratat om skitstövlar?
Min partner är typ världens snällaste och mest omtänksamma. Vi har en väldigt fin fördelning hemma nu och jag upplever vårt förhållande som väldigt jämställt. Men jag är ändå rädd för hur det skulle bli.
Vi är ju alla påverkade av samhällsnormerna, vare sig vi vill det eller inte. Och det krävs hårt arbete för att göra annorlunda.

 

[MiniLi]

Ni har säkert rätt.
Jag kan inte förlika mig med tanken att det bara händer och att man får "hoppas " mannen man lever med inte blir förbytt av att bli pappa. Låter som att kvinnor skulle vara offer utan möjlighet att påverka sitt liv bara för att man har barn.

Oavsett vem som har rätt så är det ju så vår oro ser ut. Att då komma här i tråden och försöka påstå att vi inte alls behöver oroa oss eller att det minsann inte behöver vara så farligt är ju bara sjukt icke-validerande.
Jag oroar mig för hur ev barn skulle påverka min relation, jag vill inte att min relation ska förändras i det avseendet och därför är det en viktig del av mina funderingar. Det spelar liksom ingen roll att din relation funkar bra eller att du är nöjd. Det gör mig mest irriterad att läsa sånt.

 

[Ray]

Oavsett vem som har rätt så är det ju så vår oro ser ut. Att då komma här i tråden och försöka påstå att vi inte alls behöver oroa oss eller att det minsann inte behöver vara så farligt är ju bara sjukt icke-validerande.
Jag oroar mig för hur ev barn skulle påverka min relation, jag vill inte att min relation ska förändras i det avseendet och därför är det en viktig del av mina funderingar. Det spelar liksom ingen roll att din relation funkar bra eller att du är nöjd. Det gör mig mest irriterad att läsa sånt.

Då ber jag om ursäkt.
Det är inte min mening att göra dig irriterad