Jag förstår din oro för att barn ska påverka din relation negativt. Vi är inte jämställda men strävar efter det. Vi var absolut mycket mer jämställda innan barnet kom. Nu blir det bättre och bättre, mycket blev markant mycket bättre när jag började jobba 20% när bebis var 3 månader. Det föll liksom på plats när partner var ensam hemma med vår dotter. Nu är hon 7 månader och gällande henne skulle jag säga att vi projektleder lika mycket (ser till att det finns rena kläder, packar skötväska, planerar aktiviteter, skickar bilder till släkten, osv). Nätterna är dock helt min domän pga amning. Tyvärr.
Det handlar liksom inte bara om vem som UTFÖR grejer. Det handlar om ANSVARET. Jag tar inte allt ansvaret längre. Vi är ju överens om att detta måste ske för att vi ska kunna leva tillsammans i harmoni, men det är svårt och kräver jobb och medvetenhet, från oss båda, och en hel del uppfostran av omgivningen (nej, partner är inte "duktig" som tar alla blöjbyten, det är vårt gemensamma beslut, osv osv osv).
Jag skulle säga att en kan göra rätt mycket saker för att minska risken för ojämställdhet när barn kommer.
- Prata massor om det innan och under tiden och hela tiden.
- Amning är en fälla, praktiskt och smidigt men fan vad det binder ihop bebis och mamma. Om du vill amma, ha en plan för att kompensera för detta.
- Låt partner ta så mycket som möjligt med bebis, ex alla blöjbyten, klädbyten, vagnspromenader osv, särskilt om du ammar, men även annars.
- Dela på föräldraledigheten. Bra om partner TIDIGT tar åtminstone nån/några dagar i veckan.
Sen: jag är samma person som innan barn. Jag gillar samma saker (resor, hundträning, att läsa, osv). Barnet får följa med på saker, partner får ta barnet medan jag gör saker själv, tja, det mesta går att lösa lite beroende på hur barnet är förstås. Det viktigaste är att din partner och du har samma filosofi och samma mål, inte bara i teorin utan i praktiken också. Och det är ju skitsvårt att veta innan om en verkligen har det.
